Trebarnspappan Ola, 48, dog efter att ha varit på krisakuten

När statsminister Stefan Löfven den 27 februari på sin vårdturné genom landet besöker Gällivare sjukhus – den akutmottagning som enligt Socialstyrelsens statistikdatabas har kortast väntetid i landet, är det en fingervisning om debatten som kommer att prägla valrörelsen.

Enligt en ny Demoskopundersökning är sjukvården med sex månader kvar till valet den politiska fråga som väljarna rankar som viktigast, före invandring och lag och ordning.

LÄS MER: Del 1 – Sprickan i skolan: Brinnande gardiner och kiss i papperskorgen

Samtidigt har krislarmen ljudit från hela Sverige, om stängda förlossningsavdelningar, inställd planerad kirurgi för cancerpatienter och stabsläge på akuten.

Rapporten från Socialstyrelsen i februari visar att väntetiderna vid landets akutmottagningar har ökat, och det skiljer stort beroende på var du bor.

– Alla ska känna tryggheten i att veta att man får snabb hjälp när man behöver det, säger statsministern inför pressuppbådet i Gällivare.

Helsingborgs akut – fara för patientsäkerheten

På Helsingborgs akutmottagning råder i samma stund en annan verklighet.
Klockan 10.30 är det välfyllt i stolsraderna. En pojke med misstänkt fraktur blir undersökt i väntrummet, en förvirrad kvinna utan byxor vankar fram och tillbaka, samtidigt som en trave pizzakartonger levereras in på mottagningen.

Här har det hållits krismöten med politiker, Arbetsmiljöverket har granskat verksamheten och i höstas utdömde Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, ett hot om miljonvite då bristen på vårdplatser bedömdes utgöra fara för patientsäkerheten.

Och mitt i, står de drabbade vårdtagarna.

Sedan 2014 har antalet patienter som fastnar på akutmottagningen i Helsingborg en natt eller längre sexfaldigats och förra året slog antalet klagomål från patienter i taket.
Expressen har gått igenom anmälningarna till Ivo gällande akuten i Helsingborg och funnit vårdskador, fysiskt och psykiskt lidande, och död.

LÄS MER: Ansvariga för akuten i Helsingborg: "Vi har gjort massor"

Plötsligt ville foten inte lyda, jag tänkte 'bäst att gå upp, annars drunknar jag väl'

Tordis Haugen Olsson som ska fylla 70 två dagar efter vårt möte är en fysiskt alert kvinna, en som vinterbadar och åker Vasaloppet. 

Så när hon i januari i år har toppat sitt pass vid roddmaskinen med några längder i simbassängen, tänker Tordis att hon har kört på för hårt. 

"Inte akuten, hellre dör jag"

Först dagen efter när hon inte får med sig benen alls ringer hon vårdcentralen där man uppmanar henne att söka akut hjälp.  

– Jag sa "Nej, inte akuten, hellre dör jag". Jag ville verkligen inte åka dit. Och du ser, det blev som det blev, säger Tordis Haugen Olsson. 

Förra året när hon hade halkat och brutit benet i bärskogen fick hon vänta tio timmar på Helsingborgs akutmottagning med en propp i vaden.

När hon kommer med ambulans den här gången placeras hon på en brits i korridoren och får bevittna ett "nytt elände". Hon berättar om en patients dropp som var slut i över två timmar och barn med frakturer som skrek så högt att hon vädjade till personalen "Ta barnen först".

– Det var hemskt att se dem sitta där med sina brutna armar. 

När beskedet kommer på natten att man inte har plats för henne i Helsingborg och att hon ska transporteras till Ängelholms sjukhus, blir Tordis Haugen Olsson mest lättad, hon utgår ifrån att det ska bli med ambulans.

Det blir det inte. 

I akut sjukdomstillstånd skickas Tordis och ytterligare en allvarligt sjuk kvinna runt i en biltransport i Skåne för att hämta upp och lämna av patienter. 

– Först åkte vi till psykakuten för att plocka upp en patient som trodde att det var julafton, hon skulle till Bjuv. Sedan vidare till järnvägsstationen i Helsingborg för att leta efter en gubbe som hade ringt efter färdtjänst. Honom hittade vi aldrig så vi susade vidare mot Hyllinge och Bjuv för att lämna av psykpatienten. 

Taxichauffören fick släpa Tordis över gräset

Från Bjuv via Varalöv och väl framme vid sjukhuset i Ängelholm är entrén stängd och strokeenheten kan inte nås med bil. 

– Rehablasarettet ligger som på en åker. Jag hade bara en tröja på mig och det var flera grader kallt, berättar Tordis Haugen Olsson. Jag sa till taxichauffören "jag kan inte gå på mitt vänstra ben, du får ta mig på ryggen". Han grabbade mig under ena armen och medpatienten tog den andra, så släpade de mig över gräset i 50 meter.

På sjukhuset i Ängelholm segnar hon ihop med hjärtflimmer, det var det som orsakade stroken. På akuten i Helsingborg togs enligt Tordis inget prov på hjärtat. 

– När jag satt där humpandes till Bjuv var jag för dålig för att riktigt förstå vad som hände, jag var i chocktillstånd. Det var en mardrömsresa, jag kunde ju ha dött där på vägen, säger den norskfödda kvinnan som själv har jobbat på Helsingborgs lasarett sedan 1968. Fram till fyra dagar före sin stroke som timanställd undersköterska på förlossningen, under åttiotalet på akuten. 

"Mer och mer kaos på akuten"

– De har blivit mer och mer kaos på akuten, vi kan ta hissen ner i bland och då ligger det patienter till och med vid hissarna. Var är sekretessen?

– Politikerna skulle ta en tjänst och jobba på Helsingborgs lasarett i en hel månad, inte bara komma och titta på utan gå schemalagda. Då skulle de få se vilken kris där är, säger Tordis Haugen Olsson. 

Jag skulle hjula när armen bara knäcktes

Fredag den 13 oktober i fjol, Ella Billving från Ramlösa är med sina syskon på lekland och hoppar i studsmattorna när armen viker sig. 

Redan i ambulansen konstateras fraktur. 

Tioåringen skrivs in och får ligga i korridoren på Helsingborgs akut. Röntgen visar att två ben i underarmen är av och man förbereder för kirurgi. 

"Opererar inte barn på helgen"

Men så kommer smällen sent på kvällen: Ella får inte plats, de måste åka vidare till Centralsjukhuset Kristianstad. 

– Beskedet vi får är att de inte opererar barn på helgen. Ella blev såklart ledsen. "Jag kan inte lösa det", sa läkaren, "men jag lovar att din dotter blir opererad i morgon bitti klockan åtta", berättar Ellas mamma Josephine Billving. 

Taxiresan till Kristianstad tar en och en halv timme, Ella är trött och har ont, det provisoriska gipset ger inte tillräckligt stöd så hon måste hela tiden bära upp den skadade armen med sin friska. 

"Det kändes som en mardröm"

På morgonen sätts venkateter och dropp och hon får träffa narkosläkaren och ortopedkirurgen. Enligt mamma Josephine förklarar läkaren hur spikarna ska sitta och säger han ska ta Ella vid 11-tiden.  

– Men så kommer han tillbaka efter 11 och säger att det inte blir någon operation, plus en lång harang om att han har viktigare uppdrag än att komma med dåliga budskap. Han säger att han inte fattar varför Helsingborg har skickat oss och att det är lika bra att vi åker tillbaka, berättar Josephine Billving.

– Det kändes som en mardröm, jag ville att tiden skulle gå bakåt och att jag inte hade gjort den där hjulningen, säger Ella. 

I Helsingborg opererar man fortfarande inte barn på helgen men efter att föräldrarna skrivit om upplevelsen på Facebook får Ella en tid på söndagen – 45 timmar efter att hon bröt armen på lekland. 

– Att jonglera så med barn, skicka oss halva Skåne och tillbaka igen, vad är det för vård? Barn blir ju sjuka på helgen också. Det var hemskt med alla patienter på akuten men framförallt bemötandet. Det fanns ingen lyhördhet alls, menar Josephine Billving. 

I sin kritik mot Region Skåne konstaterar Ivo att "vårdgivaren har brustit genom att inte ha den personal och de lokaler som behövs för att god vård ska kunna ges". 

Det sista han viskade var: Se till att han får sin cykel

Anette behöver tänka i flera dagar på om hon ska orka berätta. Allt är fortfarande ett blödande sår men när vi hörs igen har hon pratat igenom saken med de tre barnen och de känner samma, de vill aldrig aldrig att det ska hända någon igen, det som hände dem. 

Så vi sitter vi i uterummet som han byggde med utsikt över de skånska fälten där allt snart kommer att explodera i grönt. Men då är Ola inte med. 

"En 48-årig tidigare frisk man söker vid midnatt akut pga bröstsmärta. Mannen undersöks med EKG, provtagning och ett översiktligt ultraljud av hjärtat där man konstaterar ett visst läckage i aortaklaffen" (Lex Maria)

Det var en tisdag i slutet av mars förra året, strax innan 22-nyheterna. De hade ätit middag och myst i soffan och barnen var i säng. 

Ola ville att hon skulle stanna uppe och se en film men Anette som gick en högskoleutbildning vid sidan av jobbet hade fastnat vid datorn tills bokstäverna flöt ihop, och gick för att göra sig i ordning för natten. 

– När jag kommer ut från badrummet ligger Ola i soffan och ser inte ut att alls må bra. Han hyperventilerar och säger "jag har jätteont i bröstet, varenda hjärtslag gör ont", berättar 45-åriga Anette. 

– Eftersom han hatar lasarett och jag vet att han aldrig skulle ta en ambulans säger jag att jag kör honom men han svarar att jag måste ringa ambulans. Då förstår jag, det här är på allvar. 

"Fortsatt provtagning och EKG under natten visar inga tecken till hjärtinfarkt men patienten fortsätter att ha ont i bröstet" (Lex Maria)

Ambulansen är där på en kvart men det känns som flera timmar och det sista Anette hör från sjukvårdarna är "Antingen Lund eller Helsingborg". 

Provet utesluter hjärtinfarkt

Det blir Helsingborg och när Anette har löst barnvakt och kommer efter in på akuten har man tagit ett blodgasprov som utesluter hjärtinfarkt. 

Det låter rimligt i hustruns öron, Ola hade förvisso hjärtproblem i familjen men han promenerade varje dag och var noga med sitt välmående, han hade alltid varit frisk och det betonar de för sjukhuspersonalen. 

Däremot konstaterar läkaren efter ultraljudsundersökning att det läcker från aortaklaffen. Det kombinerat med låg puls och blodtryck samt det faktum att Ola fortsätter att ha kraftiga smärtor, gör Anette konfunderad. 

– Han sa att det var ett friskt hjärta men att det läcker från aortaklaffen. För mig lät det konstigt. Så jag frågar "Stämmer detta verkligen?" och doktorn säger "Ja, det stämmer". Jag ifrågasätter om man inte borde undersöka vidare eftersom något uppenbart inte var normalt men han svarar att det är normalt.

– För mig lät det jättefel men jag tänkte att de har koll. Det tänkte Ola också. Han var vid medvetande hela tiden och vi satt och pratade om hur vi skulle göra.

"Jag skulle ha stannat kvar"

Ola säger som läkaren, hon kan åka hem till barnen, morgonen efter är det sonens födelsedag, han ska få en ny cykel. 

"Åk hem, du måste ta fram cykeln. De har koll på mig här". 

– I dag känner jag att jag skulle ha stannat kvar, säger Anette.

"Tidigt på morgonen intensifieras smärtan och patienten utvecklar cirkulationspåverkan och tecken till utbredd ischemi på EKG. Patienten transporteras då akut till Lund för direkt-PCI. Där konstateras akut aortadissektion" (Lex Maria)

Kvart i sex på morgonen ringer det från Helsingborgs lasarett, Ola har blivit sämre, man behöver "rensa kanalerna" och han skickas till Universitetssjukhuset i Lund. 

"Han ville inte fylla år"

För Anette går det runt i huvudet. 

– Hur berättar man för ett barn som fyller 12 och ligger och väntar på att vi ska komma och sjunga? Att leverera detta var fruktansvärt. Han stoppade huvudet under kudden och sa att han inte ville fylla år. Men i efterhand skulle det bli betydelsefullt, konstaterar hon, för det var det sista han viskade till mig "Se till att han får sin cykel". 

Vid röntgen i Lund brister aortan vid hjärtroten.

Insatsen är massiv och efter hjärt- och lungräddning i 25 minuter kommer Ola till liv och opereras akut. 

Men om detta vet hans fru och barn inget, de tror att han har fått en hjärtinfarkt och att han håller på att få "kanalerna rensade". 

De köper med mc-tidningar, frukt och dricka och kör mot Lund. 

Åk hem och se om det går över, om det inte gör det kom tillbaka

Såhär i efterhand tror Bertil Lundvall, 69, att den smärtstillande sprutan inte bara bet men gjorde honom omtöcknad och att det var därför han utan att protestera gjorde som läkaren sa.

– Redan på vägen hem kände jag smärtan komma tillbaka. 

Vi träffar Bertil Lundvall i hemmet i Ängelholm, det var från sjukhuset i Ängelholm som han skickades vidare i ambulans till Helsingborgs akut i augusti förra året med kraftiga smärtor i mellangärdet. Han berättar att han var förvånad över smärtorna.

 – Jag har genomgått stora operationer i magsäcken till följd av cancer och trodde inte att jag kunde vara en drabbad patient av tarmvred.

Inte heller på akuten ställer man den diagnosen när Bertil efter sex-sju timmar får träffa en läkare. 

– Man hade misstänkt i Ängelholm att det kunde vara njursten och det spåret körde man vidare på. När det visade sig att det inte var det, gav man upp och skickade hem mig. 

– Då hade de drogat mig i stället för att diagnostisera mig.

"Hela processen var otrygg"

Av ambulansfärden dagen efter minns han i dag knappt något men den här gången görs en röntgen på Helsingborgs lasarett och det blir ilfärd vidare till Lund. 

– Det har jag förstått efteråt när det gäller tarmvred att det kan gå väldigt snabbt, tarmarna dör, och man trodde att man skulle behöva ta en bit av tarmen. 

– Men de klarade det i Lund, säger Bertil Lundvall.

Av läkaren i Lund får han också höra att han är en potentiell tarmvredspatient.

– Det borde läkarna i Helsingborg ha vetat, men de lade inte ihop det. Man skickar aldrig hem en patient som har magsmärtor utan att veta vad magsmärtorna beror på, säger Bertil Lundvall som kan tycka att det är olyckligt att bara läkaren har fått klä skott för hans och Ivo:s kritik.

Han valde att anmäla för att få upp ögonen på det systemfel han upplevde på akuten i Helsingborg.

– Hela processen var otrygg. Stökigt med mycket patienter och en personal som kändes uppgiven.  

När det har varit som värst har vi fått lägga patienter i den här korridoren också

Sören Nordh tar en klunk kaffe till, han jobbar natt och ska strax gå på sitt pass. 

Såhär i influensatider vet han att det kan bli fler än de normalt 200-250 besökarna på ett dygn och efter klockan 20 växer upptagningsområdet när de akut sjuka från Landskrona, Höganäs och en bit upp i Skåne får söka sig till Helsingborg. 

"Ingen bra arbetsmiljö för någon"

Sören Nordh, 27, är skyddsombud på akuten vid Helsingborgs lasarett och har jobbat två år som sjuksköterska på avdelningen, innan dess på strokeenheten. Han säger att han sökte sig till vårdyrket för att han "gillar att få göra skillnad" och "för omväxlingen" men att läget på akutmottagningen börjar göra honom och hans kollegor uppgivna. 

– Gränsen har passerats för länge sen, problemet är att vi som jobbar på akuten har vant oss vi att ha en massa patienter som vi inte kan ta hand på rätt sätt men som vi måste ta hand om. Det är ingen bra arbetsmiljö för någon. 

"Man jobbar tills man inte orkar längre"

Problemen menar Sören Nordh började för tre-fyra år sedan när man stängde ner en avdelning för multisjuka äldre patienter. Sedan dess har det sakta men säkert gått utför. Han beskriver en vardag av bemanningspersonal och ständiga överbeläggningar. Varje sjuksköterska kan ta hand om mellan tio och femton patienter samtidigt. 

– Man jobbar tills man inte orkar längre, då kommer nya som kör på så länge de orkar. Förra veckan var för jävlig, vi hade inga vårdplatser, alla hade influensan och alla ville till akuten. Vi hade isoleringar överallt och patienter som låg huller om buller. 

Rekordet är 34 patienter i korridoren på morgonen, utan larmknappar. 

– Folk går och ramlar när de ska på toaletten för att man inte hinner hjälpa dem. Om vi behöver sköta deras intimhygien försöker vi att hitta ett rum, men det kan också vara att ställa upp en skärm. Vi har våra strategier, säger sjuksköterskan och fortsätter: 

– Man mår dåligt av att se dem ligga där och går med blicken ner i golvet snabbt förbi. Den samvetsstress man känner går inte av för hackor. Jag försöker att inte ta med tankarna hem, för då kan jag inte jobba inom vården längre.  

För skyddsombudet är bristen på vårdplatser det mest skriande.

– Det måste komma beslut från politisk nivå för att det ska bli en förändring. Hur mycket vi än skriker och försöker så blir det ingen förbättring. Jag tror inte att de lyssnar längre. 

"Hur kunde vi missa detta?"

Att Ivo:s tillsyn flera gånger har ifrågasatt patientsäkerheten på akutmottagningen i Helsingborg och att 40 anmälda enskilda ärenden under 2017 gällde vårdskador, fysiskt och psykiskt lidande och dödsfall, är personalen väl medveten om, enligt Sören Nordh. Han anar dessutom ett stort mörkertal. 

– Jag trodde att det skulle vara fler. Det finns de som får vänta till klockan 11 på sina morgonmediciner, så ska det inte vara, men det händer hela tiden så det rapporteras inte ens. Personalen hinner inte. 

Och när det värsta händer? 

– Tyvärr dör folk som man inte riktigt har tänkt sig, säger Sören Nordh och drar ett nytt andetag. Det är problemet när man inte kan övervaka dem. Man blir skakad och ledsen. För det var inte så det skulle gå. Det blir mycket tankar "hur kunde vi missa detta?". 

"Patienten försämras snabbt med cirkulationsstillestånd som kan hävas men tillståndet utvecklas till en permanent utbredd hjärnskada och patienten avlider efter en dryg månads intensivvård" (Lex Maria)

Den 20 april 2017, på dagen 20 år efter att de blev kära och tillsammans ger läkaren Anette beskedet, det finns inget mer att göra. 

Syrebristen som Ola drabbas av när kroppspulsådern brister har gett honom så svåra hjärnskador att han aldrig mer vaknar upp. 

Låg stilla i sängen i fyra veckor

De sista fyra veckorna tillbringar han i en säng på IVA Helsingborgs lasarett utan att kunna röra en muskel i kroppen. 

– Vi hade alltid hoppet, man vill så gärna, säger Anette. Men på ett sätt och hur hemskt det än var, hade Ola gjort det enkelt för mig. En vecka innan han blev sjuk och vi var ute och gick som alltid på helgerna var det en gammal man som låg död i spåret, ambulanspersonal var på plats. Då sa Ola: "Han fick ju dö lycklig i alla fall. Han slapp ligga och bli en grönsak". 

– Det tänkte jag mycket på den sista tiden, att nu ligger han så som var hans värsta. Han kunde inte röra något, han var ett paket. 

Att man från sjukhusets sida efter familjens anmälan till Ivo svarade med en lex Maria-anmälan där det konstateras att brusten kroppspulsåder var en svår diagnos att ställa under omständigheterna, men att personalen "borde ha omprövat diagnosen under natten", tolkar Anette som att de har medgett fel, men någon stor tröst är det inte. 

"Hur kan en läkare säga att det är normalt?"

Inte heller att läkaren själv i anmälan uppger att det "inte påverkade händelsen i större grad" men ändå påpekar att det "under kvällen och natten för händelsen rådde stort tryck av patienter på akutmottagningen samt platsbrist". 

– Jag känner mig besviken på sjukvården. Hur kan en läkare säga att det är normalt när en person kommer in med läckande aortaklaff? Sa han så för att lugna mig eller för att han trodde på det själv? Isåfall kanske han inte ska vara läkare.

– Det är sorgligt att de är underbemannade på akuten men alla kommer inte med svåra hjärtproblem. Det handlar om prioriteringar. Jag vet inte om han var helt slutkörd och att han därför gjorde en felbedömning men en läkare ska veta vad han ska göra. De ska definitivt inte vara sönderstressade. Jag känner att de har missat en människas liv grovt.

Som du ser det, hade man kunnat rädda Olas liv?

– Ja. Hade man varit uppmärksam på aortaklaffen och gått vidare med undersökningarna eller skickat honom till expertisen i Lund och opererat direkt. Det är en komplicerad operation, han hade kanske fått en hjärnskada ändå eller fått ett ben som inte funkat, men han hade levt. Han hade funnits. 

För Anette och barnen handlar livet nu om att försöka vänja sig vid att en stol i uterummet förevigt är tom.

– Vi var väldigt tajta, inte bara för att vi älskade varandra, han var min närmaste vän. Vem ska jag sitta och prata med på kvällarna nu? När jag blev påkörd med bilen för ett tag sedan tog jag reflexmässigt upp telefonen för att ringa Ola. 

– Men det går ju inte. 

Expressen i Helsingborg