Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Resan från trygghet till landet de flytt från

■ PALESTINA. Den 14-åriga Sara Dawoud fick agera tolk åt transportpersonalen.

■ Flickan hävdar att hon sedan tvingades lämna över en muta till gränsvakterna för att hennes svenskfödda lillebror skulle släppas in i Palestina.

■ – De sa ”säg till dem att ni kan få pengar så att Ahmad kan komma in”, säger Sara Dawoud, i dag 16.

Artikelserie: Asylbarnen

■ Tusentals barn utvisas varje år från Sverige, hundratals under tvång.

■ Expressen har sökt upp 13 av dem som inte fick stanna.

Christoffer Hjalmarsson och Diamant Salihu.

■ Här är barnens egna vittnesmål om utvisningarna. Några vaknade av polisens gryningsräder eller hämtades av polisen under lektionen.

■ Ett av barnen är Sara Dawoud, i dag 16, som berättar att hon fick tolka åt transportpersonalen och att hon tvingades överlämna mutor för att kunna utvisas till Palestina.

■ Här läser du om de andra tolv.

Knappt tio minuters bilfärd från den israeliska gränsen, bor en familj med fyra barn. De äldsta barnen Sara, 16, Malaka, 14, och Yousef, 12, pratar svenska. Den yngste i familjen, Ahmad, 6, föddes i Lund, har hunnit glömma språket. Det första han säger till sin mamma när vi kommer är:

– Kan de ta med oss tillbaka till Sverige?

Två veckor återstod tills Sara Dawoud skulle börja sin praktik på en tandläkarklinik. Men för dagen hade hon annat att tänka på. Den här morgonen, den 9 oktober 2013 och dagen före hennes födelsedag, hade Sara Dawoud vaknat extra tidigt i lägenheten i småländska Braås för att plugga inför SO-provet senare samma dag.

– När jag gick in på toa hörde jag någon som knackade på dörren, säger Sara Dawoud när vi träffar henne på Västbanken i Palestina.

Hennes pappa Ibrahim frågade vad de som knackade på så tidigt ville.

”Ni ska bli utvisade”, förklarade rösterna.

Det var polisen från Kronobergs län som strax efter trängde sig in genom dörren.

– Jag grät jättemycket och ringde min lärare och sa ”vi ska bli utvisade”, säger Sara Dawoud.

Expressen i går: Cancersjuka Laura, 15, fick stanna i Sverige efter Expressens publicering.

Hon hävdar att polisen sa åt henne ”håll käften. Packa dina saker” och att flera i familjen brutalt knuffades nedför trapporna.

”Ilastningen fick ske med milt våld av en av tonårsdöttrarna då hon motsatte sig att självmant gå in i fordonet”, skriver polisen i sin verkställighetsrapport.

Sara, Malaka, Yousef, mamma Abir och pappa Ibrahim sökte asyl i Sverige januari 2008. Lillebror Ahmad föddes i Lund i april 2009. Som asylskäl angav föräldrarna att de blivit trakasserade av israeliska soldater och att pappan utsatts för värvningsförsök och hot från Islamiska Jihad, Hamas, PLO och Muslimska brödraskapet. Migrationsdomstolen gjorde bedömningen att det inte råder en väpnad konflikt på Västbanken och att familjen saknar en ”välgrundad fruktan” för att anses som flyktingar.

Efter några timmar på polisstationen i Växjö kördes barnen och mamma Abir till flygplatsen i Köpenhamn. Pappa Ibrahims palestinska pass gick inte att hitta och han fick stanna kvar. Ett pass hade kunnat utfärdas, men den möjligheten ”hanns inte med”, enligt polisens rapport.

Mamman utvisades ensam med parets fyra minderåriga barn. Barnkonventionen är tydlig med att barnen har rätt till sina föräldrar och splittringar av familjer kritiseras av bland annat Rädda Barnen. Trots det hävdar Kronobergspolisen att man vägt in barnens perspektiv i splittringen - och lägger ansvaret på föräldrarna.

– Han ville inte ta fram sitt pass. Då har han gjort ett aktivt val. Eller om pappan eller mamman gömmer sig, då har de också gjort ett aktivt val att separera sig från varandra, säger kriminalinspektör Robert Mattebo, chef vid gränspolissektionen region Syd som hämtade familjen för utvisning.

Det var kritiskt att utvisningen skedde vid den här tidpunkten. Arton dagar senare skulle utvisningsbeslutet preskriberats och familjen hade då på nytt kunnat få sina asylskäl prövade.

I juli 2014 trädde dessutom en ny lag i kraft om särskilt ömmande omständigheter, med syftet att göra det enklare för barn att få stanna i Sverige. Enligt Ibrahim Dawouds advokat Frank Torstensson hade den nya lagen med stor sannolikhet inneburit att familjen hade fått uppehållstillstånd med tanke på barnens anpassning, långa vistelse och starka anknytning till Sverige.

– Vår uppgift är verkställa det här, helst innan preskriptionstiden går ut. Annars har vi misslyckats med vårt ärende och processen börjar om igen, säger Robert Mattebo.

Tre poliser och fyra personer från Kriminalvårdens transporttjänst landade med familjen i Amman i Jordanien 01.45. Minsta barnet Ahmad, som har astma, grät under resan. Polisen skriver i sin verkställighetsrapport att resan var tröttsam för familjen och ”särskilt för det yngsta barnet som föreföll frustrerad och agerade med aggressivitet”.

– När vi landade sa de att vi skulle ringa någon från vår släkt som bor i Palestina, för att de skulle hämta oss vid gränsen, säger Sara Dawoud.

Redan på flygplatsen fick hon hjälpa den svenska personalen att översätta samtalen med de jordanska gränsvakterna, uppger Sara Dawoud. De fick övertygas om att Ahmad verkligen var lillebror.

– Mamma hade papper med sig om att hon är palestinier men min lillebror Ahmad har inga sådana papper eftersom han är född i Sverige. Jag fick översätta vad vi gjorde i Jordanien och förklara att Ahmad var min lillebror, säger Sara Dawoud.

Polis och transporttjänst som deltog på resan minns inte att något av barnen fick tolka.

– Det skulle vara fullständigt vansinnigt, säger Kriminalvårdens Stefan Back Aadli som var transportledare på den resan.

På morgonen eskorterades svenskarna och familjen av jordansk polis till gränspassagen King Hussein Bridge. Där skulle familjen passera en jordansk och en israelisk gränspostering för att komma till Västbanken. Men det uppstod nya diskussioner om lillebrors hemvist och om han lämnat Sverige med pappans medgivande. Sara Dawoud fick dokument från svenska delegationen som skulle intyga detta. Hon säger även att en svensk man från transporttjänsten gav henne en okänd summa pengar som skulle lämnas till gränsvakten.

16-åriga Sara Dawoud vittnar om hur hon som 14-åring tvingades agera tolk åt den svenska personalen när hennes familj utvisades till Palestina. Foto: Christoffer Hjalmarsson
Det var kritiskt att utvisningen skedde vid just rätt tidpunkt. Arton dagar senare skulle utvisningsbeskedet preskriberas och familjen hade då på nytt kunnat få sina asylskäl prövade. Foto: Christoffer Hjalmarsson
"Precis när vi vant oss vid att leva i Sverige blev vi utvisade", säger Sara Dawoud. Foto: Christoffer Hjalmarsson
Lillebror Ahmad Dawoud, 6, och mamma Abir Dawoud.Foto: Christoffer Hjalmarsson

– Mannen sa till mig att säga ”så fort vakterna frågar så säger du att Ahmad är din lillebror”. Så jag sa till vakterna att vi blev utvisade från Sverige och här får ni de här papperna och inne i papperna finns det pengar, säger Sara Dawoud.

Hon tror att pengarna lämnades till den jordanska gränsvakten, men är osäker. Hon lämnar uppgifterna utan vetskap om att polisen har skrivit en verkställighetsrapport om utvisningen.

I polisens rapport bekräftas att det uppstått en diskussion vid gränsen. Där står att ”israeliska gränsvakter krävde ytterligare dokument och pengar för att släppa igenom familjen. Efter viss förhandling kunde familjen passera gränsen och ta sig vidare till Västbanken, Palestina”.

"Israeliska gränsvakter krävde ytterligare dokument och pengar", står att läsa i polisens rapport från händelsen.

Det är undertecknat av en Björn Fredriksson, handläggare vid Kronobergspolisens utlänningsenhet dagarna efter utvisningen.

– Eftersom jag har skrivit det så har jag fått informationen från någon. Det har säkert förekommit en diskussion om det. Men jag har inga uppgifter att det har betalats några pengar, säger Björn Fredriksson.

Han minns inte vem som gav honom uppgifterna. Men varken polisen Eva Lindhé eller Kriminalvårdens transportledare Stefan Back Aadli, som båda deltog på resan, minns att det frågades om pengar.

– Jag har inte lämnat några pengar till någon gränsvakt över huvudtaget. Det skulle aldrig få lov att förekomma i den här verksamheten, säger Stefan Back Aadli.

Kontakten med gränsvakterna ansvarade polisen för, hävdar han. Men Eva Lindhé säger att transporttjänsten skötte sådant.

– Ja, vi poliser var tre kvinnliga poliser som var med. Det var ingen av oss som gjorde det, säger hon.

Enligt henne var orsaken till att polisen följde med på resan att Kriminalvården hade brist på personal.

– Anledningen till att vi fick åka med vill jag minnas var för att de inte hade personal att skicka, för det var så många som skulle åka med på resan för det är en stor familj.

Fyra dagar efter resan skrev Lindhé en verkställighetsrapport. Där nämner hon att viss förhandling uppstod när israeliska gränsvakter krävde födelsebevis i original på yngsta samt passfoton i färg på samtliga. Hon skriver inget om pengar.

– Det borde man ha kommit ihåg om det talades om pengar. Jag var inte så erfaren då. Jag hade bara jobbat med det här en vecka.

Så varför finns uppgiften om att det kom krav om pengar med?

– Jag har inte skrivit vem jag har fått det ifrån så jag kan inte säga det så långt efter, säger Björn Fredriksson.

Han säger också:

– Det kan låta som att jag inte vill säga det men jag kommer fan inte ihåg det, jag har haft så många ärenden så jag vet faktiskt inte. Jag har ingen aning vem som har sagt det här. Jag kommer inte ihåg, men det har säkert pratats om det eftersom jag har noterat det, så det är säkert sant att det förekommit tjafs kring detta. Men det är långtifrån säkert att det betalades ut några pengar.

Reseräkningarna visar att familjen Dawoud fick 150 euro för resebidrag och omkostnader i Palestina. Utöver det har Stefan Back Aadli redovisat att han betalat totalt 130 jordanska dinar för bärhjälp av familjens bagage över bron där gränsposteringarna finns. Det motsvarar 1560 kronor i dagens värde. Familjen uppger att de hade nio väskor med sig.

– Naturligtvis har det kostat så mycket annars hade jag inte kunnat skriva en räkning på det, säger transportledaren.

Som jämförelse kostar det normalt drygt 1,5 dinar per bagage när man åker buss mellan den jordanska och israeliska passagen.

– Ifrågasätt de här bärarna och deras sätt att ta betalt. Det tycker jag att du ska göra, säger Stefan Back Aadli.

Enligt Hans Lagerlöf, chef för utrikessektionen vid Kriminalvårdens nationella transportenhet, har ingen från hans personal hört talas om att man frågar om pengar för att släppa in personer som utvisas. Detta varken vid King Hussein Bridge eller någon annanstans.

Micky Rosenfeld, den israeliska polisens talesperson för utländska medier:

– Jag har ingen sådan information och har definitivt inte tillgång till några dokument. Om du menar att det skett något fel från gränspolisen, kan du göra en anmälan till justitiedepartementet som hanterar sådana frågor.

– – –

Rädda Barnens rapport i korthet

Barnets bästa ska enligt barnkonventionen komma i främsta rummet i alla beslut som rör barn. Det innebär att barnets rättigheter även kan viktas tyngre än andra intressen. Migrationsverket ska enligt sin egen handbok och checklista för utredning av barn göra en sådan barnkonsekvensanalys i varje enskilt ärende. Även Migrationsdomstolarna ska göra barnkonsekvensanalyser. Men Rädda Barnens rapport visar att detta sällan sker.

Vilka överväganden Migrationsverket har gjort när barnets skäl varken beaktats eller bedömts framgår inte av besluten, något som är ett minimikrav för en rättssäker asylprocess.

Även om barn inte vill höras, är för små, om föräldrarna inte samtycker eller inte har den mognad som krävs, föreslår Rädda Barnen barnfokuserade föräldrasamtal.

Det offentliga biträdet har här en viktig uppgift att framföra barnets skäl, vilket inte alltid sker. Kartläggningen visar att inget barn hördes under de muntliga förhandlingarna på Migrationsdomstolarna.

Det finns heller ingenting som hindrar att man vänder sig till andra, till exempel läkare, psykologer eller andra utomstående experter, för att klarlägga och utreda barnets skäl.

Källa: Rädda Barnens rapport ”Barns egna asylskäl”.

Rädda Barnens generalsekreterare Elisabeth Dahlin är chockad över uppgifterna om att barn måste tolka och lämna över mutor.

– Jag är mållös, säger Elisabeth Dahlin.

Hon blir upprörd över att de svenska myndigheterna hade problem med de intyg som krävdes för barnet Ahmad som föddes i Sverige. Man borde ha haft bättre koll på vilka resehandlingar och intyg som krävs för palestinier vid den aktuella gränsen, som hon själv passerat vid ett flertal tillfällen.

– Att använda barn som tolkar och dessutom be att barn ska, om det nu stämmer, lämna över mutor, det finns ju inte. Det förvånar mig väldigt. Mutor – bestickning – är i strid med svensk lagstiftning, säger Elisabeth Dahlin.

Hon frågar sig vad som hade hänt om pojken inte hade släppts igenom.

– Hade lillebrodern blivit lämnad vid gränsen? Borde man inte ha tagit reda på det här innan?

Har du hört att det frågas om mutor när familjer ska utvisas?

– Ja, det har jag hört att man frågar. Jag har själv tidigare jobbat med migrationsfrågor. Det är inte alltid länder vill ta emot människor när de kommer.

Anklagelserna är enligt henne allvarliga och måste utredas.

– Jag förutsätter att svenska myndigheter kommer att reda ut det här, säger Elisabeth Dahlin.

Hon reagerar också på att barnen splittrades från sin pappa som lämnades kvar i Sverige eftersom polisen inte hann ordna ett nytt pass åt honom.

– Det är aldrig, aldrig bra att splittra på familjer. Finns det en förälder är det svårt att se varför inte barnen ska bo med sin förälder.

Rädda Barnens generalsekreterare frågar hur man följt barnperspektivet.

– Barnperspektivet saknas. Hade den här flickan och hennes syskon blivit intervjuade ordentligt om sina egna asylskäl? säger Elisabeth Dahlin.

Hon refererar till Rädda Barnens kommande rapport ”Barns egna asylskäl” som granskat ett femtiotal familjeärenden hos Migrationsverket och ett trettiotal domar från migrationsdomstolarna. Den visar att många barn inte får komma till tals. De får heller inte sina asylskäl individuellt bedömda. Inget barn hördes heller under de muntliga förhandlingarna på Migrationsdomstolarna.

”Inte ett enda fall av de granskade ärendena beviljades uppehållstillstånd på grund av barnens asylskäl”, skriver rapportförfattarna.

Om man bara lyssnar på föräldrarnas historia kan man missa barnens rädsla för tvångsäktenskap, rekrytering till barnsoldat, könsstympning, hedersrelaterat våld och andra asylskäl.

Josefin Michanek, psykolog på Rädda Barnen som möter barn i asylprocessen, tar som exempel en familj från Afghanistan som initialt fick avslag.

– Man gick på mammas historia och ansåg inte att hon var trovärdig. Man lyssnade inte på barnen. När man lyssnade på barnen fick man veta att det finns risk för tvångsrekrytering till talibanerna. Flickorna beskrev förföljelse utifrån kön, säger hon.

En majoritet av utredningarna har dessutom inte varit längre än 20 minuter - och handläggarna har ofta saknad en särskild barnkompetens, enligt rapporten.

– Vi vet att barn inte berättar om ett trauma om de inte känner sig trygga. Hur ska man kunna få fram eventuella asylskäl om man inte ger barnet tid att prata? frågar psykologen Josefin Michanek.

Det måste bli mer fokus på barnens perspektiv, betonar generalsekreterare Elisabeth Dahlin.

– När barn tilltalas – jag säger tilltalas medvetet – i asylprocessen, så frågar man ”hur har du det nu och vad har hänt tidigare?” Man ställer sällan frågan ”vad riskerar att hända om du återvänder?” Det är ju faktiskt framtida risker som ligger till grund för asylbedömningen för vuxna. Alltså borde det vara exakt samma för barn, säger hon.

Migrationsverkets operative chef Mikael Ribbenvik hävdar bestämt att man frågar om barnens asylskäl.

– Förr gjorde vi inte men det gör vi nu, säger han.

Men frågan är komplicerad, anser Ribbenvik.

– Det är många överväganden som måste göras, säger han och resonerar kring om barn verkligen ska höras ensamma utan föräldrar.

Elisabeth Dahlin är av en annan åsikt.

– Det är viktigt att man intervjuar barn ensamma. Det kan komma fram skäl som barnen av olika skäl inte vill att föräldrarna ska höra. Det här handlar om att ta barnen på allvar, säger hon.

Den här rapporten är den fjärde som gjorts sista tio åren.

Gemensamt för samtliga rapporter är att de visar på allvarliga brister i handläggningen av barns asylansökningar.

– Det måste bara bli en förändring. Om inte barnrättsperspektivet framkommer i utredningen och besluten, då kan man inte bedöma barnets bästa. Barnkonventionen säger att vi måste sätta barnets bästa i första rummet, säger Elisabeth Dahlin.

Migrationsminister Morgan Johansson (S) är nyfiken på rapporten:

– Jag ser fram emot att läsa den rapporten när den kommer om några veckor. Kan vi göra mer för att Migrationsverket ska ha rutiner för att lyssna ännu mer på barnen är jag naturligtvis öppen för det.

Rädda Barnen kräver att barnkonventionen görs till svensk lag, för att med lag säkerställa barnets rättigheter under hela asylprocessen. Morgan Johansson vill att barnkonventionen blir svensk lag. Ett förslag presenteras nästa år.

– Vi har tillsats en utredning som ska se över den frågan. Man ska komma ihåg att när vi gör det blir vi ett av fåtal länder som inkorporerar barnkonventionen i svensk lag på det här sättet, säger han.

– – –

Sedan oktober 2013 har barnen och deras mamma bott i en släktings hus nära den israeliska gränsen. De har börjat skolan, men har svårt att hänga med eftersom de ligger långt efter med arabiskan. Läraren säger att de får ”skylla sig själva” när de inte förstår. Det har gjort att båda systrarna släppt drömmen de hade i Sverige om att kunna bli läkare. Och lillebror Ahmad har på grund av sin ännu oklara status haft problem att få full sjukvård i Palestina.

– Vi måste betala fullt pris för alla mediciner och sjukvård, säger mamma Abir Dawoud.

Omställningen har också från barnens perspektiv varit särskilt svår. De lever i ett land som befinner sig i en ständig konflikt med Israel. Israeliska soldater brukar patrullera nära familjens bostad. Soldaterna uppträder aggressivt och ”kastar gas som svider i ögonen”, säger syskonen.

– När soldaterna kommer får vi inte gå ut. Det känns som att jag sitter i ett fängelse. Jag är uppvuxen i ett land där man får göra och säga vad man vill och tycka vad man vill och vara ute när som. Det är inte säkert att gå ut här, säger Sara Dawoud.

Hon har tagit flytten hårdast framgår det när vi träffas i hemlandet. Hon tar på sig slöjan när vi är på besök och hon måste alltid ha slöja på sig utomhus.

I oktober fyller Sara Dawoud 17 år och börjar alltmer ses som en ung kvinna. Med mognaden har hon mer ångest för att bli bortgift.

– Här gifter man sig tidigt. Det är många som frågar efter mig. Mamma säger till dem att jag fortfarande är liten, men jag är orolig att det ändå kommer att hända, säger Sara Dawoud.

Under det här reportaget får även hennes far Ibrahim ett slutligt besked att han måste utvisas. Han orkar inte kämpa emot och återvänder efter åtta år i Sverige.

Sara Dawoud tar beskedet hårt och gråter. Det är som att allt hopp om Sverige rycks undan än mer.

– Precis när vi vant oss vid att leva i Sverige blev vi utvisade. Det är hemskt att de gör så här. Det känns som att de inte har något hjärta, säger hon om beslutsfattarna.

Hon tänker ofta på vad den svenska transportpersonalen sa till henne under utvisningsresan.

– De sa till mig att du kommer att bli van. Men jag blir aldrig van att leva ett sånt liv.

 

Tusentals barn utvisas varje år från Sverige. Expressen har träffat ytterligare tolv unga som tvingats resa tillbaka till landet de flytt från. 

Källa: Migrationsverket