Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Schibbye: "Jag har blivit mer blödig"

"Jag har haft koll på hur Expressen rapporterat om hur människor har det på sina jobb. Fram till i julas har Johan Persson och jag haft fullt upp med att hålla vårt löfte till fångarna som är kvar i Kality-fängelset i Etiopien att prata om situationen där, men när Expressen hörde av sig kände jag att det var läge att bli journalist igen", säger Martin Schibbye.
Foto: Anna-Karin Nilsson
"Fängelseledningen försökte döda all kreativitet. Byråkraterna tog fotbollen i från oss. Men vi hittade en stång som vi kunde dra oss upp på för att träna. Första gången klarade jag bara ett par, mot slutet 15. Så småningom blev vi som små duracellkaniner. Vi gjorde allt för att hålla oss friska", säger Martin Schibbye.
Foto: Anna-Karin Nilsson
Martin Schibbye med den pikanta inredningsdetaljen "Zeppo", en skyltdocka med Arnold Schwarzenegger-mask som står i vardagsrummet i Farsta.
Foto: Anna-Karin Nilsson
"När jag låter människor som annars inte skulle ha någon röst komma till tals och vi har något unikt, då är jag nöjd. När fotografen och jag tar oss till brottsplatser som Ogaden i Afrika och tar reda på vem som talar sanning", konstaterar Schibbye. I Martins arbetsrum står den bortgångne pappa Stures skrivbord. "Jag har hans skrivbord i arbetsrummet, fast det är lite för stort och trots att jag inte får plats med benen under det".
Foto: Anna-Karin Nilsson
Karin Sörbring möter Martin Schibbye.
Foto: Anna-Karin Nilsson

Det har tagit tid att vänja sig vid att han faktiskt har makt över sitt liv igen efter 14 månader det i etiopiska fängelset.

Men nu är journalisten Martin Schibbye, 33, tillbaka på fältet - som reporter i Expressens artikelserie "Svenska jobb".

– Att folk kände igen mig blev en ingång, en brygga, utan att jag för den skull pratade om mina erfarenheter, säger han.

Varför medverkar du i Expressens reportageserie "Svenska jobb"?

– Jag har haft koll på hur Expressen rapporterat om hur människor har det på sina jobb. Fram till i julas har Johan Persson och jag haft fullt upp med att hålla vårt löfte till fångarna som är kvar i Kality-fängelset i Etiopien att prata om situationen där, men när Expressen hörde av sig kände jag att det var läge att bli journalist igen.

Hur kom du på att följa sotaren Anna Thomé på taknockarna i Södertälje?

– Min frus bror är sotare och jag har fascinerats av yrkesstoltheten och att sotarna har ett eget språk. Jag läste på historiskt om sotaryrket, gick igenom en massa cancerforskning och bestämde mig för att följa en kvinna i denna mansdominerade yrkeskår.

– Redan på första hustaket insåg jag att reportaget inte skulle handla om kvinnoaspekten, utan om brandsäkerhet, hur man förebygger sotbrand, hur fysiskt jobbet är och vilka oerhörda risker Anna och hennes kolleger tar.

Vilka reaktioner fick du när du gjorde entré i olika svenska hem?

– En del av villaägarna vi besökte kände igen mig. Det känns skönt att ha gått över den där gränsen och varit ute på fältet som journalist igen. Jag använde igenkänningen till något positivt. Folk blev glada att sotaren - och Schibbye - kom och jag fick en ingång, en brygga, utan att för den skull prata om mina erfarenheter.

Hur lägger du upp ett sådant här reportage?

– Jag hade intervjuat Anna Thomé i förväg och försökte vara en fluga på väggen när jag följde hennes arbetsdag. Jag bandade det mesta av samtalen och transkriberade materialet. Mest tid lägger jag nog på strukturen. Sedan älskar jag att bolla med orden. Men reportaget är inte färdigt bara för att jag kommer hem från arbetsplatsbesöket. Jag har skaffat en bok om ved för att få in lite känsla av kaminens historiska roll och blöta ullstrumpor i artikeln.

Hur ser arbetsdagarna ut när du inte skriver för Expressen?

– Jag har just dragit i gång en radio-dokumentär om en man som satt i granncellen på samma polisstation som vi och som flytt och via Sudan kommit till Sverige. Måndag-onsdag den här veckan följde jag med honom i Ljusdal på hans svenskundervisning. Klassen liknade FN:s generalförsamling och sitter inne på sådana kunskaper.

– Sedan planerar vi en "vad hände sedan"-bok om de fångar som är kvar. Journalisten Reeyot Alemu har exempelvis hungerstrejkat för att få behandling för sin bröstcancer, men nekas hjälp. Den bästa fängelseboken gick inte att skriva när vi gjorde "438 dagar", men nu är det flera som har muckat och kan berätta.

– Jag är också sugen på att jobba vidare med säkerhetsfrågor för frilansare och kanske göra en överlevnadsbok. Det behövs nu när det är jaktsäsong på journalister.

– I maj får vi barn och då vill jag vara ledig med Linnea, länge. Nu vet vi förstås inte vad vi får för barn, men jag skulle gärna tågluffa till Nepal eller Thailand om det är möjligt. Föräldraledigheten kan vara ett sätt för Linnea och mig att vara lediga ihop.

Hur har du landat i vardagen efter 438 dygn i fångenskap?

– Fråga Linnea och andra runtomkring mig. Det är bättre nu än när jag kom hem i september 2012. Det är skönt att ha kommit i gång med journalistiken igen, med nya erfarenheter och nya verktyg. Men det har tagit tid att vänja sig vid att man faktiskt har makt över sitt liv igen. Man är rädd att någon ska gripa en igen. Den maktlösheten man känner i fängelset, när någon annan bestämmer allt, är svår att beskriva.

– Bokskrivandet höll också Martin och mig fast i Etiopien-historien. Varje dag gick vi mentalt tillbaka till Kality. Och tio kronor från varje såld bok har gått till Kality-fonden, där vi ger ekonomiskt stöd till reportrar och fotografer över hela världen som fängslas, förföljs, tvingas i exil eller på annat sätt råkar illa ut på grund av sin yrkesutövning.

– Det var först när boken kom ut som vi kände "yes, nu börjar ett nytt liv". Särskilt när Linnea blev gravid. Då fick jag ett nytt fokus. Det var som en personlig revansch.

– Jag träffade en traumapsykolog i början och har bra folk omkring mig så jag måste ändå säga att jag klarat resan tillbaka bra.

Några mardrömmar?

– Nej, jag har faktiskt kunnat sova bra hela tiden, även i början. Det som fortfarande märks är att jag är extra känslig för stress. Åker jag t-bana och det smäller till bakom mig reagerar jag kanske också lite kraftigare än vad jag skulle ha gjort annars.

Hur har du förändrats av 14 månader i fängelse?

– Arbetsmässigt har jag blivit en bättre journalist, för jag har fått en annan förståelse för maktlöshet och lidande. De erfarenheterna skulle jag inte vilja vara utan. Jag har gått från att vara en iakttagare till att vara deltagare.

– Tidigare har jag främst sett på bilder som de från Syrien som journalist, nu har jag fått en perspektivförskjutning och ser bilderna som medmänniska. Jag har blivit mer blödig, på ett bra sätt.

– Privat har jag bestämt mig för att Linnea och jag ska vara föräldralediga tillsammans. Så hade vi kanske inte gjort om inte det här hade hänt. Nu vill vi ta tillvara på tiden.

Hösten då du blev fri från Kality tjänade du 38 000 kronor. Hur klarar du dig ekonomiskt?

– Nu lever jag på bokpengarna. Tidigare hade jag en livsstil där jag reste omkring 200 dagar om året och var på rull för att hålla kostnaderna nere. Jag bodde otroligt billigt i en etta i Bagarmossen för att kunna göra viktiga reportage som det i Nepal hösten 2009, där jag besökte ett överlevnadscenter för människor som räddats från bordeller i Indien. En kvinna satte armbågen i bordet och frågade "Martin, vad kommer att hända när den här artikeln har publicerats?". Där gick hon från objekt till subjekt och ställde krav. Jag valde att fortsätta reportaget och inte nöja mig med att berätta om offren, utan ägna veckor och månader åt att följa människohandlarna i fotspåren.

– Det är skitsvårt att få ekonomi i sådan här journalistik, men det handlar om att leva billigt och hitta flera redaktioner i Sverige, Norge och Finland att köpa in materialet.

– Jag köper inte så mycket kläder och har ingen bil.

Hur ofta känner du att det du gör blir bra?

– När jag låter människor som annars inte skulle ha någon röst komma till tals och vi har något unikt, då är jag nöjd. När fotografen och jag tar oss till brottsplatser som Ogaden i Afrika och tar reda på vem som talar sanning.

– Jag är väldigt nöjd med det jag skrev om människohandel och jävligt nöjd med att boken skapat en diskussion om pressfrihet och situationen i Etiopien och på Afrikas horn.





I boken beskriver Johan och du hur ni byggde på en modell av Vasaskeppet, planerade ett "Sommar i P1"-program och spelade fotboll för att hålla humöret uppe. Varifrån kom den mentala styrkan?

– Vänner har efteråt sagt att om någon skulle fixa en sådan situation som det var i fängelset så var det jag. Jag har en förmåga att bita ihop och såg en mening med att vi hade det eländigt. Någon gång visste vi att vi skulle komma ut och då skulle vi skriva en bok om hur vi wallraffade i en diktatur. Mycket handlade om att sysselsätta sig, att inte bli liggande och bäras ut på en bår som andra som gav upp.

– Fängelseledningen försökte döda all kreativitet. Byråkraterna tog fotbollen i från oss. Men vi hittade en stång som vi kunde dra oss upp på för att träna. Första gången klarade jag bara ett par, mot slutet 15. Så småningom blev vi som små duracellkaniner. Vi gjorde allt för att hålla oss friska.

Du skriver också att 70 procent av de pengar ambassaden och familjen lyckades smuggla in till er gick till Johans tobak. Hur resonerade ni där?

– Jag har aldrig brytt mig om pengar. Jag såg det som att Johan och jag var en enhet och vi delade både utgifter och inkomster. Jag har varken rökt före eller efter Kality, men jag stöttade Johans tobaksinköp ändå. Delvis för att smugglingen blev ett projekt som höll oss sysselsatta, men också för att jag sett hur Johan blev när han inte fick tobak. Vi brukade skoja om att jag föredrog isoleringscell framför att vara nära Johan när han var utan snus.

– Johan avstod precis som jag en del tonfiskburkar för att vi skulle kunna få in tobak till honom. Vi var ett kretslopp och hade samma blodomlopp. Vi är som bröder. Är Johan stressad, glad eller arg så blir jag också det.

Hur mycket ses Johan och du nu?

– Vi hörs rätt ofta, flera gånger i veckan. Precis innan ni kom pratade jag med honom. Vi finns fortfarande där för varandra, men vi sitter inte ihop längre.

Skottskador, skenavrättningar, sparkar, ingen läkarvård... Ni var med om en del fysiska umbäranden?

– När jag borstar tänderna om kvällarna ser jag hålet där kulan gick ut och det påminner mig om situationen. Men kroppen är fantastisk, den läker. Det är hjärnan som är lite mer känslig. Det värsta var som sagt att leva maktlösa. Rädslan går innanför huden på en. Vi oroade oss för om vi sagt något dumt om regimen i sömnen. Efter ett tag blir det rätt torftiga samtal, när man lever utan yttrandefrihet och bara törs prata om träning.

– Vi tvingade i oss mat, allt som fanns.

Ja, du räddade Johan undan en del inälvsmat?

– Jag har en förmåga att kunna äta allt. Äter jag ärtsoppa och pannkaka här hemma i Sverige och råkar lägga sylt i ärtsoppan så äter jag upp soppan ändå.

– Därför var det inga problem för mig att äta upp inälvorna och testiklarna vi blev serverade under resan in i Ogaden.

När jag intervjuade er advokat Thomas Olsson sa han att det var en utmaning att vända hemmaopinionen, där många från början tyckte att Johan och du fick skylla er själva som utan tillstånd gett er in i ett farligt område?

– Ja, men nu när Niclas och Magnus (Hammarström och Falkehed, reds anm) tillfångatogs i Syrien fanns det en helt annan förförståelse för vikten av att rapportera från konfliktområden och om frilansjournalisters villkor. Innan det här hände Johan och mig visste få svenskar vilka villkor vi frilansare jobbar under och varför vi ofta tvingas bryta mot lagar för att kunna skildra verkligheten och ta reda på sanningen.

– Jag önskar att journalister skulle ha samma typ av skydd som Röda Korset-arbetare i krig och att det ska vara ett krigsbrott att attackera journalister.

– Själva deltog vi inte i kampen för att vända opinionen. Vi hade fullt upp med att hålla oss vid liv i fängelset.

Hur ser kontakten med Niclas Hammarström och Magnus Falkehed ut?

– Vi har skickat blommor och välkomnat dem hem. Johan är den som snackat mest med dem i och med att han känner Niclas.

– När tiden är mogen hoppas jag att vi fyra kan slå våra kloka huvuden ihop. Journalister blir i dag fängslade och kidnappade. Det har blivit allt tuffare ute på fältet.

Utrikesminister Carl Bildt åkte två gånger ner till Etiopien för att försöka få er fria. Hur ser du i dag på hans insatser?

– Vi skriver i boken om vårt möte med honom, där han sa att vi skulle bli fria före nyår 2012 vilket vi också blev. För egen del skulle jag aldrig ha satt mig i styrelsen för ett bolag som Lundin Oil, som haft som affärsidé att verka i områden som Sydafrika under apartheid. Vi åkte till Ogaden för att rapportera om olja och kom ut med en rapport om bleck, tryck- och pressfrihet.

– Jag vill att Carl Bildt lär sig stava till Reeyot Alemus namn, den kvinnliga journalisten med bröstcancer som sitter kvar i Kality-fängelset. Och jag vill att H & M och andra svenska storbolag som etablerar sig i Etiopien ställer krav inte bara på arbetsmiljö utan också på pressfrihet, så att vi få en diskussion om de journalister som är kvar i fängelset.

Du skriver i boken att du inför mötet med din fru Linnea i Turkiet efter frigivandet måste ställa om från att vara "Martin, journalisten" till att vara "Martin, Martin". Vad är skillnaden?

– Jag tvingades erkänna inför mig själv att jag inte varit "Martin, Martin", även när jag var hemma rent fysiskt. Först när jag stod på Centralstationen i Stockholm ett år efter mötet i Turkiet och hade lämnat boken till förlaget i Göteborg kände Linnea att jag kom hem på riktigt.

Du konstaterar också att du insett att "livet inte går i repris"?

– Ett led i att bli "Martin, Martin" igen har varit att tacka nej. Folk vill att man ska föreläsa och vara med i olika sammanhang och det har vi gjort hela hösten. Men nu säger jag nej för allt som rör maj och ett år framåt. Då ska vi vara lediga med barnet.

Det trycktes upp tröjor med budskapet att frige Johan och dig. Hur hanterar ni den hjältestatus som ni fått i vissa kretsar?

– Det blev som det blev och då handlar det om att göra något av det. Vi försöker använda den här plattformen för att föreläsa och exempelvis få unga att vilja bli journalister och förändra världen.

– Så länge man har ett budskap, som i vårt fall att frige alla kolleger som är inlåsta på Kality, tänker vi fortsätta att vara en röst för dem. Men vi skulle aldrig stå på fotbollsgalan och dela ut bilar.

Nu blir er historia film?

– I fängelset skojade vi mycket om att vi ville att Ola Rapace skulle ha en av huvudrollerna. Nu kan jag känna att det är bra om det blir okända ansikten och nya förmågor.

– Boken är nästan som ett filmmanus, så jag tror inte att det finns något behov av att krydda eller dramatisera den ytterligare.






Kommer du fortsätta att arbeta i konfliktområden nu när du ska bli pappa?

– Ja, absolut. Men nu är jag ännu klokare med all erfarenhet. Självklart ska jag ut på banan igen. Men inte 200 dagar om året, som förr. Å andra sidan hoppas vi kunna resa med barnet också.

Du växte själv delvis upp i Botswana?

– Karin, min mor, jobbade med bistånd för Sida och Sture, min far, följde med och skrev. Det var en fantastisk tid där vi varje lov tältade och upplevde djur och natur. Jag samlade på ormar och skorpioner och kunde namnen på alla afrikanska antiloper. När jag på mellanstadiet kom tillbaka till Sverige hade jag ingen aning om vilka Madonna och Michael Jackson var, men när vi nyligen var på spa i Varberg hade de ett Hemingway-rum där jag för första gången fick glänsa med mina kunskaper om antiloper.

Hur funkade det att komma in i gemenskapen i Sverige efter åren i Afrika?

– Det var ett gigantiskt miljöombyte och jag har sådana populärkulturella hål att det inte går att reparera. Tack vare att jag spelade innebandy kom jag ändå in i barngruppen i Sverige.

– Ett starkt minne från barndomen är när vi flög ner till Botswana. Jag tänkte att om vi kraschar så kan vi döda antiloper och då är det bra att samla på sig påsar med salt och peppar så att vi kan krydda köttet.

– Jag är inte flygrädd, men utgår alltid från "worst case scenario". Det har min far som var militär lärt mig. Vi hade alltid fyra extra däck och extra bensin.

I veckan är det ett år sedan din far Sture Karlsson dog?

– Jag har hans skrivbord i arbetsrummet, fast det är lite för stort och trots att jag inte får plats med benen under det. Jag vill ändå ha det.

– Min stora skräck när jag satt i Kality var inte att dömas för terrorism, utan att inte få se Sture mer. Det brev som jag skrev till honom i fängelset och lyckades smuggla ut hade han i kavajens innerficka hela tiden fram till sin död. Jag är så otroligt glad att jag hann hem och fick fyra månader med honom.

– Sture JO-anmälde sin överste. Han tog ställning och tog konsekvenserna av det. Många omkring påverkades av detta. Efter hans död har jag fått brev från människor som berättat om hur han inspirerat dem. Men jag har nog inte riktigt tagit in ännu att han är borta.

Din far var 25 år äldre än din mor. Tänkte du på det som barn?

– Min farfar föddes 1864, ett år efter slaget i Gettysburg. I skolan var det inte alltid självklart för omgivningen att det var min pappa som följde med mig och inte en farfar. Min syster och jag har inte spelat så mycket fotboll med honom, men vi har fått mycket annat. Djur och natur, poesi och synen på rättvisa.

Du hette Karlsson som din far fram till du var 17?

– Sture sa åt mig att byta till Karins efternamn, Schibbye. "Det blåser nya vindar", menade han, men jag vet faktiskt inte varför.

Hur är kontakten med dina halvbröder Lennart, 59, och Torsten, 55?

– Sture bytte helt liv när han tog sin strid med översten och han bytte på sikt även familj och stad. När jag träffar Lennart och Torsten fungerar det bra, men vi har inte så mycket kontakt.

Berätta om din mamma!

– Hon har precis som Sture stöttat mig till 100 procent. Karin och jag delar erfarenheten av fängelsetiden. Hon slogs för oss från utsidan och jag från insidan. Det förde också med sig den positiva saken att Linnea och hon har en starkare relation i dag. Hela familjen har kommit närmare varandra.

Du säger "Sture" och "Karin" om dina föräldrar, inte mamma och pappa?

– Jag har inte tänkt på det. Linnea, säger jag aldrig mamma och pappa?

Linnea svarar: Nej, det gör du inte och det gör inte din syster heller. Jag reagerade på det i början, men gör det inte längre.

Hur bra var du i skolan?

– Jag hade 4,0 i snitt på högstadiet och var jättedålig i matte. Men Sture sa att jag måste läsa naturvetenskapligt program för att bli en trovärdig humanist. Jag fick IG i en massa mattekurser och startade ett elevrådsutskott för betygsfrågan. Vi tyckte att det var kunskapsfientligt att man skulle behöva betala om man inte blev godkänd på första omtentan.

Berätta om din tid som elevrådsordförande på Värmdö gymnasium!

– Vi tyckte att skolan var en för liten enhet för representativ demokrati och menade att alla elever borde vara välkomna på stormöten. Hela min klass kom på stormötet och de röstade fram mig som ordförande.

– Det nya betygssystemet hade precis kommit och det var rättsosäkert. En del lärare menade att femmorna kunde ta slut. Vi drev frågan att eleverna skulle få frågorna på proven i förväg och jag JO-anmälde rektorn som tog ut en kopieavgift. Anmälan lades dessvärre ner, men jag var med och startade en skoltidning också.

När och varför bestämde du dig för att bli journalist?

– Jag skrev en magisteruppsats om Sveriges koloni Sankt-Barthélemy och om hur det fraktades slavar under Gustav III:s tid. Ett tag var jag inne på att forska om det, men jag tänkte att detta har ju ändå redan hänt. Så gled jag in på människohandel och kom fram till att det är viktigare att skriva om de slavar som finns i dag, även om forskningen också behövs.

När jag intervjuade Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén sa hon att naturligtvis aldrig betalar för intervjuer, men att hon kan hjälpa nödställda på andra sätt. Hur gör du?

– Jag brukar ge bort ficklampor och sådana grejer som folk behöver. Ger man bort pengar kan man hamna i en potentiellt livsfarlig situation och det skulle även kunna bli farligt för dem som fick pengarna. Jag betalar hellre fixarna ordentligt.

Du har apropå dina fördjupande reportage sagt att "folk är trötta på plast"?

– Så är det. Folk vill att journalisterna använder fötterna och tar reda på saker. Jag tror på en journalistik som tar reda på vad som är sant och vem som ljuger.

Och så är du känd för att komma extremt tidigt till flygplatser?

– Ja, men det beror inte bara på att jag vill vara ute i god tid utan också på att jag älskar att vara på flygplatser. De är vår tids hamnar, med flygplan som startar och i stället för båtar som kommer och går. Jag har rastlösheten i mig och tycker att det är vackert att sitta där och se Thai Air lyfta mot Bangkok.

– Att jag vill ha goda marginaler är också det där med "worst case scenario"-tänkandet. Är Linnea och jag i Thailand och åker båt diskuterar jag med henne vilken ö vi ska simma till om båten skulle sjunka.

Till sist: Du har sagt att Linnea och du valt varandra flera gånger. Vem valde egentligen vem?

– Ha ha, det vet man nog inte! Vårt längsta uppehåll i förhållandet var på sju år. Då bodde vi i var sin stad med var sin partner. Men vi har aldrig kunnat släppa varandra helt och när båda vid senaste tillfället var singlar kände vi att vi antingen skulle gifta oss eller lägga ner. Nu kör vi, bestämde vi oss för. Och sedan dess har det bara gått bättre och bättre.

FAKTA

NAMN: Martin Karl Schibbye.

ÅLDER: 33.

YRKE: Journalist, författare.

BOR: Trea i Farsta i södra Stockholm.

FAMILJ: Hustrun Linnea Schibbye, 33, som arbetar med mejerivaror på Coop Vinsta i nordvästra Stockholm. Paret väntar sitt första barn i maj.

SOMMARSTÄLLE: Kolonistuga söder om Stockholm.

FÖDD OCH UPPVUXEN: Föddes i Luleå som faderns tredje barn och moderns första. Familjen bodde senare vid Trekanten i Gröndal i Stockholm och under Martins låg- och mellanstadietid tre år i Botswana. Har en två år yngre helsyster, Greta.

MAMMA ÄR: Karin Schibbye, 63. Arbetar på riksantikvarieämbetet.

PAPPA VAR: Sture Karlsson (som gick bort i januari i fjol, 85 år gammal). Militär som senare blev författare och dramatiker.

UTBILDNING: Kanditatexamen i statsvetenskap och magisterexamen i ekonomisk historia vid Stockholms universitet. Journalistutbildningen på JMK.

KARRIÄR: Redaktör för Rebell, Brännpunkt Irak, Folket i Bild/Kulturfront. Frilansat för Filter, Svenska Dagbladet, Aftenposten och Sydsvenskan i Syd- och Sydostasien. Jan Myrdals lilla pris - Robespierrepriset - (2011), Publicistklubbens pris till Anna Politkovslajas minne (2012), Ludvig Norström-priset (2013, tillsammans med Johan Persson). Den första upplagan av boken "438 dagar" (som han skrev med Johan Persson) sålde slut på fem dagar.

AKTUELL: Med Expressens artikelserie "Svenska jobb", där han har följt sotaren Anna Thomé.

INKOMST: 38 600 kronor (taxerad förvärvsinkomst under hela 2012). "Men jag har tagit ut en kontant bruttolön på 245 700 kronor från vårt bokbolag Johan & Martin AB under 2013".

GODA EGENSKAPER: "Jättesvårt... Linnea tycker att jag har ett stort hjärta. Jag är stolt över att vara snäll och arbetsnarkoman".

SÄMRE EGENSKAPER: "Har svårt att säga nej, men det blir å andra sidan ganska roligt när man säger ja till allt".

HISSAR: "Änglamarks produkter. Vårt nyårslöfte är att äta mer ekologiskt nu när vi ska bli föräldrar".

DISSAR: "Stater som fängslar journalister".

PS Så var mötet

Vi har med oss blåbärsmuffins, som var det första Martin Schibbye och Johan Persson bjöds på direkt när de frigivits från fängelset och mellanlandat på svenska ambassaden i Addis Abeba. Under den tre timmar långa intervjun vid Martins köksbord i trean i Stockholmsförorten Farsta nöjer sig Martin med espresso, men på kvällen mejlar han att han och Linnea "ätit upp muffinsarna och de var riktigt goda".

I hallen står två blåvita arbetsskåp som Linnea köpt för prispengar Martin fått. Den inredningsdetalj som överraskar mest är emellertid en skyltdocka med Arnold Schwarzenegger-mask som står i vardagsrummet. "Det är Zeppo, som en granne tar hand om. Just nu har han julgransbelysning. Gissa om de andra resenärerna på t-banan reagerade när vi åkte hem med Zeppo under armen?", säger Schibbye.

Stången i köket sitter kvar som en påminnelse om alla chins som Schibbye och Persson gjorde i fängelset - och Martin kan fortfarande häva sig upp och ner imponerande fort.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.