Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Reportern som gjorde polisens jobb

Anders Henriksson är glad att åtal till slut väckts i hans misshandelsfall. "Bättre sent än aldrig", säger han. Foto: Joakim Medin
När Anders Henriksson river sönder ett av SMR-anhängarnas flygblad uppstår ett hätskt meningsutbyte där SMR kallar de tyska nazisternas förintelseläger för "sagor". Foto: Joakim Medin
Anders Henrikssons väninna sätter upp sin hand framför nazisternas kamera. Kameramannen Joakim Blixt slår undan handen. Foto: Matts Erik Eriksson

Nazister misshandlade en man svårt på öppen gata i Uppsala. Med sina fanor stötte de djupa, blödande jack i hans huvud.

Men trots filmbevis lade polisen ner utredningen.

Gusten Holm, som då var reporter på Upsala Nya Tidning, gjorde polisens jobb. Han granskade filmerna ruta för ruta och kunde peka ut de nazister som höll sina fanor som lansar under misshandeln. Resultatet: utredningen togs upp igen. Nu står tre nazister åtalade.

I dag arbetar Gusten Holm på Expressen. Här berättar han om grävjobbet som gav honom en Guldspade.

Den 10 augusti 2013 intogs ett stycke av gågatan i centrala Uppsala av ett femtontal anhängare till nazistorganisationen Svenska motståndsrörelsen, SMR. Beväpnade med fanor och sköldar försökte de sprida sitt rasistiska budskap.

En av de Uppsalabor som inte ville låta nazisterna stå oemotsagda var Anders Henriksson. Sedan han rivit sönder ett av deras flygblad uppstod ett hätskt meningsutbyte.

Diskussionen urartade, flera nazister tryckte in Anders Henriksson i entrén till en klädbutik och misshandlade honom. Bland annat slog de djupa, blödande jack i hans huvud med skaften till sina fanor och han fördes med ambulans till sjukhus.

Ingen greps. SMR-anhängarna kunde i lugn och ro marschera från platsen och lade kort därefter upp en film från misshandeln på sin hemsida.

 

I Uppsala upprördes många över att bara två poliser varit på plats när landets mest våldsamma nazistorganisation manifesterade mitt på gågatan.

 

Polisen förklarade att övriga patruller hade omdirigerats till mer prioriterade ärenden. Man trodde inte att det skulle bli så svårt att identifiera eventuella gärningsmän.

- Toleransen mot den här typen av brott är inte särskilt hög. Därför finns det säkert bra dokumentation på det som har hänt, sa Tomas Eriksson, biträdande chef vid ordningspolisen i Uppsala, till UNT dagarna efter attacken.

Visst fanns det dokumentation: Händelsen filmades och fotograferades både av vittnen och av SMR-anhängare.

När Anders Henriksson river sönder ett av SMR-anhängarnas flygblad uppstår ett hätskt meningsutbyte där SMR kallar de tyska nazisternas förintelseläger för "sagor".

Men ett halvår senare lades förundersökningen om misshandel ner. Det gick inte att bevisa vem som slog, var polisens besked.

Efter att UNT rapporterat om nedläggningsbeslutet skrev någon på Anders Henrikssons Facebooksida: "Ha ha, vi kommer alltid undan".

Som reporter på Upsala Nya Tidning hade jag redan börjat granska misshandeln och brottsutredningen.

Ett par månader tidigare hade vittnena Joakim Medin och Matts Erik Eriksson hört av sig till redaktionen. Joakim Medin är frilansjournalist och blev mycket omtalad när han greps och hölls fången av den syriska regimen under en vecka i februari i år.

Joakim och Matts Erik Eriksson berättade att de hade behövt påminna polisen om att de hade foton och filmer från händelsen. Efter de inledande korta förhören på plats hade de inte blivit förhörda igen, trots att de hade fler upplysningar att ge.

Nu, när förundersökningen lagts ner, blev jag än mer besluten att gräva vidare.

Det första steget var att identifiera de nazister som var på plats i Uppsala.

Det här var bara ett par månader efter att Svenska motståndsrörelsen attackerat en antirasistisk demonstration i Kärrtorp söder om Stockholm. När de 26 nazister som greps och anhölls direkt efter attacken tilldelades försvarsadvokater blev deras namn offentliga.

En sökning på de 26 namnen på Google och Facebook gav träff på flera bekanta ansikten. Det visade sig att de flesta SMR-anhängare som var närvarande vid misshandeln i Uppsala också fanns bland de gripna i Kärrtorp.

Nästa steg blev att bringa klarhet i hur Anders Henriksson fick sina skador. Han kunde själv inte peka ut dem som hade stött sina fanor i hans huvud. Jag valde att i stället granska tre filmer och en mängd foton från händelsen.

Anders Henrikssons väninna sätter upp sin hand framför nazisternas kamera. Kameramannen Joakim Blixt slår undan handen.

Två filmer fick jag av vittnet Matts Erik Eriksson som filmade med sin mobilkamera omedelbart före och efter misshandeln. Den tredje filmen togs av SMR och lades upp på organisationens hemsida kort efter misshandeln.

Båda kamerorna visar, från varsitt håll, hur Anders Henriksson, hans sambo och parets väninna diskuterar med nazisterna. Väninnan sätter upp en hand framför nazisternas kamera eftersom hon inte vill bli filmad. Kameramannen slår undan handen.

På vittnets film ses samtidigt en annan nazist knyta sin näve i brösthöjd. Anders går emellan eftersom han uppfattar att nazisten måttar ett slag mot hans väninna.

Här stänger vittnet av sin kamera. När kameran sätts i gång igen är misshandeln över.

Men SMR:s kamera rullar vidare. Filmen visar hur Anders Henriksson, med korslagda armar, rör sig mot kameran.

Sedan riktas kameran neråt. Under de följande sekunderna syns suddigt ett virrvarr av skor, ben, armar och ryggar. Det är under dessa sekunder som nazisterna slår och sparkar Anders Henriksson och stöter sina fanor i hans huvud.

Polisen hävdade hela tiden att det inte går att urskilja något av vikt på filmerna. Jag ville se med egna ögon om det stämde.

Jag ägnade många timmar åt att titta på SMR:s film, ruta för ruta, gång på gång. Varje sekund innehåller 25 rutor, och tumultet pågår i cirka 20 sekunder. Det betyder 500 rutor.

Efter hand visade sig detaljer som man aldrig hinner uppfatta när man spelar upp filmen som vanligt. Jag upptäckte att skaften till två fanor faktiskt syns i bild på några ställen i filmen, åtföljda av två par skor och byxben.

Genom att jämföra med foton och filmer från skeendet omedelbart före och efter misshandeln kunde jag peka ut två nazister som båda ses hålla sina fanor vågrätt eller snett neråt: Oscar Bergström och Mattias Glad, i dag 20 år gamla och bosatta i Stockholm.

Samtidigt som jag arbetade med granskningen åtalades sju av de nazister som deltog i attacken i Kärrtorp, och förundersökningen i Kärrtorpsmålet blev därför offentlig. De fler än tusen sidorna gav en inblick i vilka resurser som polisen kan sätta in när en brottsutredning prioriteras.

Anders Henriksson är glad att åtal till slut väckts i hans misshandelsfall. "Bättre sent än aldrig", säger han.

Söderortspolisen hade bland annat beslagtagit alla de misstänkta nazisternas mobiltelefoner och datorer och analyserat deras sms-trafik och chattar.

Beslagen borde ha varit högintressanta för kollegerna i Uppsala. Kanske skulle en genomgång av telefoner och hårddiskar även ge upplysningar om misshandeln i Uppsala?

Men Uppsalapolisen hade inte tagit del av Söderortspolisens beslag. Ingen av de nazister som var på plats i Uppsala hade förhörts. I den nedlagda förundersökningen fanns ingen anteckning om att polisen har analyserat filmerna från misshandelstillfället. Varför?

De ansvariga poliserna ville inte bli intervjuade, men via pressavdelningen fick jag ett skriftligt svar på mina frågor från förundersökningsledaren Svante Gauffin:

"I det filmmaterial som lämnats in till polisen kan man inte vid något tillfälle se att några slag, sparkar eller knuffar utdelas mot mannen. (...) Tillsammans med polisen har vittnen och målsägande sett på foton och filmer från bråket. (...) Utredningsåtgärderna har inte lett till att någon har kunnat peka ut någon gärningsman. (...) Jag har bedömt att vidare förhör med bland annat utpekade personer inte skulle resultera i att vi skulle kunna identifiera en misstänkt gärningsman."

Svaret väckte nya frågor.

Gauffin hade rätt i att inga slag syns på filmerna. Men två nazister ses hålla sina fanor som lansar mitt i tumultet. Var inte det besvärande för dem med tanke på de blödande jack i huvudet som Anders Henriksson fick?

De vittnen jag talade med hade inte fått titta på foton och filmer tillsammans med polisen. Anders Henriksson fick se foton. Tvärtemot vad Gauffin uppgav hade han pekat ut två gärningsmän: en som ska ha måttat ett slag mot Anders väninna och en som ska ha slagit Anders i tinningen.

Jag ställde mina följdfrågor och fick morgonen därpå ett nytt besked från Uppsalapolisens pressavdelning:

"Jag har varit i kontakt med Svante Gauffin angående ditt mail. Han hänvisar till det skriftiga svar du fått och vill i övrigt inte svara på ytterligare frågor i ärendet."

Det var dags för publicering.

Med tanke på polisens svala intresse medan jag arbetade med granskningen blev jag förvånad över den snabba reaktionen efter att reportaget publicerats. Redan dagen därpå meddelade länspolismästare Erik Steen att förundersökningen skulle återupptas på nytt, denna gång under ledning av en åklagare.

- Det finns påståenden om att polisen inte ska ha vänt på alla stenar i det här fallet. Det handlar också om ett brott av speciell karaktär som har rönt stor uppmärksamhet i media. Därför har jag beslutat att återuppta förundersökningen, sade Steen till UNT.

I januari i år åtalades tre av nazisterna för misshandeln. Utöver de båda fanbärarna Mattias Glad och Oscar Bergström åtalades även Theodor Nordenadler, 23.

"Glad, Nordenadler, Bergström och okända har den 10 augusti 2013 tillsammans och i samförstånd, vid Svartbäcksgatan 8 i Uppsala, misshandlat Henriksson med slag, stötar och sparkar mot kropp och huvud. Av det utövade våldet har Henriksson orsakats smärta, ömhet, svullnad, hudrodnad samt sårskador", står det i åtalet.

Theodor Nordenadler var en av de nazister som befann sig innanför entrén till klädbutiken samtidigt med Anders Henriksson. I förhör har Henriksson sagt att Nordenadler sparkade honom när han låg ner.

De åtalade nekar till brott. I polisförhören svarar de "inga kommentarer" på alla frågor.

Rättegången hålls i Uppsala tingsrätt den 7-8 maj.

Anders Henriksson är glad att åtal väcktes till slut.

- Bättre sent än aldrig, säger han.

När utredningen lades ner för ett år sedan var hans förtroende för polisen i botten.

- Men den nya utredaren var jättebra. Hon vände verkligen på alla stenar.

Rättegången i maj är inget han ser fram emot.

- Det känns väldigt obehagligt att gå dit. Men det måste göras, säger Anders Henriksson.