DEL 1: LÄKAREN DEL 2: POLISEN DEL 3: LÄRAREN DEL 4: SOCIALSEKRETERAREN
Problemet: Det finns knappt bostäder – och alla vill inte välkomna flyktingarna

Uppdraget: Hitta bostäder som inte finns

HÖRBY. En dag får Bahareh Andersson, sektionschef i socialtjänsten, ett uppdrag. Att snabbt hitta boende åt nyanlända som kommunen måste ta emot.

Problemet är att det knappt finns några bostäder. Och vd:n för kommunala bostadsbolaget vill inte ens ha flyktingarna här.

Nu är det bråttom.

Publicerad 14 mar 2017 kl 05.03

Antagligen är det vinden som viner över den skånska slätten vi hör men det skulle kunna vara ljudet av alla som flåsar Bahareh Andersson i nacken.

Flera bilar kör av vägen och fordon fastnar i snön när vintern bokstavligen väller ner från himlen över Hörbys 15 000 invånare.

Skolbussar ställs in. Hela landskapet krampar sig fast medan den iskalla vinden blåser. En dags systemkollaps, så att säga. Inne i kommunhuset är det tyst och inredningen ren, närmast steril, men under den prydliga ytan är det full storm. Framförallt hos sektionschefen för socialtjänstens integrationsenhet.

Det är bråttom nu.

Om Sverige hade haft 50 miljoner etniska svenskar så hade det inte varit några bekymmer

På ena sidan pressas Bahareh Andersson av Migrationsverket som stänger sina boenden och tvingar kommunerna att ta emot nyanlända som fått uppehållstillstånd.

På andra sidan har hon en bekymrad vd för det kommunala bostadsbolaget.

– Om Sverige hade haft 50 miljoner etniska svenskar så hade det inte varit några bekymmer. Men vi är inte så många, säger Robert Odeberger.

Någonstans mitt emellan Migrationsverket och Hörbybostäders vd finns de nyanlända som dagligen ringer till socialtjänsten och undrar varför inget händer.

Klockan tycks ticka allt snabbare. Två månader har kommunen på sig.

Uppdraget: se till att Hörby tar emot de 64 nyanlända som anvisats till kommunen i år.

Om kommunerna inte kan ge nyanlända bostad, var är vi då om tio år?

På papperet låter det kanske enkelt och fint. Det är bara ett problem. Att få tag på lediga lägenheter verkar praktiskt taget omöjligt. Majoriteten av de 51 som anvisades förra året har ännu inte fått någon bostad.

Bahareh Andersson har starka, tatuerade armar och är laddad med en bestämd blick.

När hon pratar så lyssnar folk runtomkring henne.

– Om kommunerna inte kan ge nyanlända bostad, var är vi då om tio år? Jo, då har vi ökat utanförskap, skapat ett farligare samhälle helt enkelt. De problem vi ser i dag på en del håll, i utanförskapsområden, men mycket värre.

”Den nakna sanningen” är att många svenska kommuner befinner sig i en väldigt tuff situation, påpekar hon.

Socialchefen Bahareh Andersson (mitten) har fått det svåra uppdraget att hjälpa nyanlända med bostäder i en kommun där få lediga lägenheter finns. Och där misstron mot invandrare märks även inne i kommunhuset. Här följer hon med Wafaa Tayara och hennes dotter Sana Batal till deras lägenhet.

Foto: Christoffer Hjalmarsson

Socialarbetaren letar lösningar överallt.

– Tillfälliga boenden, permanenta, you name it. Vi vill inte placera barnfamiljer på vandrarhem men om vi hade velat det så hade det ändå inte gått. De är fullbokade.

Nedsågad gran skapade ramaskri

Det går inte att påstå att Hörby, kommunen där Bahareh Andersson jobbar, påverkades särskilt av det stora antalet personer som invandrade till Sverige under rekordåret 2015. Då främst flyktingar från Syrien, Irak och ensamkommande från Afghanistan tog sig till ankomstkommunerna Malmö och Trelleborg, innan regeringen stängde gränsen över Öresund.

Den gången köpte kommunen sig fri från ansvar över ensamkommande, som i stället placerades i Boden, Karlstad och Stockholmsområdet.

Det är först nu, när Migrationsverket sedan mars 2016 tvingar alla kommuner att ta emot nyanlända som fått uppehållstillstånd, som Hörby börjar känna av kraften från den så kallade flyktingvågen.

Åttaåriga Sana Balal såg mycket död i krigsdrabbade Aleppo i Syrien. Det berättar hennes mamma. När hon var fyra år såg hon sin far släpas iväg av en beväpnad grupp.

Foto: Christoffer Hjalmarsson

Det dröjer inte länge innan den del av Hörbys invånare som inte vill ha invandrare i sin kommun reagerar. När julgranen på torget sågas ner en natt i slutet av november ser vissa det som ett busstreck, andra tolkar det i stället som en protest mot svenska traditioner.

Ryktet om vem som ligger bakom julgransattacken sprids snabbt på sociala medier: Muslimerna.

En stor, europeisk propagandasajt påstår att julgransågningen beror på ”den huvudlösa invandringen i Europa förra året”.

Om du har ett bostadsområde där en tredjedel är svenskar, så är det inte den normen som kommer att gälla där. Normen gäller den som är mer än femtio procent

Den enorma mediala exponering som den avsågade granen ger Hörby har den skånska byn inte haft sedan år 2012, då kommunen fick kritik för att ha beställt en gigantisk tavla där kommunalrådet porträtterades som romersk legionär.

Men det är inte bara julgransincidenten som oroar invånarna. En gruppvåldtäkt som begicks förra sommaren, där ensamkommande är misstänkta, har också ökat rädslan och oron som redan fanns i kommunen.

Skåne och Stockholm sämst

Staten verkar inte bry sig om konsekvenserna, säger Robert Odeberger på Hörbybostäder som ska ta fram lägenheter eller köpa upp mark för att bygga nytt där bland andra nyanlända ska bo.

– Om du har ett bostadsområde där en tredjedel är svenskar, så är det inte den normen som kommer att gälla där. Normen gäller den som är mer än femtio procent, säger han sammanbitet.

Bahareh Andersson och Robert Odeberger har väldigt olika syn på de nyanlända. Hon tror att de kan hjälpa Hörby i framtiden. Han ser dem som en belastning av välfärden.

Foto: Christoffer Hjalmarsson

"Vi behöver handlingsplaner och mer tydlighet"

Namn: Bahareh Mohammadi Andersson.

Ålder: 44.

Yrke: Sektionschef inom socialtjänsten.

Lön: 40 000.

Antal år i yrket: 8.

Medellön i yrket: 29 000.

Fördelning män/kvinnor: 20/80.

Därför blev jag sektionschef inom socialtjänsten:

"För att kunna vara med och förändra till det bättre. Jag trivs bäst med ett arbete där jag verkligen konkret kan se att vi hjälper individer, med deras rättigheter, skyldigheter och inkludering i samhället".

Största utmaningarna med yrket:

"Att fortsätta verka för ett jämställt samhälle. Och att uppnå målet att främja möjligheter till ekonomisk och social trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktivt deltagande i samhällslivet".

Det här vill jag säga till politikerna:

"Alla partier som står för allas lika värde måste tillsammans ta tag i vårt största samhällsproblem: våld i nära relationer. Vi behöver handlingsplaner och mer tydlighet för hur sexualbrottslagslagstiftningen ska implementeras hos rättsväsendet och att barns rätt att växa upp utan våld alltid ska gå före föräldrars rätt till umgänge".

I år ska Sveriges kommuner ta emot 30 600 personer som fått uppehållstillstånd.

Förra året var Skåne sämst på att skaffa boende åt nyanlända. Näst sämst var Stockholm.

Men varför är det så svårt att få tag på lägenheter?

Våren 2008 sålde Hörbybostäder två tredjedelar av sitt bestånd. Dels för att få in andra fastighetsägare i kommunen, dels för att få in pengar till att finansiera nyproduktion.

Sedan dess har man byggt ett åttavåningshus, ett trevåningshus och femton marklägenheter.

Nu har kommunen beviljat tio miljoner kronor åt att köpa upp radhus, eller flyktingvillor som de kallas. Men Robert Odeberger säger att det är som att gå på en slak lina.

– Jag vill inte lämna skulder till kommande generationer. Om vi ökar befolkningen så måste vi också möta den ökningen med service. Vi måste ha god skolmiljö, bygga förskola, modernt äldreboende. Även innan den stora tillströmningen av nya människor hade vi enorma missbruksproblem här i Hörby.

Bahareh Andersson behöver fjorton lägenheter till familjer med barn och 42 boendelösningar till de som kommer utan sina familjer men vars anhöriga kommer snart. Ensamkommande är inte inräknade.

De miljoner som nu ska användas till att köpa radhus är välbehövliga. Men att placera någon i ett radhus kan kosta 10-12 000 kronor per månad. Då räcker inte Arbetsförmedlingens etableringsstöd till, vilket innebär att kommunen måste betala resten.

– Men vad händer med nyanlända som vill och klarar att gå igenom processen fort? Som ordnar jobb. De kommer inte vilja betala en sån hyra. Då blir Hörby ett tillfälligt boende, varnar hon.

Bahareh Andersson har varit aktivist och hjälpte flyktingar som kom till Malmö centralstation år 2015. Hon tror att alla i samhället måste hjälpas åt om de nyanlända ska kunna integreras och bo kvar i Hörby. Här står hon framför kommunhusets gigantiska tavla.

Foto: Christoffer Hjalmarsson

Vissa kommuner är rentav fixerade vid att öka antalet invånare

Just nu har Hörbybostäder 1 300 personer i bostadskö, varav hundra är väldigt aktiva och söker boende frekvent. Jämfört med exempelvis Malmö, där kommunens fastighetsbolag MKB är dominant, är Hörbybostäder rätt litet. Men oavsett storlek är det kommunala bolaget viktigt i jakten på bostäder. Få av de privata fastighetsägarna har visat intresse för att ta in nyanlända som hyresgäster.

– Vissa kommuner är rentav fixerade vid att öka antalet invånare, säger Robert Odeberger. Är de beredda att ställa sig i längre operationsköer, från en månad till sju? Är de beredda att göra avkall på den välfärd som vi har i dag?

När Odeberger pratar om flyktingar har han svårt att hålla sig till bostadsfrågan och sin roll som vd på det kommunala fastighetsbolaget.

Det har sina orsaker.

Han fruktar att välfärdsnivån kommer att sjunka när fler ska dela på kakan. Fortsätter befolkningen att öka, med högre arbetslöshet, innebär det att välfärden sjunker, menar han.

– Och höjer vi sedan skatterna för mycket kommer vi in i den negativa spiralen. Och det är ingen som vill vara i den kan jakg säga, ingen vill vara i den.

Robert Odeberger drar jämförelser med 1960-talet när Sverige byggde bort bostadsbristen med Miljonprogrammet, då mer än en miljon bostäder byggdes på ett decennium.

Han säger att det var en fin tanke, men rösten säger något annat.

– Man byggde för mycket och för stort men bostadsbristen byggdes i princip bort. Men alla hade råd att försörja sig själva. Idag behöver jättemånga lägenhet men de har inte råd att betala, säger han.

Bahareh Andersson tittar inte på Hörbybostäders vd. Hon tittar bara rakt fram.

Det blir tyst en stund.

Bahareh Andersson kom till Sverige från Iran. Hon vet mycket väl hur det är att komma hit som nyanländ och känner igen sig i de hon möter på sitt jobb.

Foto: Christoffer Hjalmarsson

Synen på flyktingar skiljer sig markant

Bahareh Andersson kom till Sverige från Iran.

Hon vet mycket väl hur det är att komma hit som nyanländ och känner igen sig i de hon möter på sitt jobb.

Här i Sverige har hon arbetat för kvinnors rättigheter och engagerat sig mot hedersvåld.

I dag är hon Liberal kommunpolitiker i Burlövs kommun.

Det är ingen överdrift att påstå att socialarbetaren och bostadsbolagets vd inte har samma syn på flyktingarna.

Själv tycker hon att Hörby har tur.

Tur som får nyanlända, framtida skattebetalare. Många av dem högutbildade. Läkare och ingenjörer. Men även bilmekaniker och lastbilschaufförer. Perfekt för en kommun som Hörby som har många bilfirmor.

Vi måste göra nåt annorlunda

– Om insatserna kommer i rätt tid, som nu när Arbetsförmedlingen ger etableringsersättning så att de nyanlända får en trygg bas, då kommer de att bli skattebetalare här i Hörby kommun. I stället för att belasta försörjningsstödet. Men för att ha någon slags trygghet behöver man först en bostad, säger Bahareh Andersson.

Hennes ord verkar bara studsa i väg när de når Robert Odeberger.

Etableringsersättningen, visst, toppen, men den gäller i två år, påpekar han. Det tar inte två år för nyanlända att etablera sig. Det tar tio, elva år, säger han. Enligt en rapport från SCB är två av tre flyktingar i arbete efter ett decennium i Sverige. De första åren ägnar de sig åt studier.

Bahareh Andersson och Robert Odeberger.

Foto: Christoffer Hjalmarsson

– Vi måste göra nåt annorlunda. Att komma hit, inte kunna koderna, inte vår kultur, språket… ingen aning. Och så ska man klara det på två år…

Mannen med bostäderna skakar på huvudet.

– Det känns som att man från nationell nivå inte tänkt till. Vi saknar lärare, socialsekreterare, sjuksköterskor, allt som har med välfärden att göra. Finns kapacitet i kommunerna? Ja, till en viss gräns. Men den gränsen har passerats för länge sedan.

Svårigheter att rekrytera erfaren personal

På socialtjänsten finns det knappt fler gränser att passera efter hösten 2015. I Malmö sjukskrev sig hälften av personalen på sociala jouren när rekordmånga ensamkommande tog sig över sundet och behövde hjälp. Många politiker runtom i landet såg systemet kollapsa.

På Akademikerförbundet, facket där över sjuttio procent av personalen inom socialtjänsten är organiserade, skakar man på huvudet. Enligt förbundet försökte politiska krafter utnyttja en tio år lång och svår kris, som beror på dålig personalpolitik snarare än flyktingar.

För tio år sedan kom de första larmrapporterna om att kommunerna hade svårt att rekrytera erfarna socionomer. Det ledde till att nyexaminerade redan första veckan fick hantera svåra ärenden.

Sedan blev det även svårt att anställa nyexaminerade. Vilket ledde till att kommunerna plockade in konsulter. Ofta dyra och temporära lösningar. Ingen bra ekvation i en verksamhet som jobbar med människor som det tar tid att bygga upp förtroende med.

Socionomer som flytt socialtjänsten berättar att offentlig sektor alldeles för länge varit för bortskämd med att kvinnor jobbar till låga löner, i det här fallet en löneutveckling på max 5 000 kronor för de som ägnar större delen av livet åt yrket. Larmrapporterna har funnits länge för alla att se, kommunerna har bara valt att titta bort, menar de.

Nu säger facket att krisen börjar vända, även om det kommer att synas först om flera år. Men på kommunhusen har många svårt att se ljuset i tunneln. Det stora antalet flyktingar och ensamkommande gör det ännu svårt för socialtjänsten att hantera larm som rör barn som är födda eller uppvuxna i Sverige.

Hans inställning är väldigt tråkig. Det är svårt att samarbeta med Hörbybostäder

Bahareh Andersson suckar tungt. Hon vet att det är viktigt att ha en god relation med Hörbybostäder för att få loss lägenheter.

– Hans inställning är väldigt tråkig. Det är svårt att samarbeta med Hörbybostäder för de har sån inställning. Om man jobbar i en kommun så måste man ha samma syn på människors värde. Ska vi prata om arbetslöshet och negativa effekter på välfärden så finns det hur mycket som helst att ta i beaktning, inte bara flyktingar, säger hon.

Enligt Bahareh Andersson påpekar att det finns tre grupper som lever i utanförskap i Hörby och närliggande kommuner som Höör och Eslöv:

 Arbetslösa ungdomar som sitter framför datorn, har vänt på dygnet och bara äter kakor och dricker energidryck.

 Människor med funktionsnedsättningar.

 Personer med utländsk bakgrund.

Bahareh Andersson och Eva Klang Vänerklint, chef för socialförvaltningen i Hörby.

Foto: Christoffer Hjalmarsson

Försökt försvåra för nyanlända flera gånger

Robert Odeberg har varit orolig över flyktingar förr.

År 2009 gjorde han vad han kunde för att hindra nyanlända att bo i hans hemkommun Vellinge.

När ett vandrarhem som låg femtio meter från hans hem skulle förvandlas till en anläggning för ensamkommande föreslog han att en lokal vägförening skulle köpa vandrarhemmet, som bjöds ut för sex miljoner kronor, för att användas som möteslokal. En dyr möteslokal, kan man tycka. Men ett pris han tyckte var värt att betala för att slippa kulturkrockar.

– Risken för kulturkrockar och konflikter är uppenbar, sa han då till Aftonbladet.

Om Hörbybostäders vd tidigare har försökt hindra nyanlända så har Bahareh Andersson gjort precis tvärtom. 2015 bodde hon på Malmö Centralstation i flera veckor och hjälpte flyktingar som anlände till den här sidan av sundet.

Hon kallar sig själv för aktivist.

– De som har permanent uppehållstillstånd har samma rättigheter som alla andra. Jag ser dem som potentiell arbetskraft som kommer till Hörby och berikar vår kommun. Det är en tuff utmaning men det är vår skyldighet att skaffa bostäder åt dem. Och där gäller Hörbybostäder i första hand, säger hon.

Vill lära sig mer, och snabbare

I ett trevåningshus en hal vinterpromenad från centrala Hörby bor Wafaa Tayara, från Aleppo i Syrien, tillsammans med sina döttrar. De är, vad gäller bostadsfrågan, några av de få tursamma som kunnat lämna Migrationsverkets boende.

Bahareh Andersson, Wafaa Tayara och hennes dotter Sana Batal.

Foto: Christoffer Hjalmarsson

Hon blir helt kall i kroppen och skakar på huvudet när hon minns tiden på boendet.

– Jag var inte fri där. Jag kunde inte röra mig som jag ville, gå ut med mina döttrar som jag ville, säger hon.

Wafaa Tayaras telefon ringer. Ringsignalen är ett böneutrop. Den syriska kvinnan är utbildad barnmorska och lär inte få problem att hitta praktik. Men hon vill lära sig språket snabbare.

– SFI har för korta dagar. Vi har tre timmars lektion per dag. Det är alldeles för lite, säger hon.

Jag möter ju de som alla pratar om. Som många är rädda för. Jag ser viljan hos de nyanlända.

Wafaa Tayara rättar till slöjan. Hon har trötta ögon. Trötta av allt de tvingats se i krigets Syrien. Yngsta dottern Sana Batal, åtta år gammal, har svårt att sova. Hon ska gå specialklass sedan hennes utveckling påverkats av det hon sett i kriget.

– Hon såg för mycket död, säger mamman. Hon såg sin far släpas i väg av en beväpnad grupp. Hon var bara fyra år då men har inte återhämtat sig.

Bahareh Andersson tittar ut och tänker på veterinären som är på väg till Hörby och som ska få praktik. På den afghanska gynekologen, hon som vill praktisera mera för att snabba på vägen in i det nya samhället.

– Jag möter ju de som alla pratar om. Som många är rädda för. Jag ser viljan hos de nyanlända. Hos ingenjören som fått halvtidsjobb på våningen ovanför i kommunhuset och vars fru praktiserar i Malmö. Att många anstränger sig och lär sig svenska på kort tid. Men visst, jag är stressad, säger hon.

Socialarbetaren sätter sig bakom åttaåriga Sana på en säng i vardagsrummet och börjar fläta flickans hår.

Ute fortsätter blåsten att bära med sig den snö som inte hinner lägga sig på marken.

– Du är så stark, säger Bahareh Andersson som vänder sig till Wafaa Tayara och ser henne i ögonen. Du är en stark kvinna.