Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Så vill forskarna vrida ekologiska klockan tillbaka

Den svenska vildsvinsstammen härstammar från djur som rymde från hägn under 1900-talet. Foto: Lasse Svensson
Snart kan du möta en forntida jätteoxe när du går på skogspromenad. Åtminstone om ett antal forskare får som de vill.
Allt fler lobbar för att man ska plantera in djur som tidigare har utrotats från Sverige. Men frågan är kontroversiell.
Den väldiga visenten kan bli verklighet i Sverige igen. Foto: Foto: Leif Jacobsson
Ordet "natur" har en klang av evighet. Men den är falsk.
Naturen förändras hela tiden. Arter kommer och går. Dels beroende på naturliga processer men framför allt på grund av oss människor. Genom jordbruket har gamla livsmiljöer försvunnit och på grund av jakt och miljöförstöring har många djurarter utrotats. De senaste seklen i ett rasande tempo. Världen över kämpar man nu hårt för att frysa den negativa utvecklingen.
Men allt fler svenska forskare vill ta bevarandet till en annan nivå, genom att försöka vrida den ekologiska klockan tillbaka.
Bland svenska zoologer pågår en het diskussion om att återintroducera djur som en gång i tiden har funnits i Sverige. Arter som vi sedan länge har utrotat men som fortfarande lever på andra håll i världen.
I veckan hölls en konferens i ämnet i Stockholm, arrangerad av myndigheten Centrum för vilt och fiskforskning tillsammans med Kungliga skogs- och lantbruksakademien. Det börjar röra sig i frågan.
Professor emeritus Staffan Ulfstrand, som betraktas som en nestor inom svensk zoologi, gläds åt det.
- När det gäller arter som genom mänskligt förvållande har försvunnit från vårt land är det en väldigt rimlig tanke att återintroducera dem. Det skulle vara en reparation av ett skadat ekosystem, säger han.
Staffan Ulfstrand, liksom de flesta som är exalterade av den här idén, framhåller särskilt fram ett djur - den väldiga visenten.

Människans fascination inför
detta oxdjur är mycket äldre än vår civilisation. Visenten är ett av de vanligaste motiven i de grottmålningar man har funnit i Europa.
Medan de flesta av de andra forna jättedjuren, som mammut och ullhårig noshörning, dog ut i samband med den senaste istiden, klarade sig visenten. Men de upp till ett ton tunga djuren var, med sina tjocka pälsar och myckna kött, högst begärliga jaktbyten. I Sverige tros de ha utrotats på grund av jakt. De yngsta fynden är flera tusen år gamla, men det finns omtvistade källor som antyder att de kan ha funnits i Sverige så sent som på 1100-talet.
I Europa härdade visenten ut ända tills 1927, då det sista vilda exemplaret sköts i Kaukasus. Men tio djur bevarades på en djurpark, och alla i dag levande visenter härstammar från dem. Man har inplanterat visenter i framför allt Polen, men även ett antal andra Östeuropeiska länder. Eftersom den totala vilda populationen inte är fler än 1500 djur är arten klassad som "starkt hotad".

Forskaren Carl-Gustaf Thulin, som är föreståndare för Centrum för vilt och fiskforskning, och den zoolog som kanske allra mest har engagerat sig för visentens och andra djurs återkomst, ser utrotningshotet som ett starkt argument.
- Tänk om en sjukdom drar in och slår ut bestånden i Östeuropa. Då kanske det kan vara ganska bra att ha en frilevande reserv i Sverige, ur ett rent bevarandeperspektiv, säger Carl-Gustaf Thulin.
Men det är inte detta Noaks ark-perspektiv på frågan som intresserar honom mest, utan möjligheten att återskapa och bevara livsmiljöer.
- Mycket i den här diskussionen kommer att handla om visenten, men egentligen handlar det om landskapet. Det är kopplat till att vi en gång i tiden hade stora landskapspåverkande växtätare. Sedan domesticerade vi en del av dem, och vi människor och våra tamdjur tog över deras roll. Nu är det inte längre lönsamt att bedriva boskapsskötsel på ett sådant vis. Då måste vi börja tänka på hur vi ska återskapa förutsättningarna, säger Carl-Gustaf Thulin.

Om visenten skulle återintroduceras
är det inte första gången ett utrotat vilt gör comeback. Bävern hade varit utrotad i femtio år när den planterades in på 1920-talet. Den enorma svenska vildsvinsstammen härstammar från djur som rymde från hägn under 1900-talet. Båda dessa arter har givit upphov till konflikter. För att inte tala om vargen, som nästan var utrotad när politikerna bestämde sig för att freda den. Med tanke på vilka starka känslor vilda djur väcker är den inte märkligt att politikerna inte har något intresse av att lyfta frågan om att återintroducera utrotade djur. Men ytterst är det riksdagen som beslutar om hur den svenska faunan ska se ut. Naturvårdsverket är den myndighet som ser till att de politiska besluten efterlevs. Men eftersom det varken kommit statliga eller privata initiativ till att introducera visenten har naturvårdsverket ingen direkt uppfattning om djuret. I princip har alla djur som haft fast boplats på svenskt territorium "hemortsrätt" här.
- Vi har inte rotat så mycket i det eftersom ingen egentligen har ställt oss frågan, säger Yvonne Lundell, handläggare på myndigheten.
Hon påpekar att hemortsrätten måste vägas mot andra intressen när man beslutar att återintroducera djur.
- Hemortsrätten måste diskuteras men det kan inte vara det allenarådande. Man måste göra en konsekvensbeskrivning och genomlysa hela alltet. Det är en säkerhetsfråga också. Vi vill inte ha olyckor och visenter är ju ganska stora och kraftiga. För att det ska lyckas måste man ha en bred förankring hos alla, helst till hundra procent. Det här är en början på en diskussion, säger Yvonne Lundell.
Henrik Thurfjell, som skriver en doktorsavhandling om konflikterna som vildsvinsstammen skapar, menar att man måste utgå från att även visenten skulle ställa till vissa problem för exempelvis jordbruksnäringen.
- Konflikterna skapas i första hand av de stora djuren. Enda skillnaden med visenten jämfört med vildsvinen är att det blir en långsammare process, eftersom de inte förökar sig lika snabbt, säger han.

I princip allt vilt som introducerats i Sverige - från dovhjortar till kanadagäss - har tagits hit av jägare. Flera arter, bland annat vildsvinet, har båda utrotats och räddats till livskraftighet av det skjutande släktet.
Jaktintresset är också alltmer engagerat i debatten om visenterna. Tanken på att få skjuta Europas största landlevande vilt är givetvis lockande. Mats Höggren, som är djurchef på Kolmårdens djurpark, tror att jägarintresset kan tala till visentens fördel.
- Så fort det är jaktbart vilt glömmer folk till och med bort att det kom någon annanstans ifrån. Det finns en nyttighet kopplade till dem. Då är vi mer toleranta på något sätt, säger han.

Visenten är större och mer muskulös än älgen. Den kan i ett ögonblick vända sin enorma kroppsmassa och rusa i väg i över 50 kilometer i timmen. Men trots att den ser skräckinjagande hyser den inget agg mot människor eller djur. Professor emeritus Staffan Ulfstrand tycker, trots risken för trafikolyckor, att det egentligen borde vara "okontroversiellt" att plantera in oxen.
- Den kommer inte att döda annat villebråd. Om de skulle ha stor framgång och fortplanta sig skulle det förmodligen vara ganska lätt att hålla beståndet under kontroll. Det är ingen risk att det blir en epidemi av visenter. Så jag tycker det vore väldigt tänkbart att introducera visenten, samma sak gäller stortrappen som jag också vurmar för, säger han.

Stortrappen är en, som namnet antyder, väl tilltagen fågel, som fanns i Sverige fram tills slutet på 1800-talet då skåningarnas aptit på "pommersk kalkon", som de kallade den, hade blivit alltför stor. Den är i dag starkt hotad där den finns i Kaukasus och på iberiska halvön och är förutom visenten det djur som oftast nämns som comebackkandidat. Precis som med visenten anses den av många vara relativt okomplicerad att plantera in i Sverige. Men Claes Andrén, som är professor placerad på djurparken Nordens Ark, tycker inte att alls det är någon självklarhet att sträva mot det.
- Det är ingen enkel fråga att säga att vi ska ha stortrapp eller visenter. Vad är motivet för att föra in dem? Är det för att vi ska få fler arter? När man tänker i sådana här termer så vill man att den floran och faunan som funnits ska ha förutsättningar att finnas kvar. Det är nog inte lika självklart att man ska återinföra arter i det vilda som dog ut för väldigt länge sedan, säger han.

Claes-Göran Thulin,
föreståndare på Centrum för vilt och fiskforskning, är däremot entusiastisk. Han anser att arbetet för att bevara den biologiska mångfalden på många sätt har misslyckats, och tror att "faunarestaurering" kan vara ett viktigt steg framåt.
- Hur ska vi tänka nytt? Det här är ett sätt. Vi måste våga vara lite obekväma i arbetet med mångfald också, säger han.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!