Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Rojindas ben sprängdes bort: ”Jag bara skrek”

Peshmergakrigaren förlorade benet i striderna — Expressen besöker militärsjukhuset i Manbij.
24-åriga Rojinda ligger i sängen på militärsjukhuset. Hennes ben har amputerats, efter att en mina exploderat.Foto: Kassem Hamadé
Rojinda Rojinda ligger halvsövd på sjukhussängen. Sjuksköterskan Dalal vakar vid hennes sida.Foto: Kassem Hamadé
Sjuksköterskan var orolig att Rojinda inte visste att benet var amputerat. Men det hade Rojinda upptäckt. Det hindrar henne inte för att fortsätta kriga, säger hon.Foto: Kassem Hamadé
Rojinda Rojinda.Foto: Kassem Hamadé
Staden Manbij har ett stort strategiskt värde både för Turkiet, kurderna och framför allt för regeringen i Damaskus.Foto: Kassem Hamadé

MANBIJ, NORRA SYRIEN.  24-åriga kurdiska gerillakrigaren Rojindas ben sprängdes av vid knäet när hon var på väg till fronten för att attackera en turkisk militärpostering.

Hon är ett levande bevis för att kriget i tysthet fortsätter i norra Syrien, trots den påstådda vapenvilan.

– Jag kommer att fortsätta kämpa med mina händer och det ben som är kvar. Nu är jag halvmartyr, säger Rojinda.

Expressens Kassem Hamadé rapporterar som enda journalist inifrån Manbij i norra Syrien.

Hjulen under de två vagnarna gnisslar när de rullas ut från bårhuset i militärsjukhusets källarvåning.

Några kurdiska sjukvårdare hjälps åt att rulla vagnarna mot en väntande militärambulans som tillhör den syriska regeringsarmén. På den ena båren ligger en vit liksäck med stora blodfläckar på säckens undersida.

På den andra ligger en nedsövd skadad soldat. Båda tillhör den syriska regeringsarmén. Tidigare samma dag färdades de nära den turkiska gränsen när deras fordon träffades av en målsökande robot avfyrad från turkiskkontrollerat område.

Vapenvilan är långt från verklighet här i norra Syrien. 

– Den ena dog omedelbart och den andra har svåra skador, säger en av cheferna på militärsjukhuset.

Operation "Fredens källa"

Den 9 oktober lyfte Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan telefonluren i direktsänd TV och gav order till armén om att inleda operation ”Fredens källa”. 

Operationen har, enligt Turkiet, två mål: Att upprätta en 4 200 kvadratkilometer stor buffertzon, som är fri från kurdiska krigare, längs den turkiska gränsen och att så småningom skicka tillbaka cirka två miljoner syriska flyktingar från Turkiet till Syrien. Det fick kurdledda SDF att teckna ett samarbetsavtal med regeringen i Damaskus som låter den syriska armén skicka in trupper till områden längs gränsen med Turkiet för att tillsammans med SDF stå emot den turkiska offensiven.

Efter hårda strider ockuperade den turkiska armén två syriska gränsstäder, Tall Abyad och Ras al-Ayn. 

Rojinda: ”Plötsligt exploderade en mina”

Militärsjukhuset tillhör kurdledda Syriens demokratiska styrkor, SDF, som sedan två veckor samarbetar med den syriska regeringsarmén i nordöstra och i norra Syrien, mot den turkiska militären.

Två våningar upp på samma hårt bevakade sjukhus i Manbij ligger flera skadade kurdiska krigare som tillhör SDF. En av dem är 24-åriga Rojinda. 

Rojinda ligger halvsövd på sjukhussängen. Sjuksköterskan Dalal vakar vid hennes sida. En blodpåse hänger i droppställningen. Blodtransfusionen hjälper Rojinda att överleva. Hon hade förlorat mycket blod när hon fördes hit i går, men hon är vid medvetande.

– Jag och mina kamrater var på väg till frontlinjen utanför Tall Abyad för att attackera turkisk militär. Mina kamrater gick före, jag gick sist. Plötsligt exploderade en mina.

Expressens Kassem Hamadé rapporterar de närmaste dagarna från tre platser i och kring krigszonen, i dag Manbij. Kartan visar vilket land som kontrollerar vilket område i Syrien längs gränsen till Turkiet. Källa: New York TimesGrafik: Helén Rasmusen

Rojinda säger att hon inte kände någonting.

– Jag bara skrek. Jag minns allt, jag minns att jag ropade på mina kamrater och att de kom och hjälpte mig till sjukhuset. 

När vi kommer in i det solbelysta rummet viskar syster Dalal att hon tror att Rojinda inte vet att hennes ben är borta. Men Rojinda säger:

– Det är lugnt, du kan lyfta på filten. Jag vet att jag har förlorat mitt ben. När jag vaknade i dag tittade jag på mina fötter. Jag kunde bara se en strumpa. Det andra benet fanns inte kvar. Jag förstod att de hade amputerat det.

Hon är samlad, men hennes ögon glänser.

Vapenvilan bryts konstant

För två veckor sedan tecknade Turkiet och Ryssland ett avtal om vapenvila. Avtalet bestod av tio punkter, bland annat att turkisk och rysk militär gemensamt ska patrullera områden på cirka 1200 kvadratkilometer som numera kontrolleras av turkisk militär längs gränsen. Resterande cirka 3000 kvadratkilometer ska patrulleras av rysk och syrisk militär. Enligt avtalet måste SDF lämna hela buffertzonen. Men vapenvilan existerar bara på papper. På fältet fortsätter striderna mellan turkisk militär och den väpnade syriska oppositionen å ena sidan och SDF och regeringsarmén å andra sidan.

Varit gerillasoldat sedan hon var 18

Rojinda kommer från staden Afrin. Hon har varit gerillasoldat sedan hon var 18. Hennes pappa stupade i fjol, i slaget om staden Afrin.

– Mina kamrater ringer hela tiden och är oroliga. Jag har sagt till dem att de inte behöver oroa sig för mig. Jag mår bra. Jag har förlorat ena benet, men jag kommer att fortsätta kämpa för partiet (YPJ) med mina händer och ena benet som är kvar. Nu är jag halvmartyr, ler Rojinda.

Taxichauffören miste benet i bombdåd – nu vågar han inte gå ut om kvällarna.

– Vi har tagit emot skadade med svåra brännskador. Brännskador som vi aldrig bevittnat tidigare. Vi misstänker att den turkiska armén använder fosforbomber, säger sjuksköterskan Dalal, som tar hand om Rojinda.

Hon berättar att många förs till sjukhuset med svåra skallskador.

– Vi har hjärnskador som orsakas av prickskyttar. Många blir skadade av prickskyttar. 

Många skickas vidare

Hon säger att läkarna i många fall också varit tvungna att amputera ben eller händer på skadade. 

– Här får de skadade primärhjälp innan vi skickar de vidare till andra sjukhus. Vi kan inte hantera alla sorters skador här i Manbij. Många skickas vidare, bland annat till Aleppo, säger Dalal. 

Sedan SDF tog kontrollen över Manbij har staden i praktiken blivit något av en frihandelszon. Många affärsmän, framför allt från Aleppo flyttade hit och driver affärer. Inne i den gamla basaren råder fotoförbud och övervakningskameror har monterats upp i varenda gathörn. Affärsmännen är rädda för stölder, men också för att deras identitet ska röjas. 

Abou Adnan importerar väskor från Kina och har sin butik i den gamla marknaden i Manbij.Foto: Kassem Hamadé

Oro i Manbij för vad Turkiet ska göra

Abou Adnan är en ung affärsman från Aleppo. Han väljer att berätta öppet om situationen i staden. Han importerar väskor från Kina och har sin butik i den gamla marknaden i Manbij. 

– Nu bor mer än en miljon människor här i Manbij. Många affärsmän kommer från Aleppo. Här finns inga skatter eller tullavgifter. Folk säljer och köper fritt. Du hittar många valutaväxlare och guldsmedsaffärer här. Det ser du aldrig i regeringskontrollerade områden, säger Abou Adnan.  

Abou Adnan som bjuder på kaffe i sin avlånga butik konstaterar att många - sedan den turkiska offensiven började - är oroliga för vad Turkiet ska göra.

 

– Det går rykte här i staden om att Turkiet kommer att återuppta sin offensiv och inta Manbij. Det är klart att man blir orolig. Turkiet och fria syriska armén kommer att skada oss ordentligt om de intar staden. Vi affärsmän är ett prioriterat mål för dem, säger Abou Adnan. 

Enligt källor inom SDF bor många anhöriga till de syriska krigare som slåss på den turkiska sidan kvar i staden. 

– Cirka 20 procent av stadsborna är familjer och anhöriga till jihadister som slåss för Turkiet, säger SDF-källor.

Rojindas ben är amputerat från knäet och nedåt.Foto: Kassem Hamadé
Men Rojinda tänker inte sluta strida för det, säger hon.Foto: Kassem Hamadé
Rojinda hade förlorat mycket blod när hon kom in till sjukhuset.Foto: Kassem Hamadé
Rojinda medicineras.Foto: Kassem Hamadé
Sjuksköterskan Dalal säger att de på sjukhuset tror att turkiska armén använder sig av fosforbomber.Foto: Kassem Hamadé

Abou Adnan och många andra affärsmän vill att staden ska behålla samma status som i dag. De vill att Manbij ska förbli en frihandelszon.

Men oroliga affärsmän har redan börjat flytta sina affärer till bland annat Raqqa. De vet att SDF så småningom kommer att förlora kontrollen över Manbij och att antingen Turkiet eller regeringen i Damaskus tar över kontrollen. De är rädda för Turkiet, men även för regeringen i Damaskus. 

– Om den syriska regeringen tar över kontrollen här är det slut med frihandelszonen. Dessutom kommer Syrien att kalla ungdomarna till militärtjänstgöring. Därför väljer många affärsmän nu att lämna staden. De är rädda om sitt kapital och vill inte skicka sina barn till armén, säger en affärsman som vill vara anonym. 

Expressens Kassem Hamadé tillsammans med tidigare taxichauffören Faiad Baker.Foto: Kassem Hamadé
Faiad Baker.Foto: Kassem Hamadé

Rådet: Stanna inte för länge

Expressens utsända får rådet av SDF, men också av den syriska armén, att inte stanna för länge i staden Manbij. De rekommenderar att vi åker i en bil genom staden och inte går till fots.

Terrorgruppen IS har vilande celler i området. Så sent som för några dagar sedan attackerades en SDF-vägspärr och minst sju soldater dödades. En av dem som ogärna går ut på kvällarna är den tidigare taxichauffören Faiad Baker. 

– Jag kör inte taxi längre. Du ser att jag har blivit handikappad. Jag förlorade ena benet när en bomb som satts fast under min bil exploderade. Det var IS. Varför de gjorde det? För att jag är kurd. Bara därför, säger Faiad och pekar på sitt amputerade ben.

Två av Faiads vänner hjälper till att bära honom på en stol och vi sätter oss på trottoaren i höstsolen vid en av stadens rondeller.

 Faiad berättar att han har tolv barn. 

– IS är brutala. Tänk om några av mina barn varit med mig i bilen? Då skulle de ha blivit dödade. IS visar ingen nåd. Titta vad de har gjort! De har förstört mitt liv. Det är klart att jag är rädd, säger Faiad. 

Expressen har besökt staden Manbij som kontrollerades av IS

Expressens Kassem Hamadé har som första utländska reporter besökt staden i nordöstra Syrien

Manbij – strategiskt viktig stad

Staden Manbij har ett stort strategiskt värde både för Turkiet, kurderna och framför allt för regeringen i Damaskus. Innan det syriska upproret startade för nio år sedan bodde cirka 100 000 människor här. Under kriget har staden kontrollerats första av syriska oppositionella Fria Syriska Armén, därefter av terrorgruppen IS och sedan 2016 av kurdledda SDF.

Nu står den syriska regeringsarmén vid stadens portar redo att marschera in. Inte långt bort finns även den turkiska armén tillsammans med den syriska väpnade oppositionen. Även de hotar med att invadera staden.

Expressens medarbetare är det första utländska medieteam som lyckas ta sig in till stadens centrum. Nyligen åkte några lokala syriska journalister hit, men blev beskjutna av arga stadsbor och tvingades att lämna staden omedelbart. 

Kriget i Syriens startade 2011 och har skördat hundratusentals liv och drivit mer än halva landets befolkning på flykt. Här är en sammanfattning om vad som hänt i landet under åtta år av krig.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.