"Skuggsamhället har blivit otroligt mycket tydligare på bara ett år"

Det är en iskall januarikväll på Sergels torg i Stockholm, även kallad Plattan. Christian Frödén rör sig snabbt i entréhallen till T-centralen. Ögonen tar in vilka som rör sig här, i örat har han en hörsnäcka så han kan kommunicera med kollegerna.

De två afghanska killarna, välklädda i svart, med coola frisyrer, har plötsligt Christian och en poliskollega framför sig. Efter en stunds samtal är killarna tagna åt sidan vid ingången till toaletterna.

Christian gör en ytlig kroppsvisitation, går snabbt igenom den ena killens fickor.

– Han är en känd missbrukare, heroinist. En kille som mår dåligt mentalt.

På 70-talet var Plattan en magnet för det svenska folkhemmets olycksbarn, som Kenta och Stoffe. 40 år senare ger de smutsiga svarta, grå och vita betongplattorna i geometriskt mönster fortfarande en bild av oändlig misär.

Nerför rampen vid Kulturhuset kommer en polisbil körande. Två kvinnliga poliser försvinner in till t-banan, och kommer efter en stund ut med en äldre berusad man med ett bastant tag runt vardera arm. Två ordningsvakter hjälper till.

Akademiledamoten och författaren Kristina Lugn hör till de människor som denna kväll snabbt skyndar förbi på väg till tunnelbanan.

Andra dröjer sig kvar. Tre trygghetsvärdar från Skyddsvärnet, värdar i röda jackor från Storstockholms lokaltrafik, och fyra personer från socialtjänsten i svarta jackor med texten "Framtid Stockholm" rör sig i området.

Polisens narkotikaspanare brukar vara här, men finns de på plats under kvällen är de så diskreta att vi inte upptäcker dem.

Christian Frödén och kollegan från gränspolisen i Stockholm är civilt klädda, men under jackorna finns en tröja med texten "Polis" på bröstet, och i Christians fall en skyddsväst.

– Det här är en plats där det smäller till på några sekunder. En kollega fick en kniv i sidan som stoppades av skyddsvästen. Sen dess ser jag till att ha den på.

Den stora skillnaden mot 70-talet är utseendet på olycksbarnen. Nu kallas många av dem för ensamkommande, och har kommit till Sverige utan medföljande förälder eller annan vårdnadshavare.

Plattan har alltid lockat ungdomar i riskzonen

År 2015 sökte 35 369 sådana barn och unga asyl, de flesta av dem från Afghanistan. Merparten kämpar på med sina nya liv, går i skolan och väntar på besked om de får stanna eller inte. Några av dem dras till Plattan, som trots sitt dystra utseende fortsätter att locka ungdomar i riskzonen.

Här finns också kringresande unga som inte flytt från krig, främst pojkar från Marocko och andra länder i Nordafrika.

Christian Frödén och två kolleger arbetar med att söka upp de här ensamkommande ungdomarna på Plattan och i andra riskmiljöer, för att förhindra att de etablerar sig i kriminalitet, utsätts för brott, begår brott eller försvinner.

– En tredjedel visar sig vara avvikna från ett boende eller efterlysta för något.

Rymlingar under 18 ska tillbaka till sitt familjehem eller HVB-hem, eller placeras på ett låst boende i statens institutionsstyrelses regi.

Christian beskriver sitt arbete som komplext. Han arbetar nära ihop med socialtjänsten, men kallar den "oerhört överbelastad".

Ett sätt att ringa in vilka ungdomar som är mest i riskzonen är att ta med dem för "pissprov" för att se om de använder narkotika. Då finns det handfast dokumentation om det blir aktuellt med exempelvis tvångsvård enligt lagen om vård av unga.

Till det svåraste hör att hantera dem som påverkas av regeringens beslut att den som fyllt 18 år och fått avslag på sin ansökan om asyl inte längre får dagersättning och boende.

– Jag förstår hur man har tänkt, men svenska myndigheter har underskattat mångas enorma motvilja mot att återvända till sitt hemland. De här killarna hamnar på gatan, och ser sig tvingade att leva på kriminalitet eller prostitution. Skuggsamhället har blivit otroligt mycket tydligare på bara ett år.

De enstaka unga flickorna i den här ruffiga miljön sticker ut.

Droger kan ta över när en ung ensamkommande pojke fått avslag på sin ansökan om att få uppehållstillstånd i Sverige.

"Låt dem somna in, de kommer ändå att dö hemma", citerar Christian Frödén en afghansk kille som tyckte att kompisarna lika gärna kunde droga ner sig.

– Det är i deras ögon en väg att gå.

De enstaka unga flickorna i den här ruffiga miljön sticker ut. Fyra flickor som hänger i entréhallen till tunnelbanan ser sig förväntansfullt omkring. Det verkar finnas något lockande här som många andra inte förstår.

– Jag är arab, marockan, säger en mycket ung och mycket söt flicka som parkerat sig med en kompis på bänkarna längs med rampen som polisbilarna använder för att köra ner på Plattan.

Hon säger det till två killar som dragits till henne som flugor till en sockerbit. Jag hinner tänka att det måste vara livsfarligt för henne att vistas här en mörk kväll. När Christian dyker upp har hon fladdrat bort.

– Det är få ensamkommande flickor, och de som finns ser vi inte ute, det är otroligt ovanligt.

Ensamkommande ungdomar utnyttjas av vuxna

Det har förekommit att flickor som anlänt till Sverige ensamma sen försvunnit spårlöst. Christian Frödén berättar om en ung somalisk flicka som kommer med flyg från Addis Abeba och tas till ett transitboende.

– Efter sju timmar försvinner hon, ingen vet vart eller varför.

Vanligare på plattan är förortstjejen som åker hit där hon inte blir lika lätt igenkänd.

– Då kommer det fram äldre män direkt som vill ha kontakt.

Utanför Burger King vid Plattan sker heroinhandeln.

– Det är västafrikaner, gambianer specifikt, som styr den handeln.

I skuggsamhället finns vuxna som söker upp ensamkommande ungdomar och utnyttjar deras utsatthet.

– Du kan sova hos mig, kan de säga till en som inte har någonstans att bo. Det kostar 1500, men du kan betala med sex.

De marockanska så kallade gatubarnen som väckte stor uppmärksamhet för några år sen, är inte kvar i samma utsträckning på Plattan. Det är en rörlig grupp som försörjde sig till största delen på fickstölder.

De flesta har inte rört opium eller heroin när de kommer hit. Här börjar de med hasch först.

– De skickar hem pengar till sina familjer. De har inte ett krigsliknande tillstånd i sitt land överhuvudtaget, utan deras migrerande grundar sig på hopplöshet och fattigdom.

Det är afghanska killar vi ser under vår kväll på Plattan. De kommer för att träffa varandra, precis som andra tonåringar. Men också för att få tag på droger.

– Marocko är en enormt stor producent av hasch, så killarna därifrån har med det sen barnsben. De flesta har brukat hasch på ett eller annat sätt. Det ser annorlunda ut för afghanerna.

Afghanistan är världens största producent av opium, som förädlas till heroin.

– Precis alla afghanska killar känner till det, men de flesta har inte rört opium eller heroin när de kommer hit. Här börjar de med hasch först, och sen går en del över till rökheroin. De som dominerar heroinförsäljningen riktar in sig på den afghanska gruppen när äldre missbrukare går över till ersättningsmedel som Subutex.

Det är den grymma verkligheten på Plattan, orsaken till att Christian och hans kolleger vill fånga in rymlingar under 18 så de kan skickas till boenden, se till att de nyfikna som sköter sig håller sig borta, och att äldre kriminella åker fast eller avvisas om de inte har rätt att vistas i Sverige.

– De som har fyllt 18 och som finns ute i kriminella miljöer är vi ganska hårda emot. Vi kan ta dem i förvar med stöd i utlänningslagen i den utsträckning vi hinner. Om man tar bort de starka ledarna blir det mindre fara för andra.

Christian tjänar 25 000 före skatt: "Det är inte hållbart"

Medan det talas om kris för svensk polis, färre brott klaras upp och den stora omorganisationen orsakat kaos, måste poliser som Christian Frödén jobbare vidare varje arbetsdag och hantera svåra situationer med utsatta människor.

Det är ett komplext arbete som sliter hårt. För det får Christian Frödén efter sex år som polis 25 000 kronor i månaden före skatt i lön.

– Det är inte hållbart med så underbetalda poliser. Och vi måste få större resurser, vi är alldeles för få. Det är dags att sluta skrika på rikspolischefen, det är regering och riksdag som har ansvar, och de har kommit undan alldeles för lindrigt, säger han.

Rikspolischefen Dan Eliasson har fått hård kritik inifrån de egna leden, och moderatledaren Anna Kinberg Batra har krävt att han byts ut.

– Fler och fler märker av poliskrisen i vardagen och den syns i statistiken. Jag vill att poliserna blir fler och de behöver få 2000 kronor mer i månaden i lön, har Anna Kinberg Batra sagt.

Lönebildningen har varit högsta prioritet för Polisförbundet i flera år, men trots höjningar av lägstalönen från drygt 21 000 kronor till 25 000 har missnöjet fortsatt. Från alla håll i polisorganisationen hörs också att de är för få.

Den tuffa arbetsmiljön där de måste hantera komplicerade samhällsproblem ger helt enkelt inte tillräcklig kompensation i lönekuvertet, anser många poliser. Frågan är om det egentligen inte är kärnan i poliskrisen.

Politiska beslut, eller brist på beslut, påverkar också vardagen för poliserna.

"Det är viktigt att lära känna de yngre killarna och få deras förtroende"

I den värld som Christian Frödén möter i sitt arbete är det ett stort problem med män som ljuger om sin ålder.

– Jag har jobbat tio år som högstadielärare innan jag blev polis, och tycker det är väldigt tydligt när jag ser vuxna män med lugn och stadig blick stå bredvid en liten vilsen kille som verkligen är 14 år. Man ska inte kunna leva som kriminell i Sverige om man är 25 år och säga att man är 14, och utnyttja systemet på det sättet.

Christian Frödén önskade att Sverige i det stora inflödet av asylsökande hösten 2015 hade haft en metod för åldersbedömning i bruk.

– Detta ur ett barnperspektiv, inte minst. Om vi släpper igenom några 19-åringar som yngre, gör det inte så mycket. Men att kunna sortera bort 25-åringarna från 16-åringarna, det hade varit bra.

Han ser situationer där vuxna män är bossar i grupper där det sker grova brott riktade mot yngre inom gruppen, och där det råder människohandelsliknande situationer där yngre tvingas begå bostadsinbrott mot beskydd.

– Det är viktigt att lära känna de yngre killarna och få deras förtroende. Det kan bli en väg för dem in i Myndighetssverige där de kan få hjälp. De säger att de hatar poliser, men respekterar oss. Det är långsiktigt vägen till framgång i de här situationerna.

Vad har du i ditt jobb fått reda på om situationen för ensamkommande som vi andra behöver veta?

– Att man inte får klumpa ihop de här ungdomarna i en hög, det går inte. De flesta afghanska killar gör enorma ansträngningar för att anpassa sig och suger i sig svenska språket snabbt, snabbare än någon annan grupp jag har stött på. Det går bra för dem som får en fungerande struktur omkring sig. Det kan vara ett bra familjehem, bra skola, svenska vänner och att de är med i fotbollslag eller annan idrott.

En ung man från Algeriet som fyllt 18 och som går i gymnasiet i södra Stockholm kommer fram, lägger handen på sitt hjärta och hälsar med stor värme på Christian.

– Plattan är en dålig plats. Först litade jag inte på honom, men Christian är snäll, han hjälpte mig jättemycket, säger han.

Det nya livet ska börja men de här killarna har så otroligt mycket i bagaget som kommer ikapp dem

Han är en av få unga från Nordafrika som har fått uppehållstillstånd, i tre år. Snart är han färdig bilmekaniker.

Christian Frödén väcker respekt med sitt raka sätt att närma sig killarna på Plattan, "Christian, polis" säger han och sträcker fram handen. Alla jag ser tar den och möter den ljusblå blicken. Men i det som sen följer finns inga enkla lösningar.

– Väntan i sig är oerhört traumatiserande. Sen är det jättesvårt att motivera någon som inte fått uppehållstillstånd att se bortom avslaget. Hur ska du utnyttja tiden för att få det bättre när du återvänder? Men det är också en ganska farlig tid precis efter ett permanent uppehållstillstånd. Det nya livet ska börja men de här killarna har så otroligt mycket i bagaget som kommer ikapp dem.