Han är två år, väger sju kilo och har slutat att gå – sakta dör pojken av hunger

Svälten – diktaturens vapen: "Klär vi oss inte i rött får vi ingen hjälp"

MARACAIBO. Barn dör av hunger, sjuka vägras vård och kriminella härjar fritt. Venezuelas regering försöker dölja lidandet för omvärlden.

Under ett par veckor reste Expressen runt i Sydamerikas en gång rikaste land – i dag en utblottad socialistdiktatur.

Vi träffade de som i det tysta kämpar för människovärdet.

Publicerad 7 feb 2018 kl 20.02

Yoenio orkar inte längre leka med sina plastleksaker på den dammiga jorden. Nu ligger han mest i hängmattan, apatisk. Inne i stugan står tv:n på med tecknade barnprogram.

Han är två år, väger sju kilo och har slutat gå. I ett annat land eller i en annan tid borde han egentligen väga det dubbla. Det finns många ord i läkarlitteraturen för vad han lider av, men det rakaste är att pojken sakta dör av hunger.

Hans lilla kropp har börjat äta på sig själv.

Utanför den lilla stugan står en bucklig kastrull och puttrar. Det liknar en rödvinsky med någonting som smaksätter det.

– Det är linser. Ett halvt kilo, säger Yoenios mamma, Maribel Gonzales, 30 år.

Halvkilot linser ska delas på tretton familjemedlemmar och är deras enda mål mat den här dagen. Familjen bor utanför Maracaibo i västra Venezuela - nästan bokstavligen ovanpå världens största oljereserv.

Tvåårige Yoenios tillstånd är ett av de skäl som gör att Venezuelas regering på löpande band vägrar visum till utländska journalister. Av samma skäl har regimen slutat förse internationella ekonomer med statistik. Statistik behandlas i dag som statshemligheter. När hälsoministeriet förra året råkade publicera siffran 11 446 döda barn under ett år i undernäring så blev det ramaskri i maktens korridorer.

undefined

Ofta får Maribel Gonzales gå runt bland grannar och vänner för att se om någon kan ge familjen något att äta.

Foto: Niclas Hammarström

undefined

På spisen puttrar ett halvt kilo linser. Det ska räcka till tretton personer.

Foto: Niclas Hammarström

Hälsoministern fick sparken

Dokumentet tog genast bort och hälsoministern fick sparken. Den militära bevakningen av civila sjukhus förstärktes över hela landet. Speciellt som siffran pekade på en skenande kurva från en hundrafalt lägre siffra ett par år tidigare.

undefined

Helt lyckas regimen inte stänga landet för insyn, även om utländska journalister har avvisats, misshandlats, arresterats och deporterats. Vissa journalister uppger en bekant som de ska träffa i landet. Andra går genom tullen på flygplatsen i Caracas med en surfingbräda under armen. Expressen valde simfenor och snorkel i bagaget…

Det händer att ingen av oss får något i magen på hela dagen

Besökaren möts av ett land i fritt fall. Det gäller även jordbruket.

– Min man arbetade med att mjölka kor på en stor gård innan han tvingades gå. Nu söker han jobb och mat där han kan hitta det, säger Maribel Gonzales.

– Det känns väldigt långt borta, tiden innan krisen. Då levde vi gott! Vi kunde äta kött flera gånger i veckan. Vi hade majsbröd, olja, nudlar, ris. Inget av det hittar vi i dag! Vi minns inte ens hur mjölbananer smakar, säger Maribel.

undefined

Yoenio orkar inte längre leka med sina plastleksaker. Nu ligger han mest i hängmattan, apatisk.

Foto: Niclas Hammarström

Ofta får hon gå runt bland grannar och vänner för att se om någon kan ge familjen något att äta – åtminstone till barnen.

– Men det händer att ingen av oss får något i magen på hela dagen, säger hon.

Benen bär inte längre barnen

Många barn vi möter runt oljebukten intill Maracaibo bär på symptom som man kan se i afrikanska svältkatastrofer: hår med urlakad färg, rinnande näsor, infekterade ögon och smala armar och ben som inte längre bär dem. De lyckligt lottade orkar fortfarande längta efter mat.

– I morse grät min treåring Garbin för att han var hungrig. Men jag hade ju inget att ge honom! Jag gick med honom framför huset fram och tillbaka för att försöka lugna honom, säger Andreina, 41. Hon tillhör indianbefolkningen wayou och bor utanför Sinamaica i ett fiskeläge intill oljebukten. Fångsterna av räkor och fisk blir allt mindre – och fruktas dessutom vara förgiftade av oljeindustrin.

Regimen använder sig av hungern som ett politiskt vapen

undefined

Yelitza Maldonado, 48, har inte ätit på länge och brister ut i gråt när hon får en bit bröd av syster Maria på kliniken som drivs av kyrkan.

Foto: Niclas Hammarström

"Jag har ingen mat att ge honom"

Hjälp är svår att få. Röster ur oppositionen i Venezuela hävdar att regimen använder sig av hungern som ett politiskt vapen för att hålla befolkningen i schack. I samhället La Concepción menar en kvinna att alternativen är få när man inte är rik i Venezuela:

– Om vi inte klär oss i röda tröjor och går på det lokala socialistpartiets möten så kan vi glömma all eventuell hjälp i form av matpaket eller annat, säger kvinnan som inte vågar figurera med sitt namn ens i svensk press.

En stund senare samtalar vi i dörröppningen med 26-åriga Luisandry Piñas enkla hus i tegelsten och cementgolv. Hon håller sin tvåårige son Dylan i armen. Inte heller han orkar längre stå på egna ben.

– Jag har ingen mat att ge honom. På sjukhuset säger de att han är undernärd och behöver medicin, men hur ska jag betala den? undrar hon. När medicinen ens finns att tillgå!

undefined

Luisandry Piñas, 26, håller sin tvåårige son Dylan i famnen. Inte heller han orkar längre stå på egna ben.

Foto: Niclas Hammarström

Hennes övriga barn vill Luisandry inte längre skicka till skolan på tom mage, utan varken pennor eller skoluniform.

Hennes bebis svalt ihjäl

Till Casa de la Misericordia, en liten ideellt driven klinik i Maracaibo, kommer mammor från hela regionen – inte bara för att få en bulle och ett glas saft, men framför allt för vård till barnen.

– Det var en väninna till mig som tipsade mig om det här stället. Hennes bebis svalt ihjäl för inte så länge sedan, säger Yesenia Rincón, 17. Hon är bara 17 år och hennes barn Alex har vattenskalle och skulle behöva tung kirurgi. Nyligen drog den undernärda, sex kilo tunga 1,5-åringen på sig en lunginflammation.

undefined

Mammor från hela regionen kommer till Casa de la Misericordia för att få mat, men framför allt för att få vård till barnen.

Foto: Niclas Hammarström

undefined

Många som kommer till kliniken är undernärda och hungriga.

Foto: Niclas Hammarström

Tusentals julskinkor fastnade

Utbildade läkare har inte saknats i Venezuela. Landet hade för något årtionde sedan några av kontinentens mest påkostade sjukhus. Ovanpå det skickade Kuba läkare ut på Venezuelas landsbygd och i kåkstäderna under president Hugo Chavéz regim.

Men Chavéz dog i cancer 2013, precis innan den lavinartade krisen satte i gång på allvar. Eller ”det ekonomiska kriget” som det officiellt heter. Skulden för krisen läggs på utlandet och främst på USA. Eller på vem som helst. På Portugal till exempel, när utlovade julskinkor i tusental fastnar i korruptionens klor. För att lugna situationen vid gränsen grep grannlandet Colombia in och levererade 50 ton skinkor. Korruptionen är galopperande.

undefined

President Hugo Chavéz dog i cancer 2013.

Foto: AP

undefined

– Tidigare arbetade vi med universitetssjukhuset här i staden. Vi slutade med det. Direktören ville att vi skulle ge all medicin direkt till honom, säger Annelise Mirabal, chef för barnmottagningen.

När folket i bästa fall kör runt i rostiga Chryslerbilar från 1980-talet förflyttar sig den regimens nye guvernör Omar Prieto Fernándes i en konvoj på 18 skinande SUV-bilar med mörka rutor och livvakter i varje bil, enligt en lokal journalist.

Deras tid på jorden lämnar inga spår 

undefined

Eliana Castillio, 9 månader, undersöks för att se om hon har återhämtat sig från sin undernäring. Det hade hon inte - flickan fortsätter att tappa i vikt.

Foto: Niclas Hammarström

"Det är hjärtskärande"

Den kristna organisationen som Annelise Mirabal arbetar för har ett konto för internationell hjälp i Houston i USA. Där finns folk som är redo att bidra.

– Men regeringen vägrar oss att ta emot hjälp utifrån. Den lilla vi får ta emot kommer… hand i hand, kan man säga, förklarar hon.

Smuggelvägarna är många i västra Venezuela, vid gränsen till Colombia.

Tvånget att arbeta under radarn för regeringen möter vi ofta under vår resa. De som försöker förbättra situationen för sina landsmän med hjälp utifrån riskerar att anklagas för spioneri till förmån för utländsk makt. Under tiden dör deras medmänniskor framför ögonen på dem:

– Jag känner sådan sorg. Det är hjärtskärande, säger Annelise Mirabal.

Krislösningar för att klara vardagen

Hur man ersätter allt det som inte finns eller som har blivit för dyrt är det dagliga samtalsämnet på gatan och i sociala medier i Venezuela. Uppfinningsrikedomen speglar en ny vardag:
Tandkräm: mixa bakpulver och citron
Blöjor: behåll plasten med resår runt blöjan och fyll den med tygremsor.
Majsbröd (Arepa): glöm majsmjölet och ersätt det med billigare yuccarötter.
Deodorant: gnugga lite rengöringsmedel i armhålan
Köttgryta: strimla mjölbananers skal, koka och riv ur trådarna så att det liknar kött
Matolja: stek kycklingskinnet i en panna och spara fettet på flaska
(Källa: Tips från gatan i Caracas. OBS! Ska inte ses som ofarliga råd.)

Hon hävdar att statistiken mörkas på stadens stora universitetssjukhus. Barn från fattiga familjer saknar ofta födelseattester. När de sedan dör skrivs heller inget dödscertifikat ut. Deras tid på jorden lämnar inga spår i statistiken. Andra svältoffer förklaras som dödsfall på grund av hjärtfel, lunginflammation eller någon av de många andra orsakerna som alla har undernäring som gemensam nämnare.

Desperata mödrar samlas vid sjukhuset

Med lite list och hjälp tar vi oss förbi de beväpnade vakterna som genomsöker väskor och kontrollerar id-korten vid ingången till universitetssjukhuset i Maracaibo.

Även här möter vi desperata mödrar med sina barn i famnen. Det är kvavt och varmt i salarna. Luftkonditioneringen är – liksom alla maskiner vi ser – trasig. Många kvinnor och några män sitter rödögda och väntar på besked om all medicin som deras barn borde få. Eller den kirurgi som de skulle vara i behov av om det fanns materiel för att utföra den.

För några av dem kommer slutet att bli som för Olga González barn.

Sommaren 2016 dog två av hennes barn – i följd, med bara någon veckas mellanrum.

– Läkarna sade att det berodde på undernäring, säger den 28-åriga mamman.

undefined

Sommaren 2016 dog två av Olga González barn av undernäring. Enligt traditionen fortsätter de döda att leva i graven och bör få mat och dryck i gåvor för sitt fortsatta liv.

Foto: Niclas Hammarström

Hon och hennes familj bor i ett dammigt hus som byggdes av regeringen under de rika oljeåren norr om Maracaibo vid fågellagunen, Laguna de pajéro. Enligt wayuindianernas tradition fortsätter de döda att leva i graven under 12 till 15 år och bör regelbundet få mat och dryck i gåvor för sitt fortsatta liv. För Olgas barn blev det inte mer än en kopp kaffe på årsdagarna av deras död.

De anklagade mig för att vara spion

När det tragiska familjeödet blev känt i lokala medierna erbjöds hennes by hjälp från utlandet. Men den internationella hjälpen stoppades av en lokal överste i militären, berättar indianernas ombudsman, José David González.

– De anklagade mig för att vara spion i tjänst åt utländska människorättsorganisationer, säger José David González.

I slutet på januari förklarade Nicolás Maduro i ett tal till nationen att allt är bra i Venezuela:

– Vi borde glädja oss åt att det i Venezuela inte finns en stat i förfall eller någon humanitär kris som i Colombia. Vi har ett folk som älskar sin regering. Jag känner mig älskad och stöttad, sa president Nicolás Maduro.

undefined

President Nicolas Maduro förklarade i ett tal i januari att allt är bra i Venezuela.

Foto: EPA/TT

Hyllorna gapar tomma i matbutiken

För så gott som alla invånare som vi möter ligger ett sådant uttalande i nivå med George Orwells bok 1984: en parallell verklighet eller ett absurt nyspråk från regimen i stil med ”Krig är fred, frihet är slaveri, okunskap är styrka.”

undefined

Ofta blir vi stoppade av vanliga medborgare som vill ventilera sin vrede. I den tidigare chica och välmående stadsdelen Los Pales Grandes i Caracas, gapar hyllorna halvtomma i matbutiken. På trottoarerna utanför ringlar köer långa till subventionerade brödbutiker från klockan tre på morgonen. Ibland ser man hela familjer som letar efter mat i soporna.

– Se! Till och med djuren lider! Det här hundfodret kostade tre gånger så lite för någon vecka sen. Nu kan varken hundarna eller vi äta, säger en äldre man i matbutiken och ilar vidare.

undefined

Hela familjer letar mat i soporna på gatorna.

Foto: Niclas Hammarström

Iraima, en medelålders kvinna, berättar att hon arbetar som laboratorieassistent. Idag skulle det krävas ett par av hennes månadslöner för att köpa en jultårta som fortfarande finns kvar en månad efter jul. Hon säger att hon hatar president Maduro, men också Diosdado Cabello - regimens andre starke man: vice partiordförande i regeringspartiet PSUV.

– Den här regeringen är i ledningen för en narkostat! Alla vet att Diosdado Cabello är i toppen av ett narkosyndikat men ändå gör ingen något. Han är som Noriega! Det bästa vore att Trump grep in och invaderade hela landet, säger Iraima. Själv tänker hon följa flera av sina släktingar i landsflykt.

Det bästa vore att Trump grep in och invaderade hela landet

Diosdado Cabello har regelbundet pekats ut som ledare av en drogkartell. Han har placerat flera av sina familjemedlemmar på ministerposter.

undefined

Diosdado Cabello är vice partiordförande i regeringspartiet PSUV och pekas ut som ledare i en drogkartell.

Foto: Epa/TT

I januari i år hamnade Cabello på listan över personer som utsätts för sanktioner av EU som svar på förtrycket i landet. Regimens svar på sanktionerna lät inte vänta på sig. Den sköt fram en valprocedur planerad till årsslutet till den 30 april. Ett val som den splittrade och delvis fängslade oppositionen nu inte har en möjlighet att vinna.

– Om omvärlden beslutar om sanktioner så beslutar vi om val. Revolutionen kommer att bestå för lång tid framöver, sa Diosdado Cabello sturskt.

En kondom kostar flera veckors lön

Många tragedier hade kunnat undvikas i Venezuela om det hade funnits en fungerande familjeplanering.

Okontrollerad inflation

Huvudstad: Caracas (3,4 miljoner invånare)
Befolkning: 31 milj.
Inflation: okontrollerad, räknas i tusental

undefined

Minimilön (68 procent av arbetskraften): cirka 32 kronor i månaden, räknat i dollar med inofficiell kurs.

Medellön för en universitetsprofessor: 95 kronor.
Ett kilo kött: 16 kronor.
Två pizzor och två Coca-Cola i plastmugg: 3 000 kronor.

(Källor: OVV, ENCOVI)

Men inflationen ligger på nästan ofattbara tusentals procent – och enligt vissa uträkningar på hundratusentals procent för vissa produkter! I praktiken innebär det att allt som inte fås genom byteshandel eller med utländska valutor blir absurt dyrt.

Restauranger slutar ha priser på menyer eftersom priserna skenar i väg timme för timme.

Att köpa en enkel kondom är uteslutet för de flesta. Det skulle i bästa fall kosta dem veckor av vanligt lönearbete.

I Venezuela är abort förbjudet om det inte förekommer direkt fara för mammans liv. Att pappan inte tar sitt ansvar utan i stället försvinner ur kvinnans liv så fort hon blir gravid är däremot extremt vanligt.

– Med tanke på hur Venezuelas sjukhus ser ut i dag så skulle man i och för sig kunna säga att alla födslar på sjukhus innebär en direkt fara för kvinnans liv, konstaterar Michelle Kissenkoetter torrt.

Hon är Amerikaansvarig för Amnesty International och baserad i Peru.

undefined

Mamma Alibel gråter. Hennes son Alexander, 1,5 år, har ögonproblem och kan inte gå. På sjukhuset i Maracaibo finns inte hjälpen de behöver.

Foto: Niclas Hammarström

"Jag blödde i två veckor"

Ett stigande antal kvinnor försöker i dag avsluta en graviditet på egen hand – med risk för två års fängelse för mamman om det blir känt. För den som ger hjälp till abort är straffet ännu hårdare.

På kullarna i en av Caracas västra slumstäder träffar vi en 39-årig kvinna som står upp för kvinnornas rätt till att bestämma över sina kroppar. Hon driver en liten butik i gatuplanet. Hon är iklädd mysbyxor och tar oss med oss upp till övervåningen. Där står också hennes dotter. Mamman talar med lågmäld, mjuk röst om sitt liv. Ett liv kantat av oönskade graviditeter, flera barn och ett par svåra, egenprovocerade missfall.

– En gång blödde jag i två veckor men jag ville inte gå till sjukhus. Det var inte lämpligt.

– Jag var helt ensam. Jag visste att jag skulle bli utkastad av min familj, berättar kvinnan.

Tre män har lämnat henne med sina barn i hennes mage.

– ”Sätt inte barnet till världen”, råder jag alla de unga flickor som kommer till min butik, ofta desperata. De ska inte behöva genomlida allt som kommer med ett oönskat barn i det här landet, säger hon.

Tre män har lämnat henne med deras barn i hennes mage

"Hon skulle kasta ut mig på gatan"

När vi sitter och diskuterar om livet som ensam tonårsmamma i dagens Venezuela så knackar en ung kvinna på. Hon har tajta sportkläder och lite flackande blick. Vi kan kalla henne för Maria. Hon är 19 år.

undefined

Maria, 19, är gravid i andra månaden. Den 39-åriga kvinnan kokar ihop en brygd av rootbeer och örter som Maria ska dricka.

Foto: Niclas Hammarström

undefined

Hennes pojkvän vände ryggen åt henne så fort hon berättade att hon var gravid. Något preventivmedel har de inte haft råd med.

Foto: Niclas Hammarström

Hon håller en liten vit plastpåse i handen. Nästan krampaktigt. I den ligger en näve med grönmynta och en varm, sjudande rootbeer, en amerikansk läsksort.

– Min moster som jag bor hos skulle kasta ut mig på gatan om hon visste vad jag tänker göra, berättar hon.

Hennes pojkvän vände ryggen åt henne så fort hon berättade att hon var gravid. Något preventivmedel har ingen av dem haft råd med.

Nu är Maria gravid i andra månaden. Mostern är ute på ärende för några timmar framåt.

Inrullat i lite tidningspapper ligger några Cytotecpiller. De har kostat henne dyrt på den svarta marknaden.

– Jag har bestämt mig. Jag vill inte ha barnet, säger Maria.

Inte en sekund släpper ängslan hennes blick

Den 39-åriga kvinnan går in med den gravida 19-åringen i köket och kokar ihop brygden som flickan ska dricka. Det är dunkelt och det luktar illa från toaletten intill som inte har rinnande vatten.

Sedan gör 19-åringen som den äldre kvinnan säger: två piller i munnen och två i vaginan så långt upp hon kan. Inte en sekund släpper ängslan hennes blick.

undefined

Maria tar två piller i munnen och för upp två piller i vaginan. "Jag har bestämt mig. Jag vill inte ha barnet", säger hon.

Foto: Niclas Hammarström

undefined

Maria lägger sig i sängen och har svårt att hålla gråten borta av smärtan. Efter en halvtimme somnar hon.

Foto: Niclas Hammarström

Maria har knappt hunnit ut ur huset, nedför den avgastäta backen och uppför den branta trappan i Caracas kåkstad när hon viker sig av krämpor.

Väl inne i det kala cementhuset stänger hon dörren bakom sig. Dörren är gjord av en affisch som basunerar ut den förre presidenten Hugo Chávez budskap: ”Kärlek för Caracas. Rösta på Chávez”. Maria lägger sig i sängen. Hon kryper ihop i fosterställning och har svårt att hålla gråten borta av smärta. Efter en halv timme somnar hon.

Inom 48 timmar kan hon vänta sig kraftiga blödningar – följt av ett möjligt missfall.

Om grannarna och mostern får nys om vad som har hänt i huset väntar ett liv som hemlös tonåring i en av världens mest kriminella och våldsamma huvudstäder.

undefined

Bröderna Richard, 9 och Yoiber, 8 leker utanför skjulet i San Casimiro där de bor.

Foto: Niclas Hammarström

Hiv är en säker dödsdom

Bristen på billiga kondomer får också konsekvenser för spridningen av könssjukdomar och HIV. Men när HIV i den fungerande delen av världen har tagit formen av en kronisk sjukdom, tack vare effektiva bromsmediciner så innebär den en säker dödsdom i Venezuela. Det är hela samhället som drabbas.

I Caracas tar vi oss diskret in på ett av huvudstadens stora sjukhus. Högst upp på nionde våningen låg förr i tiden psykakuten med tunga järndörrar, galler och enstaka järnsängar. Hit har de hiv-smittade förpassats. Ett par träbänkar räcker inte till för det tjugotal personer i skilda åldrar, kön och klädsel som kommit för att lyssna på aktivisten Mauricio Gutierrez från människorättsorganisationen Acción Solidaria. Mauricio Gutierrez har levt med hiv i tjugo år.

undefined

En fånge från fängelset i staden får vård mot sin hiv på sjukhuset. Sjukhuset saknar nästan all medicin men personalen gör vad de kan.

Foto: Niclas Hammarström

undefined

Utanför sjukhuset i Valencia köar hiv-smittade för att få sin medicin.

Foto: Niclas Hammarström

Han är van att tala inför människor som just har fått reda på att de är hiv-smittade. Stressventilerande skratt och skämt varvas med djupaste allvar:

– Medicinen är viktig! Utan den kommer ni att dö som hundar, förklarar Mauricio Gutierrez. Sak samma med vikten av att göra tester regelbundet. Speciellt två stycken, förklarar han.

– Men vilken av de två är viktigast? De kostar ju tre miljoner bolivar var, undrar en ung man.

undefined

Hans huvud sjunker ihop när Mauricio förklarar att båda är lika viktiga. Priset för att veta hur sjuk man är motsvarar ett par, tre månadslöner. För varje minut som Mauricio talar blir ansiktena allt ängsligare.

Utan medicinen kommer ni att dö som hundar

"Varje dag har jag fyra nya hiv-fall"

Den enda trösten de får är insikten om att inte vara ensamma.

– Sedan november ökar allt! Gonorré, klamydia, hiv… Varje dag har jag fyra, fem nya hiv-fall, säger en ung infektionsläkare till oss. Om han skulle gå ut med sitt namn riskerar han förlora sin läkarlicens över en natt. Otaliga av infektionsläkarens kolleger har flytt landet för länge sedan.

Läkaren talar fort och sakligt och radar upp siffror som alla rusar i väg - men samtidigt mörkas av regimen.

Den unge mannen förklarar för oss att hiv-smittan nu har nått en epidemisk nivå i Venezuela.

Socialistdiktaturen i Venezuela

• Efter ett århundrade av olika militärdiktaturer blev Venezuela en demokrati från 1950-talet och framåt. Tack vare stigande oljepriser på 1970-talet fick Venezuelanerna den högsta levnadsstandarden i Sydamerika. Men 1990-talet blev en tid av politisk och ekonomisk oro.
• 1998 vinner den förre kuppmakaren och militären Hugo Chávez presidentvalet. Under hans regim genomförs en rad sociala reformer för fattiga. Men ekonomin försämras igen.
• Den föga karismatiske vicepresidenten Nicolás Maduros tar över efter Chávez död i cancer 2013. Regimen hårdnar år för år. I USA anklagas Venezuela för att främja narkotikasmuggling. Den allt mer styrda ekonomin med subventionerad, nästan gratis, bensin åt folket rasar. Maduro lovar att "göra vad som helst" för att hans socialistparti ska behålla makten.
• Demokratiska institutioner nedmonteras trots hårda protester både inom och utanför landet. Motståndare fängslas och andra flyr.
• Den nu segervisse presidenten hävdar att han ska utlysa nyval i april 2018.
(Källa: Utrikespolitiska Institutet)

– Men regimen vill inte att befolkningen ska inse hur avgrundsdjup krisen är! Under tiden som vi inte har någonting här ute på sjukhusen så bygger de själva ett nytt gym åt sig på hälsoministeriet, säger han.

Till slut ställer jag reporterns fantasilösa fråga: ”hur känns det?”.

Då tystnar läkaren. Sekunderna går under tiden som tårarna tränger fram i virusspecialistens ögon. Underläppen börjar darra.

– Jag har inga ord för det… Det här är mitt land. Men för varje dag blir det bara värre! Jag stannar bara kvar här för mina patienters skull, säger han. Och lägger till:

– Och nu talar vi enbart om huvudstaden! Föreställ er hur det är på landsbygden!

Nu vet vi vart vi ska resa följande dag.

undefined

Åtta barn och fem vuxna bor det lilla plåtskjulet i San Casimiro. Invånarna i den lilla byn är väldigt fattiga och hungriga.

Foto: Niclas Hammarström

undefined

Yeni Purroi, 33, vilar med dottern Nayerkis, 6, i deras gemensamma säng i plåtskjulet. Nayerkis är sjuk. Hon har utslag över hela kroppen som kliar och hon är undernärd.

Foto: Niclas Hammarström

En tältsäng med en spyhink

Marvin Navarretes tak har rasat samman över yttergården. På de kala väggarna i hans hus finns ett inramat fotografi av honom som rundnätt, vattenkammad skolpojke med mamma och moster på båda sidor om honom. I sovrummet som nu bara är en tältsäng, en spy- och avföringshink och ett skåp hänger ett diplom från en nationell sångtävling som Marvin vann för ett par år sedan.

I dag kan tenorsångaren inte längre sjunga. Varken pop, rock eller latino. Gommen är sargad av svamp, fistel och variga sår. Han smackar när han talar. Smalbenen är svullna och vattenfyllda. Revbenen sticker ut genom det spända skinnet och rumpan är så illa däran att han inte längre kan sitta ned eller lägga sig på rygg.

undefined

Marvin Navarrete, 39, väger bara drygt 30 kilo och är mycket svag. En gång i tiden var han tenorsångare och på väggen hänger ett diplom från en sångtävling.

Foto: Niclas Hammarström

I staden Valencia där han bor dör tre aidspatienter om dagen, enligt en lokal hjälpförening.

Han kan inte längre sitta ned eller lägga sig på rygg

Själv försökte han fly till Colombia, men det slutade med att han gick runt som en hemlös zombie med ett par brödskivor om dagen som enda mat i det nya landet. En lokal, kyrklig förening hjälpte honom med en bussbiljett tillbaka till Venezuela.

Väl hemma upptäckte han att alla hans hus och alla hans ägodelar hade blivit plundrade under frånvaron. Bara skiv- och filmsamlingen är kvar. Och ett krucifix på väggen.

Några grannar kommer nu till hans undsättning för att hålla honom vid liv. All organiserad solidaritet på nationell nivå motarbetas som en möjlig regimkritik.

– Andra artister som försöker hjälpa hiv-sjuka tystas av regeringen, säger Marvin Navarrete. Sak samma med internationella organisationer. Nästan allt Marvin har går till medicin och lite mat. Om Venezuelas politik gentemot hiv-smittan har han bara ett ord:

– Grymhet! Det är en sådan grymhet, säger han.

"Någon måste hålla honom handen"

Ett lokalt nätverk, Mavid, hjälper Marvin till sjukhuset den här dagen. Någon ambulans finns inte att tillgå så resan blir smärtsam.

Likt de andra sjukhusen är det nedgånget, smutsigt och tömt på 90 procent av materiel och medicin. Folk ur alla samhällsklasser och bakgrund köar i förhoppningen av att någon bromsmedicin mot hiv ska finnas att tillgå. Många har inte fått någonting på ett halvt år. Sedan i oktober kan inga tester göras eftersom det saknas kemikalier.

– Med tanke på infektionsrisken så är det kanske farligare för Marvin att komma hit, men vi måste ju visa omtänksamhet. Någon måste hålla honom handen. Det är komplicerat. Vi kan inte bara lämna honom, säger Ruben Mendoza från Mavid.

En av hans vänner hjälper oss att komma förbi vakterna och att smuggla in fotograf Niclas Hammarströms kamera på det lokala sjukhuset dit Marvin förs.

Den psykiska pressen på läkarna som tvingas arbeta utan någonting är stor.

– Vi måste köpa våra handskar och masker för egna pengar, säger en läkare vi möter.

undefined

Kelvin Vargas kropp är full av liggsår efter en månad i sängen. Hans fru dog i aids för ett halvår sedan.

Foto: Niclas Hammarström

Aidspatienterna har förpassats till en flygel, alldeles intill bårhuset. Det luktar sött av lik.

I en av sängarna ligger parkarbetaren Kelvin Vargas, 42. Han är full av liggsår efter en månad i sängen. Hans fru dog i aids för ett halvår sedan.

– Sjukdomen åt upp henne, säger han.

Nu är Kelvin själv illa däran i aids och skulle behöva blodtransfusion. Men han har fortfarande kraft till ilska:

– Regeringen har dödat det här landet! Vi dör alla en efter en…, säger han.

 

LÄS MER: "För varje person man skjuter så går det lättare med nästa"