Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sara Danius är
årets kvinna 2015

STOL 7. Den 1 juni tillträder Sara Danius som ständig sekreterare i Svenska Akademien. Så småningom hamnar hennes porträtt bredvid oljemålningarna av Sture Allén och Horace Engdahl. "Jag antar det, men frågan är hur det ska bli plats, det börjar bli fullt", säger hon. Foto: Helena Paulin-Strömberg
SYSTERSKAP. Svenska Akademiens första dam är hedrad över utmärkelsen "Årets kvinna". Förutom en rad litterära förebilder hyllar hon själv gärna sina sex systrar. "De har varit så fina under den här behandlingsperioden. Vi har kommit nära varandra", säger Sara Danius till Expressens reporter Malin Roos. Foto: Helena Paulin-Strömberg

"Pappa, vet du vad, en dag ska jag komma in i Svenska Akademien".

Hon är tjugo år, det är den värsta dragning hon kan på och hon säger det för att få sin far att skratta.

Trettio år senare sitter inte bara Sara Danius på en av de aderton stolarna – i sommar tar hon över som ständig sekretetare och blir en av världens mäktigaste kulturkvinnor.

Årets kvinna 2015 enligt Expressen, givetvis: Sara Danius!

– En hedersutnämning, konstaterar ledamoten, som möjligen firar med att köpa en slagborr.

motivering

1) Sara Danius, stol 7 i Svenska Akademien.

"Den 1 juni 2015 krossar Sara Danius glastaket i en av världens mest inflytelserika lärdomsinstitutioner och blir en av våra mäktigaste kulturkvinnor. Posten som ständig sekreterare i Svenska Akademien har föregåtts av en strålande karriär som kritiker, essäist och forskare.

Som professor och intellektuell förenar Sara Danius saklighet med öppenhjärtighet. Många rördes när hon som värd för "Vinter i P1" i mellandagarna berättade om sin bröstcancer.

Skarp, elegant och alltid med glimten i ögat förkroppsligar Sara Danius Svenska Akademiens devis "snille och smak". Hon blir en lysande företrädare för både De Aderton och Sverige när hon i oktober tillkännager årets litteraturpristagare. Vi kan bara säga: "Äntligen!""

FAKTA

Namn: Sara Maria Danius.

Född: 5 april 1962 i Täby, uppvuxen i Skåne, Egypten och Stockholm. I Vuxen ålder har hon bott tio år i USA och ett år i England.

Familj: Ja.

Bor: I centrala Stockholm tillsammans med sin 15-årige son.

Läser: 200-300 böcker om året.

Pappa var: Militären och författaren Lars Danius.

Mamma är: Författaren och debattören Anna Wahlgren.

Bakgrund: Maffig. Bland annat författare, essäist, litteraturhistoriker, kritiker, forskare och professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Akademiledamot på stol nummer sju sedan 2013.

Aktuell: Årets kvinna enligt Expressens jury och tillträdande ständig sekreterare i Svenska Akademien.

Vi skulle ha setts på torsdagen och jag vet inte vad jag hade inbillat mig. Jag hade näppeligen fått snika mig med till Gyldene Freden och äta ärtsoppa och dricka punsch med De aderton ändå, såsom De Aderton gör varje torsdag efter sammankomsten i Börshuset.

Nu blir mötet ändrat och det är för en bra sak, men låt oss återkomma till det.

Nu står vi i Svenska Akademiens urtjusiga mötesrum med stolarna i duvblå sammet och snirkligt trä, "kopiorna".

Originalstolarna, de som har ingraverade romerska siffror på ryggen rehabiliterar på vinden och plockas numera bara fram till högtidssammankomsten den 20:e december.

Sara Danius, 52, sitter på nummer sju, efter Knut Ahnlund, Hjalmar Gullberg och Selma Lagerlöf, den första kvinnan att bli invald i det litterära etablissemanget - som när det instiftades 1786 av Gustav III presenterades: "Ett Samhälle av Aderton Svenska Herrar och Män".

Men tji, dubbeltji.

Sara Danius första kvinna att meddela litteraturpristagaren

När den berömda dörren i salen med de tretton kristallkronorna öppnas i oktober är det första gången som inte en man meddelar namnet på årets Nobelpristagare i litteratur.

Det är Sara Danius – eller "Årets kvinna" som vi kallar henne i Expressen.

– Det är fantastiskt roligt med den här utmärkelsen, säger Svenska Akademiens tillträdande sekretare och blir rörande rörd när jag läser upp juryns motivering.

– Det är en heder bara att bli nominerad. Jag tittade på förra årets lista och det är sannerligen imponerande personer. Charlotte Kalla, behöver jag ens motivera? Hon vann VM och utklassade sina medtävlare. En fruktansvärt stark och ovanligt målmedveten person.

– Jag tänker också på alla kvinnor som har gått före, rösträttskämparna till exempel. Vi som lever i dag har så mycket att vara tacksamma för gentemot tidigare generationer, säger den ständig-a sekreteraren.

Det kommer att heta så i fortsättningen nu, inte ständig-e.

Låt oss betona att du inte har fått uppdraget FÖR att du är kvinna, men ATT du är första kvinnan, kan man inte få tycka att det är extra roligt?

– Jo, jag är förfärligt glad över det. Att jag blir den första kvinnan har en symbolisk betydelse. När jag var i 15-20 årsåldern fanns det inte lika många kvinnor i offentligheten som i dag.

När du fick erbjudandet om att bli akademiledamot för två år sedan tackade du ja på stående fot. Borde fler kvinnor "säga ja" som feministisk strategi?

– Ja, absolut. Det är fortfarande underskott på kvinnor i ledande positioner i samhället, generellt sett, och i den akademiska världen är kvinnor ofta mer tillbakadragna och tvivlar mer på sig själva än männen.

– Och jag ångrade mig faktiskt efter några dagar. När kalabaliken lade sig, slog det mig "Vad har jag tackat ja till?!" Jag ringde Peter Englund och hörde om det fanns ångervecka. Men han sa att det var ett hälsotecken att jag tänkte så, att mitt egot inte var så svullet.

Peter Englund lämnar uppdraget för att han vill ägna sig mer åt sitt eget skrivande igen. Hur tänker du kring detta?

– Att det är ett pris som jag får betala. Jag kommer att ha minimalt med tid för eget skrivande, undervisning och forskning. Det har jag funderat mycket på, det är ledsamt. Men får man frågan kan man egentligen inte tacka nej. Det är närmast en plikt.

"Den 1 juni 2015 krossar Sara Danius glastaket i en av världens mest inflytelserika lärdomsinstitutioner och blir en av världens mäktigaste kulturkvinnor", som det står i motiveringen. Hur ser du på den makten?

– Det är klart att det är en maktposition, det är inget att hymla med, men jag tänker mer på ansvaret. Akademien ger mig ett förtroende därmed har ett ansvar. I bland har jag tänkt "vet de vad de gör, de har bara känt mig i ett år?!" "Hur vet de att jag inte kommer att hoppa upp här på sammanträdesbordet och steppa inför Expressens fotografer iförd rosafärgade skor?"

– Jag har också ett ansvar gentemot traditionen, och yngre kvinnor, det har jag också tänkt på.

En annan tidigare "Årets kvinna" är Camilla Läckberg, en författare som kan ses som en slags symbol för den svenska underhållningslitteraturen. Hur ser du på genren och har du läst Läckberg?

– Nej, jag har inte läst Camilla Läckberg. Jag fördömer inte genrer rakt av, men tyvärr, jag tycker inte att det är så kul med kriminalromaner. I 12-13 årsåldern läste jag Agatha Christie men efter tre-fyra böcker hade jag genomskådat upplägget. Det var alltid den man minst trodde som hade begått mordet. Då var det inte roligt längre.

– Jag har inga moraliska synpunkter på att folk vill läsa kiosklitteratur på charterresan, och jag kan tillägga att jag själv läser en hel del populärpress.

Stämmer det att din mest minnesvärda filmupplevelse är "Ett päron till farsa"?

– Jo, haha, den är så fruktansvärt rolig! Jag sitter fortfarande och skrattar så att jag gråter när jag ser den. Chevy Chase är suverän.

Men ändå, till "vanligt folk" som uppfattar Svenska Akademien som snobbig och elitistisk, vad säger du till dem?

– Elitism i meningen expertis, omdömesgillhet och långt driven prestationsförmåga, är en god sak. Men man måste se till vad Akademin faktiskt gör. Uppgiften är att vårda det svenska språket och litteraturen. Vi ger bland annat ut SAOL som ligger på nätet och är gratis för alla.

– För mig är det klart att man kan värdera kultur, det hör till de intellektuellas uppdrag. Det är okontroversiellt.

Kontrovers blev det annars så att det osade om det När Kerstin Ekman 1978 som tredje kvinna valdes in i De Aderton.

DN-journalisten Karl Erik Lagerlöf ansåg att Ekman borde ha avböjt eftersom det inte gynnade någon att "etablissemanget fått en kvinna som gisslan", varpå författarinnan svarade rungande att fler kvinnor hellre än att låta gubbklubbar självdö borde kliva in i "hus och församlingar där manlig självhärlighet och cigarsrök gör luften unken. Vädra och käfta emot".

– Det var väldigt bra sagt, ler Sara Danius som själv inte har hört ett knyst från de patriarkala leden.

– Mycket har förändrats på 30 år. Flickor presterar bättre och bättre än pojkarna i skolan och dominerar till antalet på många högkvalificerade utbildningar som läkarlinjen. Dessutom har de kvinnor som var starka på 70- och 80-talen fått barn som vuxit upp i ett samhälle mer medvetet om orättvisor mellan könen. Mer än när jag växte upp.

Du kommer från en manspräglad universitetsvärld till en fortfarande mansdominerad Akademi, i din senaste bok skriver du mycket om din pappa och din farfar och du ägnade en stor del av ditt "Vinterprat" i P1 åt din nära vän, doktor Boman i Bjärred. Har du rentav haft lättare att passa in i "manliga miljöer"?

– Jag har inte talang för att betrakta mig som offer. Jag har vistats mycket "manliga miljöer" och det har inte varit ett jätteproblem, men visst har det funnits tuffa situationer.

– I bland har jag tänkt att jag känner mig hemma med äldre män. Min syster och jag bodde hos vår pappa under tonåren. Han var så pass gammal att han hade kunnat vara vår farfar, och jag kände både respekt och ömhet för honom. Det var nog ingen tokig modell. Han var pensionär och mycket hemma, det var en väldig trygghet att han fanns där när vi kom från skolan.

– Därmed inte sagt att jag inte känner mig hemma med kvinnor. Mina systrar och min mamma betyder mycket för mig.

Din mamma är Anna Wahlgren, en av Sveriges mest kända författare och samhällsdebattörer under decennier Har hon varit en kvinnlig förebild för dig?

– Hon är en orädd och djärv person med en enorm arbetskapacitet, och en skicklig författare. Lite underskattad, skulle jag nog säga. "Barnaboken" har väl överskuggat.

Din mamma bor i Indien sedan några år, hur ser er kontakt ut?

– Vi har kontakt, säger Sara Danius och gör klart att hon inte vill prata om turbulensen kring halvsystern Felicia Feldts bok "Felicia försvann" som beskrev en uppväxt präglad av alkoholmissbruk, sexuell gränslöshet och pennalism.

– Jag pratar inte om Felicias bok. Men jag umgås med alla mina (sex) systrar och gillar dem alla väldigt mycket.

– Det är en glädje att ha så många syskon, även om det var en udda uppväxt. I tonåren var det bara jag, min syster och pappa men de andra bodde i närheten och vi åt kvällsmat ihop, så det var mycket hushållsarbete för min syster och mig.

Jag noterade att din mamma skrev på sin blogg nyligen, om dig: "Resultatet kan numera beskådas i Svenska Akademien". Det låter som en stolt mor?

– Jo, det är hon nog, säger Sara Danius och skjuter från höften när hon raddar upp flera stora kvinnliga förebilder, i litteraturen och i livet.

Simone de Beauvoir, Sarah Silverman, Virginia Woolf, Getrude Stein, Madam de Staël, Susan Sontag, Mia Skäringer och Klara Zimmergren, farmor som föddes på 1870-talet och stred för kvinnlig rösträtt.

Och så: Lärarinnan på lågstadiet.

Den stora familjen hade just flyttat till Rosengård i Malmö, betongen var så färsk att den nätt och jämt hade torkat:

– Jag gick i andra klass när vi fick i uppgift att skriva ned vad vi ville bli här i livet. Jag hade ingen aning, så jag sneglade på de andra och såg att tjejerna skrev "hårfrisörska". Det tyckte jag lät toppen. Dagen efter fick vi en rungande utskällning av vår lärare. Hon var så besviken på att alla vi flickor i klassen ville bli hårfrisörskor. Jag var bara sju år och hade inte en aning om någonting men jag fick mig en tankeställare.

När du var tjugo däremot visste du! I din bok från förra året "Husmoderns död och andra texter" berättar du om när du var tjugo och sa till din far: "Pappa, vet du vad, en dag ska jag komma in i Svenska Akademien".

– Ja, men nej nej! Det var ett skämt, sådant man häver ur sig eftersom det är det mest otänkbara. Typ "jag ska åka till månen".

– Jag hade aldrig någon klar idé om vad jag ville göra och hade vilsna år efter gymnasiet. När jag började studera och blev fångad av det, blev det mer och mer - men utan mål. Först i Sverige, sedan i England, därpå USA. Jag drevs av att jag ville lära mig mer.

– Till slut hade jag ett mål, att skriva en doktorsavhandling. Det blev som en sport, att se om jag kunde genomföra det.

– Det är därför som jag blir rörd av Expressens utnämning. Jag har gnetat på och gjort så gott jag har kunnat. Om det nu kan betyda något för någon annan så gör det mig väldigt glad.

När Sara Danius, är du inte ett snille?

– Jag tycker inte att jag är ett snille. Jag är bra på vissa saker, dålig på annat. Jag skulle vilja gå en hantverkskurs, köpa en riktigt bra slagborr och lära mig den "manliga" delen av hushållet. Vattenlås är jag väldigt bra på men borrar...

Sara Danius bor tillsammans med sin 14-åriga son i centrala Stockholm och "de har det toppenbra". Hon är separerad från fadern sedan flera år och har en ny man i livet, som bor i närheten med sina två pojkar.

Hur har hon själv lyckats med jämställdheten vad gäller barn och barnuppfostran? Använde hon Anna Wahlgrens "femminutersmetod" till sin son, undrar man ju.

– Nej haha, skrattar den ständiga Sara, han sov ändå.

– Det har blitt som det har blitt. Jag har lärt mig och fått erfarenheter både av mamma och pappa, men mycket har jag fått uppfinna själv i stunden. Så som alla föräldrar gör.

Som det här med språket.

Eftersom en av Svenska Akademiens uppgifter handlar om vårdandet av det svenska språket, kan jag inte låta bli att läsa högt ur den ständiga sekreterarens dagboksanteckningar, skriven av Sara Danius, 11 år:

"Jag har läst Bladen brinner av Barbro Lindgren. Fy faaan, va bra den va. Jag har läst de andra före också. Dom var för jävla bra också".

Hon skrattar åt anekdoten som återges i "Husmoderns död och andra texter".

– Jag svor ganska mycket som tonåring men pappa som var modersmålslärare och en strikt sådan, sa: "Sara, spara svordomarna tills du verkligen behöver dem". Det är en ganska bra policy.

– När min sons lärare klagade på att han hade börjat svära en massa, kom vi överens om en regel: Vi svär hemma när vi behöver fast aldrig i skolan. Då blir det inget absolut förbud och man laddar ur spänningen lite grann.

Storkyrkans klockor ringer över Gamla Stan och Sara Danius undrar om hon behöver bättra på rougen. Kanske lite mer läppstift innan fotograferingen?

Akademiens tronföljare medger utan omsvep att hon är intresserad av mode, stil och kläder och avfärdar den puritanska föreställningen att intresse för estetik och skönhet skulle stå i motsats till begåvning som "Dumheter!".

Själv fick hon en brysk påminnelse om både vikten av hälsan och kärleken till livet för ett år sedan.

Akademiledamoten hade knappt hunnit sätta sig på stol nummer sju vid den här tiden i mars när hon tvingades rensa den fulla kalendern.

Från "föreläsningar", "internat", "Vetenskapsrådet" och "Dramatens styrelse" till "cellprov med grov nål, "skelettröntgen", "onkologen" och "operera in plastkateter i armen".

Sara Danius hade drabbats av bröstcancer, en aggressiv variant med spridning till armhålan.

– Det första jag tänkte var att jag inte skulle få se min son växa upp, sa litteraturprofessorn när hon osentimentalt men med värme talade om sin diagnos i P1 i mellandagarna, och dessutom avslöjade att hon pumpad med cellgifter somnade i Blå hallen under Nobelfesten i december.

Nu är det mars och just denna torsdag som gick, när de andra ledamöterna inmundigade ärtsoppa och punsch på Gyldene Freden, fick Sara Danius sin sista cytostatikabehandling.

– Det är fantastiskt skönt. Det var därför vi fick stuva om det här mötet. Jag är klar med dem medicinska efterbehandlingen nu. Allt rullar på och prognosen är god. Nu återstår strålning längre fram i vår, sedan är jag färdigbehandlad lagom till tillträdet den 1 juni.

– Men det har ju varit ett tufft år, som det är för alla som drabbas.

Fick du mycket reaktioner på ditt "Vinterprat"?

– Ja, jag har fått många, många tackbrev. Jag har velat svara alla och är snart klar.

– Om jag bara kan hjälpa en person så är det värt det. Det finns många konstiga föreställningar om cancer som behöver avdramatiseras, säger Sara Danius och minns fasan när hon låg på natten och googlade "knöl i bröstet" men tänkte "det KAN inte vara cancer".

– Jag hade varit på mammografi bara fem månader tidigare och fått grönt ljus där så är det grönt ljus. Men på en så kort tid kan man alltså få en relativt stor tumör.

Är det någon gång under det här året som du har tänkt "Nej, jag klarar inte detta, jag ringer Englund"?

– Nej, snarare: Kommer jag att behöva konvalescensen? Alla ledamöterna har varit omtänksamma och schyssta, det har inte funnits några som helst krav och när jag fick frågan så visste ju alla om diagnosen. Jag tyckte att det var fint, att de trodde på mig ändå.

– Det ska bli väldigt spännande att få börja på sekreterarposten i sommar.

Jag antar att det är lönlöst att dra ur dig någon nominerad i år, men vilka kvinnliga författare bakåt i tiden borde ha fått Nobelpriset?

– Marguerite Yourcenar och Nathalie Sarraute är de första jag kommer att tänka på.

Hemma skriker de Astrid Lindgren så det ekar nu.

– Nej, men däremot hade det nog varit bra om hon hade blivit invald i Akademien. Hon hade säkert kunnat göra nytta. Hon besatt integritet, var mycket beläst och hade en imponerande arbetsförmåga, säger Sara Danius.

 

ÅRETS 100 KVINNOR – LÄS HELA LISTAN

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!