Det moderata upproret mot public service

MEDIEKOLLEN. Det mullrar inom borgerligheten angående public service. Igår röstade Moderaternas tyngsta distrikt, förbundet i Stockholms län, igenom ett förslag om att lägga ned Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion.

På bordet låg en skrivning om att public service skulle genomgå ”en ordentlig genomlysning”, men Moderata Ungdomsförbundet ville ha en skarpare formulering, vilket det lyckades med. ”Jag tror att det här bara är ett första steg”, sa MUF Stockholms andre vice talman, Oliver Rykatkin, till SVT.

Det var knappt ett år sedan som riksdagen med bred majoritet röstade igenom lagen om att gå från en separat avgift till skattefinansiering av public service. Sedan 1 januari i år sköts betalningen via skattesedeln.

Bara Sverigedemokraterna röstade emot. Moderaterna var för, med några symboliska förbehåll som att SVT:s sponsring under sportevenemang bör minska.

”Tråk-tv”, som en socialdemokrat en gång kallade det.

Skattefinansieringen har blåst nytt liv i public service-kritiken bland borgerliga influencers, som Thomas Gür och Cecilia Stegö Chilò. Den senare var kulturminister i Reinfeldts första regering 2006, men fick avgå efter bara tio dagar på grund av att hon inte hade betalt radio-och tv-avgiften på 16 år. Hennes engagemang i frågan tycks inte ha svalnat.

Den borgerliga misstänksamheten mot public service började decennier innan Trump-eran. Men de senaste åren har toppmoderater tonat ner sin klassiska linje om att vi ska ha ett smalare och vassare utbud. ”Tråk-tv”, som en socialdemokrat en gång kallade det.

I riksdagens kulturutskott, under moderaten Olof Lavessons ledning mellan 2015 och fram till valet, tycktes spänningarna mellan partierna i public service-politiken vara tämligen små.

Sämjan hade dock ett pris. Lavesson utmålas nu som en svikare av en falang moderata sympatisörer. Stegö Chilò gick i mars ut på Facebook och varnade för att ”underskatta sprängkraften i public service-frågan” och såg att den hade blivit ett ”tydligt exempel på partipolitikens kris”. Och hon är uppenbarligen inte ensam.

Politiseringen av förtroendet har på senare år blivit en tydlig trend.

Enligt siffror från SOM-institutet förra året sjönk andelen som har stort eller ganska stort förtroende för SVT från 77 till förvisso fortfarande höga 73 procent. Det är främst bland unga och personer till höger som förtroendet minskar. Lägst är det bland dem som sympatiserar med Sverigedemokraterna. Politiseringen av förtroendet har på senare år blivit en tydlig trend.

Kanske kommer mediepolitiken att bli ett nytt, attraktivt politiskt slagfält, när vi befinner oss i den besynnerliga situationen att en S/MP-regering i hög utsträckning bedriver en liberal/borgerlig politik. Det finns ett skriande behov av frågor att bedriva opposition kring.

Public service-bashing har redan under flera år gett näring åt högerpopulistiska, men också borgerliga, gräsrötter.

Att behålla mångfalden i medielandskapet borde ses som viktigare än att urholka public service.

Det är i grunden sunt med olika linjer som prövas mot varandra. Jag har inget emot den gammelmoderata synen där SVT inte måste ge ”allt åt alla”, utan hellre ska satsa på nyheter, kultur och folkbildning. Demokratin står inte och faller med ett lite mer slimmat public service. Men det vore olyckligt om Moderaterna skulle låta den nya vulgära Stockholmslinjen få genomslag i rikspolitiken. 

Pengarna till public service kan inte betraktas som något stort problem. Problemet i dagens medievärld är att många privata mediehus fortfarande kämpar för sin överlevnad i den digitala omställningen. Och med överlevnad menar jag möjligheten till en rejäl, självständig redaktion som har råd med integritet. Att behålla mångfalden i medielandskapet borde ses som viktigare än att urholka public service. 

Men på den fronten är det politiska engagemanget betydligt lägre.

Karin Olsson är kulturchef och ställföreträdande ansvarig utgivare på Expressen. Nästa vecka skriver chefredaktör Thomas Mattsson Mediekollen.