Rachel och Albert Comé är två av Syriens sista judar

Syskonen Rachel och Albert är templets sista väktare

DAMASKUS. Albert Comé vänder ansiktet mot söder – mot Jerusalem – och ber en bön för fred och hälsa.

Fred för världen, hälsa för sig själv och systern Rachel.

– Låt oss inte precisera antalet judar som är kvar i Damaskus. Vi är en liten, välsignad grupp, säger Albert.

Expressen träffar dem i al-Franj, den enda synagoga som fortfarande är i bruk efter drygt sju års krig i Syrien.

Syskonen är templets sista väktare.

Publicerad 20 okt 2018 kl 04.10

Rachel öppnar ett av synagogans tolv fönster – symboler för de tolv stammarna som enligt bibeln utgör Israels folk – och låter solljuset flöda in.

– Under kriget har raketer slagit ner i närheten, men vi har klarat oss rätt bra, säger Albert.

Syskonen minns hur det på lördagarna brukade vara fullt med folk här i al-Franj. Nu har inte bara större delen av församlingen försvunnit, även rabbinens stol har stått tom i många år.

– För att hålla en lördagsbön i grupp måste vi vara minst tio vuxna män. Men vi är få som är kvar. De flesta har emigrerat, säger Albert.

Exakt hur många som återstår är en känslig fråga, men Albert säger att det rör sig om färre än tjugo personer i hela Syrien. De är äldre och väljer att inte lämna landet trots total kontroll av underrättelsetjänsten och hotet från det pågående kriget.

– Vi vill inte räkna, säger Albert. Låt det vara välsignat.

– Vi är individer och inte familjer, säger Rachel. Det finns inga judiska familjer kvar i Syrien.

 

undefined

Syskonen är födda och uppväxta i Damaskus, där de fortfarande lever. I unga år studerade Rachel fransk filosofi vid det katolska universitetet i Beirut. Varken Albert eller Rachel vill berätta hur gamla de är.

Foto: Kassem Hamadé

 

De tar sig till synagogan via de trånga gränderna i gamla stan – den del av Damaskus där turisterna flockades före kriget, där det alltid var liv och rörelse och kommers. Nu ekar gamlingarnas steg mellan husväggarna.

Rachel och Albert ser efter synagogan, men familjen äger också fastigheter här som behöver skötas om. Deras far var affärsman och investerade sina pengar i den blomstrande textilindustrin.

– Under en period kallades gamla stan för ”Syriens Taiwan”, på den tiden kunde de fattiga klä sig i päls och jeans, säger Rachel.

– Judiska affärsmän hade en fin idé, att sälja mycket men billigt.

Rachel låter sin vita sjal täcka delar av håret. Samma färg har Alberts kippa, broderad med hebreiska bokstäver.

Syskonen försöker leva efter judisk tradition så gott det går. 

– Inför påsken skickar en rabbin i Turkiet matzabröd till oss. När det gäller kosherslakten är det svårare. Vi har ingen som kan slakta åt oss. Vi har inte ätit kreaturkött på sex år, säger Rachel och Albert lägger till:

– Det är inte så viktigt med kött. Vi äter fisk, kyckling och vegetariskt. Vi har en person här som slaktar kyckling åt oss.

 

Det har hänt att vuxna och barn kastat stenar mot synagogan

 

Rachel och Albert är sefardiska judar, en grupp som fördrevs från Spanien i slutet av 1400-talet. En del av dem hamnade i Syrien där de blev en respekterad minoritet – åtminstone fram till 1900-talets mitt.

”Judarna flydde från Aleppo. Deras affärer sattes i brand och templet totalförstördes”, lyder en rubrik i dagstidningen al-Qabas från slutet av 1947. Tidningen, som gavs ut i Damaskus, är full av antisemitisk propaganda och uppmanar till hot och våld.

I samband med Palestinakonflikten och staten Israels tillkomst bröt oroligheter ut i flera syriska städer. I Syrien och resten av arabvärlden utsattes judiska medborgare för brutala övergrepp, något som sedan upprepades vid varje ny konflikt mellan arabiska länder och Israel.

Fram till 1992 levde Syriens judar under hårt kontrollerade former. De fick inte resa fritt utomlands, de förbjöds att göra militärtjänst eller att inta höga befattningar inom staten och de tvingades ansöka om tillstånd för att få resa mellan olika syriska städer. Till skillnad från övriga medborgare tvingades de också skriva in religionstillhörighet i sina ID-handlingar. Först 1992 hävde regeringen förbudet mot att lämna landet.

undefined

Albert och Rachel Comé i synagogan al-Franj i Damaskus, där det förr var fullt med folk på lördagarna. Snart är syskonparet ensamma kvar i den judiska församlingen.

Foto: Kassem Hamadé

De få kvarvarande judarna i Damaskus är en utsatt grupp.

– Det har hänt att vuxna och barn kastat stenar mot synagogan. Då har vi anmält det till polisen som snabbt har vidtagit åtgärder, säger Rachel.

Syrien är ett av de arabiska länder som fortfarande räknar Israel bland sina dödsfiender. Under de senaste två åren har israeliska militären bombat minst 200 mål i Syrien och avfyrat 800 missiler och raketer – enligt Israel är målen iranska eller kopplade till libanesiska Hizbolullah.

Ämnet är känsligt.

– Frågan om Israel angår inte oss, säger Albert.

– Det går inte att samarbeta med ett land som är fiende till Syrien, säger Rachel. Vi älskar vårt land.

 

Jag föredrar livet i Damaskus. Livet är enklare här.

 

Världens äldsta synagoga förstörd under kriget

Världens äldsta synagoga, avsevärt mycket äldre än al-Franj, ligger i stadsdelen Jobar i nordöstra Damaskus.

– Profeten Elias grav ligger där. Helgedomen är starkt förknippad med judisk historia och Elias grav är viktig för alla religioner, säger Albert Comé.

När kriget bröt ut för åtta år sedan tog väpnade syriska grupper kontroll över Jobar, som är en del av östra Ghouta. Nu ligger Jobar åter under regimens kontroll, men av världens äldsta synagoga återstår bara ruiner. Den har blivit utsatt för granatattacker, men även för vandalisering och plundring.

För ett par månader sedan stoppade turkisk polis en bil med fem personer som bland annat hade med sig Torarullar från synagogan i Jobar. De gripna anklagas för att tillhöra Faylaq al-Rahman – en filial av al-Qaida – och ska ha planerat att sälja de judiska föremålen på svarta marknaden.

Synagogan al-Franj byggdes under ottomanska riket på 1800-talet.

Rachel och Albert visar stolt runt i byggnaden: där hänger en tavla med Guds tio budord, där Davidstjärnor vackert snidade i trä, där en tavla med deras fars namn inskrivet.

Rachels och Alberts fem syskon – fyra bröder, en syster – emigrerade till Nordamerika i början av 1990-talet, så snart det blev möjligt. De bor nu i New York och Mexico City.

– Vi har hälsat på dem, men jag föredrar livet i Damaskus, säger Albert.

– Livet är enklare här och folk bryr sig mer om varandra. 

Försiktigt öppnar han skåpet där Torarullarna har stått sedan 1800-talet och inleder lördagsbönen i Syriens sista fungerande synagoga.

 

undefined

Kassem Hamadé hos Albert och Rachel Comé i al-Franj i Damaskus. Expressens Mellanösternkorrespondent är första journalisten som fått besöka synagogan sedan kriget bröt ut för drygt sju och ett halvt år sedan.

Foto: Kassem Hamadé

 

 

LÄS MER: Kassems Hamadés stora reportage från Syrien om sju år av krig