Januariavtalet kraschade – här är historien om varför

Så blev samlingen i mitten till ett allas krig mot alla

Januariavtalet fyllde ett år – då kom det stora bakslaget. 

Veckans strid om de så kallade välfärdsmiljarderna utvecklade sig snabbt till regeringens största kris hittills i mandatperioden.

Att många är arga på varandra är uppenbart, men hur hamnade vi egentligen här? Viktor Barth-Kron söker svaret i valrörelsen 2018.

Publicerad 26 jan 2020 kl 05.01
undefined

Den ovanliga alliansen Vänsterpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna – med stöd av Sverigedemokraterna – enas om att stoppa ett centerpartistiskt skatteavdrag och i stället ge pengarna till kommunal välfärd. Vilket får den socialdemokratiske statsministern att rasa och varna för en ”mörk framtid i svensk politik”. 

Vänsterpartiet anklagas för att normalisera SD, Moderaterna för att normalisera Vänsterpartiet och Centerpartiet för att vara odemokratiska. Liberalerna bara suckar.

Det är fullt förståeligt om ni haft svårt att hänga med i riksdagspolitikens svängar den här veckan. Vad var det egentligen som hände?

I en annan kvällstidning kunde vi läsa att riksdagen blivit en ”lekstuga” och partiledarna ”barnrumpor”. Det kan man naturligtvis tycka, men det hjälper knappast någon att förstå varför det blivit som det blivit.

Det finns nämligen en viss logik i snurrigheterna. Det handlar om en regeringsbildning som hamnade snett från början, om ett triumftåg som gick för långt och om hur tidens politiska trender fött nya vänskaper.

Vi tar det stegvis.

undefined

Stefan Löfven (S) och Ulf Kristersson (M) i samband med statsministerduellen i TV4 den 8 september 2018.

Foto: ANDERS WIKLUND/TT NYHETSBYRÅN

Ulf Kristersson (M) och Stefan Löfven (S) möttes i en duell i Expressen TV i maj 2018.

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Stefan Löfven (S) och Ulf Kristersson (M) i SVT:s duell i augusti 2018.

Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT NYHETSBYRÅN

Regeringsbildningen efter valet 2018 började med att Ulf Kristersson, som fått talmannens så kallade sonderingsuppdrag, träffade Stefan Löfven. Först frågade Kristersson om Socialdemokraterna kunde tänka sig att bli stödparti till en alliansregering – det var nämligen den enda linje i regeringsfrågan som den gamla borgerliga alliansen kunde enas om. 

Stefan Löfven tackade inte helt oväntat nej.

Därefter gjorde både Kristersson och Löfven klart att de inte hade några som helst planer på att bilda regering med varandra. Vid krig eller djup nationell kris, absolut, men sådana förutsättningar förelåg inte. Ansåg man.

Enigheten om att inte samarbeta berodde inte på att de sakpolitiska skiljelinjerna mellan just M och S var så avgrundsdjupa. Det var de inte – skillnaderna mellan exempelvis S och C var och är på många sätt större.

Ulf Kristersson träffar talmannen Andreas Norlén i oktober 2018.

Foto: JESSICA GOW/TT NYHETSBYRÅN

Stefan Löfven träffar talmannen Andreas Norlén i oktober 2018.

Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN

Både Moderaterna och Socialdemokraterna gjorde dock bedömningen att respektive partis väljare inte skulle acceptera ett nära samarbete. M och S behövde varandra som rivaler, annars skulle rollerna som svensk politiks maktpoler kunna tas över av helt andra krafter.

M och S behövde varandra som rivaler

I och med det beskedet stod det klart att nästa regeringsunderlag skulle behöva innehålla antingen Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet. Det var en matematisk förutsättning. Moderaterna och deras högra hand KD ville söka stöd hos SD, medan Socialdemokraterna ville fortsätta räkna V och MP till sitt lag.

Resten av den så kallade regeringsbildningen blev en lång väntan på att det nya lägets vågmästare, Centerpartiet och dess sidovagn Liberalerna, skulle sätta ned foten och välja sida.

12 januari 2019: Centerledaren Annie Lööf håller presskonferens efter att partiets förtroenderåd beslutat att släppa fram Stefan Löfven som statsminister.

Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT / TT NYHETSBYRÅN

Annie Lööf (C).

Foto: PONTUS LUNDAHL/TT / TT NYHETSBYRÅN

undefined

Centerpartiet – som egentligen hellre hade sett en lösning med både S och M – spelade sin hand maximalt. 

Under hotet om att annars släppa fram en M/KD-regering pressade man Socialdemokraterna till enorma eftergifter, och förhandlade fram ett politiskt program som i stora drag gick rakt emot vad S gått till val på. En ”liberal reformagenda”, som man kallade det.

Centerpartiet spelade sin hand maximalt

Därefter fick man Socialdemokraterna att utöva utpressning mot Vänsterpartiet: Släpper ni inte fram det här, utan invändningar, då är det ert ansvar att Sverige får en mörkblå regering med stöd av SD, löd hotelserna.

Vänsterpartiet var oenigt internt, men gav med sig till slut – om än med vissa reservationer.

Centerpartiet trodde sig därmed ha uppnått ett politiskt Kinderägg, med tre önskningar på samma gång. Kraftigt inflytande över politiken, en behagligt ansvarsfri position utanför regeringen och samtidigt rollen som den som räddat Sverige från bägge ”ytterkanternas” destruktiva inflytande.

Det var åtminstone en önskning för mycket.

undefined

Den 16 januari 2019: Jonas Sjöstedt meddelar att Vänsterpartiet släpper fram Stefan Löfven som statsminister, men hotar samtidigt med framtida misstroendeförklaringar.

Foto: JESSICA GOW/TT NYHETSBYRÅN

Vänsterpartiet må vara ett ambivalent parti när det kommer till makt och kompromisser, men de slår som alla andra vakt om något slags värdighet. Att skriva in i januariavtalet att Vänsterpartiet inte skulle få något politiskt inflytande, och att sedan gnugga detta i ansiktet på V, var att ta segerdansen ett steg för långt.

undefined

S valkampanj 2018 handlade bland annat om ”ett starkare samhälle”.

Foto: STINA STJERNKVIST/TT NYHETSBYRÅN

Det gick i längden inte att förklara varför Centerpartiets drygt 8 procent av rösterna skulle berättiga till betydande makt över samhällsutvecklingen, medan Vänsterpartiets 8 procent av rösterna skulle vara betydelselösa. Inte när bägge partierna behövdes.

I stället för slutpunkt för stridigheterna blev januariöverenskommelsen därför ett slags politisk Versaillesfred, som födde motvilja och revanschism hos dem som ställts utanför. 

De hämndlystna utgjorde till råga på allt en majoritet i riksdagen, vilket de nu har visat.

undefined

Dagens industri-skribenten Arvid Åhlund påminde i veckan om ett berömt citat från den amerikanske 1800-talspresidenten Abraham Lincoln, som fritt översatt lyder så här:

”Det allmänna stämningsläget är allt. Med den kan ingenting misslyckas, utan det kan ingenting lyckas. Den som formar det allmänna stämningsläget når djupare än den som antar stadgar eller avkunnar rättsliga beslut.”

Det leder oss in på valrörelsen 2018.

Socialdemokraterna ville där återuppbygga det ”starka samhället”. Moderaterna skulle ”ta tag i Sverige”. Sverigedemokraterna ville ha tillbaka folkhemmet. Vänsterpartiet tog strid mot växande klyftor, Miljöpartiet mot konsumtionssamhällets utsläpp och Kristdemokraterna tyckte att du ska kunna lita på välfärden. Dessa partier fick runt 85 procent av rösterna.

Om det fanns en minsta gemensam nämnare var det inte önskan om en ny, bred, liberal reformagenda à la januariavtalet. Snarare en vilja att städa upp efter tidigare liberala reformagendor.

Den här ordning-och-reda-trenden – kalla den ”konservativ” om du vill – har om något stärkts under den tid som förflutit sedan dess. Den har motsvarigheter runtom i hela västvärlden.

undefined

Ulla Andersson och Elisabeth Svantesson, ekonomisk-politisk talesperson i Vänsterpartiet respektive Moderaterna, gjorde gemensam sak. Här i samband med framträdande i SVT:s Agenda 19 januari.

Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT NYHETSBYRÅN

Det är därför svaret på den retoriska frågan ”vad har egentligen Vänsterpartiet och Moderaterna gemensamt?” faktiskt inte är fullt så enkelt som man kan tro. Ja, de vill ställa till det för regeringen. Men det finns något annat där också.

Slagen mot januariavtalet

Januari 2019: Regeringen Löfven II kan tillträda, då Vänsterpartiet lägger ned sina röster i riksdagens votering. V drar samtidigt upp en ”röd linje”: Om januariavtalets punkter om ändrade turordningsregler i arbetsrätten och/eller marknadshyror i nyproduktion läggs fram i riksdagen så kommer V att försöka fälla regeringen. M, KD och SD förklarar sig villiga att hjälpa till. Regeringen avvisar invändningarna och slår fast att avtalet ska fullföljas.

 

November/december 2019: Genom hot om misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) pressar M, SD, V och KD fram förändringar i den planerade privatiseringsreformen av Arbetsförmedlingen. Bland annat tvingas Centerpartiet backa i frågan om Lagen om valfrihetssystem – den ska inte tillämpas. Reformkatalogen visar sig för första gången förhandlingsbar.

 

December 2019/januari 2020: Trots hård kritik från regeringspartierna lyfter Vänsterpartiet i opinionsmätningar och förtroendet för Jonas Sjöstedt går tydligt upp. V skärper tonen mot regeringen ytterligare. 

 

En mätning från SVT/Novus visar också att bara 11 procent av väljarna tycker att regeringens politik är ganska bra eller mycket bra. 59 procent tycker att den är ganska dålig eller mycket dålig. Även hos de egna är stödet svagt: bland januaripartiernas sympatisörer är siffrorna 23 mot 42. Bland LO-väljarna är det bara 8 procent som ger politiken godkänt.

 

14 januari 2020: Striden om välfärdsmiljarderna börjar. Moderaterna, Vänsterpartiet och Kristdemokraterna meddelar att de alla vill möta den pressade situationen i kommuner och regioner med miljardtillskott i en extra ändringsbudget, och att de är beredda att förhandla fram ett gemensamt förslag.

 

20 januari 2020: Regeringen och samarbetspartierna svarar med att lova 5 extra miljarder till kommuner och regioner i den ordinarie vårändringsbudgeten.

 

22 januari 2020: M, V och KD presenterar sitt gemensamma förslag till extra ändringsbudget: Man anslår 2,5 miljarder kronor utöver de 5 som regeringen aviserat. Pengarna tas bland annat från Centerpartiets så kallade ingångsavdrag – sänkt arbetsgivaravgift för nyanlända och andra som står långt från arbetsmarknaden – och från Miljöpartiets nya version av friåret, den så kallade utvecklingstiden. Sverigedemokraterna meddelar samtidigt att de stöttar M-V-KD-uppgörelsen, som därmed har majoritet. Ytterligare två punkter i januariavtalet ser ut att falla.

Något som gör att Moderaterna och KD kan vifta undan centerpartisternas och näringslivsorganisationernas förvånade och upprörda utfall om att man ”stoppar borgerlig politik” med vänsterhanden. 

Att vara höger år 2020 är framför allt att oroa sig över kriminaliteten, samhällskontraktet och Miljöpartiets inflytande i regeringen, inte att ligga sömnlös över skattetrycket.

Vad Abraham Lincoln hade tyckt om januariavtalet får vi aldrig veta, men att 73-punktsprogrammet hade det politiska klimatet emot sig redan från början är uppenbart.

undefined

V-ledaren Jonas Sjöstedt och Centerns vikarierande partiledare Anders Jonsson debatterar i riksdagen 15 januari.

Foto: FREDRIK WENNERLUND / STELLA PICTURES

undefined

Som politiskt program är januariavtalet i praktiken dött, om än inte begravet. Oppositionen har visat att den är både kapabel och villig att gå in och ändra i det efter behag. Det enda sättet för regeringen att återta kontrollen tycks vara att bjuda in Vänsterpartiet till samtal och att därmed ge V det där inflytandet som de enligt avtalet inte skulle få. 

Detta är januariavtalet

Det så kallade januariavtalet är en sakpolitisk överenskommelse i 73 punkter mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet. Överenskommelsen är avsedd att gälla fram till valet 2022 och innefattar även budgetsamarbete. Genom överenskommelsen accepterade C och L att Stefan Löfven valdes till statsminister och bildade regering tillsammans med MP.

 

Kritiken mot överenskommelsen har varit hård från både vänster och höger. Enligt vänsterkritikerna har Socialdemokraterna gjort alldeles för stora eftergifter till de liberala partierna – bland annat skattesänkningar för höginkomsttagare, liberaliserad arbetsrätt, införande av marknadshyror och fortsatta vinster i välfärden – medan de socialdemokratiska avtrycken i programmet är svårare att finna.

 

Kritiken från högeroppositionen har i grunden gällt överenskommelsens existens – man ville ju främst se en annan regering. I sak har man skjutit in sig på den liberaliserade migrationspolitiken och vad man menar är felaktiga prioriteringar i en tid då statens kärnverksamhet borde gå först.

 

Liberalerna har varit offentligt splittrade kring överenskommelsen, både före och efter att den slöts. Större delen av den nuvarande partiledningen ville i stället släppa fram Ulf Kristersson som statsminister. Partiledaren Nyamko Sabuni säger sig stå bakom januariavtalet, men har samtidigt riktat kritik mot att det saknar en ”gemensam vision” och inte tillräckligt ”möter samhällsutmaningarna”.

 

I en av januariavtalets portalparagrafer står att ”denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden”. Formuleringen har inte oväntat väckt stor upprördhet i Vänsterpartiet.

Ett inflytande som både Liberalerna och Centerpartiet satt mycket stor prestige i att motverka. 

Att januariavtalet faller i sak betyder däremot inte nödvändigtvis att själva samarbetet går under. Mandaten ligger som de låg under regeringsbildningen, och stämningen mellan centerpartister och moderater är långt ifrån god. Vänsterpartiet kommer å sin sida aldrig att stötta en moderat statsminister.

Som politiskt program är januariavtalet i praktiken dött, om än inte begravet

Så länge Socialdemokraterna och Centerpartiet bedömer att ett gemensamt projekt är bättre än alternativen så kommer Stefan Löfven, eller hans efterträdare, därför med all sannolikhet att kunna streta på i regeringskansliet. När centerpartiledningen slår fast att ”januariavtalet inte påverkas” av veckans händelser är det snarare så man ska förstå det. 

Frågan är dock öppen hur det samarbetet nu ska se ut, och vilken politik som ska komma ur det. 2020 blir ett ovanligt spännande mellanvalsår.

 

Viktor Barth-Kron är politisk kommentator i Expressen

 

LÄS MER: Viktor Barth-Kron: Januariavtalet är i praktiken dött 

LÄS MER: Viktor Barth-Kron: Jonas Sjöstedt kunde aldrig fånga missnöjet 

PREMIUM: Lyftet för danska S – raset för Dansk Folkeparti 

PREMIUM: Andersson, Damberg, Shekarabi och Ygeman – de gör upp om att ta över S efter Stefan Löfven