Svett, skräck och syrebrist – detta är viruskriget inifrån

– Jag ska hem till min fru och mina barn. Jag måste hem, säger Nermin, 37, med en svag röst som kämpar för varje centiliter syre.

Han vårdas av unga människor i rymd- eller dykarmasker med en ömhet som inga plastskynken eller luftslussar står emot.

I det innersta av Karolinska sjukhusets coronaavdelningar utanför Stockholm är kriget mot viruset långt ifrån över. 

Publicerad 17 maj 2020 kl 04.05

Nermin ligger närmast fönstret i en sal med tre andra patienter och skulle kunna se den klara himlen utanför. Men nu är han vänd i liggande sidoställning åt det andra hållet. Han ser sin fru på en mobilskärm. Handen med slangen rör sig långsamt. Han lyssnar på fruns uppmaningar om att vila och att ta hand om sig. Han hör hennes kärleksbetygelser. 

Hans tillstånd pendlar mellan olika grader av utmattning.

undefined

Nermin kämpar för sitt liv. Viruset gör allt det kan för att hindra andningen och personalen kämpar emot för att patienterna ska få luft.

Nermin är slutkörd. Men sidoläget gör andningen något lättare.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Sjuksköterskan Fredrik Larsson försöker lugna och förklara att IVA inte behöver betyda en slutstation.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

”Du måste äta! Blunda och tugga”, uppmanar Nermins fru över telefonen.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

I ett utstuderat virrvarr av sladdar och slangar mäts alla värden varje minut, dygnet runt.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Nermin ligger på en avdelning som heter för MIMA – medicinsk intermediärvårdsavdelning. Här läggs de in som behöver tung coronavård, men som fortfarande är vid olika grader av medvetande.

I likhet med de andra patienterna håller vi våra samtal med Nermin korta, men återkommande under våra dagar och nätter på avdelningen. De flesta är trötta.

Han berättar om sin oro för sina anställda, men känner sig trygg i att hans släktingar tar hand om firman. Men framför allt är det familjen som upptar hans tankar och rädsla:

– Familjen… det är… det viktigaste, säger han andfådd och berättar att när han kommer hem ska han minsann raka av skägget som present till sin fru.

Snart ska han få ett besked som späder på hans oro.  

undefined

Kitti, sjuksköterska, Tove, sjuksköterska, Birgit, undersköterska, Carolina, undersköterska. En kväll lyckades en sjuksköterska lägga beslag på en laddning hårskydd. Följande morgon var de slut. Då återstår det bara att tvätta håret ordentligt för att bli av med covidviruset efter 12,5 timmars arbete. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Kropparna skulle inte orka med IVA

Av de patienter som ligger på MIMA har några vaknat från intubering – det vill säga från nedsövningen där kroppen får syre genom ett plaströr i halsen. De kan vara på bättringsvägen. Andra kommer från avdelningar med lättare vård och kräver nu tyngre insatser. 

För ungefär hälften av de inlagda på avdelningen är detta så långt de kommer att komma på vårdstegen. Möjligheten att söva ned dem med en tub i halsen på obestämd tid betraktas som oklokt och inhumant. Deras kroppar skulle inte orka med vård på IVA, intensivvårdsavdelning. 

De är ”IVA-nollade”, som det kallas. Inte respektlöst. Bara krasst och tekniskt.

För dessa patienter är den runt femtio meter långa korridoren högst upp i Karolinska sjukhuset det yttersta de kan komma i den svenska vårdkedjan. Efter det finns det i bästa fall bara en lång väg tillbaka.

Allt blir blytungt för Jozsef: att äta, dricka - och andas. Men sköterskorna är där hela tiden och hjälper till.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Patienternas röster är svaga, hesa viskningar. Personalens röster måste tränga genom maskerna. Ibland återstår bara ögonkontakten, här med Erik.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

I nästan hela sitt 75-åriga liv har Erik varit stark och arbetat hårt. Nu behöver han all hjälp han kan få för att övervinna coronaviruset.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Om personalen på Eriks äldreboende hade haft hälften av dessa skydd så hade han troligen aldrig hamnat på MIMA-avdelningen.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Erik har olika former av dropp som är livsnödvändiga, även när kropparna är sköra och slitna.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

”Plötsligt ändras allt”

Under tiden vilar deras liv helt på sjukvårdspersonalens skuldror. Vårdpersonalen kan aldrig slappna av. 

– Allt kan gå jättefort. En som mått jättebra och som du stunden innan pratat fotboll med… ja, plötsligt ändras allt. Då är det du som spritar den människan som du just sett levande och packar in i den i en liksäck, säger sjuksköterskan Alice Pettersson när hon kryper upp i soffan i fikarummet. 

Den här fredagskvällen fyller Alice Pettersson 23 år. Hon har redan sett mer av liv och död än de flesta i hennes ålder. Kanske mer än vad många sjuksköterskor har sett under en hel karriär. Som den elitidrottare i fotboll hon är, går Alice in helhjärtat in i sitt arbete i ”grottan”. Så kallas MIMA-avdelningen dit ingen tränger in utan ett maximum av skyddsåtgärder mot viruset. På överarmen har Alice tatuerat två skålande, bubblande champagneglas.

– Livets dryck! säger hon och ler. 

Ett förkläde i plast får bli hårskydd. Alla hjälper alla i slussen (en omgjord matsal) på MIMA-avdelningen.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Alice Pettersson fyller 23 år den här fredagskvällen. Det första av tre 12,5-timmars pass på raken.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Maskerna är svensktillverkade. När de kom till MIMA-avdelningen ökade känslan av trygghet i arbetet.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

12,5 timmars jobb i tre dagar

Hennes kollega Martin Eriksson som bär en heltäckande hjälm med luftintag under sina pass har en astronaut tatuerad på armen.

– Det är David Bowies ”Major Tom”. Jag lät tatuera den efter ett långt nattpass, säger Martin Eriksson.

I likhet med många av sina kolleger går Alice på krisavtal. Det innebär att hon arbetar 12,5 timmar om dygnet, tre dagar i sträck, följt av två dagars vila.

Det kan låta både mycket och lite. Men efter varje pass i ”grottan” på två timmar kommer de ut svettiga och utmattade. De arbetar i ett höginfekterat område med skyddsmask, kanske med ljudet av en surrande ventil i öronen, beroende på modell, iklädda plastförkläden och ständigt pendlande mellan olika patienter, journaler och maskiner. 

Hårskydden har tagit slut, så många använder sig av egna lösningar med allt från hopknutna plastförkläden till egeninköpta badmössor.

undefined

Madelene, sjuksköterska, Adrian, sjuksköterska. De långa passen med patienter som inte alltid överlever sätter spår i ansikte, ögon och hjärta. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Syret försvinner på bara någon minut

En patient kan ”dippa”, det vill säga få kraftigt försämrad syreupptagning, från en minut till annan. 

En 62-årig man som kommit in samma dag verkar omtöcknad men stabil i sin upphöjda säng. Han kommer från intensivvårdsavdelningen, IVA där hans tub tagits bort. Nu andas han utan tub och är inte längre nedsövd.

Men när hans syrevärden försämras lite grand beslutar sjuksköterskorna att vända på honom i sängen. Det görs med varsamma händer för att inte rubba slangar och sladdar. 

Positionen är viktig för hur lungorna orkar ta in luft. Många coronapatienter har söndertrasade lungor, fulla med vätska och en ork som är satt ur spel.

undefined

Plötsligt håller 62-åringen på att dö av syrebrist. Men än en gång räddas han tillbaka till livet av personalen på MIMA. De måste hela tiden vara alerta. Om och om igen. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Sjuksköterskornas vana rörelser går över i lite hastigare gester och några ängsliga blickar på skärmarna intill sängen.

Ingenting hjälper. Syret försvinner i en allt mer oroande takt ur 62-åringens blodomlopp.

”De fruktar en blodpropp”

Rebecca Eriksson ringer på läkaren som är på den andra sidan av glasfönstret. Det är inte lätt att tala i en inplastad telefon genom en heltäckande, dykarliknande skyddsmask.

Halten syre dras successivt allt närmare maxdosen.

På någon minut strömmar fler kolleger till. Det bildas en klunga av människor där alla arbetar rytmiskt och mekaniskt. Dova röster gör sig hörda genom maskerna. Plastförkläden prasslar. Patienten ser nu helt frånvarande ut. Läkaren Julia ansluter, igenkännbar på sin vita ansiktsmask med filtret i pannhöjd.

– Jag tror att de fruktar en blodpropp, säger Rebecca Eriksson .

undefined

”Det har hänt att jag stått i två timmar och bara hållit en patient i handen”, säger sjuksköterskan Cecilia om maktlösheten när en patient dör. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Det enda vi inte ser med ögonen är aerosolerna, de mikroskopiska dropparna, bärare av coronaviruset. De sprids ännu kraftigare i luften kring patienten och bland vårdpersonalen när syret dras på i slangen kring näsa och mun.

Sjuksköterskan Rebecca Eriksson kan äntligen backa ett par steg.

– Det gick så jävla fort plötsligt! Från på 11,5 damp han till 6,2. Bara så här, säger hon genom masken och knäpper med fingrarna. 

I ovetenskaplig översättning är tillståndet som att gasa på i en bil där motorn överhettar, men inte kommer någonstans. Väldigt nära döden, helt enkelt. 

Arbetslaget lyckas efter några långa minuter rädda 62-åringen tillbaka till ett stabilare tillstånd. Följande dag kommer han att skickas tillbaka till intensivvårdsavdelningen IVA, för att eventuellt sövas ned igen på obestämd tid.

undefined

Sjuksköterskan Cecilia och läkaren Julia ser till en patient. Den tomma sängen blir sällan tom länge. För de som arbetar här är kampen mot viruset långt ifrån över. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Coronabehandling har alltid ett pris.  

Att spruta in syre på högt tryck och i hög halt i redan trasiga lungor kan ge allvarliga skador och vara giftigt. Ingen vet ännu med säkerhet hur och om alla sår kan läkas? Speciellt ifall behandlingen måste fortgå länge. Att inte få in tillräckligt med syre ger å andra sidan skador i hjärnan. 

Pest eller kolera.

Covid!

Patienterna bredvid hör allt

Under hela utryckningen lyssnar och tittar grannarna i sängarna bredvid på med ängsliga blickar. Alla vet att de själva kan vara i centrum för nästa larm. En ligger bakom skärm. Mannen i sängen mittemot tittar på med uppspärrade ögon.

Emir tittar oroat på när patienten mittemot plötsligt blir sämre.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Alla patienter sneglar oroat på vad som händer med grannen i sängen bredvid.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Även om det fanns plats nog skulle det inte vara säkert att ha alla patienter i enskilda rum. Personalen måste kunna hålla uppsikt på flera patienter samtidigt i de tillstånd som de befinner sig. 

I den första salen sitter de som på en kommandobrygga och övervakar fyra, fem patienter samtidigt, när de inte är vid deras sängar. 

Lika många par lungor rosslar, hostar eller väser

En av dem tillhör Peter från Södertälje. I sina orange hörlurar stänger han ute ljudet av pipande maskiner och larm med ZZ Top och Rolling Stones. Sjuksköterskorna har just bytt ut hans svettdrypande lakan och sovsärk.

– Killen där bredvid mår inte vidare bra verkar det som, säger han efter en stund när vi pratar om undulater, släktforskning och oroliga familjemedlemmar.

undefined

Patienten Peter stänger ute larmet från maskinerna med ZZ Top och Rolling Stones. Ibland kan han tala oupphörligt om allt från släktforskning till undulater för att timmen efter knappt orka andas. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Peter talar också om sitt äktenskap och om hur ingen av hans kamrater trodde att hans avsevärt yngre fru skulle hålla fast vid honom, trots åldersskillnaden.

– Men nu har vi varit gifta i 28 år, säger han triumferande. I denna stund, när han oroar sig för sänggrannens prognos, finns det en sak Peter inte vet: att innan veckan är slut kommer hans fru Katarina sitta med sin älskade i ett enskilt rum på MIMA och hålla honom i handen när han tar sitt sista andetag.

Oroväckande ljud från lungorna

I virusepidemin tror man ofta att det finns någon som har det lite värre. Mannen i grannsängens lungor ger ett rytmiskt oroväckande ljud ifrån sig. Han är i ett tillstånd där det är svårt att avgöra nivån av närvaro. Ögonen är öppna. Huvudet rör sig ibland. Sjuksköterskorna utgår däremot alltid från att patienten är på vår sida av verkligheten.

– Vi är noga med att säga vilken dag det är och hur vädret är ute. Vi skriver det också på en lapp så att de kan läsa det ifall de inte kan höra, förklarar en sjuksköterska i rymdhjälm.

undefined

Anestesisköterskan Maryam håller sig redo framför rummet där akutfallen tas emot från ambulanser. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Matsalen har förvandlats till sluss

Framåt kvällen ringer läkaren Sara Grass upp anhöriga till patienterna. 

De anhörigas välmående är också bräckligt och kan lätt slå över i sjukdom och psykisk ohälsa, förklarar hon. Att kommunicera över videolänk med en närstående som just kommit upp från en längre tids konstgjord koma kan vara en traumatisk upplevelse. Speciellt som ingen – varken läkare eller anhöriga – alltid kan vara säkra på hur nåbara de var under ett sådant samtal, eller kommer att bli i framtiden.

undefined

Rikard, sjuksköterska, Cecilia, sköterska, Belinda, undersköterska, Henrik, sjuksköterska. Efter ett två timmars pass i en höginfekterad miljö där ingen överlevnad är given. Utan dryck eller paus. Längre bör de inte vara inne i ”grottan”, varje gång. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

När coronan kom till Karolinska kastades många rutiner och processer överbord, berättar Christa Olovsson som har ett administrativt ansvar för avdelningen. Saker var tvungna att gå fort. Problem behövde lösas och inte processas.

– Vi behövde en sluss. Någon kom på att ”vi har ju en matsal där borta”. Vips blev det en sluss med in- och utgång. Sedan kunde vi inte springa ut och in med medicin. Ett rum där inne fick bli medicinskåp. Folk fixade och trixade, säger Christa Olovsson. 

Yrkesstoltheten ökade i takt med att det ena problemet efter det andra löstes. På anslagstavlan i medicinrummet i ”grottan” har någon skrivit ”Vi är bäst”, ”Heja, heja” och ”Kämpa, vi gör skillnad”. En annan har ritat ett uppsträckt långfinger under ett ”Fuck covid”.

– Det här jobbet är verkligen roligt, naturligtvis när man ser att folk blir bättre och kommer härifrån – men också i det tragiska att man kan finnas för patienterna och de anhöriga, säger MIMA-sjuksköterskan Madelen Bergström, 30 år. 

En paus efter midnatt. Det gäller att spara så mycket som möjligt på krafterna. Natten blir lång.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

De svarta liksäckarna är gjorda i tjock plast och ligger i slussen där man tar på sig skyddskläderna inför varje arbetspass.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Skämt blandas med djupaste allvar i fikarummet. De får regelbundet professionell närvaro i avlastningssamtalen.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

”Ej HLR” (hjärt-lungräddning) /”Ej IVA” (intensivvårdsavdelning). Hälften av patienterna är ”IVA-nollade”. De är för svaga för tyngre vård än vad de redan får.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Många föredrar att i stället för att bära långärmat och plasthandskar, kavla upp ärmarna och sprita händerna oavbrutet.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Utanför sjukhuset står elva kylcontainrar för att förvara avlidna i väntan på vidare färd till krematorium.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Trots att hon är gravid och väntar sitt tredje barn har hon propsat på att arbeta direkt med covidpatienterna.

– Det är ju det här som jag är utbildad för, säger Madelen Bergström när hon hämtar lite medicin till en patient i dåligt skick.

Ambulansen kommer med snickaren Per-Erik

Coronan ruskade om hela sjukhuset, från gatuplan till tak. 

På ambulansparkeringen byggdes extra mottagningsrum med plywoodskivor. Bredvid finns de ordinarie rummen som måste desinfekteras efter varje patient. Det är där som en ambulans för in den pensionerade snickaren.

– Se upp! Han är lång. Väldigt lång. Ett, två, tre, säger undersköterskan Anders Gran när den reslige mannen lyfts över till sjukhusbåren.

undefined

Per anländer till sjuhuset med andningssvårigheter. Han testas för covid-19 med en gång i akutrummet.

Läkaren Haifa och undersköterskan Anders tar genast hand om den pensionerade snickaren Per.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

I akutrummet finns allt som krävs för livräddande insatser.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

”Hur känns det?”, undrar doktor Haifa.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

På akuten kan de utföra coronatest i näsa och svalg och få resultatet inom två timmar.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Efter ett par timmar i ett bås intill receptionen förs Per till en avdelning högre upp. Den goda nyheten är att maten är bättre där.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Tack vare saneringsteknikern Johanna Hedlunds insats vinner ambulanspersonalen dyrbar tid till fler körningar.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Per har feber och andnöd. Han undersöks och frågas ut av läkaren och larmteamet. En tops förs in i näsa för covidtest som delas upp i tre små provrör, två blå och ett rött med med text på kinesiska. 

Innan ambulanspersonalen kör vidare har saneraren Johanna Hedlund, hunnit gnugga och sprita alla nödvändiga ytor i deras fordon. Hon har sin lilla hörna på parkeringen, redo att klä sig i skyddsdräkt och göra ambulansen brukbar igen på fem-tio minuter. Det är tid som sparas in för ambulanspersonalen som kan köra vidare snabbare till nya patienter.

– Jag älskar mitt yrke! Dessutom har jag aldrig fått så mycket uppskattning som nuförtiden, säger Johanna som knappt tar någon paus under hela kvällen.

”Man lär sig att stänga av”

Personal med skyddsmasker går kors och tvärs. Ett bord med skyddshandskar, masker och förkläden är uppställt invid disken, bland annat för besök till båsen. 

undefined

Eva, undersköterska, Marina, sjuksköterska, Tove, sjuksköterska, Stephanie, sjuksköterska. De flesta sjuksköterskornas på MIMA-avdelningen vittnar om samma liv sedan april: arbeta, sova och arbeta igen. Många har slutat lyssna på nyheterna. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

”Löparna” är de som ilar som ilar runt och ser till att allt finns där och när det behövs. Fixar, hämtar och städar. De kommer från olika håll i samhället och kastas in i en historiskt unik situation för svensk vård. Den före detta flygvärdinnan Evelyn Åkerman hade prinsessan Sofia i sin klass på distanskursen inom ramen för beredskapslyftet. 

I dag är Evelyn kluven till uppgiften. Hon är glad och stolt över att göra en insats, men inte säker på att hon vill stanna:

– Man blir lite ledsen här. Jag ser folk må dåligt. Man lär sig att stänga av, säger hon.

På en brits meter från henne, intill receptionen ligger Per-Erik i sin rutiga flanellskjorta på en brits i ett av båsen i akutmottagningen.

Transportören Joakim för Per till en ny avdelning.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

”Jag sade till Per att på Karolinska kommer han att få den bästa vården”, berättar Pers fru Soila.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Teströren för corona har etiketter på kinesiska.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

”Ja, man är ju inte vidare kaxig”, säger Per.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Snickaren med det vita skägget ser ut som själva sinnebilden av en folkhemsbyggare av den strävsammare generationen. Testsvaret har kommit:

– Det sade att jag är coronapositiv, förklarar han och lägger till:

– Ja, nu är man ju inte vidare kaxig.

Han förs upp till ett rum på en avdelning högre upp. Där ska han få mat serverad av personal i skyddsmasker. Följande dag är han kvar på samma avdelning. Vilket får ses som ett gott tecken.

Trebarnspappan flyttas till IVA

Ännu högre upp på Mimas stängda avdelning har trebarnspappan Nermin just fått beskedet att han ska flyttas till IVA-avdelningen. Det behöver inte betyda att han nödvändigtvis ska sövas ned. 

– Det kommer att se ut ungefär som här. Det kan bli så att du kommer tillbaka om en dag eller två, lugnar sjuksköterskan Fredrik Larsson. 

undefined

Nermin ska flyttas till IVA och det går undan i korridoren. Även om det finns en syrgastub med på resan så finns alltid rädslan för en incident, mellan två avdelningar. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Men ordet IVA är laddat. Speciellt för Nermin som har närstående som har drabbats hårt av corona.

– Har du frågor så tveka inte så försöker vi svara så gott vi kan, säger sjuksköterskan med så mjuk röst man kan få genom ett luftfilter på en skyddsmask.

En syrgastub lastas på Nermins säng innan han rullas i väg. Alla förflyttningar av patienter har ett litet orosmoment med sig. Det blir en förhållandevis lång färd då de två avdelningarna ligger långt ifrån varandra och på olika plan. Det prasslar av plasten när sjuksköterskorna i snabb takt skjuter sängen genom korridorerna. 

undefined

Snart ska Frank få lämna avdelningen för en annan, med inte lika tung vård. Han är på rätt väg. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

”De gör ett fantastiskt jobb”

Men det finns också mer uppsluppna avfärder från coronaavdelningen MIMA.

Följande dag lämnar Frank avdelningen för en lägre vårdnivå. Under tiden hade han hunnit bli trött på teven i rummet, få snus levererat och bli rejält otålig, trots hostattackerna. 

Även om han konstant hyllade vårdpersonalens arbete:

– De gör ett fantastiskt jobb, slår han fast.

Vi skämtar med honom om att han nu kan föra tillbaka den där summan pengar som han hade fört över till sina barn när han blev inlagd, i händelse av…

Tillsammans med Roberto som fick ta den krisande patientens plats under knappt 24 timmar rullas Frank ut mellan stora leenden bakom personalens visir. 

undefined

Två vimplar för två patienter som fått lämna avdelningen i bättre skick än när de kom. Sen spritade de händerna och gick tillbaka till arbetet.

Den röda klämman på Franks hand håller koll på syret i kroppen. Positionen på mage underlättar andningen.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Roberto pratar med sin syster på telefon. Han känner sig starkare och andas bättre.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

De astronautliknande maskerna är bra, men ljudet av fläktarna som bärs på ryggen surrar konstant i öronen.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Patienterna får gröna och röda vimplar

På kvällen får Roberto en grön vimpel med sina initialer och födelsedatum upphängd i taket i korridoren på avdelningen. Frank får en liknande, grön. En påminnelse om att många blir bättre och en uppmuntran för de som går på sina skift.

Roberto och Frank blir vimplar 54 och 55.

Men hur många svarta liksäckar går det på de röda och gröna vimplarna, frågar vi doktor Julia när hon under natten byter om till skyddskläder intill de svarta, tjocka plastpåsarna.

– Det är säkert lika många. Tyvärr. Det märker man när man signerar handlingarna efter dagens slut, säger hon och skyndar i väg.

undefined

När coronan kom fick hela sjukhuset trappa upp kapaciteten. Bland annat med nya bås. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Det är den bistra verkligheten som måste bearbetas i fikarummet. Flera av sjuksköterskorna berättar hur stämningen ändrades med corona. Tunga ämnen som ingen kunde ha drömt om att diskutera med kollegerna vädras nu mellan bulle och kaffe.

Här talar man om sambor som belastas eller besparas, görs delaktiga eller hålls utanför en arbetsvardag som ibland känns som en parallell verklighet – såvida det inte var världen där utanför som blivit parallell? Många känner sig upprörda över aningslösheten där ute om att pandemin är långt ifrån över.

Regelbundet går larmet när en sladd eller slang glappar i sömnen.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

På fingertoppar, tår eller öronsnibbar lyser testklämmor som mäter syremättnaden.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Fick kontakt med sonen efter femton år

Det är påtagligt hur personalen svetsas samman med patienterna som de vårdar. Flera patienter berättar för oss om hur svårt det ibland är att hantera de anhöriga hemma. Deras oro blir ibland både krävande och kvävande.

– Är det verkligen jag som ska behöva trösta dem, undrar en av dem som har en mörk prognos över sig.

Men det finns också återföreningar. I ett av rummen ligger en mycket sjuk man och lyssnar på musik i en radio som en sjuksköterska har skakat fram. På lördagen berättar han för oss att han inte har haft någon kontakt med sin son på femton år. Det smärtar honom.

På söndagen har de knutit samman igen över telefon.

Personerna i reportaget

Expressen har talat med alla personer som förekommer i reportaget i text och bild, liksom med deras anhöriga när det gäller patienter. Samtliga har gett sitt medgivande till denna publicering.
Vi tackar dem alla varmt för förtroendet.