”Det tog en månad innan jag fick hjälp av en traumapsykolog och då är jag ändå ett terroroffer”

Terroroffret Saga Berlin möts av kärlek och hat

Hon är terroroffret som hamnade under lastbilen på Drottninggatan och drabbades av svåra hjärnskador. 

Hon är också konstnären som mötts av både ilska och stöd efter ett konstprojekt med en graffitimålad simbassäng.

Nu berättar Saga Berlin, 30, om dagen då Rakhmat Akilov förstörde hennes liv – och hur hon anser att samhället svek offren.

– Det tog en månad innan jag fick hjälp av en traumapsykolog. Det var inget som landstinget kunde erbjuda alls. Och då är jag ändå ett terroroffer. Jag var manglad, säger hon.

Publicerad 21 okt 2018 kl 10.10

Det fanns en tid då Saga Berlin var känd för sina musikvideor och fotografier med artister som Mando Diao och Linda Pira. I dag förknippas hennes namn främst med två helt andra saker. 

Förutom att hon skadades svårt i samband med terrordådet på Drottninggatan i april 2017 har hon den senaste tiden också fått rubriker för ett konstprojekt hösten 2016 då en kommunal simbassäng målades med graffiti.

Vi börjar där, vid Hägerstensbadet i södra Stockholm hösten 2016.

Saga Berlin filmade och arbetsledde när maskerade personer målade i den stora simbassängen. Som en del av konstprojektet, inspirerad av den buddistiska mandalaritualen, skulle poolen tvättas ren nästa dag. Men hon greps av polis under arbetet och åtalades senare för grov skadegörelse alternativt medhjälp och anstiftan till detsamma.

undefined

KONSTPROJEKTET. För två år sedan lät konstnären Saga Berlin genomföra klottrandet i den kommunala simbassängen i Stockholm – något som lett till åtal och rättegång i Södertörns tingsrätt.

Foto: Skärmbild från Youtube

Stockholms stad kräver att hon betalar 309 000 kronor för saneringen, ett belopp som Saga Berlin menar är orimligt och onödigt högt.

Som offer för Rakhmat Akilovs terrorbrott på Drottninggatan beviljades hon 150 000 kronor i skadestånd. Just skillnaderna mellan de olika skadestånden har lett till insamlingen #backasaga som, tillsammans med en auktion på Stockholms auktionsverk med hennes fotografier, på kort tid har fått ihop 250 000 kronor.

Men Saga Berlin gillar inte att man jämför händelserna på Drottninggatan och Hägerstensbadet.

– I början fick jag riktig ångest eftersom kopplingen blev direkt till Rakhmat. För den har jag aldrig gjort. Det kändes så förminskande. Det gjorde mig gråtfärdig. Jag tycker inte att jag borde slippa ta ansvar för mina handlingar bara för att jag är ett offer för ett terrordåd. Men terrordådet förändrade mina förutsättningar till en ekonomisk framtid. Men jag vet att fakturan är mycket högre än den borde vara och den summan har förvandlat åtalet till något mycket värre än vad det var. Det var färg på betong, ingen människa skulle komma till skada. Jag skäms ju över att det kostat så mycket skattepengar med rättegång och annat, säger hon. 

undefined

HÄGERSTENSBADET. Saga Berlin i den torrlagda 25-metersbassängen. Graffitin från hennes konstprojekt är borta sedan länge.

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

 

LÄS MER: Allt om domen mot konstnären Saga Berlin – det har hänt 

 

Bär solglasögon och hörlurar

Läkarna säger att hon har så svåra hjärnskador att hon inte kommer kunna arbeta som förr igen. Nervtrådar som rycktes av i hennes hjärna påverkar kopplingar till information, koncentration, uthållighet, minnesfunktioner samt stora exekutiva funktioner. Hon klarar inte starkt ljus eller ljud som förr. När vi möts bär hon solglasögon och hörlurar. Hon kan inte heller röra sig på samma sätt som tidigare.

Saga Berlin fingrar på sin mobiltelefon.

Bara några knapptryck bort ligger en film som visar hur hon kämpar för sitt liv. 

– Det finns en film på Youtube som visar när jag blir utdragen från lastbilen. Men på filmen från terroråtalet ser jag inte när jag blir påkörd, för det är en sorglig butikskamera som fångat det av misstag.

Hon valde att titta på Youtubefilmen efter samråd med sin traumaterapeut. 

– Min första rädsla var ju: “Fuck, jag vill inte se det här någonsin!” Sedan började jag tänka på att nu kan alla se det. Då fattade jag att jag måste brösta det och se det. Då gjorde jag det tillsammans med mitt målsägandebiträde. Min traumapsykolog sa att om man ser det hända så visar det sig ofta inte vara så farligt som fantasin, för ens fantasibild är ofta värre. Och det hjälpte mig faktiskt enormt mycket att titta, sjukt nog, säger hon. 

undefined

BLOMMOR OCH LJUS. Drottninggatan utanför Åhléns i Stockholm, några dagar efter terrordådet.

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Hon ville först inte prata offentligt om vad som hände henne på Drottninggatan. Hon tyckte att för mycket handlade om IS efter terrordådet och var rädd att gå deras ärenden, att bygga upp rädsla i samhället. Sedan gjorde hon en intervju med tidningen Sex i somras om terrordådet och konstprojektet i Hägerstensbadet.

Nu är Saga Berlin redo att även utveckla med sina intryck om hur landsting och sjukhuspersonal svek terrorns offer. Hon förklarar sin inledande tystnad. 

– Allt handlade bara om IS, Rakhmat och just den rädslan som IS vill skrämmas med. Att de är överallt, att de kan aktiverar folk när som helst, men just i det här fallet var det ju inte så, säger hon.

– Det är dessutom ett sådant jävla ansvar att bära på den här historien och allt som hände. Eftersom dådet var mot oss alla och första gången i Sveriges historia. Rädsla är det bästa sättet för terror att kontrollera och skapa misär mellan människor och av människor. Det är för mig det sista det här borde få landa i. Då har IS vunnit. 

undefined

KRITISK. Tiden efter terrordådet var mycket svår. Saga Berlin beskriver en kaotisk situation på Karolinska universitetssjukhuset, att Sverige inte tycktes vara redo att hantera ett terrordåd.

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Saga Berlin har en klar bild av Rakhmat Akilov.

– IS hade så lite att göra med den här situationen. Och han var inte galen. Han var inte psykopat. Det är det läskigaste. Han är en människa som blivit livsfarlig av att förlora sitt mänskliga värde, helt. Han har aktivt försökt forma sig själv under flera år för att slippa se människovärdet hos sina planerade offer. Att utföra något som kunde ge hans liv ett syfte och där han också slapp leva kvar blev förmodligen perfekt för honom. Att använda religion för att klara av det är inget nytt, så har religion alltid missbrukats, och det är ett sådant jävla hån mot tro generellt och speciellt muslimer i det här fallet, säger hon. 

Hon kallar Akilov för ”en fegis”.

– Han bad om att någon skulle be honom göra det. Han ville göra detta, men vågade själv inte fatta beslutet. Han är den största fegisen någonsin så han valde att någon annan skulle be honom göra det. Och jag menar, hur skönt är det inte att känna att man kan rättfärdiga något som ”Guds vilja”. Men jag tror inte ens att han tror på det själv. Han kände bara: “Ok, nu dör jag med låtsasheder”. Det var värt det för honom, nu fick hans död kanske ett värde. Jag tror inte han tror på vad han gjorde alls nu. Men före och under attentatet trodde han på att det här var värt det. Han är bara en fegis. Det kommer hans spegelbild påminna hans själ om, för alltid.

Det var som att jag var i terrordådet hela tiden. Det var inte som ett minne, utan jag överlevde det varje dag

Saga Berlins berättelse om tiden direkt efter terrordådet målar upp en bild av ett Sverige som inte var redo för terrorbrott. På Karolinska universitetssjukhuset tappade de bort vem hon var, trots att den första läkaren som vårdade henne på Drottninggatan berättade för transportspersonalen att hon hette Saga och att man absolut inte fick glömma det. Hennes anhöriga fick ingen plats att vaka på sjukhuset. 

– Det tog en månad innan jag fick hjälp av en traumapsykolog. Det var inget som lanstinget kunde erbjuda alls. Och då är jag ändå ett terroroffer. Jag var manglad, säger hon.

Hon var i konstant rädsla den första tiden. 

– Åkte någon förbi med en rullvagn på sjukhuset så började min kropp skaka och jag bröt ihop. Varje ljud gav en tokpanikångestattack. Det kunde till och med vara när jag sov. De fick ge mig lugnande i sömnen, säger hon.

undefined

FÖRÄNDRAT LIV. ”När min traumaterapeut berättade om min hjärna och jag förstod vad som hände med mig var det som att jag gick från att inte ens vara i närheten av mig själv till att plötsligt kunna vara en människa igen”, säger Saga Berlin.

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

”Konstant livrädd”

– Jag var hela tiden i läget av att vara under attack. Även när jag sov var jag i läget av att vara under attack. Det var som att jag var i terrordådet hela tiden. Det var inte som ett minne, utan jag överlevde det varje dag. Den känslan följde med mig hela tiden. Jag var konstant livrädd och jag kunde inte uppfatta världen. Människor, känslor, färger, former, smaker…. jag kände dem, men det fanns ingen koppling till vad det hade för betydelse. Jag hade ingen relation till dem. Det var som att alla svar klippts av.

– Men när min traumaterapeut berättade om min hjärna, om det parasympatiska nervsystemet och jag förstod vad som hände med mig var det som att jag gick från att inte ens vara i närheten av mig själv till att plötsligt kunna vara en människa igen. Bara att jag fick reda på det gjorde att jag kunde känna smaker på mat direkt efteråt. Jag var inte lycklig, men helt plötsligt var jag lite närmare en människa. Min hjärna fungerade så mycket bättre bara att jag fick lite kunskap och förståelse, säger hon.  

Saga Berlin har hört liknande historier från andra offer. Dels från de som skadades, men också från de som befann sig på Drottninggatan och hjälpte skadade. Hon tror att Sverige behöver göra en ordentlig analys av hur vi hanterade terrordådet och konsekvenser av trauman generellt. 

– Tänk om alla fått veta direkt att så här kommer du reagera nu och det är helt normal funktion som hjärnan har. Tänk om vi som drabbades och våra anhöriga kunde ha fått den nyckeln.

När du kör i 180 på E4:an utsätter du andra för extremt stor risk och fara. Men det här var bara färg

Hur dådet fortfarande påverkar henne märks när vi sitter på en bänk vid simbassängen i Hägerstensbadet. En äldre man med Sverigekeps smyger fram bakom ryggen på henne.

– Är det du som är klotterskan? frågar han. 

Hon rycker till som om hon träffats av ett slag i ryggen.

Mannen presenterar sig inte med namn utan som “ansvarsfull samhällsmedborgare”. Han kräver svar. När Saga Berlin samlat sig försöker hon förklara hur hon tänker, i princip en sammanfattning av hennes försvar under rättegången. Hon visste att det var ett brott, hade beställt sanering till dagen därpå så att inte bassängen skulle skadas och hon anser att fakturan hon fått av Stockholms stad för saneringen är mycket högre än vad den behövt vara och inte specificerats ordentligt. 

Mannen köper inte hennes argument. Han blir mer och mer uppjagad och förklarar att människor är upprörda. 

– Jag kör i 180 på E4:an, men jag vet konsekvenserna av det, säger mannen.

– Men det visste jag också, säger Saga Berlin. Men när du kör i 180 på E4:an så utsätter du andra för en extremt stor risk och fara. Men här var det bara färg. Jag skulle aldrig köra 180 på E4:an för det utgör en risk för mitt och andras liv. Det här var inte en risk för andras liv. Men som du säger, det skapar upprörda människor, absolut, och det får jag vara redo på, säger hon. 

Mannen är missnöjd med svaret. Till slut orkar hon inte mer utan går snabbt därifrån. Saga Berlin börjar gråta när hon vänt honom ryggen. Det här är en del av hennes nya vardag.

undefined

VÄCKER KÄNSLOR. Saga Berlin vid Hägerstensbadet i oktober 2018, två år efter att hon greps av polisen vid samma plats. Hon möts av mycket ilska, säger hon – något som händer även när Expressen är med – men också stöd.

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

– Det händer hela tiden numera, och jag försöker förklara, men det är värst när mina barn är med, säger hon samtidigt som hon försöker samla sig igen.

– På min Instagram kommenteras det ibland till och med #BackaRakhmatAkilov, säger hon. 

Allt har förändrats. Hela min kropp har förändrats. Hela mitt psyke har förändrats

Rakhmat Avilov-rättegången var jobbig. Hon ville se terroristens ansikte, men poliser stod i vägen under hela rättegången.

– Det var som att han var skymd och skyddad av jättemånga människor så jag kunde inte ens titta på honom genom en glasruta. Det handlade mest om att jag behövde se honom när han behövde uppleva konsekvenserna av det han gjort. Jag ville veta vad som händer med en människa som måste överleva det han trodde han skulle dö av. Jag ville se hur han såg ut när han upplever det vi upplevde. Jag behövde se hans ansikte och jag fick aldrig göra det. 

Försök sätta ord på varför var det så viktigt att få se honom?

– Det är så overkligt. Allt har förändrats. Hela min kropp har förändrats. Hela mitt psyke har förändrats. Men jag kommer inte ihåg vad han har gjort och jag kommer inte ihåg honom. Jag har aldrig träffat honom. Han har aldrig funnits i mitt liv, men han har förändrat och förstört så mycket i mitt och andras liv, han dödade människor runt mig. Han förde in mig och andra runt mig i krig. Och det har varit svårt för mig bara att förstå att det har hänt fast att jag låg på sjukhus i två månader. Allt är surrealistiskt bara. Jag ville bara förstå att han finns. 

undefined

GÄRNINGSMANNEN. Rakhmat Akilov i Stockholms tingsrätt, fångad av Expressens tecknare.

Illustration: HELEN RASMUSEN

När Saga lämnade sjukhuset upplevde hon det som att Akilov förföljde henne överallt.

– Det spelade ingen roll var jag befann mig. Det var på löpsedlar, i radion, folk pratade om det på sjukhuset, varje gång jag satte mig i färdtjänsten, varje gång jag var någonstans, varje gång jag satte på tv:n… Jag såg hans ansikte överallt, hans ögon och hans uttryck. Det var verkligen som att ha sin mördare framför sig som en ständig nyhetsflash. 

Du upplevde att du hade honom framför dig konstant i flera månader. Hur kändes det då när du satt i samma rättssal och inte fick se honom?

– Vi var tvungna att se olika filmer om vad som hände på Drottninggatan gång på gång på storbildskärmar och det var bara blod överallt och det var så hemskt. Det kändes helt sjukt. Jag frågade om de kunde filma honom i rättssalen, så att vi kunde se hans ansikte då han tvingades möta vad han gjort. Men de hade ingen teknik för det. Jag sa att det gärna fick dröja några dagar, men det gick inte ändå. säger hon.

Det spelade ingen roll att det var en av Sveriges största rättegångar någonsin. 

– Och det fanns inga traumaterapeuter på plats som stöttade oss offer. Det har behövts, säger hon.

När domen kom var hon inte enbart glad över påföljden.

– Domaren berättade så tydligt en så bra sak, att terrorism inte har något att göra med religiös eller politisk tillhörighet, bara med uppsåtet. Om det finns en positiv sak med rättegången, förutom att han sitter inne nu, så är det just det uttalandet. Det var stort för mig, säger hon.

Det var sjukt att bearbeta att jag, som är vem som helst, plötsligt var så nära den yttersta makten i Sverige

Saga Berlin träffade statsminister Stefan Löfven efter terrordådet på Drottninggatan. Hon hade ett önskemål inför mötet. 

– Jag ville ha det så inofficiellt som möjligt just för att jag kände att jag inte ville prata med honom ur ett politiskt perspektiv och jag vill inte ha några andra där. Jag ville prata helt öppet utan att det dokumenterades eller att han behövde ställa sig som en statsminister och förklara varför saker var som de var. Det var sjukt att bearbeta att jag, som är vem som helst, plötsligt var så nära den yttersta makten i Sverige.

– Jag tyckte att det viktigaste var att känna att hans inställning var att det som behöver göras är att förhindra att det ska vara så lätt att bli som Rakhmat. 

undefined

ÅRSDAGEN. Statsminister Stefan Löfven med hustrun Ulla Löfven på Drottninggatan den 7 april 2018.

Foto: ALEX LJUNGDAHL

Hon hade senare ytterligare en kontakt med statsministern.

– När jag hörde att de skulle ringa med kyrkklockor på årsdagen och klockslaget då Rakmat började sitt dåd, då ringde jag till statsministerns kontaktperson och sa att jag tyckte det var en katastrof. Jag sa: “Jag förstår att det är konstigt att jag ringer och säger detta, men det får inte hända och jag känner ett ansvar att ge er den här informationen”. Och sen hände det inte och det var skönt.

Hon fortsätter:

– Alltså, att ringa i kyrkklockor i samband med en terroristattack som har använts i en religions namn… Aldrig! Det skulle ha varit som att kasta bränsle i en mordbrand. Det hade varit att hjälpa de som behöver bekräfta sin sanning att religionerna är i krig med varandra och att vi nu tillskriver en religion som den goda och en annan som den onda. Jag tror inte att någon planerade det för att visa något annat än ett stöd, och jag vet att kyrkan även ringer i klockor när nazister demonstrerar för att säga emot, men i det här fallet hade det bara blivit fel.

undefined

DUBBLA KÄNSLOR. Kampanjen #backasaga har på kort tid samlat in 250 000 kronor, något Saga Berlin tycker är både ”genant” och ”en revansch”.

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Den 23 oktober får Saga Berlin sin dom. Utöver skadeståndet riskerar hon dagsböter. När rättegången började var hon rädd att det också kunde bli ett fängelsestraff.

Innan vi skiljs åt frågar jag hur det känns att människor samlar in pengar till skadeståndet.

– På ett sätt är det jättekärleksfullt, säger hon. Det känns också lite genant att de ska behöva göra det, att jag inte kan betala själv. Men det känns också som en revansch, att när folk tycker att något blir fel så säger de ifrån.