Sedan Rysslands invasion av Ukraina har Gudrun Persson, 59, på FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut, varit en av Sveriges mest eftertraktade experter i tv.
Folk kommer till och med fram och berömmer henne på stan.
Och den 29 juni ska forskaren försöka sammanfatta ett liv i ryska militärhistoriska arkiv i P1-klassikern ”Sommar”.
Men det har inte alltid varit lika många som lyssnat på hennes eller kollegers analyser om utvecklingen i Ryssland.
Hon medger att det påminner om hur experter på virus varnade för pandemier under lång tid innan Covid utan att samhället rustade upp tillräckligt.
Hur hon tänkte efter sin senaste föreläsning på Folk och försvars rikskonferens i januari, där experten på rysk utrikes- och säkerhetspolitik förvarnade om mycket av det som nu sker.
– Jag hade inga som helst förväntningar på några som helst reaktioner. Jag har varit där tidigare och det har inte hänt någonting och jag har tyckt att jag har varit tydlig, det är snarare att jag tänkte: Men oj, lyssnade de nu!
Persson är född i Göteborg, i Masthugget, men pappas arbete som präst tog dem till Halmstad.
– På 70-talet på skolgården där, det var väl ingen höjdare direkt att vara prästdotter. Det gav inga pluspoäng i popularitetsligan, säger hon och skrattar.
Stämplad som utländsk agent
Mamma arbetade i det lokala biblioteket, och det var bland annat familjens intresse för rysk litteratur som tidigt väckte intresset för Ryssland.
Hon började forska redan på 80-talet, och då fanns fortfarande Sovjetunionen.
– Då fick jag ofta frågan ”Varför?” Det uppfattades generellt som lite underligt. Sedan upphörde det, och på 90-talet och början av 2000-talet uppfattades det inte som så konstigt. Men jag har uppfattat att de senaste åren kommer de här frågorna från 80-talet tillbaka. Det är ju ett väldigt aggressivt Ryssland som dessutom inlett ett anfallskrig så då undrar folk.
Just den här veckan har en utveckling i Ryssland påverkat henne lite extra personligt.
– I Ryssland har i praktiken nästan censur införts sedan kriget började, och varje fredag uppdaterar justitieministeriet listan med vilka som stämplas som utländska agenter, säger hon.
– Nu senast var det en av mina riktigt bra och äldsta kolleger som var med på den listan, en väldigt seriös forskare. Det innebär att allt som han skriver och publicerar måste han tala om, och det är en mycket skamlig beteckning det här med utländsk agent. Och det blir säkert svårt att behålla jobbet. Det är dystert för det är en forskarröst som man försöker tysta på det här sättet.
”Svårt se något slut”
Persson var senast i Ryssland 2020, precis innan pandemin. Hon träffade kolleger och köpte böcker.
När hon återvänder?
– Ärligt talat vet jag inte. Det lär dröja.
Hur känns det att ha forskat om Ryssland och nu se det förvandlas till en skurknation? Det måste vara blandade känslor.
– Ja, det är det absolut. Jag tänker ibland på den förre premiärministern Viktor Tjernomyrdins ord, som han lär ha sagt, han var full av sådana aforismer. Då sa han någon gång: ”Vi ville så väl, men så blev det som vanligt”. Så det är blandade känslor. Men jag har ändå kontakt med vänner och kolleger och det enda jag kan göra är att hoppas att det tar slut, men jag tror inte det. Jag tror att det är en långvarig konflikt.
Hur lång?
– Det vet jag inte. Vi är i början av ett nytt kapitel i europeisk historia. Jag har oerhört svårt att se något slut och framför allt något vettigt slut för alla. Och kriget skapar helt naturligt otroligt hat mellan ryssar och ukrainare och är en fråga som skär igenom familjer.
Är du orolig att du aldrig kommer kunna åka tillbaka i din livstid?
– När jag började studera området fanns Sovjetunionen och det var ingen som trodde att Sovjetunionen skulle upplösas. Det var hårt och kallt krig, sedan helt plötsligt under min livstid så upplöstes Sovjetunionen och det säger mig att när förändringen kommer kan det gå oerhört fort, och det är på något sätt alltid oförutsebart. Så det är vad jag håller fast vid i det här mörka läget.
Det spekuleras mycket om att Putin är sjuk eller att han kommer att avsättas, vad säger du om det?
– Att nu är inte tiden för vildvuxna spekulationer eller någon form av önsketänkande utan nu gäller det att följa kriget och som gammal fotbollsspelare i IS Halmias damlag säger jag, ögonen på bollen!
Idrott används i konflikten
Kolleger har berättat i Svenska Dagbladet att du har en unik förmåga att läsa den ryska politiska och militära ledningen, att du kan se vad i uttalanden som är viktigt. Kommer den förmågan från något mer än erfarenhet.
– Erfarenhet hjälper och att man får ett längre tidspann att jämföra med. Just när det gäller den hårda säkerhetspolitiken upptäckte jag ganska tidigt att den ryska synen på krig och konflikter är att man har en helhetssyn, en väldigt holistisk syn, där delar av samhället och politiken berörs, som vi inte har. När vi talar om säkerhetspolitik är det försvar och utrikespolitik, medan där är det mycket vidare vilket gör att jag alltid tittat väldigt brett. Vad händer inrikespolitiskt, har det någon koppling till det här utrikespolitiska utspelet? När jag läser doktrindokument ser man att det är mycket vidare och det blir tvärvetenskapligt. Det har hjälpt mig att sovra i bruset.
Det här holistiska är intressant med tanke på att svenska idrottsmän har varit i ryska ishockeylag och basketlag som är knutna till Kreml på olika sätt.
– Den ryske generalstabschefen har allt sedan Krim talat om detta att vi i väpnade styrkorna har en del i den här konflikten med väst, men den innefattar också andra saker som vetenskap, kultur och sport.
Historikern Timothy Snyder kallar Putins Ryssland för en fasciststat - håller du med om det?
– Ja, det har ju varit mycket med olika etiketter och Putin som en ny Hitler. Jag har svårt att bidra med något vettigt där, men Ryssland under Putin går nu, sedan kriget började, från en auktoritär stat till en totalitär stat. Det är utvecklingslinjen framåt.
Putins mål
Hur tror du att Ryssland ser på Turkiets krav för svenskt Natomedlemskap och att det kan betyda att det dröjer.
– När de har kommenterat har de sagt att det är inget problem med svenskt och finländskt Natomedlemskap och det stämmer för från generalstabens horisont har de redan räknat in både Finland och Sverige i det västliga lägret så det kommer inte som någon överraskning. Om det tar tid eller går fort tror jag, för den ryska ledningen, spelar inte någon avgörande roll egentligen.
Har Putin gett upp hoppet om att införliva hela Ukraina?
– Nej, inte att införliva eller dominera, absolut inte. Han har upprepat flera gånger att Kiev är alla ryska städers moder och det är viktigt, de strategiska politiska målen. Ukraina ska domineras eller ockuperas, Nato ska tryckas tillbaka och Ryssland ska ha rätt till en egen intressesfär. De ligger kvar oavsett vad som händer på slagfältet.
Var drar Putin gränsen någonstans för rysk expansion? Baltikum? Georgien? Kazakstan?
– Definitivt länderna i Kaukasus och Centralasien, som ska domineras. Det innebär inte att han ska in och besätta för det har de inte styrkor till, men det ska finnas någon regim där som fogar sig i stormakten Rysslands vilja. De baltiska staterna är medlemmar i Nato och det är en avhållande faktor säkerhetspolitiskt för skulle Ryssland gå på de baltiska staterna blir det en direkt konflikt med Nato.
Hot mot Sverige och Europa
Är det en bra idé för Sverige att gå med i Nato därför, att det är avskräckande?
– Ja. Att tillsammans med Finland lämna in en Natoansökan. Det verkar rimligt.
– Ryssland för ett anfallskrig i Ukraina, man bryter ingångna avtal och man ljuger om sina avsikter. Bara de sakerna, som jag ser det, utgör ett hot inte bara mot Sverige utan mot Europa. Hur ska vi hantera en sådan ledare? Och då är det väl vettigt att se om sitt eget hus. Det är det man kan göra och påverka. Förändringen som kommer, den måste komma inifrån Ryssland. Det kan vi inte påverka. Sedan kan vi vara beredda att hjälpa till och så, men det är Ryssland själv, det är där förändringen måste komma.
Är det något svenskar behöver inse om hur Kreml ser på Sverige?
– Det är inte alltid som Sverige kommer högst upp den ryska utrikespolitiska agendan. Ibland när man följer debatten i Sverige, och det är helt naturligt, jag säger inget om det, är det som att Sverige står i centrum och sedan kommer resten av världen. Det ser inte riktigt ut så. Därmed inte sagt att Sverige är ointressant.
Har det varit någon gång under karriären som du känt att det här vill jag inte göra längre eller det här är inte lika kul?
– Det var väl något år efter Krim som... det har alltid känts att det var viktigt och att jag hade någon kunskap som var viktig, men det är klart att just det och sättet det skedde på, då tänkte jag ”Vad är detta, varför har jag hållit på med detta land?”. Det är lite kluvet för det har ändå känts meningsfullt.
LÄS MER: Mats Larsson: Putins nya huvudvärk: Motståndsrörelsens framfart
