Så klarade Sofie av att hitta livet och kärleken igen

Sofies liv vändes upp och ner efter frieriet

2010 friade Sofie Tonner, 35, till sitt livs kärlek Magnus.

Men bara dagar efter frieriet fick Magnus plötsligt en cancerdiagnos – 18 månader senare var han död.

I dag lever Sofie ett nytt liv med man och dotter.

– Det kändes så himla konstigt att man kunde bli kär igen, säger hon.

Först nu är Sofie redo att berätta om känslorna hon knappt vågade berätta om för psykologerna efter Magnus död. 

Publicerad 20 jul 2019 kl 10.07

Vid en bardisk på Södermalm i Stockholm beställer Sofie in det sista glaset mod innan det är dags.

I nästa sekund friar hon till sin pojkvän Magnus, som säger ”ja”, definitivt ja, och innan glaset är tomt är framtiden plötsligt självklar.

Och framför allt:

En vårkväll 2010 känner Sofie för första gången ”den stora kärleken”, som hon själv beskriver det.

De gifter sig i augusti samma år men vid altaret sitter Magnus i rullstol och 18 månader senare är han död.

– Jag är inte så van vid att prata om det här, säger Sofie först.

Men nu sitter vi här för att prata om kärleken och döden och hur samhället förväntar sig att vi ska hantera det.

Det var jättespeciellt, det går inte att beskriva

undefined

Sofie Tonner med sin dotter.

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Föll ihop utanför bostaden

Samtalet tar vid dagen efter att Sofie friat.

Paret går till affären för att handla mat men Magnus faller ihop utanför porten och bryter lårbenet. I ambulansen konstaterar personalen att Magnus, blott 37 år, är alldeles för ung för att kunna bryta lårbenet.

– Något måste vara fel, säger någon.

Inom ett par dagar kommer beskedet: Magnus har en elakartad form av cancer med små chanser till överlevnad.

Magnus kropp, sargad av cellgifter, mediciner och behandlingar, hämtade sig aldrig från lårbensbrottet och han hamnade i rullstol. 

I augusti samma år gifte sig Sofie och Magnus i Sunnansjö i Dalarna.

Orgeln spelade ”To the end” med britpopbandet Blur. Familj, vänner och bekanta hade tagit plats i kyrkbänkarna. Vi altaret stod Sofie på skakiga ben och Magnus satt i sin rullstol. Deras händer låg i varandras.

– Det var något som vi ville göra. På något sätt var det viktigt för mig att gifta oss. För jag hade ju friat innan han blev sjuk. Att det inte bara var för att ha var sjuk, utan för att vi faktiskt var kära i varandra också.

För att slutföra det.

–Ja, precis. Men det blev lite bråttom för att kunna göra det medan han väl kunde på det sätt som vi ville ha det.

Var det sorgligt?

– Både och. Alla var ju på något sätt medvetna men det var glädjefullt ändå. För det kanske var sista gången som vi kunde göra något roligt ihop allihopa. 

undefined

Det var viktigt för Sofie och Magnus att få genomföra bröllopet. De var trots allt väldigt kära i varandra.

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

”Hade aldrig sett någon död förut”

29 november 2011.

Ett och ett halvt år efter att Sofie friat dör Magnus på ett sjukhem i Dalen i Stockholm. Där hade de mer eller mindre bott det senaste året.

– Jag höll honom i handen när han gick bort. Det var jättespeciellt, det går inte att beskriva. Jag hade aldrig sett en människa som är död förut och plötsligt är den första man ser ens partner och bästa kompis i hela världen.

undefined

Sofie i den lägenhet som hon och Magnus bodde i.

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Fram till dess hade Sofie tagit hand om Magnus och försökt ge honom bästa möjliga förutsättningar den sista tiden i livet. 

– Han hade så ont och var så less på slutet. Hela ansiktsuttrycket när han gått bort var något helt annorlunda mot hur hans ansikte sett ut innan.

Men Sofie minns en känsla av lättnad. Dels för Magnus, dels för sig själv.

Varför var det en lättnad för dig?

– Man vill ju inte att någon ska dö, men samtidigt går man någonstans och väntar på det. Det var en lättnad på så vis att jag längtade efter normalitet.

– Även när han var död var ju det långt borta, men man kunde börja jobba mot något normalt igen. Det var som att ta sig ur en utbrändhet, för vi hade ju levt i vår bubbla på sjukhuset i ett och ett halvt år. Man fick träna att umgås med folk igen. När jag åkte in till stan fick jag åka hem igen för att jag fick ont i huvudet. 

Vad var det du saknade?

– Att träffa kompisar och sånt, och friheten att kunna styra över sin egen tillvaro på något vis. Jag kunde höra hur folk gick ut i sommarnatten, skrattade och var glada, och här var vi fast i lägenheten och det var svårt att ta sig ut. Magnus ville ju väldigt gärna göra saker men det gick helt enkelt inte.

Efter en månad var Sofie tillbaka på jobbet som personlig assistent.

– Jag kände att jag vill återgå till mitt jobb så snabbt som möjligt. Det var något bekant att komma tillbaka till. Jag behövde något att göra. Jag var tvungen att vara sysselsatt för att inte gå ner mig helt och hållet.

Hur gick det?

– Man ramlade ihop ibland. Flera gånger började jag gråta hejdlöst på jobbet men min chef hade stor förståelse. Jag mådde bra, eller hyfsat ändå, ganska fort tror jag. Och jag tror att hon hade en roll i det.

Jag har inte kunnat vara avslappnad med terapeuter

Fick dåligt samvete

Sofie bestämde sig för att bo kvar i sin och Magnus gemensamma lägenhet i Bandhagen.

Där bor hon än i dag.

En bild på Magnus står och lutar sig mot ett element i vardagsrummet. I en bokhylla står Magnus vinylskivor som har slutat snurra och i dag samlar på damm. Med undantag för en The Jam-platta som har letat sig ut ur sitt konvolut.

– För att överleva gjorde jag ganska omgående mig av med hans kläder och så, för jag kände att jag måste göra det nu, annars kommer jag aldrig att klara av det.

undefined

Sofie håller upp en bild på Magnus.

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

undefined

Den sista bilden på Magnus som står framme i lägenheten.

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Att överleva, ja.

Och att våga känna en slags lättnad. Att våga vilja gå vidare och våga vilja återgå till en normal vardag. Ett axplock av de känslor som Sofie brottades med efter att Magnus gått bort.

Det finns förväntningar på hur man förväntas reagera, agera och känna, menar Sofie.

– Jag kände ändå att jag är ju lite, lite okej och jag gråter inte hejdlöst. Jag har inte kunnat vara avslappnad med terapeuter för jag har känt att det inte är...tillräckligt befogat.

Vad förväntades av dig?

– Någonstans har jag känt ett krav på att jag måste känna på ett visst sätt. Att jag ska vara mycket mer ledsen. Att jag ska vara mycket mindre fungerande. Att jag inte ska klara av de kraven som samhället ställer på mig. Att jag borde ha haft duster med Försäkringskassan och sånt, men det har jag ju inte eftersom jag gick och jobbade.

Var det någon gång du fick dåligt samvete för att du var så pass fungerande?

– Ja, definitivt. Definitivt.

undefined

Magnus vinylskivor står kvar.

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Gifte om sig

Ett och ett halvt år efter Magnus död inledde Sofie sin första nya relation. 2015 träffade hon till slut sin nuvarande make och de gifte sig 2016. Nyligen fick de en dotter tillsammans.

– Det kändes så himla konstigt att man kunde bli kär i en ny person. Och att det känns bra, att man är skitkär, och framför allt att man är minst lika kär i någon annan igen som jag var i Magnus. Det kändes konstigt att jag kunde känna så. 

Sofie träffar Magnus föräldrar än i dag och om ett par dagar ska hans mamma komma och hälsa på. Sofie säger att det tog emot att berätta för Magnus föräldrar, som alltid har varit där för henne, om sitt nya liv.

– De har ju varit väldigt måna om att jag ska må bra och gå vidare, men det känns ändå som en viss illojalitet på något sätt. Man har det i huvudet. Jag drog väl mig för att berätta om att vi skulle gifta oss. 

Hur känner du inför Magnus i dag?

– Det är mer tillåtet att sluta vara kär i någon man har blivit dumpad av. Det är mer tillåtet att gå vidare när personen fortfarande lever. Jag kommer ju alltid att älska Magnus, men jag tror att man måste våga säga för sig själv att jag är faktiskt inte kär i honom längre som jag en gång var.

Jag tycker om henne så himla mycket.

Att bli lycklig igen

Även om Sofie har gått vidare tänker hon på det som hände nästan varje dag. Magnus lever kvar i flera lager av tapet på väggarna och det är ofrånkomligt. Men under sommaren ska familjen flytta till en ny lägenhet i samma hus på grund av renovering.

– Det blir ju speciellt för dem som jag lever med. Min man fick ju flytta in i något som jag har haft med en annan person, där minnena sitter kvar.

Sofies dotter avbryter intervjun och pockar på mammas uppmärksamhet. 

Huruvida hon är hungrig, trött eller bara kärlekskrank framkommer inte men när det nya livet krockar med det gamla blir kontrasten extra tydlig.

– När Magnus gick bort tänkte jag: ”Jag vill bli lycklig igen”. Och jag tänkte att jag ska jobba för det, men hur fan ska jag klara av det? 

Men som sagt, nu sitter vi här.

– Ja, och jag tycker om henne så himla mycket. Jag fattar inte hur mycket man kan tycka om någon som inte kan prata eller föra ett samtal, säger Sofie och kramar om sin dotter extra hårt.

undefined

Sofie lyckades gå vidare efter Magnus död.

Foto: ANNA-KARIN NILSSON