Gina vet att hon inte får prata med vakten. Inte när han suttit tolv timmar på sin vaktstol och börjar bli sömnig. Inte när han saknar sin nepalesiska familj och hon just haft en flight till Kathmandu. Inte när han nämner att han tjänar 500 riyal, 1 200 kronor, i månaden.
Utrymmet vakten sitter i, entrén till Qatar Airways personalbostäder, är strängt bevakat. Kameror överallt. Åtminstone säger ledningen att så är fallet, att de ska räkna med att allt som händer i den här entrén når cheferna, registreras för att utgöra varje flygvärdinnas personliga track record.
Bevakad
Allt Gina gör kan uppfattas som ett mutförsök. Vakten sitter ju där för att vakta henne. Se till att Gina aldrig sover utanför personalbostaden. Aldrig kommer hem senare än företaget har bestämt. Aldrig tar med en oregistrerad gäst till rummet, aldrig går ut under viloperioden eller har en besökare som sover över.
Samtidigt befinner han sig under henne i en maktordning, Gina kan åtminstone ansöka om att få lämna landet om hon skulle vilja hälsa på sin svenska familj. Vakterna byter byggnad var tredje månad för att verkligen omöjliggöra goda relationer dem och flygvärdinnorna emellan. Men Gina har sett att just den här vakten är sjuk. Att han blir sjukare. Hon trotsar reglerna och börjar prata med honom varje dag. Övertalar vakten att söka vård.
- Vad sa läkaren? frågar hon följande morgon.
- Jag har diabetes, svarar vakten i personalentrén.
Gina säger ingenting. Hon försöker lösa ekvationen insulinsprutor och lönen för en nepalesisk migrantarbetare i Doha.
- Han sa att jag inte får äta ris, fortsätter vakten.
- Men du är ju fattig? Du äter ju bara ris? Vad ska du nu äta?
- Vet inte.
Gina och vakten pratar inte mer. Han ska snart flyttas till en ny byggnad hursomhelst. Men innan han byter vaktpost räknar Gina ut att det finns en enda liten spot i entrén dit kamerorna inte når. En morgon på väg till en flight duckar hon i just det hörnet.
På marken lämnar hon en blodsockermätare och en qatarisk femhundrasedel. 500 riyal.
Har alltid velat bli flygvärdinna
När Saga kör ner från norra Sverige till uttagningen på Hotell Sheraton i Stockholm är det direkt efter att ha jobbat natt. Det är mars 2010.
Hon byter om på en toalett på Stockholm Central. Norrländska Saga har alltid velat bli flygvärdinna.Uttagningarna för det femstjärniga och högaktade flygbolaget Qatar Airways sker genom öppna rekryteringsdagar. Där granskas kandidatens personlighet och utseende - in i detalj, kroppen får inte ha ärr eller tatueringar ens på väl dolda ställen.
Flygbolaget rekryterar varje helg. Ofta sker runt sex rekryteringsdagar i veckan runtom i världen. På uttagningen meddelas vad de anställda skriver under. Löftet att vara singel i fem år, att lov från vd Akbar Al Baker behövs för att få gifta sig som flygvärdinna och att den som blir gravid måste meddela företaget på en gång. Vidare förbehåller Qatar Airways sig rätten att sparka en anställd utan att redovisa varför.
Samma princip gäller på uttagningarna: Tidigt förklaras att ingen kandidat har rätt att fråga varför den inte går vidare.
I några länder är uppslutningen enorm, i städer som Stockholm måttlig.
I sjok sållas tjejerna ut på Hotell Sheraton den här lördagen. Det går fort. Till slut är det bara Saga och tre andra tjejer kvar. De kallas tillbaka för en personlig intervju morgonen därpå. Saga kommer till hotellet en halvtimme före utsatt tid. Men rekryterarna är arga.
- Vi sa 11.30, inte 12.30, det här är en riktigt dålig start!
Saga försöker visa på att hon verkligen inte tagit fel på tiden, ett missförstånd måste ha skett, men till slut ger hon upp och ber rekryterarna så hemskt mycket om ursäkt. De nickar allvarligt. Qatar Airways har fått henne att rätta sig själv för första gången.
När nästa tjej dyker upp för en inplanerad intervju 12.30 visar det sig att Saga visst anlänt rätt klockslag. Det viftas bort. Det viktigaste är att Saga tagit på sig skulden. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt.
Ger upp
Hon får jobbet som flygvärdinna och instrueras att packa för omedelbar avfärd till sin nya arbetsbostad i Qatar. Saga packar. Säger upp sig. Berättar för bekantskapskretsen i hemstaden. Men Qatar Airways svarar plötsligt inte längre på frågor. Det finns ingen information om vad som hänt. Hon förblir väntandes.
Framemot juni ger hon upp och börjar planera för en midsommarresa. Det har nu gått fyra månader sedan löftet om omedelbar avfärd och en färdig packning hemma hos Saga. Den vanliga policyn gäller: Qatar Airways behöver inte förklara sig för de anställda.
Då skickas plötsligt biljetterna och visumet. Midsommar är inställt. Saga sätts på ett plan till Doha.
Javier hade aldrig tänkt jobba utomlands. Som pilot har han bra möjligheter i sitt europeiska hemland. Det var bara det att en viss liten eurokris kom i vägen.
När han flyttar till Qatar förstår han direkt att piloternas relation till sina kolleger flygvärdinnorna är känslig mark. Han upplever att företagets vd Akbar Al Baker ägnar dem otroligt mycket tid och att reglerna kring flygvärdinnornas liv är extrema.
- Jag får besöka deras personalbyggnad om det är innan tio på kvällen och om jag registrerar mig med namn och pass hos vakten, men register över besökare sparas och granskas. Det ser inte bra ut om jag är där för ofta, berättar han över Skype.
Javier reagerar på hur Akbar Al Baker tilltalar flygvärdinnorna direkt. Han håller aggressiva installationstal för nya grupper av arbetare där de uppmanas att hålla sig borta från sina manliga kolleger.
"Piloterna är mina chaufförer, de kommer bara till er för att få knulla er", har Javier fått höra att vd Akbar Al Baker sagt i ett välkomsttal.
Reglerna skiljer sig rejält mellan de olika yrkesgrupperna. Hela landet Qatar följer ett sponsorsystem där arbetsgivaren bestämmer över arbetstagarens rätt till inresa, utresa, boende och har viss kontroll över arbetstagarens bankkonto. Som pilot kan Javier mot betalning ansöka om ett månatligt utresevisum och på det sättet lämna Doha på lediga dagar utan lov från chefen.
Flygvärdinnor måste däremot be om ett utresevisum per gång. Möjligheten att lämna Qatar används som bricka i bestraffningsspel där sex månader utan beviljade utresevisum är en vanlig bestraffning för den flygvärdinna som gjort ett fel och varnats.
Riskabelt
Javier, som vill behålla sitt arbete tills anställningsmöjligheterna i Europa förbättras, bestämmer sig för att hålla sig ifrån de inspärrade flygvärdinnor han delar arbetsplats med. De åker visserligen samma personalbussar, sover på samma flygplatshotell och delar samma kabin - men att hälsa på dem hemma är för riskabelt.
Gina kokar ägg. Hon har precis kommit hem från en flygning. Hon är trött, tar lång tid på sig att tvätta av sminket. Kastrullen bränns vid när vattnet avdunstar och plötsligt går brandlarmet i gång. Snabbt stänger Gina av det, meddelar säkerhetsvakterna att det är falskt alarm. För sent.
Tre olika chefer från Qatar Airways anländer till den bevakade personalbostaden. Ber henne i detalj förklara vad som hänt och sedan bevisa att berättelsen stämmer.
- Du kokade ett ägg? Visa oss ägget.
Gina rotar fram det slängda ägget från papperskorgen. Cheferna är inte nöjda. De bestämmer att hon ska plockas bort från flygningar de närmsta dagarna och kallas in till kontoret morgonen därpå. Eftersom tolv timmars vila råder innan varje arbetshändelse, ett möte likväl som en långflygning, blir det utegångsförbud för Gina fram till mötet.
På kontoret i Qatar Airways Tower blir hon ombedd att en än gång redogöra för händelseförloppet. Att ägget kokades, hur hon kunde vara så slarvig, varför de kan lita på att hon aldrig kommer göra något liknande igen. Gina får en allvarlig varning.
Nästa moment blir att ge henne papper och penna. Nu vill Qatar Airways att Gina skriftligt förklarar äggincidenten och avslutar med hur ledsen hon är och hur det inte kommer att upprepas. De dikterar och hon skriver. "Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, det kommer aldrig att hända igen."
Det är första gången svenska Gina får en varning i Doha, Qatar.
"Bantar du?"
Saga får inga varningar. Hon sköter sig exemplariskt. Blir befordrad till första klass snabbare än någon annan i samma grupp. Får letter of compliment efter letter of compliment. Väljs ut till att följa med på vd Akbar Al Bakers PR-resor där företaget säljs in på mässor.
Det senare gör henne något nervös, Al Baker är känd för att kalla upp utvalda tjejer till sitt hotellrum och ge dem presenter, det har rört sig om saker som en Ipad. Rykten längre ifrån Saga har berättat om tjejer som sparkats för att de inte svarat på Al Bakers privata sms till deras mobiltelefoner. Inget sådant sker på Sagas PR-resa till Oslo. I stället äter gruppen middag under tystnad. Flygpersonalen och Al Baker.
Vid desserten tackar en av tjejerna nej. Hon är inte sugen på efterrätt. Bantar du, säger Akbar Al Baker med hård röst - och en osäker stämning infinner sig. Kanske är det på något sätt dåligt för företaget att inte beställa dessert? Tjejen ändrar sig snabbt. Hon tar efterrätt.
En dag i Doha skjutsar en kompis hem Saga efter en ledig natt på en nattklubb. Senaste tillåtna tid att vara hemma på fria dagar är halv fyra på morgonen. Men kompisens bil hamnar i trafikkö. Visarna börjar närma sig halv.
Saga får hjärtklappning. Alla fina bemärkelser hon jobbat ihop, var de förgäves? Är allt slut nu? Ett par kvarter från huset säger kompisen: Lyssna, släpper jag av dig nu sparkas du direkt. Det är bättre att du sover borta, försöker smyga in i morgon bitti och hoppas att vakten missat vad du gjort.
Planen lyckas. Saga utvecklar fler och fler metoder. Att sova borta, men nästa morgon plocka upp tvätt på vägen tillbaka för att få det att se ut som om hon just har kommit hem från ett kort ärende. Att sova borta, men ta med jobbkläder så att vakten tar hemkomsten som att hon just kommit från en flygning.
Flygvärdinnorna uppfinner ett nytt sätt att leva i en arbetsdiktatur. De blir experter på att ducka för arbetsgivarens kameror.
Vision om Doha
I Doha byggs en ny flygplats. En 20 ton tung skulptur av en nallebjörn, designad av den schweiziska konstnären Urs Fischer, sitter redan där inne och väntar.
Visserligen var det bara tre år sedan en ny, stor terminal öppnade på den gamla flygplatsen men det är redan dags att bygga nytt. Flygplatsen ägs av Akbar Al Baker. Genom den driver han hårt igenom sin vision om Doha som en stor hubb för internationell flygtrafik. Lika hårt som han drivit visionen om Qatar Airways, där alla årsredovisningar är hemliga och styrelseledamöter okända men varumärket i sig precis lika spritt som Al Baker önskat.
Gina träffar Akbar Al Baker vid ett par tillfällen. Han kan slå upp dörrarna till ett föreläsningsrum för nya flygvärdinnor och utan ett ord komma in och kontrollera läget. Han följer med på flygningar för att mäta personalens serviceförmåga. Och han dyker upp på briefings där Qatar Airways värdinnor står med utspretade fingrar i brösthöjd för att naglar, hy och hår ska kunna inspekteras samtidigt.
När han dyker upp på Ginas briefing hälsar hon direkt. Han svarar inte.
- Du behöver gå ner i vikt, säger Al Baker i stället. Sedan går han därifrån.
Varje dag loggar flygvärdinnorna inpå intranätet där schemat regleras. En dag när Saga gör så är alla hennes flygningar borttagna. Ingen har förvarnat henne. Schemat är tomt. Alla vet vad det betyder.
Snabbt tar hon sig till en bankomat. Där tar hon ut 10 000 riyal. I två år har hon arbetat. Hon har aldrig mottagit klagomål utan tvärtom befordrats och fått specialuppdrag. Ändå vet hon att tar hon inte ut hela sin lön nu kan Qatar Airways frysa hennes lokala bankkonto. Hon är upptäckt.
Tre nätter häkte
Javiers närmsta vän bland piloterna är på bra humör. På flygturer har han lärt känna en flygvärdinna som han kommer allt bättre överens med. De andra varnar honom, men en natt händer det ändå. Hon sover över.
Reaktionen är omedelbar.
Tjejen tillbringar tre nätter i qatariskt häkte. Javiers vän fråntas sina flygningar. Flygvärdinnan blir skickad till sitt hemland med statusen deporterad, vilket innebär att hon nekas nytt inträde till Qatar. Pilotens mildare dom blir en finale warning. Gör han något fel inom ett halvårs period är han ute ur Qatar Airways.
Den deporterade flygvärdinnans forna pilotvän tappar kontakten med henne. Relationen arbetskolleger emellan blir så av Qatars regler.
En snar tid efter händelsen säger Javier upp sig. Han jobbar i dag för ett annat flygbolag.
Gästarbetare
Gina och jag ses på en av Dohas restauranger, driven av filippinsk personal. Sydasiatiska gästarbetare lagar vår mat, kör oss i bilar dit, står i ett hörn av restaurangen och sjunger för att underhålla oss som äter.
Under min vistelse i Doha är Amnesty på plats. De har begärt ett krismöte om arbetsvillkoren i Qatar. Men qatariska medier följer glatt upp mötet med positiva rubriker som "Amnesty Says Qatar Working On Working Rights".
Varje samtal om flygvärdinnornas liv i Doha glider in på den mycket synligare grupp som assisterar dem och resten av alla arbetsplatser i landet. Hur sydasiatiska slavar sätts att vaka de i lyx inspärrade flygvärdinnorna med okej lön ger en komplex maktbalans. Kan ett slavsystem rymma en medelklass?
- Ofta har vi med oss kistor på Kathmanduflygen, säger Gina.
Nepalesiska män arbetar helt enkelt ihjäl sig. Gina berättar att kistorna lastas på och av samtidigt som passagerarna. Qatar Airways har runt fyra dagliga avgångar mellan Doha och Kathmandu.
- Men det som gör mest ont är att se hur förväntansfulla de är på flyget dit. På väg till Qatar. Att de inte vet.
Det är november 2013. Gina är en av få svenskar som är kvar i företaget. Det har tagit många månader att få någon som henne att gå med på att ses. Under de tre år jag följt Qatar Airways har jag stött på svenska tjejer i min egen ålder som är livrädda för att, även under anonymitet, prata om sin arbetsplats. Svenska tjejer som växt upp med fri press, arbetsrätt, yttrandefrihet men som inte vågar svara på ett mejl från en journalist ens för att säga "nej tack".
Flygvärdinnor och piloter på Qatar Airways har alla skrivit på ett detaljerat Non Disclosure Agreement om att inte prata om företaget, inte skriva av sig på Facebook eller visa bilder på sin uniform. Att få sparken är enkelt, berättar Gina som säger sig ha hållit sig kvar genom tur.
- Det var en period för ungefär åtta månader sen när fyra byggnader med personalbostäder i princip tömdes. Varje gång man hängde med en annan flygvärdinna ringde mobiler och bara: nu åker hon, nu åker hon. Jag pratade med en kompis en dag när sex tjejer i hennes byggnad hade fått sparken samma vecka.
Företagets plötsliga uppsägningar är lika konstanta som de internationella rekryteringsdagarna varje helg. Flygvärdinnor sparkas för att velat byta rumskompis, för att de postat en olämplig Facebookstatus, för att de skaffat en tatuering som kolleger sedan smygfotograferat och visat upp för företaget som bevis, för att de kommit hem till bostaden fem minuter senare än den bestämda tiden, för att de låtit en man som de känner men varken är gifta med eller dotter till skjutsa dem i bil till jobbet, för att de rökt en cigarett på sin fritid.
Fotografier från övervakningskamera
Mannen flygvärdinnorna kallas till när det är dags att avskedas heter Saliya Karunanayake. Nu tar han fram två utskrivna bilder i A4-format och lägger tyst på sitt skrivbord framför Saga. Det är fotografier från övervakningskameran. På den första bilden lämnar Saga personalbostaden, på den andra kommer hon tillbaka.
- Du har inte samma kläder på de två bilderna. Du har sovit borta, påpekar Saliya Karunanayake skarpt.
Saga har försökt förbereda sig sedan hon såg det utblåsta schemat på intranätet. Det finns olika teorier om hur en flygvärdinna ska kunna undgå omedelbar uppsägning. Någon ger henne rådet att gråta, någon annan att uppträda starkt och rakryggat. Nu vet hon inte vilken metod som är bäst. Hon erkänner det kameran fångat.
- Det blev sent, jag ville inte komma hem efter utsatt tid och därmed sparkas, jag sov över hos en kvinnlig vän.
Saliya Karunanayake ber om en mer detaljerad redogörelse för natten i fråga. Först muntligt. Sedan skriftligt. Saga ombeds lämna namn, telefonnummer, arbetsplats och yrkestitel på tjejkompisen i fråga. Detta gör Saga livrädd, hon får för sig att tjejen hon nämner kan råka illa ut och försöker säga att hon inte minns hennes nummer.
Så infekterat är Sagas tankemönster att hon oroar sig för en vanlig kvinna utanför Qatar Airways som haft en väninna på besök. Mötet liknar något annat än ett samtal arbetsgivare och arbetstagare emellan. När hon ber om ursäkt är det för något större än en regelöverträdelse under en ledig kväll.
Tomt schema
Några dagar efter att jag lämnar Doha hör Gina av sig. Hon har just loggat in på intranätet.
Hennes schema är tomt. Alla flygningar är borttagna.
Ett samtal tidigt morgonen och säger att hon har trettio minuter på sig att infinna sig på kontoret. Gina ser till att först hinna stanna vid en bankomat. Hon tar ut alla pengar utom 100 riyal.
Nästa dag är kontot fruset. Den sista hundralappen går inte att ta ut.
Den avskedade Saga har inte lång tid på sig att lämna landet. Hon återvänder förvirrat till hemstaden i norra Sverige, försöker återanpassa sig till ett vanligt liv men mår inte så bra.
På tillbakavägen från en semester i Australien bestämmer hon sig för att fira jul med sina gamla vänner i Qatar. När Saga landar på Dohas flygplats är det flera månader sedan hon hastigt tvingades lämna både landet och det arbete hon haft i två års tid. Men någonting är inte som vanligt i immigrationsdiskens passkontroll.
- Du är inte välkommen här, säger tulltjänstemannen när han svept Sagas pass.
Ingen mer information än så kan han ge. Varför är hon svartlistad? För hur lång tid framöver? Vem kan hon kontakta för svar?
Det incheckade bagaget får hon inte hämta ut. Den ligger på bandet inne i Doha och snurrar runt. I stället skickas hon i sommarkläderna från Australiensemestern direkt till ett snöbelagt Sverige. En man från flygplatsen får uppdraget att hålla fast henne fram till gaten. Men också den mannen är migrantarbetare och när Saga gråter ler han uppmuntrande och frågar med svart humor: "Varför är du ledsen? Du lämnar ju Qatar!"
I flipflops och sommarklänning tar sig den väsklösa Saga sig från Arlanda till tågstationen. Frågar efter en biljett till hemstaden. En kille på tåget skrattar åt hennes klädsel, säger "du vet att du ska norrut va?" Hon får låna hans mobil. Ringer mamma, säger "ta med något varmt".
Sagas mamma möter henne på stationen. I händerna håller hon ett stort täcke.
Bekant mönster
Det blir i Sverige jag och Gina ses igen. Kafédisken inne på ett Ica i en mindre kommun. Det sista Gina frågade Qatar Airways om var om hon kommer tillåtas återvända till landet som besökare.
- Det svåraste är att jag aldrig vet vad som är landet och vad som är företaget. Jag frågade hela tiden vem jag skulle höra av mig till för att veta om jag kommer bli insläppt eller inte. Och om inte, i hur många år är jag portad? Är det en migrationsmyndighet eller är det Qatar Airways? Vem bestämmer?
Ginas sista tid i det som varit hennes hem sedan 2011 gick snabbt. Och följde ett bekant mönster: Ett samtal med "du har trettio minuter på sig att infinna dig på kontoret". Passet beslagtas. Visum suddas ut. En flight bokas. Någon frakt hinner Gina inte skicka, hennes ägodelar blir kvar i landet.
- En lokal man mötte mig utanför flygplatsen. Jag fick aldrig veta vem han var. Han hade mitt pass och följde mig genom till passkontrollen hela vägen till gaten och gav mitt pass till gatepersonalen. Jag kände verkligen: vad har jag gjort?
Vi blickar ut över lysrörscaféet hos Icahandlaren.
- På planet satt jag och tänkte att nu är det bara för mig att bygga upp mitt självförtroende igen. När allt är så styrt av fear måste även ett litet misstag i service förklaras och bes om ursäkt för till någon kabinchef. Och då känns det som att herregud, jag är så dum, så dum, jag kan inte ens göra det här jobbet utan att hamna i trubbel.
Nytt jobb
Saga arbetar i dag för ett annat flygbolag och älskar sitt jobb, även om hon får förlita sig på att tillfälliga kontrakt avlöser varandra. Hon ger ett lugnt och eftertänksamt intryck när vi träffas i en stad i Sverige.
- Den första tiden efter att jag kommit hem var väldigt jobbig. Jag var inte van vid att få gå ut. Jag sa till mamma: Om jag sätter mig på den där stenen, visst är det okej, visst får jag vara där? Andra flygvärdinnor har ofta svårt att förstå att hon inte saknar Qatar Airways, som ofta får ta emot utmärkelser som ett av världens bästa flygbolag.
Gina bokar en resa till Doha.Staden hon blev vuxen i. Såg vän efter vän bli sparkad och hemskickad från. Lärde sig parera de mest närgångna levnadsreglerna i. Men hon vet inte vad som kommer hända vid immigrationsdisken. Ingen kan på förhand säga om hon kommer avvisas efter landning.
Hon måste testa sig fram. Hoppas på det bästa.
•••
Expressen har under flera dagar varit i kontakt med en rad personer på Qatar Airways huvudkontor i Doha för att de ska få möjligheten att bemöta kritiken.
Kommunikatören Gayathri Pradeep och sociala medier-ansvarige Michael Stellwag hänvisar oss vidare - till mejladresser från vilka vi inte får några svar.
För den nordiska marknaden anlitar Qatar Airways den svenska PR-byrån Comma, vars konsult Lotta Berglin till slut sätter oss i kontakt med huvudkontoret i Doha. Vi får dock inte tala med någon representant för företaget, utan ombeds mejla våra frågor.
Efter drygt ett dygn kommer till slut ett kortfattat svar, förmedlat i ett mejl från PR-konsulten Lotta Berglin.
"Eftersom vi inte vet vilka personer och vilka enskilda fall artikeln bygger på kan Qatar Airways inte kommentera dina specifika frågor. För att kunna göra det måste vi kunna ta reda på mer fakta, vilket är omöjligt om vi inte vet vilka anställda eller före detta anställda som uttalar sig" skriver Qatar Airways.
Fotnot: Gina, Saga och Javier heter i verkligheten något annat.
Johanna Karlsson
redaktionen@expressen.se
