Raketattack mot militärbas – levande och döda grävs ut ur ruinerna

Militärbasen ligger inne i Mykolajiv vid det Svarta havet. Samhället är det lås som Ryssland inte har lyckats bryta upp på vägen mot en storskalig attack mot Odessa. 

Eftersom Ryssland inte lyckas inta staden med sina fotsoldater utsätter de den för dagliga attacker från luften. Vid det Svarta havet har invasionskriget tagit form av ett raket- och flygkrig. 

Fem bomber föll

Klockan sex på fredagsmorgonen väcks staden av ett dovt muller och av explosioner, efter att ha somnat till liknande explosioner runt midnatt. 

Två ryska stridsflygplan har fällt vad som verkar vara fem bomber mot kasernerna i en militär anläggning i kvarteret Solyani. 

– Det flög glas över allt. Jag bad till Gud att jag skulle hinna sätta mig i skydd innan fler bomber kom. Det kommer alltid fler bomber, säger soldaten Nikita som klarade sig helskinnad från attacken och nu tittar på flammorna och röken.

– Fysiskt i alla fall, lägger 22-åringen till. 

Han har ställt sig lite vid sidan av, tillsammans med några andra kamrater som också överlevde. Nikita har ännu inte velat meddela sin familj att han lever. Han säger att han inte vill oroa dem ännu. Men framför allt verkar han fortfarande ta in vad som händer runtomkring honom.

– Vi vill bara få ett slut på det här, säger hans kamrat, David, 18.

Högar av kroppar

En officer säger åt dem att gå lite längre bort för risken av fler explosioner. Soldater som alla arbetar i en intensiv tystnad bär bort lådor med ammunition och pansarskott, i säkerhet från eldflammorna.

På betongmarken ligger brända likdelar. Hela kroppar, mer eller mindre intakta läggs åt sidan efterhand som räddningsarbetarna får ut dem ur massorna.

De döda människorna ser i varierande grad verkliga ut. En livlös kropp är lika grå som cementen den är nedborrad i. 

Efter några timmar riggas ett tält upp som bårhus. Soldater och frivilliga civila bär bort kropp efter kropp ur rasmassorna av kasernen. Efter sju timmar i kyla och totalt mörker kommer ytterligare en person upp levande: Alexander. 

27-åringen kan gå själv. 

– Vi var runt femtio stycken i källaren. Jag vet inte hur många fler som överlevt, säger han. 

Bakom honom bärs en äldre man upp på en bår. Han skakar, verkar vara i chock: 

– Nej, inget snörande förband! Så mycket blöder jag inte, vädjar han till sjukvårdspersonalen. 

Alexander, överlevaren, tittar på soldaten. Även han tycks gå på adrenalin och vill varken sitta, äta eller dricka. I stället fingrar han på sin mobiltelefon. Han tvekar ifall han borde ringa sina föräldrar som bor i Cherson, i gråzonen mellan de ryska och ukrainska styrkorna. 

Alexander säger att han tänker fortsätta slåss, så snart han kan – trots det han just har gått genom. 

– Men ryssarna vill inte slåss på marken med oss. Hittills har jag bara varit tre gånger i markstrid med dem. De föredrar att skicka raketer och flygplansbomber i stället, säger han med illa dold bitterhet. 

”Låt det här kriget ta slut” 

Längre bort står fler soldater som överlevde bombanfallet.

En av dem, som inte vill säga sitt namn, ger sin förklaring till attacken: 

– Ryssarna vet att vi inte använder oss av luftförsvar här inne i staden där det bor civilbefolkning. Därför bombar de oss här, säger han. 

Liksom alla andra i staden vaknade även räddningsarbetaren Antonia av mullret och smällarna.

– Så har det varit i veckor nu. Jag tänkte genast att nu blir det en lång dag och mycket arbete, säger kvinnan i röd uniform. 

Hela hennes ansikte uttrycker utmattning. Hon är född i Mykolajiv och har två söner i armén, en i hemmastaden och en annan vid en annan front. 

– Låt det här kriget ta slut, snart, suckar hon.

Hon säger att Ukraina kommer att vinna till slut. Men hon säger det utan glädje. 

Gräver fram levande människor

I Mykolajiv råder en i det närmast total uppslutning i försvaret mot den ryska invasionsarmén. I vartenda gathörn står det högar med bildäck och Molotovcocktails redo att sätta dem i brand i händelse av att ryssarna skulle tränga in i staden. 

Sandsäckar, stridsvagnshinder och betongklumpar präglar stadsbilden. 

Samtidigt lyckas befolkningen hålla staden vid liv med elektriska spårvagnar, el och vatten – om än inte alltid varmvatten. 

Varje dag bombas Mykolajiv och varje dag repareras staden. När borgmästaren varslar om att de behöver mer blod ringlar köer av blodgivare långa redan följande dag. 

Vid kasernen i Mykolajivs norra delar sluter räddningsarbetare upp vid sidan av ambulanspersonal och brandkår i den isande morgonblåsten. Det ligger sprutor på marken, vid sidan av personliga tillhörigheter, som skor och kort på Jesus.

Frivilliga strömmar till, både från staden och från utlandet. Bland de som bildar en mänsklig kedja för att röja undan betongblock och bråte finns det frivilliga från både USA, Storbritannien och Italien. 

– Jag är egentligen ”inte här”, säger en hemlighetsfull man på Texasengelska. 

”Bombat barnhem”

I själva verket är det hela landremsan utmed floden Bug från Voznesensk, till Cherson och Svarta havet i söder, som nu ligger under ryssarnas bombmatta. Samtidigt som kasernen i Mykolajiv flygbombades skedde liknande saker nio mil norrut i staden Voznesensk. 

– Här i Voznesensk har ryssarna bombat sönder ett barnhem, en internatskola och till och med simbassängen i vår stad, säger borgmästaren Yergen Velychko över telefon. 

Bland de överlevande soldaterna i Mykolajiv finns också Serhii. Han är 54 år, klädd i mörk läderjacka och har ett fårat ansikte som, enligt honom själv, redan har sett otaliga och liknande scener sedan 2014 då kriget började för honom: 

– Jag sov i kasernen mittemot. Vi kastades omkull av tryckvågen, berättar han.

Hans trumhinnor fick sig en rejäl smäll: 

– Men jag har problem med dem ända sedan 2014, berättar Serhii och blickar mot de rykande ruinerna. 

– Av de kanske tvåhundra som var där skulle jag gissa att 90 procent inte har överlevt, säger han bistert. 

Enligt en representant från sjukhuset vårdas 40 skadade under eftermiddagen, 15 operationer på två timmar. Fem personer med osäker utgång. 

Vad saknar ni? 

– Vapen.

Efter ett par timmars grävande med maskiner och nakna händer stiger ytterligare ett mirakel upp ur massorna: en levande människa, barfota och i kalsonger:

– Där borta borde det finnas ytterligare en och ditåt två stycken till, säger officeren med sammanbitet lugn. Männen fortsätter grävarbetet samtidigt som en kran körs fram.

Sedan leds överlevaren bort, fortfarande lika barfota, mellan lik och glassplitter. Till omvärlden säger han sig bara ha ett enda budskap:

– Close the sky – stäng himlen!