Tysk SS-officer avslöjade gaskamrarna för svensk diplomat

Sent på kvällen den 20 augusti 1942 tar den svenske diplomaten Göran von Otter nattåget från Warszawa till Berlin. Under en rökpaus på perrongen möter han en uniformerad tysk SS-officer som verkar nervös och upprörd. 

Svensken bjuder honom på en cigarett. Tysken tackar och säger:  

– Får jag berätta något ytterst viktigt för er? I går såg jag något hemskt. 

– Handlar det om judarna? frågar von Otter. 

– Ja, om judarna som dödas i öst, svarar SS-löjtnanten Kurt Gerstein som är på väg hem till Berlin efter en tjänsteresa till de nazistiska dödslägren Belzec och Treblinka.

I sex timmar berättar Gerstein i detalj om vad han sett i Belzec en dag tidigare. Om hur tusentals judar med piskor, hugg och slag drivs in i gaskammaren där de mördas med dieselavgaser; hans eget uppdrag under denna resa var att förbereda användandet av Zyklon B, cyanväte, den gas som kommer att göra dödandet mer effektivt.

Han berättar att det tar exakt 32 minuter innan alla är döda, han tog tid med stoppur, och att tvångsarbetare drog ut guldtänder och letade efter pengar och ädelstenar på de döda kropparna.

Det nattliga mötet på tåget går till världshistorien – och leder fram till ett av den svenska politikens stora svek under andra världskriget. 

Svek mot offren och visselblåsaren

Ett svek mot Förintelsens offer när Sveriges utrikesdepartement inte för vidare de sensationella, helt nya uppgifter som von Otter får av Gerstein om att nazisterna använder gas för att mörda judar. Och ett svek mot visselblåsaren Gerstein som efter kriget grips som krigsförbrytare och hittas hängd i sin cell.

Det historiska mötet leder också till ett liv fullt av samvetskval och grubblerier för Göran von Otter. Han frågar sig fram till sin död om han inte kunde ha gjort mer för att upplysa världen trots att hans överordnade på UD lade locket på. De beordrade honom att inte skriva någon rapport, så informationen når aldrig utanför UD:s väggar.

Mötet på nattåget skildras i en lång rad böcker, teaterpjäser och filmer, senast i dokumentären ”En svensk tiger” av Carl Svensson som kom 2018 och nu finns på SVT Play sedan flera medier krävt att den skulle visas medan SVT ansåg att den var för lång.  

Mötet tas också upp i forskningsrapporter och artiklar och har figurerat i stora Förintelserelaterade rättegångar. Gersteins berättelse ses som unik information – som aldrig nådde vidare.

 – Sverige hade en passiv attityd. Man slog dövörat till, man blundade inför Förintelsen. Det är ett klart svek, inget som tål en granskning, säger tidigare statsministern Göran Persson. 

– Det tog många år innan denna officiella svenska hållning bröts. Att andra gjorde på samma sätt är ingen ursäkt. Det är en av de stora skandalerna i svensk och europeisk politik under 1900-talet, säger han.

Göran Persson drog 1997 i gång informationsinsatsen ”Levande historia” – som utvecklades till myndigheten Forum för levande historia – när han fått klart för sig att många svenska ungdomar var osäkra på om Förintelsen verkligen ägt rum.

Skulle hjälpa fängslade svenskar

Efter den dramatiska tågresan är von Otter ”helt förstörd”, har hans fru Anne-Marie berättat. Han går till sitt arbete på ambassaden i Berlin och börjar skriva en rapport om mötet med Gerstein. Men hans chef Eric von Post säger till honom att sluta skriva, ”att inte fästa något på papper”, och att i stället rapportera muntligt till UD nästa gång han är i Stockholm.

Göran von Otter skriver dock andra rapporter som snabbt går i väg till Stockholm med kurirpost. De handlar om hans möten med Warszawa-svenskarna, en grupp svenska affärsmän i Warszawa som fängslats av tyskarna sedan de i flera år hjälpt den polska motståndsrörelsen att förmedla information till Polens exilregering i London. Bland annat om massmorden på judar.

Det var för att försöka hjälpa dem som han rest till Warszawa ett par dagar tidigare. Detta skildras i boken ”Warszawasvenskarna” (2014), skriven av Expressens tidigare chefredaktör Staffan Thorsell.

Rapport efter fem månader

Först fem månader senare, i januari 1943, kommer von Otter till Stockholm. Han berättar för Staffan Söderblom, chef för UD:s politiska avdelning, om sitt möte med ögonvittnet Gerstein. Men informationen stannar innanför UD:s väggar. Den skrivs inte ned, den rapporteras inte vidare. Inte till de allierade som kämpade mot Nazityskland och framför allt inte till den svenska pressen.

Långt senare, efter krigsslutet, blir Kurt Gersteins egen rapport känd. Den offentliggörs 1946 i samband med Nürnbergrättegångarna mot de nazistiska krigsförbrytarna.

Människorna väntar i sina gaskammare. Man hör hur de gråter … Efter två timmar och 49 minuter startar dieseln …

Journalisten och författaren Birgitta von Otter, dotter till Göran von Otter, återger delar av rapporten i en artikel i Expressen år 2000:

”… några minuter senare kommer det första tåget från Lemberg. 45 vagnar med 6 700 människor. 1 450 redan döda vid ankomsten. Bakom små taggtrådsförsedda fönstergluggar skymtar barn, gula i ansiktet, dödsförskräckta, män, kvinnor. Tåget stannar. 200 ukrainare som kommenderats till denna tjänst rycker upp dörrarna och jagar med läderpiskor ut människorna ur vagnarna.

”SS-sergeanten Heckenholt försöker få i gång dieselmotorn. Men den går inte i gång ... Jag ser allt och jag väntar. Mitt stoppur registrerar allt. 50 minuter. 70 minuter – dieseln vägrar starta! Människorna väntar i sina gaskammare. Man hör hur de gråter … Efter två timmar och 49 minuter startar dieseln … 

”Efter 28 minuter lever ännu några få, det ser man genom det lilla fönstret genom vilket den elektriska lampan ett ögonblick lyser upp rummets inre. Till slut efter 32 minuter, alla är döda.

Unik rapport

Liknande skildringar har publicerats efter Förintelsen. Men i augusti 1942, när Göran von Otter får höra det, är det en helt unik ögonvittnesrapport. 

– Vi bedömde det nog som allt för riskabelt att förmedla information från en stridande part till en annan. 1942 var Tyskland fortfarande överlägset och det skulle ha varit mycket riskabelt för Sverige att agera i en sådan här sak, sade Staffan Söderblom många år senare, 1979, till Aftonbladet.

Samme Söderblom pekas ut som en av de främst ansvariga för Sveriges undfallenhet gentemot Sovjetunionen när det gäller Raoul Wallenbergs öde. Han blir ambassadör i Moskva och säger 1946 till den sovjetiske diktatorn Stalin att ”jag är personligen övertygad om att Wallenberg fallit offer för en olycka eller för rövare”. Ett uttalande som har fått mycket stark kritik.

...antog att detta då var känt för hela världen.

Frågan om Sveriges agerande – eller brist på agerande – efter von Otters möte med Gerstein kommer upp i flera rättegångar under efterkrigstiden. 

Göran von Otter kallas 1955 som vittne till en rättegång i Frankfurt där chefen för det tyska kemiföretaget Degesch, som levererat gasen Zyklon B till dödslägren, står åtalad för medhjälp till mord på 350 000 judar – och frikänns. Nu upptäcker svenska tidningar för första gången att Sverige fått en tidig rapport om Förintelsen.

Också 1961 i Eichmann-rättegången i Jerusalem mot SS-översten Adolf Eichmann, en av Förintelsens arkitekter, kommer Sverige upp. Nu meddelar svenska UD att man 1942 fick en muntlig rapport om massutrotning av judar, men inte vidarebefordrade den för att man trodde att uppgifterna redan var kända: Man ”antog att detta då var känt för hela världen”.

Vittnar mot Förintelseförnekare

1981 ställs den franske Förintelseförnekaren Robert Faurisson inför rätta och von Otter kallas på nytt som vittne. Expressens dåvarande kulturchef Arne Ruth är den ende svenske journalist som på plats i Paris rapporterar om rättegången. 

– Jag talade mycket med Göran von Otter under rättegången. Han kände det nästan som en religiös plikt att vara med eftersom Faurisson förnekade Förintelsen, säger Arne Ruth, som fick Stora journalistpriset 1997 för sin ”kamp mot historielöshet”. 

– Sveriges agerande i den här saken är ett mycket allvarligt svek mot både offren och visselblåsaren. Men man ska inte anklaga Göran von Otter, han var en underordnad tjänsteman. UD förtjänar att bära skulden och UD var en del av samlingsregeringen. 

– En fråga av den här kalibern faller utanför definitionen av nationell säkerhet. Man kan inte med något argument försvara att informationen inte förs vidare, säger han.

Tal i underhuset

Klas Åmark, professor emeritus i historia vid Stockholms universitet som forskat mycket om Sveriges förhållande till Nazityskland och Förintelsen, säger att UD faktiskt kan ha ansett att Gersteins information var mer eller mindre känd när von Otter rapporterade i januari 1943. 

Den 17 december 1942 fördömde de allierade Nazitysklands massmord på judar och den brittiske utrikesministern Anthony Eden gav en detaljerad redogörelse i det brittiska underhuset samma dag. 

– Det är möjligt att UD tyckte att saken redan var känd efter Edens tal i underhuset. UD hade vidarebefordrat tidigare, inte lika utförliga uppgifter om mord på judar till både USA och Storbritannien. Det kan också vara så att man valde att begrava von Otters rapport för att slippa konflikter med tyskarna, säger Klas Åmark. 

– Det unika i Gersteins uppgifter är gasningen. Den metoden nämns inte i Edens tal som innehöll information från den polska exilregeringen som bland annat fått den via Warszawasvenskarna. 

”Mörkade för svenska folket”

– Det är kristallklart att det handlade om att mörka för svenska folket. Den svenska regeringen gick mycket långt för att stoppa det som kallades grymhetspropaganda, men som ofta var korrekt, säger han.

Klas Åmark förklarar att von Otters chefer på ambassaden i Berlin, ambassadör Arvid Richert och ställföreträdaren Eric von Post, gick mycket långt när det gällde att argumentera för svenska eftergifter till Tyskland. Richert ville att Sverige skulle vidta åtgärder i förväg för att slippa ultimatum från Tyskland.

Senare dömdes en kontorist till fängelse för spioneri, hon hade lämnat uppgifter till Gestapo.

Richert avslutade sin karriär som landshövding i Älvsborgs län. von Post, också känd som poet, blev ambassadör i Rom.

Samtidigt kan det ha funnits andra skäl för att cheferna på ambassaden inte ville att von Otter skulle skriva en rapport, enligt Åmark. Ledningen visste att det fanns en läcka på ambassaden. Senare dömdes en kontorist till fängelse för spioneri, hon hade lämnat uppgifter till Gestapo.

Greps av de allierade

Efter kriget greps Kurt Gerstein av de allierade segrarmakterna. Som SS-officer ställdes han inför rätta som krigsförbrytare. 

Göran von Otter skrev ett brev för att rentvå Gerstein – men när det kom fram var denne redan död. Han hittades hängd i sin cell, oklart om självmord eller om han mördades av medfångar som fruktade att han skulle vittna mot dem.

Enligt samstämmiga uppgifter var Gerstein en komplicerad figur. Han var djupt troende kristen, gick tidigt med i nazistpartiet och anslöt sig till SS. Samtidigt greps han för protester mot nazismen och för att han hade olagliga broschyrer hemma. 

Enligt egen uppgift blev han SS-officer för att inifrån ”klara ut” vad som hände, detta sedan hans svägerska blivit offer för nazisternas ”dödshjälp” till mentalpatienter.

Medverkade till massmorden

Som SS-officer var han djupt inne i förintelseapparaten och medverkade till massmorden – medan han försökte nå ut med information till diplomater från neutrala länder och till katolska kyrkan.

Dokumentären ”En svensk tiger” visar ett känsloladdat möte mellan Birgitta von Otter och Gersteins dotter Adelheid von Platen. 

– Det var ett väldigt rörande möte. Det var starkt att träffa dottern till Kurt Gerstein vars mod och risktagande jag fylls av beundran för, säger Birgitta von Otter.

– Gersteins familj fick länge lida, pappan betraktades som krigsförbrytare, hans änka fick ingen pension. Först efter många år lyckades de återupprätta honom, säger hon.

Hon förklarar att hennes far hade dåligt samvete dels för att han inte hade gjort mer för att sprida Gersteins information, dels för att han inte i tid hade skickat det brev som kunde ha fått Gerstein frikänd i krigsförbrytarrättegången. 

Dåligt samvete

– Gerstein-historien följde pappa genom hela hans liv. Han hade skuldkänslor för att inte gjorde något av Gersteins uppgifter och önskemål. Det vilade tungt på hans samvete, säger Birgitta von Otter.

– Han hade också dåligt samvete för att han inte hade skickat brevet som rentvådde Gerstein lite tidigare, det hade kunnat rädda dennes liv. Pappa vittnade i Faurisson-rättegången och sökte upp Gersteins änka, det var ett sätt att avbörda sig skulden, säger hon.

Göran von Otter, som dog 1988, berättade flera gånger i intervjuer om sina samvetsförebråelser. 

– Jag borde ha bullrat mer. Förvissat mig om att de allierade verkligen fick del av vad Kurt Gerstein hade sett och berättade. Det var fel av mig att falla undan för mina överordnade, sade han till Svenska Dagbladet 1984.

Dag för dag

1 september 1939. Andra världskriget startar med Tysklands invasion av Polen. Två dagar senare förklarar Storbritannien och Frankrike krig mot Tyskland.

1939–1941. Tyskland lägger stora delar av Europa under sig. I juni 1941 inleds en invasion av Sovjetunionen.

7 december 1941. Japan anfaller en amerikansk marinbas vid Pearl Harbor på Hawaii och USA går in i kriget.

21 augusti 1942. SS-officeren Kurt Gerstein möter den svenske diplomaten Göran von Otter på ett tåg – och avslöjar att nazisterna mördar judar med gas.

22 augusti 1942. von Otters chef på svenska ambassaden i Berlin stoppar hans skriftliga rapport om mötet med Gerstein.

Januari 1943. von Otter rapporterar muntligt till politiske chefen på UD i Stockholm. UD mörkar rapporten.

2 februari 1943. Nästan två miljoner döda människor senare är slaget vid Stalingrad över. Tyskland går ur som förlorare i en av krigets viktigaste vändpunkter. I november 1942 vände också kriget i Nordafrika till de allierades fördel.

30 april 1945. Adolf Hitler begår självmord i sin bunker. En dryg vecka senare kapitulerar Tyskland, den 8 maj.

Maj 1945. Gerstein, gripen som misstänkt krigsförbrytare, överlämnar en rapport till segrarmakterna.

23 juli 1945. von Otter skriver ett brev för att rentvå Gerstein.

25 juli 1945. Gerstein hittas hängd i sin cell i franskt fängelse.

1955. von Otter vittnar i en krigsförbrytarrättegång i Frankfurt. Mötet med Gerstein nämns för första gången i svenska medier.

1961. Mötet von Otter–Gerstein kommer upp i Eichmannrättegången i Jerusalem. 

1965. Gerstein rentvås i Tyskland.

1981. von Otter vittnar i rättegången mot den franske Förintelseförnekaren Robert Faurisson i Paris.

2018. Dokumentären ”En svensk tiger” visar ett möte mellan Birgitta von Otter, dotter till Göran, och Gersteins dotter Adelheid von Platen.