Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Satans revolt?

Det finns allt fler exempel på när modern musik flyttar in i religiösa lokaler. På bilden sjunger Carola på Livets ords stora konferens i Uppsala. Foto: Suvad Mrkonjic

Ett förhållande präglat av slitningar, skarpa ­gränser och negativa tongångar. Agnes Arpi gör en djupdykning i mötet mellan ­religion och modern musik.

– Det är uppenbart att detta band inte passar för oss, sa Madeleine Forsberg, vikarierande kyrkoherde, för ett år sedan.

Det gällde bandet Wu Lyf, och den planerade Way Out West-spelningen i Domkyrkan i Göteborg. Med tanke på hur bandet beskrevs på festivalens hemsida är det kanske inte så konstigt: "Djävulen har hittat jobb för vilande händer och det varde mörker. Heil Satan."

– Vi upplåter inte kyrkorummet till något som inte är förenligt med Svenska kyrkan, menade kyrkoherden. Ett inlägg i en debatt som har pågått mycket länge, om än i olika former.

Mötet mellan religion och modern musik präglas ofta av slitningar och starka uppfattningar. Guds musik har genom historien ställts i motsats till djävulens, med skarpa gränser mellan profana och sakrala uttryck.

Tidigare var det omöjligt med till exempel jazz i kyrkan, där psalmer, hymner och stora kyrkomusikaliska mässor har varit det som människor knutit sin tro till. Men i många församlingar har den traditionella synen luckrats upp, och den världsliga musiken har hittat sin väg in i kyrkan. Svenska kyrkan genomför numera temamässor, baserade på artister som Johnny Cash, Bob Dylan och Emmylou Harris, musik som endast vagt kan sägas ha ett religiöst innehåll.

 

Ulf Ekman, pastor i Livets ord, tyckte 1992 att rock-fans skulle göra sig av med sina skivor. Foto: Foto: Suvad Mrkonjic Mötet mellan populärmusik och religiösa församlingar är ett tämligen outforskat område. Men i den färska textsamlingen Religion and popular music in Europe samlas ett antal europeiska forskare för att från olika perspektiv ta sig an fenomenet. Andreas Häger, docent i religionssociologi vid Åbo Akademi i Finland, skriver i sitt kapitel om Jerusalem, det kristna rockband som har blivit tätt förknippat med Livets ord i Uppsala. Ett exempel som tydligt speglar konflikten mellan tradition och modernitet.

Bandet bildades i Göteborg 1975 och blev snabbt populärt hos en internationell kristen publik. 1985 flyttade bandet med sina familjer till Uppsala och Livets ords bibelskola.

Häger pekar på en komplicerad relation: den mellan något så världsligt som ett rockband och en religiös församling. När samtida kulturyttringar möter den organiserade religionen ställs frågor om identitet och legitimitet på sin spets. Kan musiken användas för den egna saken, fyller den en religiös funktion, eller bör den stämplas och förbjudas?

Det är tunna linjer mellan förhållningssätten, och en central aspekt är just skapandet av dikotomier. Vi ställs mot dem, det goda mot det onda och det gudomliga mot det demoniska, men var de exakta gränserna går omförhandlas över tid. Den musik som accepteras, eller till och med hyllas, kan senare hamna på andra sidan skottlinjen. De två Livets ord-anknutna publikationerna Trons Värld och Magazinet kritiserade ofta sekulär rock under slutet av 80-talet, men skrev samtidigt positivt om Jerusalem. Bandet var då en integrerad del av verksamheten.

 

Livets ord genomgick samtidigt en period med mycket negativ medieuppmärksamhet, glåpord mot församlingsmedlemmar och skadegörelse. Även Jerusalem drabbades och fick 1990 ställa in en konsert på grund av bombhot, bara några veckor efter att en bomb faktiskt hade exploderat i församlingens lokaler. Utsattheten skapade inte bara oro, utan också sammanhållning och en känsla av legitimitet.

Wu Lyfs planerade Way out west-spelning i Domkyrkan förra året fick flyttas på grund av att det inte var förenligt med Svenska kyrkan. Foto: Foto: Jan Wiriden Några år senare var tongångarna helt annorlunda.

I december 1992 förkunnade ledaren Ulf Ekman för sin församling att det var den avgudadyrkande Jezebel som korrumperat ungdomen med "så kallad kristen rock", musik sprungen ur uppror och som glorifierar synden. Det finns inget som kan kallas kristen rock, slog Ekman fast, och rekommenderade att fansen skulle göra sig av med sina skivor. Rockens rebelliskhet jämfördes med djävulens uppror mot Gud. Musik som tidigare hade definierats som god hade i stället blivit ond. Någon neutral zon existerade inte.

Trons Värld och Magazinet följde upp Ekmans tal med kritiska artiklar om fenomenet kristen rock, utan att specifikt peka ut Jerusalem. 1992 eller 1993 flyttade bandet tillbaka till Göteborg, en flytt som av bandet beskrivs som baserad på Guds ingivelse, inte som resultatet av en uppslitande konflikt med Livets ord. Sedan slutet av 90-talet ges åter rockkonserter i församlingen.

Dikotomierna må vara skarpa, men gränserna mellan gott och ont är uppenbarligen flexibla.

 

Den kinesiske artisten Ciu Jians mest kända låt blev det inofficiella ledmotivet under protesterna på Himmelska fridens torg 1989. I grannlandet Finland finns i sin tur den största nordiska scenen för kristen metal, en genre som i sig kan tyckas märklig. Relationen mellan statskyrkan och den musikstil som många förknippar med satanism är dock inte så gnisslande som man kan tro.

Religionsforskaren Marcus Moberg beskriver hur musikstilen har funnit sin plats i Finlands religiösa landskap och blivit ett sätt för kristna att uttrycka sin tro i linje med sin kulturella smak. Ett exempel på hur de tu anpassat sig efter varandra är de populära metalmässorna som hålls i statskyrkans lokaler - gudstjänster som följer traditionell liturgi men ackompanjeras av metal i stället för klassiska psalmer.

Också här finns ett behov av att hitta en plats i gränslandet mellan populärkultur och religion, inte minst då den subkulturella omgivningen ofta är direkt fientlig mot metal med kristna förtecken. Kanske har rentav populärmusiken i sig religiös potential, oavsett innehåll.

Musik äger nämligen styrka både som ideologiskt uttryck och som redskap för propaganda. Vanligtvis brukar texterna tillskrivas den största betydelsen, men även själva musiken kan bli en samlande symbol. Man behöver till exempel inte kunna texten till Internationalen för att förstå dess budskap, om man känner igen melodin. Musiken har laddats med egen betydelse genom att upprepade gånger ha spelats i vissa sammanhang.

Lars Lilliestam, professor i musik­vetenskap vid Göteborgs universitet, påtalar i boken Musikliv (2006) att det inte alltid är låtarna med det mest uttalade politiska innehållet som ger störst effekt.

 

Lars Lilliestam, professor i musikvetenskap vid Göteborgs universitet, har skrivit boken Musikliv. Diffusa och mångfacetterade texter kan tvärtom få stor spridning i politiska sammanhang, just för att de går att fylla med eget innehåll. 1986 års Nothing to my name, eller I have nothing som den ibland får heta, är den kinesiske rock­musikern Cui Jians mest kända låt. Texten behandlar ett klassiskt kärleksdrama; flickan han åtrår vill inte ha honom, eftersom han inte har någonting. Under protesterna på Himmelska fridens torg 1989 blev låten det inofficiella ledmotivet.

I den politiska tolkningen beskrev låten en desillusionerad generation i avsaknad av både individuell frihet och ekonomisk trygghet. Jian har kommit att kallas den kinesiske rockens fader, men efter 1989 fick han inte spela inför en större publik i Kina igen förrän år 2005.

Så hotfull kan en enkel kärlekslåt vara för makten och eliten, samtidigt som gitarriff kan betraktas som gudsför­nekande.

William Booth som grundade Frälsningsarmén ansåg att den kristna tron inte kunde spridas enbart med psalmer, utan också behövde musik hämtad utanför kyrkan. Drygt 130 år senare är hans ståndpunkt fortfarande kontroversiell på sina håll, när identitetssökande, trosvissa och musikälskande nordbor ställer sig frågan han uttalade 1882: Varför ska djävulen ha de bästa melodierna?

 

Agnes Arpi

kulturen@gt.se Foto: Foto: Jan Wiriden

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!