Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Sarajevo 28 juni 1914: Skotten skakar världen

19-årige Gavrilo Princip var medlem i en hemlig serbisk nationaliströrelse, "Svarta handen".
Foto: Wikimedia commons

Skotten i Sarajevo – mordet på ärkehertig Franz Ferdinand för 102 år sen – satte i gång en kedja av händelser som ingen förmådde eller ville stoppa. En månad senare bröt det fruktansvärda första världskriget ut.

Men det var rena tillfälligheter som gjorde det möjligt att för attentatsmannen att komma så nära sin måltavla.

Hade världen sett annorlunda om Gavrilo Princip inte avlossat sin pistol?

Ärkehertigen – och kronprinsen – Franz Ferdinand var arvtagare till ett enormt men föråldrat välde, Österrike-Ungern. I början på 1900-talet fick spänningarna på Balkan det omoderna kejsardömet att knaka i fogarna.

19-årige Gavrilo Princip var medlem i en hemlig serbisk nationaliströrelse, "Svarta handen", som önskade provocera fram händelser som ledde till att provinsen Bosnien-Hercegovina skildes från Österrike-Ungern och i stället blev en del av Serbien.

Den 28 juni 1914 skulle Franz Ferdinand befinna sig på besök i provinsens huvudstad, Sarajevo. "Svarta handen" planerade att slå till. Gavrilo Princip mötte sina medkonspiratörer i förväg. Attentatsteamet utrustades med pistoler, bomber och var sin giftkapsel med cyanid.

Ärkehertigen anlände till Sarajevo med tåg tillsammans med hustrun Sophie von Chotek. Enligt senare uppgifter från parets äldste son, Maximilian, fruktade hon vid tidpunkten för sin makes liv.

Ärkehertig Franz Ferdinand.
Sophie von Chotek.

Vid stationen väntade en öppen bil. Tanken var att paret skulle färdas långsamt genom staden och ta emot folkets hyllningar. Någon egentligen polisbevakning var det inte frågan om. Visserligen hade det hade gått ut en påminnelse till stadens poliser om att hålla ögonen öppna och de poliser som befann sig längs färdvägen uppmanades att se till att ingenting allvarligt inträffade.

Militärens förslag om att postera ut soldater längs färdvägen förkastades. En sådan åtgärd skulle kunna såra Sarajevobornas känslor. Istället föll alltså uppgiften på de 60 poliser som var i tjänst den här dagen.

Konspiratörerna var medvetna om de bristfälliga säkerhetsarrangemangen och placerade sig på olika platser längs rutten.

Bomben missar – men får ödesdigra konsekvenser

När Franz Ferdinands bil passerade den första attentatsmannen hände – ingenting. Muhamed Mehmedbašić fick kalla fötter. Han blev osäker på vilken bil i kortegen som ärkehertigen färdades i. Samtidigt kände han sig iakttagen av polis.

Mehmedbašić bestämde sig för att avvakta. Fler medlemmar av hans grupp fanns ju fortfarande utspridda längre fram.

Den första attacken inträffade en stund senare.

När kortegen passerade en bro rusade Nedeljko Čabrinović fram och slängde i väg en bomb som studsade mot ärkehertigens bil och rullade ner för gatan där den exploderade under nästa bil i kortegen. Några åskådare och en militär skadades.

Čabrinović planerade att undgå förhör och straff – och ta sin kunskap om "Svarta handen" med sig i graven. Han svalde snabbt sin cyanidkapsel och kastade sig i floden. Men åskådare drog upp honom ur det grunda vattnet. På vägen till fängelset kräktes Čabrinović. Han överlevde – giftet var alldeles för gammalt eller för svagt.

Trots att hans bomb missat sitt mål skulle den ändå komma att få ödesdigra konsekvenser.

Bilen som paret färdades i.

Kortegen fortsatte till rådhuset där borgmästaren försökte välkomna de förnäma gästerna.

Ärkehertig Franz Ferdinand var ursinnig och avbröt borgmästaren. "Vad tjänar era tal till? Jag kommer till Sarajevo i fred och någon kastar en bomb på mig! Detta är skandalöst!"

Sophie viskade något i Franz Ferdinands öra. Det fick ärkehertigen att lugna sig. Han gav borgmästaren tillåtelse att hålla sitt tal.

Anteckningarna till Franz Ferdinands eget tal hämtades – nerstänkta av blod – från den bil som skadats i bombattacken. Till det i förväg förberedda anförandet lade ärkehertigen till några meningar om de dramatiska händelserna tidigare under dagen.

Fem minuter före attentatet: Franz Ferdinand och hustrun Sophie lämnar rådhuset.
Foto: Wikimedia commons

Chaufförens misstag blir avgörande

Man beslöt att göra ändringar i programmet och ta sig till sjukhuset för att hälsa på de som skadats av bomben. Men för att inte ge ytterligare attentatsmän chans att komma nära ärkehertigen beslöt man ta en annan säkrare väg, via floden.

Men det var ingen som informerade chauffören, Leopold Lojka, om den ändrade resvägen.

Chauffören svängde av misstag in på Franz Joseph-gatan där Gavrilo Princip redan befann sig av en ren slump. När ärkehertigens bil bromsade in för att svänga tillbaka såg Princip sin chans. Han drog fram en pistol och avlossade två skott på nära håll. Avståndet var ungefär en och en halv meter. Ett av skotten gick in i Franz Ferdinands hals, det andra träffade Sophies buk.

Hertiginnan tuppade av.

Bilen satte fart mot guvernörens residens där paret skulle kunna få omedelbar vård.

Franz Ferdinand sista ord blev "Sophie! Sophie! Dö inte! Lev för barnens skull". När en greve frågade ärkehertigen om han hade ont svarade Franz Ferdinand bara: "Det är ingenting".

Under färden mot residenset förblev paret sittande i upprätt ställning. Sophie var död vid ankomsten. Franz Ferdinand avled tio minuter senare.

Princip planerade – precis som sin kamrat tidigare under dagen – att dö. Han svalde cyanidkapseln och tänkte sätta en kula i sig själv. Men innan han fick chansen att använda vapnet hade åskådare redan kastat sig över honom och tvingat honom att släppa pistolen. Även denna gång var giftet i kapseln för svagt för att vara dödande.

Princip fördes till häktet. Domen blev 20 år i tukthus. Det var inte tillåtet att döma personer under 20 år till döden vid den här tidpunkten i Österrike-Ungern. Gavrilo Princip hade en månad kvar till sin 20-årsdag.

Samtliga medlemmar i attentatsteamet fångades in och straffades.

Gavrilo Princip utanför domstolsbyggnaden.
Foto: Wikimedia commons

Allianser drar in länderna i kriget

Spänningen i Europa hade byggts upp under en lång tid då stormakternas imperialistiska politik ofta kolliderade.

Gavrilo Princips skott i Sarajevo satte ingång en kedjereaktion av händelser som ingen förmådde eller ville stoppa. En månad efter attentatet kastades världen i ett fruktansvärt krig, brutalare än något mänskligheten upplevt tidigare.

Efter morden ställde Österrike-Ungern Serbien inför ett ultimatum – med krav som landet inte kunde acceptera. Europas största stater – förbundna genom olika allianser och militära biståndsavtal – ställde sig på endera sidan när krutdurken på Balkan exploderade.

På den ena sidan stred "De allierade eller Ententen", centrerade kring Storbritannien, Frankrike och Ryssland (samt senare USA). På den andra sidan fanns "Centralmakterna" vars huvudsakliga medlemmar var Tyskland, Österrike-Ungern och det Osmanska riket.

Under konfliktens inledande år, 1914, var optimismen stor på bägge sidor. Men kriget förvandlades snart till ett ställningskrig där territoriella vinningar var blygsamma och oerhört kostsamma när priset räknades i människoliv.

Bara under det blodiga 1916 – med slagen vid Verdun och Somme – uppgick Ententens förluster på Västfronten till cirka 1 119 000 man, och Tysklands till 1 084 000.

Gavrilo Princip avled i Theresienstadt under första världskrigets sista år, 1918. Förhållandena i fängelset var usla – förvärrade av kriget – och Princip drog på sig tuberkulos. Vid sin död var han bara skinn och ben och vägde 40 kilo. Sjukdomen hade även tvingat fram en amputation av en arm.

Tre år och tio månader hade förflutit sedan han avlossade skotten som satte världen i brand.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.