Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Se upp för den inre ayatollan

Ayatollah Khomeini.
Salman Rushdie. Foto: BENGT AF GEIJERSTAM / SCANPIX / BENGT AF GEIJERSTAM SCANPIX SWEDEN
Demonstranter bränner en bild av Salman Rushdie i Indien 2007. Foto: CHANNI ANAND / AP

Karin Olsson om fatwan mot Rushdie och de inre ayatollorna.

KRÖNIKA | MEDIEKOLLEN. I veckan var det 30 år sedan fatwan mot författaren Salman Rushdie. Ibland märks det verkligen att tiden har gått.

Som i komediserien ”Curb your enthusiasm” med Larry David, skaparen av ”Seinfeld”. I serien spelar han en skruvad version av sig själv. En säsong från 2017 handlar om att han producerar en kitschig musikal om fatwan mot Rushdie, och lyckas dra på sig en egen.

Plötsligt dyker den riktige Salman Rushdie upp. Han lugnar Larry David med att fatwan har sina fördelar. Till exempel kan man alltid skylla på den när man inte vill göra sina vänner en tjänst, som att hämta dem på flygplatsen. Och kvinnor känner attraktion till faran, hävdar författaren. Det finns inget bättre än fatwa-sex! Larry David blir genast på bättre humör.

Även om serien är känd för att ha stjärnor i gästroller var Salman Rushdies medverkan en sensation.

Jag har svårt att tänka mig ett bättre fuck off-finger åt den nu avlidne Ayatolla Khomeni i Iran, som 1989 utfärdade dödsdomen och satte ett pris på författarens huvud. Avsnittet frossar i det som islamister ogillar mest av allt: musik, humor och fri sex. Men också yttrandefrihet. 

Fatwa-skojet är ett hälsosamt tecken på att ayatollan förlorade kulturkriget mot en liberal västvärld. Vi häcklar fritt, vi säger vad vi vill. Vi har inte låtit oss påverkas.

I en mening är det sant. Det här komediavsnittet gjordes till exempel. Men det finns också en annan sida. 

De extrema reaktionerna på Rushdies roman ”Satansverserna”, som påstods kränka islam, var verkligen profetiska. Sedan dess har vi bevittnat terrordåd efter terrordåd som vill att vi stänger av musiken. En svensk konstnär lever under ständigt livvaktsskydd för att han har tecknat Muhammed som en hund. Få vill befatta sig med Lars Vilks offentligt. Våldskapitalet som dessa krafter har samlat på sig driver fram en inre ayatolla som är väldigt farlig: självcensuren.

Lars Vilks är fortfarande en jagad man. Foto: ALEX LJUNGDAHL

Till exempel gav det blodiga dådet mot Charlie Hebdo 2015 omedelbart resultat. Tecknaren Catherine Beaunez, som har kallats för Frankrikes Liv Strömquist, var aldrig något fan av den grabbiga satirtidningen, men klagade på Bokmässan i Göteborg samma år att knappt någon vågade skoja om religion, sex och politik längre: ”Många tecknare självcensurerar sig eftersom de är rädda att väcka anstöt. Tidningarna vågar inte ta in våldsamma eller starka teckningar”, sa hon till SVT.

Efter attentatet ville förvånansvärt få av världens medier ens visa karikatyrerna, trots att det borde vara nyhetsmässigt givet. Expressen hade en av Charlie Hebdos IS-teckningar på förstasidan, men det stack ut.

Vad gör det egentligen med journalister på vanliga mediehus som i dag måste ta sig igenom omständliga skalskydd bara för att komma till sina egna skrivbord? Säkerhetsrutinerna är nödvändiga, men de blir också en ständig påminnelse om att till och med mördare kan vara ute efter oss – om vi publicerar ”fel” saker.

Skulle ”Satansverserna” ens ha publicerats i dag?

Det Kongelige Teater i Köpenhamn tog 2016 ett halvt år på sig att inte sätta upp ”Satansverserna”. Ändå hade chefen för teaterns dramatiska avdelning hört av sig till Rushdies litterära agent om rättigheterna strax innan det plötsliga beslutet. Chefens tidigare entusiasm över idén att låta föreställningen ha premiär lagom till 30-årsjubileet av boken hade stött på patrull, avslöjade Politiken.

Skulle ”Satansverserna” ens ha publicerats i dag? Eller hade självcensuren slagit till hos förläggaren som sagt ”nej tack, den är inte tillräckligt bra”. För att det vore tryggast så.

Karin Olsson är kulturchef och ställföreträdande utgivare. Nästa vecka skriver chefredaktör Thomas Mattsson Mediekollen.

 

HÄNT I VECKAN

ANGELA GUI. Idag berättar hon i SVT:s ”Agenda” om vad som hände när Sveriges ambassadör i Kina tog med henne på ett mystiskt möte med ”kinesiska affärsmän” som syftade till att tysta henne. Hennes pappa, den svenske medborgaren och förläggaren Gui Minhai, är frihetsberövad i Kina sedan tre år.

 

EXPRESSEN. Vårt mediehus går med vinst för 16:e året i rad. Resultatet 2018 blev 24,3 miljoner kronor. Siffror och bokstäver måste dansa, sa Expressens mångårige chefredaktör Bo Strömstedt klokt en gång. 

 

MARTIN KRAGH. Rysslandsexperten på Utrikespolitiska institutet och Uppsala universitet anklagades huvudlöst av Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg för att vara en möjlig spion och landsförrädare som Säpo borde utreda. Ett namnkunnigt upprop till hans stöd publicerades på SvD Debatt, där det stod att ”flera forskare har uttryckt sitt stöd för detta upprop men avböjt att medverka på grund av rädsla att själva bli måltavlor.” En oroande utveckling.