Vanessa, 34: ”Jag har förberett mig på att jag kommer dö”

Vanessa fick 48 timmar att leva – för två år sedan

Vanessa Lundahl ignorerade alla tecken in i det sista. Tillslut blev det svart på vitt: En stor tumör i hjärnan som fick läkarna att ge henne 48 timmar kvar att leva. 

Nu har det gått två år. 

Men Vanessa, 34, planerar ännu sin begravning. 

Publicerad 21 nov 2019 kl 18.11

– Kommer jag att dö?

– Det finns en väldigt stor risk att du kommer göra det, säger läkaren.

– I värsta scenario, hur lång tid har jag kvar?

– Det kan röra sig om 24 till 48 timmar.

Så minns Vanessa Lundahl konversationen med läkaren där på Irland för över två år sedan. 

undefined

Vanessa i sitt kök hemma i Sverige.

Foto: ANN JONASSON LIGNERCRONA

Började bete sig konstigt

Det var år 2017 och Vanessa Lundahl från Östhammar hade bott på Irland i närmare tio år när hon, med sin vän bredvid sig på sjukhuset, fick beskedet. 

Han var en av de som reagerat på hur hon förändrats den senaste tiden. Vanessa, som Verkligheten i P3 tidigare gjort ett inslag om, hade också märkt saker, som trycket i huvudet när hon stod på händer under crossfit-träningen, den allt sämre synen och att hon gjorde saker hon inte kunde förklara.

– Jag hittade inte hem från jobbet, kunde hitta pengar gömda på konstiga platser, som i mitt påslakan. Mina vänner tyckte att mitt humör förändrades. Mina kolleger reagerade för jag maxade storleken på skärmen, säger Vanessa och fortsätter:

– När jag tänker tillbaka hade jag alla symtom man kan ha. Men man trycker ju bort det. 

Till slut såg Vanessa så dåligt att hon besökte läkaren. Där såg hon inte ens de största bokstäverna på lästavlan – och skickades till akuten. Efter att läkarna fått klart för sig att Vanessa inte tagit droger fick hon träffa en ögonläkare. 

– Han lös i mina ögon, undersökte dem jättelänge. Sedan bara reste han sig upp och gick. Min vän sa att läkaren var väldigt blek, jag tror han förstod, säger Vanessa. 

Hon skickades på skiktröntgen.

Skrattade åt läkarens besked

Efter röntgen fick hon det chockartade beskedet. En stor tumör skapade ett kraftigt tryck i hjärnan – och det var kritiskt. Informationen var svår för Vanessa, då 32 år gammal, att ta in. 

– När läkaren tyckte att jag skulle ringa min familj och be dem komma tyckte jag det var överdrivet, de kunde ju komma senare.

Men när läkaren förklarade att Vanessa i värsta scenario bara hade mellan 24 och 48 timmar kvar att leva reagerade hon.

– Jag började skratta först. Sen gick kroppen in som i chock, mitt ben började rycka utom min kontroll, jag kände mig som hon i filmen ”Exorcisten”, sen blev jag plötsligt helt lugn, det var en väldigt konstig känsla, minns Vanessa.  

Sedan minns hon inte så mycket mer. Och det hon faktiskt minns går i viss mån emot det hennes familj minns. En ambulans körde henne i illfart till ett annat sjukhus för mediciner och operation. Hela familjen, tre systrar, mamma och pappa, tog sig från Sverige till Vanessas sida. 

– Jag minns det som att jag var jätteglad att de var där och sen började gråta. Men de minns det som att jag var jättekonstig, som en helt annan person. Jag hade tjatat om olika saker, som om hur mycket klockan var och om en kille jag dejtade då, som att det var viktigt, säger hon och skrattar till.

Efter att läkarna tvingats avbryta den första riskfyllda operationen när tumören började blöda rekommenderades Vanessa att åka hem för att opereras på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Och hon kände sig stark. 

– När det gått 48 timmar tänkte jag att nu fan ska jag leva och det har jag tänkt hela tiden, jag ska klara det här. Jag ska inte dö av den här jävla tumören. 

undefined

Det har gått två år sedan Vanessa fick sin dödsdom.

Foto: ANN JONASSON LIGNERCRONA

Sms:en till läkaren

Vanessas tumör visade sig vara elakartad cancer.    

Hon har nu genomgått fyra operationer, strålbehandling och fått flera olika sorters cellgifter men tumören har inte gått att ta bort. Operationer och strålning har lett till att Vanessa i dag har epilepsi, är hjärntrött och lätt glömmer saker. Flera gånger under vår intervju stannar hon upp för att be om att få frågan upprepad.  

I dag har tumören växt och stoppar åter flödet i hjärnan till viss del. Den trycker mot synnerven och Vanessa ser suddigt och dubbelt. Varken operation eller strålbehandling är alternativ. Nu ligger hoppet till att hitta ett cellgift som fungerar på den ganska ovanliga tumören. 

– Jag är så glad att jag har en så bra läkare, tilliten till vårdpersonalen är a och o. Jag vet att han håller koll på senaste forskningen och det gör att jag hoppas in i det sista att de ska hitta nåt, säger Vanessa.

Vanessas läkare, Magnus Lindskog onkolog på Akademiska sjukhuset i Uppsala, förklarar att den sortens tumör hon har, diffuse midline glioma, är en elakartad tumör som växer mitt i hjärnan och därför nästan omöjlig att operera bort i sin helhet eftersom man inte vill riskera att skada vitala områden i närheten. 

”teamwork 'til the end”

Han förklarar att behandlingen i de flesta fall handlar om att kontrollera sjukdomen så långt som möjligt, men man blir inte frisk.

– Det finns i dag ingen botande behandling, men det kan komma ny forskning, det hoppas vi alltid på, säger han och ger en bild av hur han som läkare blir en del av sin patients, i det här fallet Vanessas, sjukdom. 

– Vanessa brukar sms:a ibland. Skriva ”teamwork 'til the end” och så är det, vi slåss mot sjukdomen ihop väldigt mycket. Det blir så när man träffar en patient så mycket.

undefined

Vanessa och läkaren Magnus Lindskog.

Foto: Privat

Planerar sin begravning

För Vanessa är ambivalent. Hon skiftar mellan det starka hoppet – som även hennes vänner och familj införlivar i henne – och en acceptans kring döden. 

– Man tappar modet med motgångarna. Jag har förberett mig på att jag kommer dö, säger Vanessa för att i nästa andning beskriva tankarna kring det:

– Jag vill vara i 30-årsfasen. Jag blir avundsjuk när jag ser folk omkring som skaffar barn, köper hus och inte bor hemma hos pappa. Jag har inte jobbat på 2,5 år. Nu sitter jag och tänker ”ska jag skriva brev till andra innan jag blir konstig i huvudet och kanske inte kan längre?” Samtidigt vill jag inte ge avsked, då kanske jag tappar gnistan och hoppet om att kunna fixa det här... 

Sedan en tid tillbaka har Vanessa planerat sin begravning. Den ska vara lik begravningstraditionen på Irland. 

– På Irland är det öppen begravning och alltid fullproppat med människor. Så vill jag att det ska vara, att alla ska komma. Min kompis ska välja låtar, folk ska hålla tal. På Irland träffas alla på puben och tar en öl och pratar om personen som dött, så vill jag också ha det, att det är som en fest där man firar livet av den som dött. 

Gravstenen ska vara noga utvald och i hopp om någon form av liv efter döden vill Vanessa inte kremeras. Men familjen avfärdar begravningsanvisningarna.

– De säger att det ändå inte kommer hända. Det är skönt att de säger så för det matar mig med känslan av att det kommer gå bra, säger Vanessa.

undefined

”Varje gång jag träffar en person vill jag säga hur mycket den betyder”

Foto: ANN JONASSON LIGNERCRONA

Att leva med en dödsdom

Med en dödsdom hängande över sig har Vanessa känslan av att skynda att leva. Någonting som fått henne värdera saker annorlunda än tidigare. 

– Jag frågade en läkare en gång vad han skulle göra. Han sa ”sluta göra sånt som jag inte vill göra”. Då var det sommar och jag tänkte jag ska fan gå runt på stranden utan att bry mig – min kropp såg inte ut som den brukade innan cellgifter och jag tyckte inte om den. Så jag gjorde det!

I början var målen ”större”. Det handlade om storslagna resor och upplevelser. Men nu är det viktiga snarare det småskaliga, förklarar Vanessa. 

– Jag vill vara med min familj och mina två hundar. Varje gång jag träffar en person vill jag säga hur mycket den betyder. Det är mycket klyschor, men jag tror det viktiga för mig är att vara lycklig, göra saker jag vill göra, inte slösa dagarna på att vara ledsen. Man måste tillåta sig ner och vara i det mörka, men sen ta sig upp igen och acceptera alla känslor. Jag vill vara en levnadsglad person. Det är kanske det som är kampen nu, mer än tumören.

undefined

I dag prioriterar Vanessa att umgås med vänner och sina två hundar.

Foto: ANN JONASSON LIGNERCRONA