Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Sara förlorade sin familj – ett dygn efter bröllopet

Över 200 000 personer dog i tsunamin 2004.
Sara Welander tillsammans med sin Christer, mamma Marianne och sonen Johannes juldagen 2004. Ett dygn senare fanns bara Sara kvar i livet.Foto: PRIVAT
Sara Welander berättar hur livet har återvänt till henne. Foto: EVA NORBÄCK

På juldagen 2004 gifte sig Sara Welander med sin älskade Christer.

De fick vara man och hustru i ett dygn.

Tsunamivågen, som träffade den thailändska turistorten Khao Lak, svepte bort maken och dessutom Saras mamma och knappt tvåårige sonen Johannes.

– Jag såg mitt allt på jorden försvinna och det fanns inget, inget jag kunde göra.

I dag – 15 år senare – har livet återvänt till Sara.

Sara Welander, 44, växte upp i Nyköping, studerade traditionell kinesisk medicin i Enköping och träffade där kärleken – läraren Christer. Snart föddes sonen Johannes.

Sara och Christer hade, förutom tillgivenheten till varandra, också varma och starka känslor för Thailand, har de förklarat för bland annat Allas som berättade om dem förra året.

Valet föll på lugna Khao Lak när de bestämde sig för att de tu skulle bli ett.

Med till Thailand följde Saras mamma, Marianne, och den knappt tvåårige Johannes.

Det var Sara som övertalade sin mamma – som var cancersjuk – att resa med.

På juldagen 2004 lovade Sara och Christer varandra trohet och knöt hymens band.

På morgonen dagen efter skulle de banden slitas sönder – och livet aldrig mer bli det samma för Sara. 

Det tredje kraftigaste jordskalvet någonsin

Vid frukosten noterade de att det var väldigt tyst, att till och med fåglarna slutat kvittra.

Vad Sara och Christer – som gått för att tacka hotellpersonalen för hjälpen vid bröllopet – inte visste var att i Indiska oceanen hade ett jordskalv inträffat. Senare konstaterades att det var det tredje kraftigaste skalvet någonsin.

Mellan 220 000 och 300 000 människor miste livet. Över fem miljoner beräknas ha blivit helt hemlösa eller tvingades fly. Sverige var med 543 dödsoffer och cirka 1 500 skadade troligen det hårdast drabbade landet utanför Asien.

Förödelse i Khao Lak två dagar efter tsunamin.Foto: RUNGROJ YONGRIT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Bland de 543 fanns alltså tre av dem som stod Saras hjärta absolut närmast.

10.25 på annandagen för 15 år sedan nådde dödsvågen – efter att miljarder ton havsvatten satts i rörelse och fortplantat sig över havet – Khao Lak.

När Sara 2019 försöker sammanfattade vad som sedan hände den fruktansvärda förmiddagen är bilder och intryck fortfarande fragmentariska. 

”Jag minns hur jag lyfter upp honom”

På sin hemsida, som hon gett Expressen tillåtelse att hämta utdrag ifrån, skriver Sara: 

”När vågen kom stod vi vid stranden jag, min mamma och Johannes.

Tänk dig att du ser på horisonten och långt långt där ute växer någonting svart, blir större, kommer närmre och närmre men ganska långsamt.

Vi drog oss sakta uppåt, tillbaka.

Jag minns hur jag lyfter upp honom och ser på min mamma, hör ett ljud jag inte kan återge riktigt.

Kanske ljudet av många lastbilar som dränker allt annat.

Jag hinner inte vända och ta min mammas utsträckta hand, jag ser något i hennes ögon, kanske är det rädsla, kanske är det kärlek.

Tiden står stilla.”

Den skakande läsningen fortsätter med:

”De dog, allihopa och jag stod där ensam kvar.

Runt omkring mig såg och hörde jag hur människor återförenades.

Ingen sprang in i min famn och jag hade ingen kvar, de fanns inte.”

Sonen slås ur hennes händer

När vattnet drar sig tillbaka slås Johannes ur hennes händer. Sara känner hur han glider längs hennes underarmar, lösgörs ur hennes grepp.

”Jag ser hur hans lilla kropp försvinner ut, ut i vattnet och jag försöker släppa taget om stickkontakten jag klamrar mig fast vid, men det går inte!!!

Jag kan inte röra mig!

Jag såg inte mitt liv passera någon revy, men jag såg hur mitt liv krossades och jag hatade Gud så högt, så intensivt denna stund.

Jag skrek högt och inom mig, jag ska inte dö, jag ska inte dö!

Du får inte mig, din jävel!”

En amatörvideo visar hur vågen slår in mot land.Foto: AP TT NYHETSBYRÅN

I juni året efter, strax före midsommar, kom de tunga beskeden; mamman hade hittats och nu fick hon veta att även Johannes påträffats.

Då hade Christers kropp anträffats redan 8 februari. Några dagar senare kremerades han. Av samma munkar som vigt honom och Sara.

Sara i dag: ”Smärtan går aldrig över”

När Expressen pratar med Sara och frågar vad hon känner nu när 15-årsdagen närmar sig, säger hon:

– Smärtan går aldrig över, sorgen går aldrig över. Man säger att tiden läker alla sår, och att smärtan blir mindre men det blir den inte. Det blir dock lättare att leva med den.

Sara menar att hon gjort ett aktivt val – att hedra sina anhöriga genom att leva.

– Bland de värsta sakerna som hänt mig är när människor påminner mig om att det är Johannes födelsedag. Jag kan få höra från vänner ”Sara, är du ledsen i dag?” och tänker ”varför då?”. Sedan förklarar de att det är Johannes födelsedag.

Hur reagerar du då?

– Då blir jag bara glad, och tänker att jag lyckats glömma den dagen. Samtidigt finns det mycket skam. Hur kan man som mamma glömma bort sitt barns födelsedag, men jag står fast vid att det är bra att man kan glömma den dagen som är så himla jobbig.

– Eller dagen som tsunamin inträffade; känslorna kommer inte just då. De kan komma när som helst under året, och har inte blivit mindre för att det gått 15 år.

Kan du drabbas av dåligt samvete för att du tog med dig dina nära och kära till Khao Lak?

– Det är klart. Min mamma hade precis genomgått en cellgiftsbehandling och jag bjöd henne på den här resan. Egentligen skulle hon i stället haft sin sista behandling då kring jul. Men vi sa nej, nej och att vi verkligen ville åka bort. Jag tror att hennes läkare till och med lyckades ändra behandlingstiden. Så det är klart att jag haft bedrövligt dåligt samvete.

– Men jag tror att tänker man så där, så gör man våld på sig själv. Det är det sämsta man kan tänka att om jag sprungit till höger i stället för åt vänster, om jag hade bott på ett annat hotell högre upp. Det är livsfarligt att tänka så; då orkar man inte. Nu blev det som det blev – och jag lever.

Varje annandag jul tänder Sara ljus för sina anhöriga som dog – mamman, maken och sonen.

– Jag försöker blicka framåt och tänka på det jag har, inte på det jag inte har. Jag vill inte att min son som jag har nu ska växa upp med en mamma som är ledsen.

Sara med ”världens finaste kille”

Och livet återvände till Sara – förvisso med myrsteg – men det kom trots allt tillbaka. Det liv som stärker och tar en människa vidare. 

Hon skaffade hund för att hon skulle känna att hon var tvungen att ta sig ut. Under en av sina hundpromenader träffade hon en man, och de blev förälskade.

De separerade förvisso efter några år, men kvar finns ”världens finaste kille” – Leon, i dag elva år.

Sara Welander tillsammans med tonårsförälskelsen Uffe, sonen Leon från ett tidigare förhållande och hunden Bentley.Foto: EVA NORBÄCK

Sedan kom nästa överraskning. Sara hade som tonåring hemma i Nyköping blivit betuttad i sju år äldre hårdrockaren Uffe. 

För några år sedan, vid nyår, skickade hon en hälsning till honom. Hennes liv förändrades återigen när Uffe svarade. 

Han flyttade från Nyköping till Sara och Leon. Nu bor de tre tillsammans i Forsbacka mellan Gävle och Sandviken.

Vad vill du säga till någon som upplever samma ofattbara sorg som du gjorde för 15 år sedan?

– Livet går vidare om man vill att det ska gå vidare. Man gör ett val, och det gäller att inte drunkna i sorg. Som sagt; livet går vidare. Då gäller det att hänga med.

Vi ser tillbaka på bland annat turerna kring Trump, brexit och protesterna i Hongkong.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.