”När folk var döende tog jag av min skyddshandske och höll deras hand”

”Fan ta er”, sa sjuksköterskan Eveline Jacobson under ett av årets mest populära ”Sommar”-program till de som inte följer coronarestriktionerna.

På köpet blev hon folkkär – och en hjälte för vårdkolleger med minnen från coronapandemin de inte ens kan beskriva för sin partner.

Bakom radiosuccén låg tragedier hon aldrig vill återuppleva.

– När folk var döende och inte kunde vara med sin familj tog jag av min skyddshandske och höll deras hand, säger Eveline Jacobson.

Publicerad 21 aug 2020 kl 12.08

På en byggarbetsplats i Emmaboda stannade arbetet upp den 9 juli i år.

Orsaken var den dagens ”Sommar”-program.

Och det var varken Greta Thunberg eller Ulf Lundell som fick byggarbetare att lägga ned verktygen. 

Det var specialistsjuksköterskan Eveline Jacobson, 37, som beskrev arbetet på Mälarsjukhusets intensivvårdavdelning under coronapandemin. 

Hon vet detta eftersom en av de småländska plåtslagarna skickat ett brev och tackade för ”Sommar”-programmet.   

”Vi stod bara och lyssnade på dig”, står det i ett långt brev som avslutas med ett löfte om att de ska följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer.

Hälsningen är inte unik. 

undefined

Många lyssnare skickar brev och tackar Eveline för Sommarpratet. Eveline går igenom brevskörden med maken Dan.

Foto: OLLE SPORRONG

undefined

Eveline har bestämt sig för att svara alla lyssnare, trots att hon får så många tackbrev. "Du lyckades så levande och för vanligt folk begripligt sätt beskriva IVA-sköterskans vardag. Du nådde ut!", skriver en lyssnare.

Foto: OLLE SPORRONG

Breven kommer dagligen till bostadsrätten i centrala Eskilstuna. Det är vykort, handskrivna brev eller DM:s på sociala medier.

En svensk major stationerad i krigshärjade Syrien skriver att han fått tillbaka tron på mänskligheten efter att ha hört Eveline berätta om hur vårdpersonalen ställer upp för varandra. 

En kvinna från Valbo skriver med darrig penna att Evelines målande beskrivning av kampen på Intensivvårdsavdelningen är ett bättre vapen än Folkhälsomyndighetens ”torra siffror och rapporter” för att få svenskar att inse betydelsen av att följa rekommendationerna. 

Bara två andra sommarpratare har skapat lika många interaktioner på sociala medier i år: Greta Thunberg och fotomodellen och skådespelaren Emma Örtlund.

undefined

Eveline med en ultraljudsapparat.

Foto: OLLE SPORRONG

”Inte en gnällspik”

Eveline Jacobson fick erbjudandet att sommarprata eftersom redaktionen redan anlitat Folkhälsomyndighetens Anders Tegnell och professor Björn Olsen för att berätta om kriget mot viruset. Man tyckte att det, som motvikt, också behövdes någon soldat från frontlinjen. En läkare i Eskilstuna rekommenderade Eveline för att hon ”inte är en gnällspik”

– Vi hade ingen aning om hon kunde göra ett radioprogram. Hon hade inte ens blivit intervjuad innan. Men vi bokade in henne och sedan gjorde vi korstecknet för vi hade ju ingen aning hur det skulle bli, säger Bibi Rödöö, programchef för ”Sommar i P1”. 

– Det var underbart att hon inte var så tillrättalagd. Hon gick rakt igenom radion. Man förstod hennes situation och frustration. Vissa program gör ju det, som Anders Hansens prat om hjärnan, säger den erfarna radioproducenten. 

Men det var inte utan oro. Hon har sett vad ett misslyckat ”Sommarprogram” kan göra med människor. 

– Oavsett om man är känd eller inte så blir folk så knäckta om de får dåliga recensioner att de däckar. Det är så nära hjärtat för dem. Jag minns en som blev helt knäckt. Jag kunde bara sitta och trösta henne...de berättar ju om sitt liv och sitt innersta, säger Rödöö. 

undefined

”Eveline är en naturbegåvning”, säger Bibi Rödöö, programchef för ”Sommar i P1”.

Foto: OLLE SPORRONG

Eveline trodde först att en vän busringde, men tackade sedan ja till att göra ett program. Hon ville att vittnesmålet skulle få semestrande svenskar att förstå vikten av att fortsätta följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer. 

Hon hade dock ett krav till Sveriges Radio innan hon tackade ja. Hon vill inte vara en av de där sjuksköterskorna som sitter i nyhetssändningar och pratar om allt som är fel. 

– Jag sa till ”Sommar”: ”Jag pratar jättegärna, men det kommer inte bli någon klagosång”, säger Eveline Jacobson. 

– För fan vad vi i sjukvården kan! Vi är faktiskt jävligt bra! Vi klarar sjukt mycket tillsammans. Och jag sa också att jag ljuger ingenting. Det jag upplevt är är viktigt för mig. Det vi sett måste ut för det är samhällsinformation.

undefined

Eveline Jacobson tackade ja till att sommarprata efterson hon ville övertyga svenskar om varför de måste fortsätta följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer.

Foto: OLLE SPORRONG

undefined

Mammas och pappas pojke. Sonen Didrik leker redan med stetoskop.

Foto: OLLE SPORRONG

”Nu blir jag knäsvag”

Det är inte konstigt att breven fortsätter att strömma in till bostadsrätten i Eskilstuna. 

Över 1,5 miljoner människor har redan lyssnat på programmet. 

Det är egentligen hemliga siffror. Sveriges Radio lämnar inte ut dem eftersom de inte vill att sommarpratare ska jämföra sig med varandra. Man ska inte känna sig misslyckad bara för att man inte når lika många lyssningar som en känd influencer eller idrottshjälte. Så inte ens Eveline har hört siffrorna tidigare. Hennes ögon blir glansiga när jag ger henne siffrorna. 

– O, Gud i himlen, säger hon. Nu blir jag alldeles knäsvag. Men Gud. Det är ju helt sjukt. Tur jag har smink så du inte ser hur illröd jag är i ansiktet nu. Jag ryser. 

undefined

Puss mina älsklingar. Dan lämnar Didrik på förskolan. Sonens bästis Vilda följer med.

Foto: OLLE SPORRONG

undefined

”Hon är otroligt skärpt. Om jag hamnade på intensiven skulle jag vilja hamna hos henne, och det säger jag inte bara för att hon är min fru”, säger Dan Jacobson.

Foto: OLLE SPORRONG

Det är mitt i morgonrusningen. 

Maken Dan, som precis lämnat deras son Didrik, 18 månader, på förskolan, lagar pasta som han ska äta innan han somnar om igen. Han behöver kolhydrater inför nästa nattpass som läkare på barnakuten. De arbetar på samma sjukhus. När de skiljs åt inför arbetspassen brukar de säga ”Hoppas vi inte ses i dag”. Möts de på jobbet betyder det att ett barn måste intensivvårdas. 

Eveline och Dan har haft olika liv under pandemin. 

Dan har varit pappaledig med Didrik. Far och son såg storögt på när Försvarets militärfordon kom i kolonn med respiratorer från nödlager. 

Innanför sjukhusets väggar, under extrem stress, försökte Eveline samtidigt förstå hur de gamla nödrespiratorerna fungerade. Det fanns ingen bruksanvisning och skillnaden mellan de respiratorer de använder i vanliga fall var som mellan en gammaldags telefon och en Iphone. De hade Lamborghinirespiratorer, men också traktorer. Som mest hade de sju olika märken. Flera av dem hade de aldrig sett. Och många av arbetskamraterna var inhoppare som aldrig ens varit på en Iva-avdelning. 

– Hon kom hem med vittnesmål från fronten och jag som suttit hemma och sett presskonferenserna kunde berätta för henne om bulletinerna, säger Dan. 

undefined

Lugnet före stormen? Eveline får ett samtal om ett misstänkt fall av corona. De har inga coronapatienter just nu, men befarar att de återvänder i höst.

Foto: OLLE SPORRONG

undefined

Livsviktigt. Instruktionerna för hur Eveline och de andra på Iva-avdelningen ska ta av sig skyddsutrustningen.

Foto: OLLE SPORRONG

Men det var svårt att förklara vad hon sett under dagarna. 

Hur larmen ringde överallt inne i sjuksalarna, hela tiden, men att det var svårt att förstå var ljuden kom ifrån.  

Och hur varje nytt fall knuffade dem närmare bristningsgränsen.

– Hur berättar man att det ligger patienter i varenda vrå och det bara fortsätter att komma in? Det var som en krigszon, säger Eveline. 

– Ibland ville man ju bara hem, men vi måste vara där för annars dör folk. Man kunde ju inte bara lägga sig ned och börja skrika och ge upp för patienterna behövde oss. Det går inte att förklara vad vi varit med om för någon som inte var där. Inte ens Dan som är läkare kan förstå.  Bara vi som varit med om det förstår, säger hon.  

Och när man kom hem möttes man av oroliga anhöriga. Evelines mamma var rädd. 

– Jag försökte avgränsa det lite för att du hade sådan press på dig så du kan inte ha din mor på dig som sa: ”Du gör väl ditt sista pass nu”. Jag försökte vara en buffert mellan er, säger han.

Eveline ler. 

De träffade för åtta år sedan utanför medicinförrådet på Intensivvårdsavdelningen på Mälarsjukhuset. Han gjorde sin AT-tjänst och hade sett ett avsnitt av tv-serien ”Mash” om hur man med metylenblått i en öl kan få någon att kissa blått. Eller som Dan säger: ”Man kissar wc-anka”. Nu ville han göra ett ”practical joke” på sin rumskamrat. Och metylenblått fanns i förrådet. Eveline tackade ja till att hjälpa honom. 

– Jag gillar ju också bus, säger hon och skrattar. 

undefined

Ett av många skratt under dagen. Dan retas med Eveline som inte kommer ihåg bröllopsdagen tillräckligt snabbt.

Foto: OLLE SPORRONG

Det slutade dock med att han fick vända sig någon annanstans. I förrådet fanns inget metylenblått som kunde avvaras. Han lämnade läkemedelförrådet med sin blivande fru i stället.

– Vi började umgås som kompisar, och hade så himla roligt tillsammans att när det började utvecklas till något mer så fanns det en rädsla för jag ville inte tappa dig som vän för du betydde så mycket för mig. Det är läskigt att bli ihop med sin bästa vän, men sjukt värt det för nu sitter vi här sju år senare.

Hon vänder sig till mig. 

– Han har varit ett otroligt stöd under allt det här.  Det har varit viktigt att säga sådant till varandra under pandemin, du vet sådana där fina saker.

”Det var helt sjukt”

Det är ofta vårdpersonal som tackar henne för ”Sommar”-programmet. Den vanligaste reaktionen är att hon just fått deras anhöriga att förstå vad de utsatts för under vårens och sommarens pandemi.
Hur det kan krävas 14 personer i skyddsdräkt för att vända en nedsövd patient med svag lungkapacitet utan att riskera dennes liv. 

Hur skyddsmaskerna satt så hårt att märken satt kvar i ansiktet i sex timmar. De fick skavsår på näsrygg och öron. 

Hur extremt tufft det är för ett litet sjukhus att vårda 36 patienter med Covid- 19 samtidigt, ett virus man fortfarande vet alldeles för lite om. 

undefined

Betydelsefull ventilering. I fikarummet pratar vårdpersonalen om vad de upplevde under den värsta krisen.

Foto: OLLE SPORRONG

undefined

Sjuksköterskan som superhjälte. Tavlan fick de i present. Nu hänger den i IVA-avdelningens fikarum.

Foto: OLLE SPORRONG

I fikarummet på Mälarsjukhusets intensivvårdsavdelning, där Eveline tar arbetspassets första kaffe med jobbarkompisarna, återkommer man till att hennes målande beskrivningar hjälpt dem att förklara för anhöriga vad de utsattes för. 

– Jag citerar min sambo: ”Det borde vara lag för alla att lyssna på programmet så att man verkligen förstår”, säger undersköterskan Minna Keskitalo.

Ovanför köksbänken har de satt upp en målning som föreställer superhjältar. 

Målningen är en present. De har fått den av en kollegas dotter. 

Bredvid actionfigurerna Ironman, Batman och Spindelmannen står en sjuksköterska klädd i skyddsutrustning. 

Tack för allt du gör” står det på tavlan. 

Jag tänkte ”Händer det här på riktigt?”. Hade man sett en filmupptagning på det i dag hade man baxnat.

De börjar utbyta historier från kriget mot viruset, just sådant de inte kan prata med anhöriga om. Här räcker det med några korta ord för att alla ska förstå. En del minnen har några av dem förträngt. De mår bra av att prata om vad de upplevt.  Hur de under de värsta månaderna befann sig i ett ”ta det som finns”-läge. 

undefined

En stunds återhämtning. Eveline ringer mamma som är barnvakt samtidigt som hon äter biff stroganoff.

Foto: OLLE SPORRONG

Läkemedel tog slut ofta. De fick dagligen försöka hitta nya alternativ, nya blandningar av sömnläkemedel och smärtlindring. 

– En sak som jag inte kunnat skaka av mig är när personal från intermediäravdelningen (vårdar svårt sjuka som kan behöva intensivvård) bankade på dörren för att försöka komma in med en patient, men det var helt fullt. Jag kunde bara skicka i väg dem och säga vi håller på att försöka göra plats. Jag tänkte ”Händer det här på riktigt?”. Hade man sett en filmupptagning på det i dag hade man baxnat. 

De var på ständig helspänn. 

– Det var helt sjukt. Läkemedelspumparna bara skrek och överallt lyste det rött, blinkade och tjöt, säger Eveline. 

– Och det var så svårt att höra om det var min patient eller någon annans som larmet gällde, säger specialistsjuksköterskan Åsa Erlandsson.

undefined

Eveline träffade maken Dan utanför medicinförrådet.

Foto: OLLE SPORRONG

Hösten kommer visa hur krisen påverkat dem. 

– Man märker att det här har förändrat människor, säger Eveline samtidigt som de får larm om att en patient på väg till intensiven misstänks ha Covid 19. 

– Och det syns nu när det är lite lugnare och man får tid att tänka på vad vi gått igenom, säger Eveline. Vi är garanterat många som mår sämre än vi säger. Och om det eskalerar igen, vad kommer för känslor då. Man har gjort hela resan, och vet vad vi ska göra och vi kommer göra det, men personer kommer må väldigt dåligt då. Man har haft mycket flashbacks. Kommer det att komma tillbaka då. För vi förtränger mycket. Många får ju ångest av sina flashbacks, och kanske ännu mer för de som kastades in och aldrig sett intensivvård ens, eller de nya som inte upplevt så mycket. Jag har sluppit ångesten, men vi måste vara lyhörda och på tårna för att upptäcka om folk mår dåligt.

undefined

En sjuksal som snabbt inte var tillräcklig. ”När folk var döende och inte kunde vara med sin familj tog jag av min skyddshandske och höll deras hand så att de åtminstone skulle få kroppskontakt under sin sista tid i livet”, säger Eveline Jacobson

Foto: OLLE SPORRONG

Lugnade de döende

För Eveline var det extra jobbigt att patienternas anhöriga inte kunde vara närvarande. När hon såg att patienter var nära döden struntade specialistsjuksköterskan i skyddsutrustningen. 

– När folk var döende och inte kunde vara med sin familj tog jag av min skyddshandske och höll deras hand så att de åtminstone skulle få kroppskontakt under sin sista tid i livet, säger Eveline Jacobson

Men det ska ni inte göra egentligen?

– Vi tog det beslutet här. Man kunde ju alltid tvätta händerna efteråt och det kändes viktigt att ge dem mänsklig värme på slutet. 

Det är lugnare nu. De har inga coronapatienter på avdelningen. Och larmet om den inkommande patienten visar sig vara falskt. Testet är negativt. Men de befarar att det här är lugnet före nästa storm. 

De har svårt att titta på hur tätt folk sitter i parker och på krogar. 

Just därför uppskattar många kolleger hur Eveline, i sitt ”Sommar”-program, skällde ut de som inte följer rekommendationerna. 

I den Oscarvinnande filmen ”Network” får nyhetsankare Howard Beale nog och uppmanar sina tittare att bli arg över allt som är fel i världen. 

”I’m as mad as hell and I’m not going to take this anymore!”, säger han. 

”Jag är så jävla arg och jag tänker inte acceptera det här”. 

I Eveline Jacobson fick den svenska vården sin egen Howard Beale. 

”Fan ta er”, sa Eveline Jacobson.  

Uttrycket blev en hashtag på Twitter. 

undefined

”Jag blir glad när när man ser att folk är ute i solen, stöttar affärer, och håller avstånd, men det blir ju en känslomässig bergochdalbana när man bara behöva vända på huvudet och ser att folk också ligger på varandra i en ormgrop. Då känner man; ”Men för helvete! På riktigt?”, säger Eveline Jacobson

Foto: OLLE SPORRONG

undefined

Den tillfälliga extra sjukhussalen för coronapatienter. De kallar den bunkern för att det inte finns några fönster. ”Jag vill verkligen inte behöva återvända till bunkern i höst, säger Eveline

Foto: OLLE SPORRONG

I fikarummet lägger hon till några svordomar.

– Jag blir glad när när man ser att folk är ute i solen, stöttar affärer, och håller avstånd, men det blir ju en känslomässig bergochdalbana när man bara behöva vända på huvudet och ser att folk också ligger på varandra i en ormgrop. Då känner man; ”Men för helvete! På riktigt?”

Som så många andra av hennes kolleger har hon blivit expert på att känna igen covidhostan på stan.

– Och i affärerna? Varför står någon och flåsar mig i nacken då. Det finns lappar och det är utsatt hur ni ska stå var och varför.

Säger du till folk som inte följer rekommendationerna? 

– Man orkar inte. Vi är ju för fan inne i det så för oss blir det så jävla overkligt när vi kommer ut och ser det. Man tänker: ”Varför kan ni inte bara följa det här? Hur svårt ska det vara? Varför kan ni inte hjälpa oss”

Hennes kollega Torbjörn ler. 

– Nu svor du tre gånger på 30 sek, nu känner jag igen dig. 

undefined

Som mest hade man 36 coronapatienter på Iva-avdelningen. ”Det var som en krigszon”, säger Eveline.

Foto: OLLE SPORRONG

Inget är omöjligt

Just svordomarna är typiskt Eveline. De känns mer som ett tecken på passion och engagemang än på ovårdat språk i hennes mun. De märks knappt eftersom hon hela tiden är så positiv. 

Det blev dock bara tre i ”Sommar”. Hon var mån om att ha dem kvar.

– Och ibland behövs svordomarna, säger Eveline bestämt. Jag sa att det var jävligt bråttom att få in andningsslangen. Det var ju jävligt bråttom! Väldigt bråttom säger jag ju inte och jag ville att det skulle kännas äkta. 

Var hon hittade modet att skälla ut en stor del av svenska folket? 

Eveline Jacobsons mamma Agneta är sjuksköterska på en läkarmottagning. Hennes pappa Per-Ove startade yrkeskarriären på ett verkstadsgolv och slutade som senior vice president på ett stort företag. Det är därifrån Eveline tror att hon fått sitt driv och mod. Båda föräldrarna är envisa. 

– Jag är jättetacksam för att jag fått det drivet. Att jag inte är rädd utan vet att jag jag klarar mer än man tror, säger hon. 

– Jag vågar ta för mig och prova saker. Och det är inget de sagt utan de har bara gett mig den uppväxten genom att bara vara. Inget är omöjligt. Allting går.

undefined

Falskt coronalarm. Patientens provsvar är negativt. Eveline kan andas ut.

Foto: OLLE SPORRONG

undefined

Robert Börjesson och Olle Sporrong

Foto: OLLE SPORRONG