Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Så hotas och hatas Expressens journalister

Sanningen har ett pris.

Rasistiska och sexistiska påhopp, hot från grovt kriminella och hot från auktoritära regimer är verkligheten för journalister som gör sitt jobb – berättar om verkligheten.

I Sverige är hat, hot och trakasserier utmaningen i kampen för pressfriheten, enligt Reportrar utan gränser. 

Här visar 12 Expressen-medarbetare var sitt av alla de aggressiva meddelanden som de fått ta emot.

”Det tar aldrig slut. Sexism, rasism, regelrätta hot och äckligt våldsamma beskrivningar av vad som ska göras med min kropp”, berättar Irena Pozar.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

IRENA POZAR

Kolumnist i Expressen 

”Jämställdhet för mig är att man pullar en sexistisk feministhora i vaginan med en stor kniv”, ”Det bästa man kan göra för jämställigheten i Sverige är att gå ut med ett basebollträ och slå ihjäl sexistiska feministkräk” och ”upp med en kniv i fittan på sexistiska feminister”

Jag är 22 år gammal och har jobbat som journalist i några månader när en 26-årig man skriver de här sakerna till mig. Några månader senare ses vi i tingsrätten i Stockholm. Han blir dömd för ofredande, men frias av hovrätten. Han skrev till mig för få gånger för att det skulle ses som ett brott. Samtidigt får jag liknande kommentarer om och om igen.

Det tar aldrig slut. Sexism, rasism, regelrätta hot och äckligt våldsamma beskrivningar av vad som ska göras med min kropp. Jag är trött och arg, och rädd för att försöken att tysta kvinnliga journalister ska lyckas.

Expressen i samarbete med Pressbyrån

Den 3 maj, på pressfrihetens dag, uppmärksammar Expressen tillsammans med Pressbyrån det hat och hot som journalister får i vardagen. 

Syftet med pressfrihetens dag är att hedra de uppoffringar som gjorts runtom i världen för pressfrihet.

”Det här sms:et skickades till min fru, sommaren som vi väntade vårt tredje barn”, berättar Jens Liljestrand.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

JENS LILJESTRAND

Medarbetare på Expressens kultursida 

Det här sms:et skickades till min fru, sommaren som vi väntade vårt tredje barn. Hot och trakasserier mot journalister drabbar nämligen inte bara oss själva, utan berör ibland även våra familjemedlemmar. Vad händer när en person som inte har valt att synas i media, eller ta ställning i offentligheten, tvingas ta del av hatet?

Även om just vi kunde skaka av oss just det här ganska snabbt, fick det mig också att fundera på hur det skulle vara att leva i ett land där den som skickar sådana här sms inte är en arg och feg individ som vill skrämmas, utan ett företag, eller en myndighet, eller en stat. När det är någon som har möjlighet att påverka min frus arbetsliv, eller mina barns skolgång, eller mina föräldrars sjukvård. Det ger perspektiv på de skrämmande villkor som många kolleger runtom i världen tvingas arbeta under, och som vi aldrig får acceptera.

”Jag har varit journalist i 26 år och varje vecka fått tugga i mig hur ful och korkad jag anses vara”, berättar Maria Rydhagen.
Foto: JENS CHRISTIAN

MARIA RYDHAGEN 

Chefredaktör Kvällsposten 

”Det är väl inte så farligt”, sa jag till min kollega. ”Det står ju bara fitta en enda gång.”

Hon ögnade igenom mejlet.

”Men det står nackskott här också”, påpekade hon. ”Att alla journalister borde avrättas...”

Hon hade rätt.

Jag insåg att jag vant mig vid en sjuk situation.

Jag har varit journalist i 26 år och varje vecka fått tugga i mig hur ful och korkad jag anses vara. Vid större publiceringar kan jag få ta emot detaljerade beskrivningar om vilket våningsplan jag bor på och hur många killar som ska våldta mig där. Datum och tid. Och ibland har det handlat om mina barn.

Journalist är världens bästa jobb. Det tycker jag fortfarande. Men det är en sorg att jag blivit en person som knappt reagerar när en främmande man kallar mig fitta – för att han ”bara” använder ordet en gång.

”Under mitt första år som journalist kunde jag få en klump i magen av den här sortens angrepp, men med tiden har jag blivit helt avtrubbad”, säger Noa Bachner.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

NOA BACHNER

reporter och krönikör Sportexpressen 

Den här kommentaren sticker inte ut, jag noterade den knappt, och det är väl poängen. Jag hade skrivit en krönika om en fotbollsmatch. I rubriken stod det att det vinnande laget, som hade visat stark lagmoral, hade ”både underkäke och överkäke” och därför kunde ”bita ihop”. Avsändaren höll väl på laget som förlorade. 

Under mitt första år som journalist kunde jag få en klump i magen av den här sortens angrepp, men med tiden har jag blivit helt avtrubbad. Jag har nog lärt mig acceptera kränkningar, hat och angrepp. Vad är alternativet? Jag tänker att det finns en vits med att nästa generations journalister förbereder sig på att det här är vad som väntar. Många kolleger har det långt värre än oss som skriver om fotboll.

”De kallar mig blattehora, babbehora, svartskallehora, judehora, muslimhora och zigenarhora. Kärt barn har många namn”, säger Alexandra Pascalidou.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

ALEXANDRA PASCALIDOU

frilansreporter 

Från första gången jag dök upp i tv-rutan har de – rasister, nazister, fascister och allehanda kvinnohatare – upplyst mig om att jag ska våldtas, torteras, knivknullas, hängas, slaktas, styckas, skjutas, knäppas, avrättas.

De kallar mig blattehora, babbehora, svartskallehora, judehora, muslimhora och zigenarhora. Kärt barn har många namn. Hatat också.

Lite för länge har jag gått runt och spelat superhjälte. 

Lite för länge har jag försökt inbilla mig och andra att det inte bekommer mig. Att hatet bara är ett kvitto på att det jag gör är viktigt och värdefullt.

Jag som ser mig som demokratins skällande vakthund är samtidigt bara en människa och en mamma.

Det är fortfarande omöjligt att värja sig från eller vänja sig vid detta verbala våld. 

Det är fortfarande värt att kämpa för det fria ordet och människovärdet. Ända till slutet.

”Fegheten genomsyrar nästan alla som sitter bakom anonyma mejladresser och konton och spyr ut sin ilska och hot mot mig och andra journalistkolleger”, säger Leif Brännström.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

LEIF BRÄNNSTRÖM

reporter på Dina Pengar

Anonymt som vanligt och från påhittad mejladress. Jag läser raderna snabbt en andra gång: ”Personer som du ska förgås. Varför skriver du inte sanningen i stället för den här propagandan. Men du kommer att brinna i helvetet. JÄVLA skitstövel!”

Brevskrivaren är uppenbarligen frustrerad över en av mina pågående rapporteringar i ett aktuellt politiskt ärende. Är budskapet ett sätt att försöka få mig att rapportera i en annan riktning? Eller att inte skriva alls utan lägga ned bevakningen? Naturligtvis får jag inget svar. Fegheten genomsyrar nästan alla som sitter bakom anonyma mejladresser och konton och spyr ut sin ilska och hot mot mig och andra journalistkolleger. Det stannar nästan alltid vid ord. Det vet jag, men anonyma hot och trakasserier riskerar att tära i längden och gå ut över den fria granskande journalistiken. Tänk om jag i mitt undermedvetna viker undan när det blir för känsligt och gör mig till en mindre aktiv journalist. Tanken slår mig.

”Flockbeteendet på Twitter triggar de ensamma männen som mejlar grovt sexualiserat kvinnohat, ofta med inslag av rasism”, säger Frida Sundkvist.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

FRIDA SUNDKVIST 

grävreporter Expressen 

Mitt jobb går inte ut på att bli omtyckt.

Jag får acceptera risken att dem jag granskar kan bli hotfulla.

Deras advokater mejlar mina chefer med förhoppningen att någon högre upp ska bli nervös.

Även jag som främst gräver i Sverige går kurser i hur jag ska agera om jag blir kidnappad (prata om mina barn) eller hamnar i våldsamheter (alltid tre vägar ut).

Men det anonyma hatet på sociala medier är något annat. Flockbeteendet på Twitter triggar de ensamma männen som mejlar grovt sexualiserat kvinnohat, ofta med inslag av rasism. 

Det här mejlet fick jag förra året efter just en sån situation på Twitter:

”Du är en hjärndöd smutshora som borde begå självmord. 

I en perfekt värld hade du redan varit död.”

När jag la ut en skärmdump svarade ett anonymt konto, som utger sig för att vara polis:

”Lite får du tåla Frida.”

”Vid det här laget är jag redan van. Och framför allt mån om att inte låta hoten resultera i den självcensur de syftar till att framkalla”, berättar Jojje Olsson.
Foto: LIN FANG-YU

JOJJE OLSSON

frilansreporter och redaktör för Kinamedia

För ett par månader sedan utfärdades hoten genom metaforer. ”Den som kastar gyttja på andra får också sina egna händer smutsiga”, hette det då. Nu är hoten från världens största diktatur mer direkta: ”Vi uppmanar dig att omedelbart upphöra med dina felaktiga handlingar, annars kommer du till slut få ta konsekvenserna av dina egna handlingar”.

Men i ärlighetens namn var det mer obehagligt när den kinesiska ambassaden i Stockholm hängde ut mig med namn på sin hemsida för första gången, sommaren 2017. Då var det en ny situation, som ledde till en klump i magen och till att jag tog kontakt med flera personer för att fråga vad jag egentligen borde göra.

Att bli hotad av ett alltmer aggressivt Peking är förstås aldrig särskilt roligt. Att tonen från ambassaden skärps är också ett tecken på den ökade irritationen över just mitt arbete. Men vid det här laget är jag redan van. Och framför allt mån om att inte låta hoten resultera i den självcensur de syftar till att framkalla.

”Det var en tung hemlighet att bära, att tvingas hålla god min inför alla, men jag ville inte oroa någon”, säger Anna Gullberg om dödshotet.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

ANNA GULLBERG

samhällsreporter Expressen 

Rösten i andra änden kom från polisen. Ett dödshot hade riktats mot mig och polisen inledde genast en förundersökning. Mannen bakom hotet, som senare dömdes, var inte vem som helst. Han var sonen till den imam som vi avslöjat som den andlige ledaren för Sveriges islamistiska extremister, och han skulle senare själv bli en av de sex som Säpo vill utvisa för att de är ett hot mot rikets säkerhet.

Nu var han ett hot mot mig.

I över ett år hade jag haft det yttersta ansvaret för en rad publiceringar om islamistisk extremism, och personligen väckt avsky hos de som tidningen avslöjat. Jag blev ombedd av polisen att hålla tyst under förundersökningen. Det var en tung hemlighet att bära, att tvingas hålla god min inför alla, men jag ville inte oroa någon. Vårt jobb som journalister är viktigt på riktigt. Ingen ska få störa eller påverka det. Granskningen fortsatte.

”Jag är visserligen avtrubbad när det kommer till hatet som riktas mot mig, men när jag läser de rasistiska orden om och om igen tänker jag på de otaligt många andra som drabbas och undrar när det ska vara nog”, säger Atilla Yoldas.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

ATILLA YOLDAS

kolumnist i Expressen 

Jag har blivit avtrubbad efter alla år av rasistiska hot- och hatmeddelenden som skickats till mig. Jag blev kallad ”blatte” och ”svartskalle” offline redan som barn – nu läser jag dessa ord i mina inkorgar, DM:s och kommentarsfält som vuxen. Jag kan inte bedöma om det minskar eller ökar men hatet är ständigt närvarande. Jag började tro på hatet som barn, internaliserade rasismen och började hata mitt ursprung. 

Idag är jag visserligen avtrubbad när det kommer till hatet som riktas mot mig, men när jag läser de rasistiska orden om och om igen tänker jag på de otaligt många andra som drabbas och undrar när det ska vara nog. Hur många av oss måste börja hata vårt ursprung, känna utanför- och mellanförskap eller pressas till vår brytpunkt för att det rasistiska hatet ska tas på större allvar?

”Det är lätt att bli härdad och inte reagera på att någon hotar en till livet – för att man skickat en intervjuförfrågan”, säger Nina Svanberg.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

NINA SVANBERG

krimreporter Expressen 

I mitt jobb ingår det att ställa mjuka och hårda frågor till alla möjliga typer av personer i olika maktpositioner. Det här var ett hot jag fick efter att en person med kriminella kopplingar lade ut mitt namn och nummer på sina sociala medier. Jag blev dränkt i hat och hot – bara för att jag skickat en intervjuförfrågan och skrivit ned vilka frågor jag ville ställa.

Det finns en kultur i vår bransch att man ska tåla en del. Man jobbar väldigt hårt i perioder då allt annat sätts på paus. Då är det lätt att bli härdad och inte reagera på att någon hotar en till livet – för att man skickat en intervjuförfrågan. 

Men att få hat och hot när vi gör vårt jobb kan aldrig accepteras. Ett enda hot är ett hot för mycket.

”Mejlet kändes omskakande, intensiteten i orden var skrämmande på flera sätt”, berättar Eva Rogsten.
Foto: HENRIK JANSSON

EVA ROGSTEN

reporter på GT

Vem är det som sitter där bakom skärmen och vräker ur sig allt det här? Jag blir illa till mods, men inte rädd. Strömmen av hatiska och rasistiska mejl har kanske gjort mig något avtrubbad men jag tror inte att de påverkar mig i min yrkesutövning. I alla fall inte på ett medvetet plan.

Det känns dock som om innehållet i mejlen blivit grövre med åren, och obehaget starkare när jag läser dem.

Det som triggade i gång de här rasistiska känslorna i citatet från avsändaren ”Marcus” var en artikel om att Fyrverkeribranschen haft krismöte efter att folksamlingar och räddningspersonal beskjutits med fyrverkerier vid nyår. Branschen ville ta fram en handlingsplan för att motverka sådana händelser.

Mejlet kändes omskakande, intensiteten i orden var skrämmande på flera sätt.