Sandra betalar till gänget för att rädda sin sons liv

En sen kväll i Vällingby centrum – där narkotikahandeln sköts av tonårskillar i skottsäker väst som lägger hundratals kronor på energidrycker och korv som de ibland glömmer att ta med sig – hälsar kassören i en tobaksaffär på en ung kille. Killen har öppnat dörren och är på väg ut när han stannar tvärt.

– Varför kallade du mig Josef? Jag heter inte så.

Kassören, Ramin Maidinzadeh, rycker på axlarna med ett leende. Sen suckar han.

– Jag kallar alla grabbar som hänger här för Josef. Vet du varför? Jag har slutat lära mig deras namn, jag vill inte veta. För om ett år är de borta, dödade eller fängslade, och nya ”Josef” har tagit deras plats.

Det är en vardagskväll i slutet av januari och ovanligt få langare och gängmedlemmar rör sig ute på gatorna. De håller sig borta efter den senaste tidens intensiva dödsskjutningar. Under årets sista timmar, strax innan klockan 19 på nyårsafton, sköts tre män utanför McDonald's här i centrum. Gärningsmännen sköt nyårsraketer under dådet för att skapa förvirring. En man i 20-årsåldern, som växte upp i området, dog. En 16-årig pojke har häktats misstänkt för medhjälp till mord.

De senaste veckorna har erfarna gängkriminella som umgicks med 20-åringen – och som brukade hänga här – lämnat landet. Nu är gängen på jakt efter nya rekryter. Flera män går fram till pojkar och killar som kommer upp via rulltrapporna från tunnelbanestationen. Värvningsförsöken pågår hundra meter från en polisstation och åtta parkerade polisbilar. Det är nästan desperat.

– Brorsan, vill du tjäna pengar? frågar männen.

Samtidigt, i Hässelby strand, tre stationer bort längs den gröna linjen och ett område lika gängdrabbat som Vällingby, försöker trebarnsmamman ”Sandra”, som egentligen heter något annat, att rädda sina barn från att bli nya ”Josef”.

Hennes 18-årige son har själv varit med i gäng. Han har värvats och själv värvat andra till den undre världen. Men efter att han blivit skyldig pengar och fått ett pris på sitt huvud skickade Sandra till slut honom utomlands. Hon tog ett banklån men det räckte inte till att lösa hela skulden. Nu har gänget gjort en avbetalningsplan åt henne.

– 2015 hjälpte jag en ensamkommande kille. Han bodde här i sex år men fick inte bo kvar i landet. Nu hjälper han min son som flytt Sverige, undan gängen. Han har tagit emot honom i ett annat europeiskt land.

Innan Sandra började betala skulden gick gängmedlemmar in på hennes yngre barns skola och frågade var deras bror befann sig. De skickade hotbrev och skrev ”Vi ska döda dig” utanför hennes dörr. Sommaren innan sonen flydde satt han gömd i ett rum i en hemlig lägenhet i Hässelby gård utan att gå ut en enda dag.

Sandra har sökt hjälp av socialtjänsten men hotbilden mot hennes son gjorde att insatserna drogs tillbaka för att skydda personalen. 

– Min son var ett offer för rekryteringen och har själv rekryterat andra. Det är lika jobbigt att vara mamma till den som rekryterar. Han brukade säga ”varför ska man ha ett vanligt jobb för en månadslön som jag på gatan kan tjäna på en dag?”. En dag hittade jag över 100 000 kronor i hans madrass, som försvann lika fort som de kom. 

Gängmedlemmar har tagit kontakt också med Sandras 15-åriga dotter och försökt få henne att ”goa” deras rivaler, alltså att locka dem till platser där de kan skjutas. I arbetet med det här reportaget pratar vi med flera olika familjer om hur värvningarna till gängen går till. En del berättar om att barn tvingas in. De får höra att de hamnar i skuld om de inte springer ett ärende. Andra manipuleras in, blir slagna, uppskrämda, och sedan omhändertagna av samma personer för att snart tilldelas uppgifter.

20-årige ”Adam”, som egentligen heter något annat, vet precis hur det går till. Till vardags jobbar han med barn i yngre tonåren, som fritidsledare i Hässelby-Vällingby. Senaste månaderna har gängkriminella i området nästan dagligen försökt värva honom.

– Det börjar med smågrejer. I livsmedelsaffären vill de betala åt mig. De sträcker fram en sedel. De vill bjuda på saker. Men tackar jag ja till det minsta är det kört, då står jag i skuld till dem.

Tankarna på gängen och striderna har tagit ett grepp om Adam och vägrar släppa. Varje notis som dyker upp om senaste skjutning eller sprängning påminner honom om det som pågår runt hörnet. 

– Jag säger nej men de ger inte upp. Jag ser hur de värvar. De går till skolor, till fritidsgårdar. När de vill åt barnen så skrämmer de först, ger en örfil, sen ger de en kram och visar att de beskyddar dem.

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Bakom flera av dåden i Hässelby och Vällingby ligger en konflikt mellan män som varit nära vänner. Flera tillhörde tidigare ett och samma gäng, som splittrats. Adam växte upp med flera av de som nu går beväpnade och bär skottsäker väst. Han vet att vänskap, i många fall till och med släktskap, inte väger tungt i den gängkriminella världen. En 20-årig man i området som nu har ett pris på sitt huvud har ett syskon som är med i ett rivaliserande gäng som vill döda honom.

– Han är ”bannad” [portad] i området på grund av skulder. Det handlar om småskulder här och där men som växer väldigt snabbt. Hans brorsa kan inte ge honom något frikort, det funkar inte så, säger Adam som nu ordnat boende i en annan del av Stockholm och räknar dagarna tills han kan flytta och börja slappna av.

I Vällingby, som på 1950-talet sågs som en av världens modernaste förorter, dit Olof Palme och hans fru Lisbeth flyttade för att bilda familj, invigdes Sveriges första ungdomsgård 1955. I dag berättar fritidspersonal om vuxna som inte vågar jobba på vissa gårdar för att de ligger i områden där gängkriminella är i konflikt med gäng i stadsdelar där de själva kommer från. De talar om sjukanmälningar och brist på personal.

I Hässelby strand har tvåbarnsmamman och yogaläraren Louise hittat en egen taktik för att navigera genom de gängkriminellas närvaro. Hon säger att många i dag är för snabba med att skylla på andra. Själv har hon börjat ta kontakt med killarna som står och langar i centrum. Hon tittar på dem i stället för att se bort av rädsla. I början kunde de bli provocerade. Några trodde att hon var civilpolis.

– Jag svarade ”jag tittar på er”. Varje människa har rätt att bli sedd. De är ju i grunden exkluderade. Jag tror vi människor måste engagera oss. I alla fall om killarna inte är påverkade. En av dem visade sin väst och pratade länge om vad den kostade. Det var viktigt att prata om vad den kostat, han var så vilsen. Han hade blivit skjuten i benet och sa att han använde västen för sin mammas skull.

Hon forsätter:

– Det läskiga är hur allt normaliseras. När barnen säger ”aha, en till skjutning, okej så nu ska det gänget ta fast den killen och bomba där”. Jag försöker prata med barnen om empati. 

I Hässelby strands centrum sätter sig Sandra på ett fik. Hon funderar över sin egen roll i det som drabbat hennes barn.

– Vi tror att vi bor i ett välfärdsland, men inte här. Det finns självklart många barn som har det bra i Hässelby strand. Men också många som växer upp utsatta och varken skola eller socialtjänst fångar upp dem. ”Utan dig hade jag inte klarat det”, säger min son. Nu har han börjat starta ett nytt liv och jobbar. Det börjar gå bra för honom.

Sandra pekar på en port på andra sidan gatan. Det är en av alla platser där knark göms. Hon berättar det lite i förbifarten som att de beväpnade gängen och deras verksamhet blivit en del av ortens självklara lunk. På promenaden med hunden ser de hur männen gräver ner saker i skogen. Det som vuxna normaliserar, blir barnens självklarhet. Men Sandra har fått nog. Hon vill inte flytta härifrån men hennes barn måste lämnas i fred.

– Jag har sagt till gänget att vi får ha en muntlig överenskommelse när jag löser min äldste sons skuld – att de ska låta bli mina yngre barn också.