Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Reinfeldt: "Jag har inte alla färdiga svar"

Det kan verka sökt, rentav irrelevant men efter att ha läst hans 373 sidor om 25 år i toppolitiken, utan personliga känsloyttringar, måste jag fråga mannen som styrde vårt land under åtta år:

- Hur nära dina känslor är du, Fredrik Reinfeldt? När grät du senast?

Det ska visa sig vara svårt att svara på.

Han är i mycket god tid men tänker inte vara tidig.

Trots att förläggaren Albert Bonnier står och stampar och ber honom komma in till den väntande presskåren, väntar Fredrik Reinfeldt till prick tio.

"Raj-Raj", som Beatrice Ask döpte honom till när hon inte kunde få hans efternamn rätt, ett smeknamn som har hängt med i Moderata ungdomsförbundet hela vägen".

Eller "Halvvägs", som den förre statsministerns memoarer heter.

- Det har varit annorlunda att gå så djupt och koncentrerat i att skriva. Nu är det examensdag och en spänd förväntan på hur människor därute ska uppleva detta som jag hoppas ska bli en bra lässtund, säger Fredrik Reinfeldt.

Vi har fått en del reaktioner redan. Ditt stycke om Sverigedemokraterna som du skriver "består av landets rasister" har bemötts av SD:s partisekreterare, Richard Jomshof, som i sin tur kallar dig "extremt fördomsfull människa som ser ner på människor som inte tycker som han". Kommentar?

- Jag har skrivit en bok över 375 sidor och den förhåller sig inte till andra partier, jag försöker att analysera förskjutningar som sker i väljaropinionen för att inte kunna få anklagelserna om att jag inte beskriver varför två framgångsval följs av ett som inte går lika bra. Jag har inte alla färdiga svar men går på det jag vet om hur människor tycker att Sverige är på rätt eller fel väg. Det är inte ett försök att ta mig in i samtidsdebatten eller ge utrymme åt ett annat parti.

Tvärtom, sa du på presskonferensen att du inte ämnar bli "en gubbe på hyllan som tycker om inrikespolitiken". Kan man efter 25 år bara kliva ut så?

- Ja, det tror jag. Man måste bara bestämma sig. Jag tror på att öppna dörrar i livet men i bland man måste också stänga dörrar. Jag fick fantastiska år i svensk inrikespolitik, jag har fått uppleva saker som få andra har och har haft möjlighet att föra min tala. Men nu läggs ett nytt pussel.

Du gör klart redan i förordet att du inte "tänker berätta allt". Vad eller vem avgjorde det?

- Det är helt och hållet jag själv. Jag ville berätta ärligt om det jag har upplevt men det är min berättelse. Jag berättar inte andra människors berättelser och för inte in människor i min närhet i offentlighetens ljus, som jag vill respektera och hålla utanför.

Nästan 400 sidor om ditt politiska liv, var det lätt eller svårt att hålla det privata och den personliga Fredrik Reinfeldt utanför?

- Jag tycker nog att jag har visat upp känslor och överväganden som har följt mig, men det var väldigt lätt att hålla den andra gränsen, av det enkla skälet att jag alltid har gjort det. Dels vill jag inte lämna ut andra människor, dels tycker jag att det var svårt nog att avgränsa och få plats på dessa sidor med vad jag själv har uträttat och gått igenom.

Din ex-fru Filippa Reinfeldt som du var gift med i 20 år, en tid som sammanfaller med nästan hela din politiska karriär, nämns en gång med namn. Har du diskuterat boken med henne, har hon fått läsa?

- Jag går inte in på det för att det inte är det som jag vill uttrycka med den här boken, den är en genomgång av min erfarenhet och min resa.

Okej. Var det före eller efter att Göran Persson påpekat att du hade gått upp i vikt som du skaffade en PT?

- Jag nämner det i boken eftersom Göran Persson slängde sig med många sådana pikar, just detta har han sagt till flera. Det är inget bra sätt att bemöta andra människor naturligtvis. Men när han sa det till mig var det roande, eftersom jag vid tillfället hade gått ner i vikt. Det blev närmast parodiskt. Att jag tappade i vikt var inte kopplat till en PT utan att jag delvis lade om min kosthållning, började äta lite bättre och mindre.

Nu är det ståhej kring boken, men för en som älskade att spela revy och som kallades "Täbys Magnus Härenstam", hur är det när strålkastarna slocknar successivt och intresset för dig minskar?

- Jag tycker att det finns ett väldigt fortsatt intresse, och en värme hos människor, som kanske till och med har förstärkts. Men det var oundvikligt att det här skulle följa någon dag, men jag är snarare tacksam över att jag fick så många år, att jag "var i hetluften" så länge.

Det är annars i boken kring detta som du använder starkast kraftuttryck, i beskrivningen av din relation till media. Du hävdar att du upplevde tolv drev och beskriver det "som maskar som letar sig in i alla kroppsöppningar". Vill du utveckla det?

- Om det vill jag säga, antingen har man upplevt ett drev eller så har man inte det. Jag vill för läsarna varav de flesta inte har upplevt ett drev, beskriva ett fenomen som inte har sett ut så här förrän i vår tid. Det är ingen enskild journalist eller redaktion som vi talar om och jag är också noggrann med att säga vilken betydelse media har för att hålla ett öppet samhälle på plats. Det är den samlade effekten när många redaktioner jobbar mot en och samma person, där dessutom sociala medier adderar tryck, som det uppstår något som är omänskligt, obalanserat och orättvist, och det har jag sett på nära håll.

Du valde ändå offentligheten, har du känt skuld gentemot din familj och dina barn som mer tvingats in i en extrem utsatthet?

- Nja, såhär, jag har varit klar över att de val jag gör får påverkan på andra. Det har varit en resa i offentligheten för mig och för min omgivning, men det får det föras diskussioner om vid andra tillfällen.

Vad saknar du med att vara statsminister?

- Jag tycker att jag fick fantastiska åtta år och är nöjd med det. Jag hade gärna fortsatt en tid men det har varit jätteroligt att ställa om och göra nya saker, att välja vilka böcker jag vill läsa, att få helger och kvällar som är som helger och kvällar. Njuta livet i den här stunden.

Jag pratade lite med din son Gustaf som sa att han hade fått "läsa lite". Vem har varit ditt stöd genom skrivarprocessen?

- Två redaktörer på Albert Bonnier förlag, i övrigt har jag valt att inte släppa in andra av det enkla skälet att det ska vara min berättelse, med mina fel och brister.

Maud Olofssons tårar skriver du om, men du gråter inte själv. Hur nära dina känslor är du Fredrik Reinfeldt?

- Jodå, jag har också ett känsloregister. Poängen med Maud är att jag beskriver en ledare som tog väldigt svåra beslut och som inte höll tillbaka sina känslor inför detta. Jag skriver det med stor respekt. Maud Olofsson gjorde det som är särskilt svårt, hon gick in i kärnfrågor som det egna partiet hade drivit och vågade förflytta.

Men när grät DU senast?

- Nä men jag... det kan inte jämföras med den här gråten som känsloyttring efter ett svårt beslut, för mig är det mer kopplat till det som är privat, och då kan jag visst, absolut, känna att jag gråter och släpper tårar och så. Men jag har inte haft det som uttryck när jag har fattat svåra politiska beslut.

Hur går resan vidare nu, 50 år, då är det 25 år kvar till pension i din värld?

- Ja, om jag bara hittar saker att göra. Jag har själv påpekat att om vi lever och är friska längre upp i åren så tror jag att våra välfärdsfundament måste hållas uppe med att fler jobbar längre.

- Jag går gärna före om jag har hälsan och möjligheterna.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!