Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Sayragul: Tortyr och hjärntvätt i Kinas läger

Magnus Fiskesjö om interneringslägren för uigurer i nordvästra Kina.
Sayragul Sauytbay tvingades arbeta i Kinas så kallade omskolningsläger.Foto: Troy Enekvist / TT NYHETSBYRÅN
När hon själv riskerade att fängslas flydde hon och hamnade till slut i Sverige.Foto: Troy Enekvist / TT NYHETSBYRÅN

Sayragul Sauytbay tvingades arbeta i Kinas så kallade omskolningsläger. 

När hon själv riskerade att fängslas flydde hon och hamnade till slut i Sverige.

Nu berättar hon om livet i lägret med hjärntvätt och tortyr – och om flykten från förtrycket i det slutna Xinjiang.

Sayragul Sauytbay sätter sig ner i en grå soffgrupp i ett annars kalt rum. Fönstren är täckta av långa blå gardiner som färgar det ljus som lyckas tränga igenom.

Hon ler lite smalt och berättar på knagglig svenska vad hon heter. Hon säger ytterligare ett par meningar, som hon lärt sig efter att ha kommit till Sverige för några månader sedan, innan hon fortsätter på kinesiska. Hon blir genast allvarlig.

– Det kändes som ett tredje världskrig när jag kom in i koncentrationslägret första gången. Det första intrycket jag fick var terror.

Sayragul Sauytbay är en av få som lyckats ta sig utomlands efter ha varit i det som Kina kallar utbildningscenter, människorättsorganisationer benämner omskolningsläger och Sayragul Sauytbay rätt och slätt säger koncentrationsläger om. Här i Sverige vittnar hon om vad hon sett innanför murarna.

Sayragul Sauytbay fängslades – hon blev beordrad att jobba i ett läger som lärare. Hon är medlem i Kommunistpartiet och tror att hon valdes ut för att hon ansågs vara lojal. Men det fanns ingen möjlighet att säga nej.

Tusentals fångar

Hon tar en klunk kaffe och berättar om lägret vid staden Zhaosu i Xinjiang i Kinas nordvästra delar, där flera tusen fångar hölls under tiden hon arbetade där 2017. De intagna bodde i små celler på omkring 16 kvadratmeter. I varje cell inhystes 15–20 personer.

– De hade inga möbler, så de satt på cementgolvet.

Sayragul drar isär gardinerna och pekar mot ett hyreshus mittemot.

– Så där var väggarna, säger hon, syftande på att de var gjorda av murat tegel.

Cellerna saknade fönster och det enda dagsljuset kom från en glugg i taket – som oftast var förtäckt. Det var mycket kallt. Fångarna i cellerna hade inte tillgång till vare sig badrum eller toaletter. I stället fanns en spann som de skulle utföra sina behov i. När spannen blev full kunde fångarna inte göra sina behov förrän den byttes ut nästa dag.

– De var rädda för att äta och försökte att inte äta så mycket för att undvika att fylla spannen.

Sayragul Sauytbays uppgift var att undervisa i röda sånger, som handlar om hur bra livet är och om Kommunistpartiets politik och propaganda.Foto: Troy Enekvist / TT NYHETSBYRÅN
Människor skickades till lägren av skäl som i många fall var påhittade.Foto: Troy Enekvist / TT NYHETSBYRÅN

"Övervakad dygnet runt"

Ingen från hennes familj visste att hon jobbade i lägret, eller ens var hon befann sig, under månaderna hon var där.

– Jag bodde ensam inne i lägret, för om vi vore två så kunde vi prata med varandra. De bevakade mig hela tiden och följde mig när jag gick på toaletten. Jag var övervakad dygnet runt.

Sayragul Sauytbay var en del i maskineriet som enligt Kina har som mål att sprida majoritetsbefolkningen hankinesernas kultur och stävja religiös extremism och terrorism som Kina hävdar finns i området. Sayragul Sauytbays uppgift var att undervisa i röda sånger, som handlar om hur bra livet är och om Kommunistpartiets politik och propaganda.

– Fångarna undervisades för att sluta utöva den kultur som inte passade in i hankinesernas mönster. De tvingades lära sig Kommunistpartiets politik, hankinesernas traditioner och begravningstraditioner, och lyssna på vad president Xi Jinping sagt på de senaste partikongresserna.

Självkritik

Utöver det bestod en stor del av undervisningen av att kritisera sin egen kultur, sin religion, sina livsval och att be om förlåtelse för att man var en dålig kines. De intagna fick under kvällarna skriva långa texter med självkritik.

"Jag är inte bra för jag kan inte kinesiska", "Jag är en dålig kines för jag inte kan sjunga nationalsången", "Jag är inte en kines som uppfyller kraven", är exempel på självkritik som fångarna fick skriva om och om igen. Om fångarna inte var nog självkritiska blev de bestraffade. Varje lektion kom poliser eller vakter och hämtade elever och tog dem till "svarta platsen", som Sayragul Sauytbay kallar den plats dit de intagna togs för att bestraffas.

– Många som jag såg komma tillbaka därifrån saknade naglar och tänder. Det hände varje dag. Jag minns att det fanns en 13-åring där, barnet blev också straffat. Behandlingen var lika för alla, säger hon med uttryckslöst ansikte.

Människor skickades till lägren av skäl som i många fall var påhittade.

– Om de hittade något i deras telefon som ansågs problematiskt, så kunde man skickas till läger. Om de hittade en kartbok, någonting som var amerikanskt eller arabiskt, så kunde man skickas till lägren.

Hon berättar att poliserna kunde komma till ens hem och låtsas vara gäster men i stället leta efter "fel".

– Till exempel om man har något som detta hemma, säger Sayragul och pekar på en ljusstake på bordet och fortsätter:

– De kan påstå att den är utländsk. För att försöka skydda sig så går många med på att säga att de motarbetar Kina.

Skiljd från familjen

Under tiden i fånglägret befann sig Sayragul Sauytbays man och barn i angränsande Kazakstan. Hennes man är kazak och de hade flytt dit tidigare. Innan hon blev satt att undervisa i lägret höll de kontakten via olika meddelandeappar. Men när hon fördes till lägret upphörde all kommunikation.

– Min familj visste inte var jag var, det var omöjligt att träffa någon, polisen följde efter mig hela tiden.

Hon var i lägret i drygt fyra månader innan hon tilläts åka hem – varför de släppte ut henne vet hon inte. När hon kom hem fick hon veta att hon blivit avskedad från sitt tidigare jobb. Därefter kom polisen hem till henne och sade att hon hade "problem med sina tankar" och att hon skulle fängslas i mellan ett och tre år. Hon varslades om att hon skulle spärras in tre dagar senare.

– Jag är oskyldig och ville inte sitta tre år i ett läger. Jag hade inte sett mitt då femåriga barn på 2,5 år och saknade min familj väldigt mycket. Det finns inget tyngre för en mamma än att skiljas från sina barn. Jag ville åtminstone träffa mina barn en gång innan jag skulle fängslas, säger hon.

"Skulle betyda en sak"

Hon vill inte berätta hur hon lyckades fly över gränsen. Men väl i Kazakstan lyckades hon hitta sin familj innan hon greps för att olagligt ha tagit sig in i landet.

– Skulle jag utvisats till Kina skulle det betyda en sak. Jag hade redan avslöjat deras politik så jag skulle inte slippa undan så enkelt som att bli skjuten. Jag skulle dö, men inte på något enkelt sätt.

Från Kazakstan kom hon som sedan som kvotflykting till Sverige, och här bor hon sedan några månader tillbaka.

– Jag var rädd hela tiden jag befann mig i Kazakstan, ända tills jag kom hit till Sverige. Här känner jag mig trygg, säger Sayragul Sauytbay.

Fotnot: Det här är Sayragul Sauytbays egen berättelse om vad hon varit med om. Den kan inte bekräftas av utomstående i alla detaljer men rapporter av människorättsorganisationer och intervjuer med andra uigurer utanför Kina ger en liknande bild av vad som sker i Xinjiang.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.