Sjuksköterskorna som bytte karriär – och liv

Klockan är åtta och på salong ”Head to toe” i Sävar två mil utanför Umeå har dagens första behandling börjat. 

För ett år sedan hade Isabel Linder haft svårt att ens få upp ögonen vid den här tiden på dygnet, att ta dottern till skolan var en mindre kamp. Nu klistrar hon med stadig hand frans efter frans på kundens ögonlock.

Isabel Linder, utexaminerad sjuksköterska 2002, hade jobbat 82 procent natt på onkologen i tolv år när hon förra hösten lämnade sin tjänst för att satsa på en karriär som skönhetsterapeut. 

– Jag sa inte upp mig för att jag var tokless. Jag hade kunnat vara kvar utan att bli olycklig men jag var trött på slutet och började få problem med sömnen. Det var många saker på en gång bakom beslutet, säger den 40-åriga före detta sjuksköterskan. 

Flera sjukskrivna för utmattningssyndrom

Expressen har i ett samarbete med Västerbottens-Kuriren tittat närmare på de landstinganställda sjuksköterskornas situation vid det som av tidningen Dagens Medicin två år på raken utsetts till landets bästa sjukhus, Norrlands universitetssjukhus, Nus, i Västerbottens läns landsting. 

Totalt 222 sjuksköterskor har sedan 1 maj 2016 avslutat en månadsavlönad anställning på sjukhuset i Umeå utan att i dagsläget ha en alternativ anställningsgrupp.

Vilka är det som lämnar och varför har de slutat? 

• 30 namn på listan är i dag 65 år eller äldre, hur stor andel som valde att gå i pension innan 65 framgår inte.

• Var fjärde som har slutat är mellan 35 och 50 år. 

• Av de 33 som har valt att dela sin berättelse i Expressen och VK jobbar 20 fortfarande som sjuksköterska men inom privat, kommunal eller statlig regi.

• Flera har varit sjukskrivna för utmattningssyndrom.  

"Det blev mer vårdtungt och mer svårt sjuka"

Att Isabel Linder sökte sig till vårdyrket var inte självklart, inte ens på gymnasiet hade hon utstakade planer men pappa var distriktssköterska och hennes syster är sjuksköterska, så kanske det vägde in. 

Liksom flera av de avhoppade sjuksköterskorna jobbade Isabel Linder med cancervård på Norrlands universitetssjukhus, hon vittnar om en situation som blev allt mer pressad. 

– Första åren när cancervården var uppdelad på olika avdelningar hade jag en stabil avdelning där ingen slutade, det var en mysig stämning. Sen slogs allt ihop till Cancercentrum och det blev omorganisationer och mer vårdtungt, mer svårt sjuka och tyngre för oss som jobbade.

Det kändes som att alla var utbytbara

– Ofta fyllde de upp tjänsterna med nyutexaminerade sjuksköterskor vilket är bra men när det bara skolas in nya hela tiden tappar man mycket av kompetensen. Man tar inte vara på dem som har varit länge, och så kände jag också. De sa "Vi ska tänka på det" men det hände inget, då blir man less till slut, säger Isabel Linder som började utbilda sig inom hudvård 2015 och hade sitt företag vid sidan av innan hon tog steget.

– När folk sa att de skulle sluta gjorde de inget för att behålla folk. Till mig sa de att det var tråkigt och att det fanns en tjänst om jag ångrade mig, men inte mer. Det kändes som att alla var utbytbara.

LÄS MER: ANNA BÄSÉN: Skriet från vården ekar över hela landet

"Du såg aldrig någon ljusning"

Zara Darehed, 51, hade varit sjuksköterska i 14 år på Nus när hon kände att det inte gick mer. Hon hade då jobbat inom geriatrik, gynekologi, urologi och sist på onkologmottagningen. 

– Varje gång tänkte jag att ”nu kanske det blir bättre”, men det blev aldrig det. Arbetsmiljön var den största anledningen till att jag slutade. Det blev mer och mer uppgifter och du såg aldrig någon ljusning, säger Zara Darehed som upplevde att omvårdnaden av de sjuka hela tiden fick stryka på foten när landstinget skulle spara inom organisationen. 

– Undersköterskor, vårdbiträden, sjukgymnaster, läkarsekreterare och städerskor rationaliserades bort och sedan skulle vi hinna med deras arbetsuppgifter också. Det blev så mycket kringliggande arbete att du aldrig kunde känna dig nöjd eller ta hand om patienterna på ett bra sätt. 

– Det handlade om att släcka bränder. 

Har helt bytt yrke – säljer kläder i stället

I dag har hon sadlat om helt. Sedan ett år tillbaka är Zara Darehed egen företagare som franchisetagare för Sveriges Senior Shop, en mobil klädbutik med inriktning mot äldre. Med sin buss reser hon runt till pensionärsföreningar och äldreboenden i de nordligaste länen och säljer kläder och anordnar modevisningar. 

Från att tidigare ha jobbat över hela dygnet arbetar hon nu säsongsvis – sammanlagt sex månader om året.

– Jag har ändå ungefär samma lön nu som när jag var sjuksköterska. Jag bestämmer själv hur jag lägger upp min tid och ansvarar för att jobbet blir gjort. Det var väldigt viktigt för mig. 

Jag var tvungen att välja

Basen har hon hemma i Sörmjöle utanför Umeå, men mervärdet finns ute bland kunderna.

– Arbetsmiljön är helt oslagbar. De äldre älskar när man kommer på besök. Vissa av dem tar sig inte ut för att prova kläder, så det känns värdefullt att kunna ge dem den möjligheten.

Hur ser du tillbaka på tiden som sjuksköterska?

– Jag kan känna mig ledsen över att jag inte kommer jobba som det mer men jag orkade helt enkelt inte. Jag var tvungen att välja.

LÄS MER: 33 sjuksköterskor berättar: Därför sa vi upp oss

"Utvecklingspotentialen hade stannat av"

När Carina Kvarnström, 48, valde att lämna Västerbottens läns landsting var det lite som att gå över till andra sidan. 

Efter 28 år som ambulanssjuksköterska i Umeå blev hon inspektör på IVO, Inspektionen för vård och omsorg. Hennes jobb i dag är att utreda missförhållanden i den vårdapparat som hon i nästan tre decennier var en del av.

– Jag hade känt ganska länge att det var dags att göra något annat. Utvecklingspotentialen hade stannat av även om jag trivdes bra med jobbet. Nu får jag användning av min kompetens och min erfarenhet på ett helt annat sätt än i min vardag som sjuksköterska, säger Carina Kvarnström.

Som anställd tvingades du springa fortare och fortare

Hon vill inte gå djupare in på hur det är att i dag granska tidigare kolleger och arbetsplatser men konstaterar att bristen på sjuksköterskor även märktes i det populära ambulansyrket. 

– Inom ambulanssjukvården måste du ha minst en legitimerad sjuksköterska per ambulans. När det inte finns personal att ta in måste ändå någon hoppa in. Som anställd tvingades du springa fortare och fortare.

Dessutom, berättar inspektören, drog man åt systemet som gav sjuksköterskorna möjlighet att själva styra hur de ville ta ut sin kompledighet. 

– Det som tidigare varit något positivt, att jag kunde ta någon helg ledigt för att få vara med familjen, var inte möjligt längre. Det kändes fel att gå ensam hemma en stor del av veckan medan barnen var i skolan, när de väl kom hem åkte jag och arbetade, berättar Carina Kvarnström och påtalar den problematik som många av de sjuksköterskor som Expressen och VK talar med, framhåller. 

– Det satsas väldigt mycket på nyutbildade sjuksköterskor vilket är fantastiskt bra men man glömmer dem som har jobbat länge, grundpelarna i verksamheten. Det handlar inte bara om att kunna söka jobb som chef – alla vill inte det. 

"Det hade de ingen nytta av"

– Det var ingen som visste vad man skulle göra med en disputerad sjuksköterska på landstinget, det hade de ingen nytta av.

Malin Skagerlind, 43, har ägnat förmiddagen åt att korrekturläsa en uppsats om män våld mot kvinnor, nu förbereder hon för lektionen i läkemedelsberäkning. Studenterna ska lära sig att dosera morfin, lösa upp antibiotika och montera syrgas.

Hon kan detta. Malin Skagerlind arbetade vid njurmedicinavdelning och dialysbehandling och som forskningssjuksköterska på Norrlands universitetssjukhus i 13 år när hon valde en annan väg. 

Hon disputerade för ett år sedan och är i dag lektor vid Institutionen för omvårdnad på Umeå universitet.

– Det är fantastiskt att få jobba med sjuksköterskestudenter, att känna att man fortfarande kan ge något till vården, fast i andra änden, säger Malin Skagerlind och tillägger att beslutet att säga upp sig inte bara handlade om att hon ville vidare.

– Man lämnar inte en tjänst som man är helt nöjd med. När man är lektor kan man ha en kombinationstjänst och jobba deltid i vården men det är inget jag vill göra i nuläget. Det är inte lockande med situationen som är. Omsorgen om personalen har varit si och så, säger Malin Skagerlind som likt flera av de sjuksköterskor som delar sina historier, har varit sjukskriven för utmattningssyndrom. 

– Lönen håller på att ordna sig lite grann men arbetsmiljön måste förbättras. Det är mycket fina ord från politikerna men få konkreta förslag. Annika Strandhäll skrev nån klyscha på Twitter om att man skulle satsa på vården och jag frågade henne HUR hon skulle göra. Det svarade hon inte på, jag vill fortfarande ha ett konkret exempel. 

Som universitetslektor är det periodvis också hård arbetsbelastning men det är inte kniven på strupen hela året som på ett sjukhus, konstaterar Malin Skagerlind, som älskar att höra studenternas visioner och drömmar – men också har råd att skicka med i arbetslivet. 

– Ta inga extra pass även om du får bra pengar och ta alltid lunch. Jag hade en bra chef en gång som sa att det enda giltiga skälet för att inte ta din rast är om någon just nu håller på att dö framför dig. Men det är det ständiga dåliga samvetet. Jag brukade tänka när jag gick hem från sjukhuset "jag får i alla fall gå hem och vara frisk" men det gäller ju att hålla sig frisk också för att kunna hjälpa de sjuka. 

"Jag märkte att jag inte mådde bra av det"

För Susanna Kempe, 27, räckte det med en relativt kort tid på sjukhuset för att inse att vårdyrket inte var för henne.

Efter två år på Norrlands universitetssjukhus tog hon beslutet att skola om sig och hon nämner arbetsbelastningen och den stagnerande löneutvecklingen som två viktiga anledningar.

– Arbetsmiljön är emellanåt tuff och skiftarbete är tungt, både psykiskt och fysiskt. Själv jobbade jag tre skift, dag, kväll och natt. Det blir många korta omställningar och jag märkte att jag inte mådde bra av det. Jag blev oftare sjuk och kände hur det slet på mig.

Det gav mig en vink om vilken sorts arbetsgivare det var

När ingångslönerna höjdes för sjuksköterskor var Susanna Kempe en av dem vars lön helt plötsligt hamnade under den nya lägstanivån.

– Vi var flera sjuksköterskor som var i samma situation. Vårdförbundet hjälpte oss så att vi åtminstone skulle få samma lön som ingångslönen. Vi lyckades och det kändes så klart jättebra, men det gav mig en vink om vilken sorts arbetsgivare det var jag skulle ha att göra med. Det blev en väckarklocka, säger Susanna Kempe och fortsätter:

– Jämfört med andra utbildningar och andra karriärer är sjuksköterskeyrket fortfarande väldigt eftersatt med tanke på ansvaret du har. Jag hade svårt att se hur jag skulle kunna jobba som sköterska ur ett längre perspektiv. Jag såg det inte som en långsiktig investering i mig själv.

"Både vården och skogen har jag med mig hemifrån"

Snart har Susanna Kempe läst ett år på jägmästarprogrammet vid Sveriges lantbruksuniversitet. Under tiden extraknäcker hon som sjuksköterska på timbasis och vill vara tydlig med att den kritik hon dryftar är en fråga för politiker och tjänstemän högre upp i leden.

– Jag inte är ute efter att smutskasta någon specifik avdelning. Jag tycker om yrket och kommer jobba lite inom vården även i sommar. 

– Men jag vill testa en arbetsmarknad utanför sjukvården och jag är tacksam att jag fått möjlighet att göra det. Jägmästare var något jag funderat på tidigare. Både vården och skogen har jag med mig hemifrån. Min familj äger skog som min mamma sköter om och min pappa var läkare.

"Jag har inte ångrat mig en enda gång"

Fransförlängningen är klar. Kvinnan som heter Veronica och som har legat på britsen i en och en halv timme är lika nöjd som när hon fick naglarna fixade senast, hon skvallrar att kunder åker två timmar från Lycksele för att få skönhetsbehandlingar på Isabel Linders salong i Sävar. 

– Det är klart att man som sjuksköterska på en avdelning med cancerpatienter tog med sig sorgliga historier hem i bland och att det är lite mer glada resultat i det här jobbet. Däremot, om man stötte på patienter som var missnöjda i vården var det oftast riktat mot organisationen. Skulle en kund vara missnöjd nu så är det helt mitt ansvar, säger Isabel Linder och konstaterar att hon som egen företagare måste planera och lägga undan pengar för att kunna ta semester. 

Men hon är ändå tvärsäker:

– Jag får jobba mer för mindre pengar i dag men det är det värt. Jag kan sakna mina kolleger ibland men jag har inte ångrat mig en enda gång. Sjuksköterskejobbet finns kvar, om jag skulle. 

Sverige skriker efter specialistsjuksköterskor, känner du dig aldrig som en svikare? 

– Inte ett dugg, jag har tappat all lojalitetskänsla, den förlorade jag de sista åren. Det finns en anledning till att folk slutar också och arbetsgivaren måste nog börja fundera över varför. 

LÄS MER OM VIKTIGASTE VALFRÅGORNA:

• VÅRD: Hur kunde så många missa min pappas cancer?

• INTEGRATION: Kvinnorna som lever isolerade i sina hem

• LAG & ORDNING: Rånade och lurade – polisen hinner inte utreda

• SKOLA: Sprickan i skolan – kiss i papperskorgen och brinnande gardiner

Expressen och VK i Umeå