Så har vår kusligaste politiker talat igen

Richard Jomshof (SD).
Foto: PELLE T NILSSON / SPA SPA | SWEDISH PRESS AGENCY

Sveriges kusligaste politiker, Richard Jomshof, blir ny ordförande i riksdagens justitieutskott. Han vilade inte på hanen efter att nyheten meddelats.

”Spot on!” twittrade han i helgen triumfatoriskt angående sitt gamla famösa citat om hur SD måste anpassa retoriken eftersom svenska medier och vårt samhällsklimat ännu inte håller ungersk nivå.
Jomshof är inte ensam om sin nya hedersposition. Som ordförande i utrikesutskottet får vi Sverigedemokraternas Aron Emilsson. Även om dessa roller inte innebär någon avgörande makt, har de en symbolisk sprängkraft. SD har tagit sig in i centrum.

Jag försöker för mitt inre föreställa mig hur det kommer att låta när frågor om rättssäkerhet och internationella relationer tas upp i utskotten. Och hur falskt det kommer skorra när motioner om fallen Gui Minhai och Dawit Isaak läggs på bordet.

Yttrandefrihet engagerar ju bara Sverigedemokraterna om det gäller Rasmus Paludans hatiska koranbränningar och deras egna möjligheter att få breda ut sig i public service. Att få hem två utomeuropeiska invandrare från Kina och Eritrea, fängslade i sina fjärran ursprungsländer, är knappast en hjärtefråga.

Gui Minhai gav ut misshagliga böcker i Hongkong om den kinesiska makteliten. Dawit Isaak verkade på Eritreas första fria tidning, som dristade sig till att publicera regimkritik. För detta tystades de brutalt. Deras arbete för att göra stängda delar av världen lite friare och öppnare, ligger så långt från Sverigedemokraternas inkrökta patos man kan tänka sig. 

Mina förväntningar på SD:s insatser i riksdagen befinner sig följaktligen i dyn tillsammans med Jomshofs drömmar om ett mer illiberalt Sverige. Men på regeringsbildaren Moderaterna måste det ställas höga krav på att prestera särskilt väl och stringent på de områden där deras nya samarbetspartner har särskilt svårt att agera trovärdigt. 

Tack och lov fredades kulturutskottet från att få ett SD-märkt ordförandeskap. Och Ulf Kristersson har en kompass i fråga om demokrati och internationalism, som han nu inte får kompromissa med. Bland annat är Kinas utveckling ett av hans mest långvariga intresseområden. När Hongkongs demokratiaktivister 2019 kämpade mot kommunistdiktaturens allt starkare grepp manade han tidigt och klarsynt till internationell samling. I en debattartikel i Dagens industri skrev han om skyldigheten att ”värna frihetens och demokratins ideal i hela världen, inte minst där det är som svårast”. 

Det är ord som förpliktigar, och som handlar om att inte sluta sig.  

Utrikesutskottet uppmanade förra året riksdagen att rösta för tillsättningen av en oberoende undersökningskommission för att utvärdera regeringens och UD:s agerande för att få Dawit Isaak och Gui Minhai frigivna.

Så blev det och i oktober ska kommissionen lägga fram sin rapport, men den får inte bli en slutpunkt. 

På Bokmässan i Göteborg häromveckan stod som vanligt två tomma fåtöljer mitt i myllret, dystra symboler för Dawit Isaaks och Gui Minhais frånvaro. Nu gäller det att Ulf Kristersson och den kommande utrikesministern orkar blåsa nytt liv i arbetet för de svenska medborgare som suttit orättfärdigt fängslade i 21 respektive 7 år. 

I tider av krig i Europa, med Nato-ansökan, saboterade gasledningar i Östersjön och ekonomisk turbulens, är det hård konkurrens om tid och resurser. Men om man lyckas nå regeringsmakten med stöd av Sverigedemokraterna har man ett särskilt ansvar för att inte glömma bort två göteborgare med utländsk bakgrund, som en gång fick stanna och bli medborgare här. 

Det Sverige får inte blekna bort, när SD:s nationalistiska fyrverkerier nu stjäl alltmer av allas vår uppmärksamhet.



Karin Olsson är biträdande chefredaktör på Expressen. Läs fler texter av henne i länkarna nedan.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.