Föräldrarna om sorgen efter dottern: ”Försökte rädda henne i 50 minuter"

Michelle, 6, drunknade i badet – hittades av pappan

Förra veckan begravdes Michelle.

Sexåringen skulle bara ta ett bad när det fasansfulla hände i hemmet i Järfälla.

Pappa Mauri fann sin dotter livlös i badkaret.

Nu berättar föräldrarna om sorgen efter dottern.

– Läkarna kom ut och sa att de försökt rädda henne i 50 minuter, säger mamma Linda.

Publicerad 27 nov 2018 kl 18.11

Sexåriga Michelle Fox var sjuk och skulle ta ett bad. Hon hade haft hög feber och la sig i karet för att värma sig.

Bara några få minuter senare hände något.

Pappa Mauri Fox, 45, var med fyraårige sonen Jordan, som också var sjuk, och tog hand om sonen i rummet bredvid när han märkte att det blev tyst i badrummet.

undefined

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Han kände att något var fel och intuitionen var stark. Han lämnade sonen i sovrummet och skyndade sig till badrummet.

Scenen han möttes av var en mardröm som utspelade sig mitt framför hans ögon.

– Jag gick in och såg att Michelle låg med ansiktet nedåt i vattnet.

Mauri agerade snabbt, drog hastigt upp sin dotter ur badkaret och la henne på det blöta golvet. Hon andades inte. 

Lillebrodern skrek på sin pappa

Jordan, som med sina fyra år är yngst i familjen, ställde sig utanför badrumsdörren med uppspärrade ögon den där oktoberdagen för snart två månader sedan.

Han såg allt.

Storasyster Michelle låg på golvet bredvid badkaret. Hon var alldeles stilla.

Pappa Mauri skrek ”vakna!” om och om igen med panik i rösten medan han tryckte över Michelles bröstkorg. Jordan förstod inte vad som hände.

– Jag hörde honom skrika ”sluta pappa!” när jag gjorde hjärt- och lungräddning, berättar Mauri och tittar ner på sina händer när han berättar.

Han bär ett armband med färglada pärlor som Michelle har gjort till honom.

undefined

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Paniken växte när Mauri slog in 112 i mobilen samtidigt som han utförde hjärt- och lungräddning.

– Jag försökte få henne att andas, säger han.

Han fortsatte med kompressionerna och minuterna gick.

Men det kom inga livstecken.

– Jag kände hur hennes liv gled ur mina händer. En blå fläck växte vid hennes kind. Hon andades inte men jag fortsatte.

I periferin såg han sonen Jordan, skräckslagen. Tio minuter senare, och vad som kändes som en evighet, var ambulanspersonalen i lägenheten.

”Fick kalla kårar”

När akutläkarna tog över samlade Mauri kraft för att ringa och förklara vad som har hänt för sin fru Linda Fox, 45, barnens mamma, som var på jobbet.

– Han brukar alltid vara så lugn i rösten, berättar Linda och fortsätter:

– Men när han ringde mig hörde jag paniken i hans röst. Jag fick kalla kårar genom hela kroppen. Vi har levt ihop i 22 år och jag har aldrig hört honom så.

Linda åkte hem direkt.

– När jag kom fram låg Michelle på golvet i hallen med ambulanspersonal omkring sig. Då var hon helt blå.

Linda frös till. Hon kunde inte bearbeta vad som pågick hemma i deras eget badrum.

Försökte rädda hennes liv i 50 minuter

Bara några minuter senare landade en helikopter på den lilla bakgården i Järfälla, utanför Stockholm. Michelle fördes akut till Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm.

– De bar ut henne på en bår. Jag såg hur livlös hon var och förstod någonstans att det var kört. Jag förstod det, men jag vägrade tro på det, säger Mauri.

undefined

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Lindas röst brister när hon berättar om väntan på sjukhuset. Mauri håller om hennes hand när tårarna rinner längs kinderna.

– Läkarna kom ut och sa att de försökt rädda henne i 50 minuter. Det gick inte att rädda henne.

Föräldrarna bröt ihop. Det kändes som att de sjönk genom golvet, berättar de.

Klockan 14.04 den 10 oktober avslutades försöken att rädda Michelle. Siffrorna har etsat sig fast i familjen.

”Badkaret var inte ens halvfullt”

Bröderna Kevin, 24, William, 20, Chris, 16, Justin, 14, Michael, 8, och Jordan, 4, saknar sin syster innerligt.

Föräldrarna berättar att några av dem tidigare har haft problem med feberkramper – ett tillstånd där barnet oftast förlorar medvetandet och kroppen blir stel.

– Vi tror att det är vad som hände, men vi har inte fått några underlag från obduktionen än. Hon har inte ramlat eller något i den stilen eller drunknat på det sättet, badkaret var inte ens halvfullt. Det måste ha gått väldigt fort och hon har inte lidit, säger Mauri.

– Hon har endast haft en epileptisk frånvaroattack när hon var tre år, men hon har inte haft några symtom efter det.

undefined

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Lillebrodern Jordan har inte varit sig själv sedan den där oktoberdagen för snart två månader sedan. Hela familjen lever i ett vakuumliknande tillstånd där de slits mellan sorg och acceptans. 

Dörren till Michelles rum står på glänt. På väggen hänger flera bilder på henne. Leendet är hjärtligt, ett sådant som ingjuter glädje i vem som helst. En glad, kärleksfull och charmig tjej, berättar föräldrarna.

Rummet är fullt med hennes saker men tomheten är påtaglig.

”Våra barn och medmänniskor är räddningen”

Utanför porten till lägenhetshuset finns teckningar, blommor, kexchoklad – Michelle älskade kexchoklad –, gosedjur och bilder på henne. Smeknamnet ”Mimmi” står skrivet överallt – ett smeknamn och en hyllning till sexåringens kärlek till Mimmi Pigg.

Unga killar i området kommer och tänder ljusen utanför porten.

– Våra barn och medmänniskor är räddningen i detta, säger Linda. 

– Hade jag inte haft dem skulle jag inte ens kliva upp ur sängen eller bemöda mig att bli sjukskriven. Jag skulle bara känna att det vore skönt om jag dog i sömnen. Jag skulle vilja sluta andas.

Sova, äta, duscha. 

Det är vad familjen fokuserar på just nu. De är där för varandra och får mycket stöd från människor i omgivningen.

– Man har lämnat blommor och mat till oss, kört oss till alla psykologer och suttit och väntat utanför när man kommer ut och känner att man vill dö. De har gjort allt för oss. Ringt runt för att vi ska få hjälp med barnen. Men tyvärr har vi inte fått den professionella hjälp vi behöver, säger Linda.

Barnens skolpersonal och rektorer har ställt upp från dag ett, berättar föräldrarna.

undefined

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Föräldrarna säger att de däremot har skickats mellan olika myndigheter och upplever att de inte har fått den hjälp de har rätt till. I stället har de varje gång fått höra ”det här är inte vårt ansvarsområde”. Främst är de oroliga för fyraårige Jordan. Han förstår inte helt vad som har hänt och säger ofta att Michelle ska komma tillbaka snart.

– Akutteamet, personalen vid Karolinska och det mobila teamet har gjort ett fantastiskt jobb. Men nu blir vi bollade mellan de som ska hjälpa oss framåt, säger Mauri.

– Det är fan inte okej. Det måste finnas något tryggare, ett skyddsnät, för människor som går igenom något sådant. Vi behöver fortfarande professionell hjälp, fortsätter Linda.

”Hon spred mycket glädje”

Till slut kom dagen som ingen förälder ska behöva uppleva.

Förra veckan begravdes Michelle. 

Kyrkans dörrar stod öppna för alla som ville ta farväl och hela platsen fylldes med människor.

Föräldrarna lyser upp när de delar med sig av minnen från Michelle och det intryck hon gjorde på människor omkring sig. Mauri och Linda ser varandra i ögonen och ler när de pratar om minnet av sin dotter.

undefined

Foto: Privat

Bo Thulin, 45, Michelles morbror, sitter intill föräldrarna vid köksbordet. I det mörka rummet sticker en rosamålad teckning ut på kylskåpet, signerad smeknamnet ”Mimmi”.

Hennes morbror startade stiftelsen ”Mimmipriset” för att hålla dessa minnen vid liv.

Stiftelsens pris ska delas ut den 10 oktober varje år till en person eller klass på Michelles skola.

– Hon spred mycket glädje och var en bra kamrat. Hon hade gått på skolan i bara två månader men hade redan hunnit göra ett intryck hos så många. Ordet ”glädjespridare” kom från många oberoende håll, säger Bo.

undefined

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Familjens framtid är oviss.

Föräldrarna blir tysta och håller om varandra, de kämpar för att bearbeta sorgen tillsammans med Michelles syskon. Tårarna samlas i små öar på köksbordet. 

Två månader har gått sedan Michelle dog i badkaret. Tanken på de andra barnens sorg är hjärtskärande.

Varje gång någon i familjen går in i badrummet kommer fyraårige Jordan och ställer sig vid dörren. 

– ”Inte doppa huvudet”, brukar han säga.

Blicken är alltid varm och nyfiken men full av sorg när han står vid badrumsdörren med sin storasyster i tankarna.

Greppet om handtaget är stadigt.

Han håller vakt.

 

undefined

Text: Atilla Yoldas Foto: Anna-Karin Nilsson