Barnfamiljerna används som spelbrickor • Touré: ”Den som inte tar sig till EU är en loser”

Polisen skjutsar till gränsen – för 39 kr

EDIRNE-REGIONEN. I Turkiets kraftmätning med EU har migranterna blivit bondeoffer på schackbrädet. De blir lurade, rånas, misshandlas och utlovas en ljus framtid i Sverige och EU.

Expressen tillbringade en knapp vecka med Europas mest oönskade människor.

Publicerad 6 mar 2020 kl 11.03

Muhammed ger mig lite mer av den smutsiga syntetfilten som vi delar på. Han är rädd att jag ska frysa. Sen bläddrar han fram bilderna från när kriget rasade hemma i Mosul i Irak. Det gula ljuset från mobiltelefonen fladdrar i hans allvarsamma ansikte:

– Det där var mitt hus, säger han. På mobilen ser jag rök, ruiner och dammiga människor som springer in i ett sönderbombat hus. Under bråten ligger besparingar, förhoppningar och släktingar. 

Men bara några svep bort med pekfingret finns ett annat liv i shoppinggallerior och på nöjesfält: det med en ung kvinna i färgglada sjalar och förälskad blick tillsammans med Muhammed. Hon heter Dina och bor nu i världen på den andra sidan floden som rinner i natten, femtio meter ifrån oss. I EU. 

Det där var mitt hus

När kriget kom till Irak bodde fästmön i Bagdad och Muhammed i Mosul. Hon kunde ta sig ut genom öppna gränser, men inte han. IS spärrade vägen.

Vid lägereldarna i den turkiska natten blandas liknande levnadsöden under tiden vattnet i en sotig tekanna börja koka i glöden.

Men om några timmar kommer vi alla vara omringade av polis.

Två män simmar i gränsfloden.

Foto: Magnus Falkehed

Grekisk gränsvakt på andra sidan floden.

Foto: Magnus Falkehed

Mohammed Amir, 26, pakistansk textilarbetare som bott i Istanbul.

Foto: Magnus Falkehed

”Den som inte tar sig till EU är en loser”

Fukten från Meriçfloden vid byn Doryan tränger in bland träden. Några rycker till när ilskna skrik och bråk bryter genom mörkret. Hundra meter bort i mörkret har gruppen av pakistanierna från Lahore råkat i luven med varandra eller med någon annan. 

– I vår lilla grupp tar alla hand varandra, säger Touré Ibrahim som har flugit in till Istanbul från hemstaden Bamako i Mali. 

– En ensam migrant klarar sig inte många timmar.

I Mali är säkerhetssituationen just nu den blodigaste sedan jihadisterna var nära på att erövra hela landet 2012. Men det är inte självmordsbombare eller bymassakrer som har fått Touré att ta sig upp till floden Meriçs strand. Det är hans mamma. Och hans bror. Trycket från släkt, vänner och jämnåriga, vackra kvinnor som ser ner på honom.

– Den som inte tar sig till EU är en loser. Kvinnorna säger att du är en ”vaut-rien”, värdelös. De vill ha någon som tagit sig in i EU, berättar den magre Touré när och tuggar på lite vitt bröd som en turkisk hjälporganisation delade ut tidigare på kvällen. 

En ensam migrant klarar sig inte många timmar

Juice, vitt bröd och ost – och kanske en chokladbit är den vanliga dieten för en migrant i Turkiet. Har de tur blir det tomatsoppa eller ris i folieförpackning. Dag efter dag.

I Mali hade Touré vad han beskriver som ett modest, men inte ett dåligt liv i Bamako.

– Jag hade ett litet butiksstånd. Du vet, sålde lite allt möjligt: schampo, läsk och så. Jag kunde leva på det. Till och med spara lite grann, säger han.

Men när det sociala trycket blev för stort för tre månader sedan sålde han allt han hade. Han lånade ihop ytterligare femhundra dollar och reste till Istanbul. Redan veckan efteråt tog någon annan över hans rum i Mali och familjen säger att han inte kan återvända förrän han har lyckats.

Touré Ibrahim säger att det är ett stort social tryck i Mali att försöka ta sig till Europa.

Foto: Magnus Falkehed

Abdi Ahmed, rullstolsburen från Somalia, reser mot Europa med en grupp vänner.

Foto: Magnus Falkehed

”Polisbuss” till gränsen för 39 kronor

Så när Turkiets regering i förra veckan lät dem alla tro att gränsen till EU skulle öppnas gjorde Touré som tusentals andra: kastade sig i väg mot gränsen. Allt var välorganiserat. Olika alternativ fanns till bud: taxibilar, vanliga bussar och vad migranterna kallar för ”polisbussar”. Bussarna där poliser hjälpte folk in på vägen mot ”Eustan” var de billigaste, ibland bara 25 turkiska lira, 39 svenska kronor mot 150 eller 200 lira för andra.

Under hela resan pekade vad migranterna uppfattade som myndighetspersoner ut riktningen: ”Tyskland, Bulgarien, Sverige, Belgien… ditåt. Skynda på!”.

Turkiets president Erdoğan hade inlett sin armbrytning med EU. Miljarder i nya stöd till migranterna ligger på spelbordet och ska omförhandlas. Men EU har ingen planerad budget för det och länder som bland annat Sverige vill inte heller att den totala EU-notan ska höjas. 

Turkiet vill också ha hjälp av EU och Nato i kriget mot Ryssland, Iran och Syrien i Idlibprovinsen. Erdoğans jackpot skulle vara att få till ett flygförbud över Idlib där hans trupper lider stora förluster och gärna tuffare hot om sanktioner mot Ryssland.

Turkiets president vet av erfarenhet hur bräcklig vapenvilan är som han ingick med med sin ryska kollega Vladimir Putin i torsdag kväll. 

Jag ska in i EU

I det spelet är migranterna invid Meriçfloden pjäser. 

– Vad tror du, Magnus? Tror du att Grekland kommer att öppna gränsövergången, undrar Marwan till vänster om mig, intill vindskyddet. 

Marwan är poeten i gruppen och skriver dikter om lidande, medmänsklighet och hur utlämnade de alla är. Han är också från Mosul och har starkt agg mot Iran – speciellt sedan deras irakiska shiamiliser bombade sönder hans tre blänkande lastbilar. Nu finns de bara som kvar som skinande muskelfordon i mobiltelefonen.

Jag ger Marwan det enda svar som jag har hjärta till:

– Det finns inte chans på jorden att grekerna öppnar gränsen.

Irakierns skäggprydda haka sjunker ned lite innan han höjer den igen och säger:

– I natt ska jag i alla fall försöka ta en av båtarna över floden. Jag ska in i EU, säger han.

Marwan, 32, i lägret i Doyran.

Foto: Magnus Falkehed

Lägret i Doyran om natten.

Foto: Magnus Falkehed

Magnus Falkehed i lägret.

Foto: Magnus Falkehed

Grupperna sitter samlade runt eldarna i lägret i Doyran.

Foto: Magnus Falkehed

Marwan skriver dikter om lidande och medmäsklighet.

Foto: Magnus Falkehed

Allt annat än en öppen gräns

Några dagar tidigare rev tårgasen i halsen och ögonen när stod jag i ingenmanslandet mellan Turkiet och Grekland, omgärdad av tjutande sirener, visslande människor och knallar från chockgranater. När vinden vände tvingades även barnfamiljerna hundra meter bort springa ytterligare för att skydda de yngsta som hostade och grät. 

Vid gränsövergången Pazarkule var det inte på tal för grekerna att öppna någon gräns. Över deras döda kroppar, kändes det mer som. Migranternas alltså.

EU utlovar nu ytterligare miljarder i stöd till Grekland för att hålla gränsen. 

– Allah Akbar, skrek de mest våghalsiga ungdomarna och tog upp tårgasgranater som de kastade tillbaka, liksom stenar som låg på vägen till Grekland.

Stäng av det där. Nu, genast

Det här motsvarade allt utom bilden av en öppen gräns mot EU. Bara några minuter efter att jag tagit upp lite arbetsutrustning dyker turkiska poliser upp.

– Stäng av det där. Nu, genast, kommenderar de innan jag förs i väg genom ett hål i stängslet in till polisstationen för kontroll, snabbt förhör och förmaningar om vad som är lagligt och inte i dagens Turkiet. Sedan pekar de ut vägen de vill att jag ska gå. Det vill säga i motsatt riktning mot den som deras kolleger har pekat ut för migranterna.

Under torsdagen protesterade människorättsorganisationen ”Reportrar utan Gränser” över vad de hade räknat till nitton fall av arresteringar av journalister i Turkiet för att ha bevakat de olika pågående spänningarna i Turkiet, varav nio vid gränsstationen i Pazarkule. Enbart under den gångna veckan.

Under den veckan blir det inte den sista gången som jag på nära håll ser turkiska poliser i känsligt arbete. Men vi återkommer till det.

Polis anländer till lägret i Doyran.

Foto: Magnus Falkehed

Polis vid lägret i Doyran.

Foto: Magnus Falkehed

Skotten vid Ipsala

När en ung man rapporterades ha skjutits till döds av grekisk gränspolis nära staden Ipsala blir nyheten genast världsomspännande och viral.

Men på ett par timmar försvinner lägret vid gränsstationen i Ipsala. 

Lägret bestod i princip av lite jordig åker mellan två asfaltsvägar. Men plötsligt blev det akut att frakta migranterna till andra ställen. Någon mil därifrån i samhället Yeni Karpuzlu hittar jag ett par hundra av dem i en kommunal byggnad. 

De visar upp sina slagna knän och ryggar. Berättar om hur även kvinnor och barn fick brutal behandling. Även här råder någon form av diffust fotoförbud.

Vad är det här för värld

Liza från norra Irak är upprörd. Hon är mörkhårig, klädd i svart och håller upp korset hon har runt halsen:

– Jag är kristen, liksom grekerna. Men här är det muslimerna som hjälper mig under tiden som de kristna försöker döda mig. Vad är det här för värld, säger hon och rycker i en annan migrants ärm, en muslimsk kvinna i hijab. Kvinnan nickar instämmande.

Timme för timme förstärks gränsen på den grekiska sidan av floden. På den grekiska sidan av stranden i Doyran blir soldater fler och synligare. Vakttornet tjuter regelbundet och taggtråd rullas ut vid flodbanken.

Mamma Zahora, 30 och dottern Zaro i lägret i Doyran.

Foto: Magnus Falkehed

Mamma Zahora, 30 och dottern Zaro

Foto: Magnus Falkehed

Mustafa hytter sturskt med näven mot vakttornet

Floden Meriç (eller Evros på grekiska) förvandlas sakteligen till något av Europas svar på Rio Grande mellan USA och Mexiko.

Varje natt kommer turkar med små båtar för att skjutsa över migranterna. Att något sådant sker utan den turkiska gränspolisens goda minne är inte troligt. Det är de båtarna som mamman Zahoras familj från Afghanistan hoppas på. De har byggt upp sitt vindskydd lite högre upp på slänten i Doyranlägret. De vill gärna till Sverige eller Tyskland.  

Här finns förvånansvärt många kvinnor och småbarn. Men även en somalier som vill ta sig över floden i rullstol tillsammans med sina vänner från Mogadishu. Sverige är deras drömmars mål. 

De enda som inte syns till är den runda miljon internflyktingar som just nu lider alla kval under bomber och granater i syriska Idlibprovinsen. Mot dem har Turkiets regering rest en mur som håller tätt. 

Turkiet anser att de med sina dryga tre miljoner syrier redan med råge har dragit sitt strå till stacken. 

Alla bara använder sig av oss i deras spel om krig och om miljarder

I vad som liknar mer trots än i desperation kastar sig två av dem, Mustafa och Mahmud från Der Ezzor i det strömma flodvattnet mitt under ljusan dagen för att simma över till den andra sidan.

Sirenen från vakttornet börjar genast tjuta. Men det är mer den starka strömmen som får de båda att vända om när det kyliga vattnet börjar föra i väg dem.

– Skithögar, ropar Mustafa och hytter sturskt med näven mot vakttornet när han kommer upp ur vattnet på den turkiska sidan. De är 22 och 24 år och nästan alla deras tonår har präglats av kriget i Syrien.

Tron på någon framtid i den regionen ligger grusad för länge sedan.

– Alla bara använder sig av oss i deras spel om krig och om miljarder, säger Ahmed, 24 år och från Deraa i Syrien. Turkiet, arabländerna… de bryr sig inte det minsta dugg om oss. Det är bara EU som bryr sig om människor, säger Ahmed. 

undefined

Skylt vid Doyran.

Foto: Magnus Falkehed

Att bli rånad hör till vardagen

Han blev bussad till den lilla byn Doyran vid floden med förklaringen att det här var vägen till EU. Syriern berättar om hur turkarna kommer på natten och insisterar på att de skulle sätta sig i båtarna. Flera av männen var onyktra och aggressiva. Pengar skulle de också ha, 150 lira, berättar Ahmed. 

Hans reskamrat, studenten Suhaib Hamad visar hur han har snott ett snöre runt magen där han har sina sista dollar i en liten, tätt packad plastpåse. Att bli rånad hör till vardagen för en migrant, berättar de.

– När människorna med båtarna blev hotfulla gick vi till polisen, men de sa att de inte kunde göra något, säger han och lägger till:

– Det finns mycket mer jag skulle kunna säga om den turkiska polisen och militären… men inte förrän jag har kommit till den andra sidan, in i EU, lägger Ahmed till. Tillsammans med sin reskamrat går han nu runt i galonbyxor.

Det finns mycket mer jag skulle kunna säga om den turkiska polisen och militären

De flesta historier om våld, tvång och organiserad människosmuggling som cirkulerar bland migranterna utspelar sig i regel på natten. 

För den som vill bli klokare på situationen finns det därför bara en sak att göra: att själv tillbringa natten med migranterna.

Det är så jag hamnar i skogen vid floden med Ahmed och hans reskamrater.

Bussarna som körde migranterna till Doyran.

Foto: Magnus Falkehed

Migranterna sätts på bussar.

Foto: Magnus Falkehed

Skärmdump som visar Tourés väg tillbaka till Edirne efter natten de bussades bort.

Foto: Magnus Falkehed

Natten med migranterna

Strax innan skymningen packar tevestationer ned sina antenner och reser i väg. Någon timme efter att mörkret har fallit lämnar också de sista hjälparbetarna.

Det är också stunden för de som vill bajsa utan att bli sedda av hundratals människor. Några toaletter finns inte. Sällan toapapper heller för den delen. Däremot kan de tvätta sig i floden. 

Kring eldarna börjar ett nytt, långsammare liv av väntan och förväntan. Småprat vid de öppna eldarna blandas med sken från mobiltelefoner för att inte trampa på de som sover. Timmarna går.

Vi ska till EU!

Jag ligger i skuggan vid vindskyddet när två män dyker upp, ger några snabba kommandon om EU, ta med er ID-kort, gruppera er och skynda på.

– Vi ska till EU! De har öppnat gränsövergången, säger Muhammed och skyndar sig att ringa sin fästmö i Frankrike för att berätta nyheten. Under armen håller han sin grå filt som han har rullat ihop. Överallt börjar migranterna släcka eldar och samla ihop saker.

För att slippa fler förklaringar med civilklädda turkiska poliser som inte är entusiastiskt inställda till fri press tar jag en tur i lägret. Men håller mig i skuggan.

Afghanskan Zahoras familj har fått samma besked. Nu måste de i väg till den öppna gränsen. Detta är det fönster som de hoppats på, även om känslan av tvivel finns i hennes ansikte så väcker hon barnen. Sömndruckna lämnar barnen den relativa värmen i filtarna för att se på när föräldrarna packar ihop för den nattliga avfärden.

Rima, fem dagar gammal.

Foto: Magnus Falkehed

Rimas pappa Ayman och mamma Ramia.

Foto: Magnus Falkehed

Rimas systrar.

Foto: Magnus Falkehed

Inom en dryg timme är den nattliga operationen över

På parkeringsplatsen börjar fler fordon anlända. En polisbil med blåljus på vaktar infarten. Poliser i uniform sprider ut sig över området. Fyra poliser i kravallmundering posteras vid vad som blir en uppsamlingsplats. Andra civilklädda personer går runt och ger direktiv. 

Grupper av familjer och barn ställs upp på parkeringsplatsen samtidigt som bussar i olika storlekar körs in och radar upp sig. Sedan börjar de köra iväg en efter en. 

Inom en dryg timme är den nattliga operationen över.

Resten får jag höra på telefon, dagen efter.

– Vi körde och körde. Det var mycket hysch, hysch. De ville att vi skulle stänga av våra telefoner för nu var vi riktigt nära den grekiska gränsen. Men i vår grupp såg vi ju att vi inte alls var det. Vi tittade på geolokaliseringen, berättar Touré Ibrahim. 

Det var mycket hysch, hysch

Det blev en förvirrad färd där migranterna dumpades vid en bensinmack, andra mitt ute i naturen. 

Ena stunden uppmanades de att lämna pengar och telefoner i förvar för att gå mot gränsen. 

– Men det var ju ingen gräns!

Det fanns chaufförer som mot betalning kunde köra dem till Istanbul eller andra destinationer.

undefined

Man som blivit slagen med batong.

Foto: Magnus Falkehed

Franskt tv-team motades bort från bensinstation

Hela följande dag ägnar den lilla gruppen kring lägerelden till att gå till fots upp mot Edirne och den officiella gränsövergången till Grekland.

När jag anländer till bensinstation dyker genast en civilklädd man som presenterar sig som polis. Någon timme tidigare har ett franskt tv-team motats bort från samma bensinstation.

Till slut får jag, omgiven av en svans med farbröder, gå runt i macken. Familjer har sovit i biltvätten, andra utanför. Eftersom det är en mack har ingen kunnat göra upp eld. 

Europeiska unionen är vår dröm

Samtliga migranter berättar unisont att grekerna slår migranter, tar deras skor, pengar och mobiltelefoner. Flera män visar upp sina slagna ryggar. En är i strumplästen.

Jag ser också en bebis, flickan Rimas, som är fem dagar gammal och nu ligger inbäddad i en filt i den öppna, smutsiga biltvätten. Hennes syskon leker i smutsen.

– Europeiska unionen är vår dröm, förklarar pappa Ayman Ahmad och mamma Ramia som kommer från Hama i Syrien.

Under onsdagsmorgonen delade Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson ut flygblad nära gränsen i Edirne. På dem kunde migranterna läsa att de inte är välkomna till Sverige signerat Svenska folket och Sverigedemokraterna.