Pia tog sig ur missbruket – sen blev hon dödssjuk

Hon hinner knappt komma in för att köpa sin bakelse innan gäster ställer sig upp och ger henne en stående ovation.

Greta Thunberg?

Drottning Silvia?

Nej, Pia Sjögren, 65, känd från Tom Alandhs SVT-dokumentär ”Det sköra livet”. 

Det här traditionella fiket – som fortfarande serverar hallongrottor och fem sorters wienerbröd – har sett många kändisar.

Men det är första gången någon får en stående ovation.

– Det var fina damer, säger Pia när vi återvänder till fiket några dagar senare. 

– Visst var det roligt, säger hon till kassabiträdet.

Det är en ännu större händelse om man vet Pias bakgrund. 

Hon brukade bo i sådana här fina damers trappuppgångar.

”En suspekt gubbe”

Pia Sjögren började använda hasch redan när hon var 14 år gammal. 

Över 30 år av misshandlande män och missbruk följde.

Hon blev drogfri 2003.

Hon har fortfarande ärr från nålarna. Och på slutet injicerade hon i halsen. 

Pia är dessvärre inte unik. Men vad som gör hennes historia speciell är att hon låtit SVT:s prisade dokumentärfilmare Tom Alandh följa henne under 20 år.

Pia träffade Alandh när hon sålde de hemlösas tidning ”Situation Stockholm” på Karlaplan. 

– Det var en suspekt gubbe som stod vid ett hörn och tittade på mig jättelänge och jag tänkte vad fan glor du på, men så kom han fram och frågade om jag ville ha en hamburgare, sedan var det klart, säger hon och skrattar. 

Varför hon tackade ja?

– Jag brinner för att alla människor ska behandlas lika, att det finns en människa bakom varje historia. Det ville jag få fram och jag tror att det gick fram, säger hon. 

”Man lämnar ut sig totalt”

Tom Alandhs dokumentärer om hennes resa porträtterar inte bara Pias liv, utan även hennes mamma Ann-Maries kamp för dottern. 

Under Pias missbruk kunde det gå månader utan att Ann-Marie visste var dottern befann sig, om hon var i livet. 

Nu bor de tillsammans i en tvårummare i Sundbyberg. 

Pia tar hand om sin 93-åriga gravt synskadade mor. 

Tom Alandh kallar mamma Ann-Marie för en hjälte. 

Men hon ville först inte vara med i dokumentären. 

– Man lämnar ju ut sig totalt och det är väldigt svårt faktiskt, säger Ann-Marie. Och med yrket jag hade som lärare och studierektor var det inte så roligt. Att ha jobbat med barn och misslyckats själv så att säga. Det är så jag känner och andra känner nog också så. 

– Men det har varit många positiva reaktioner så om det har gjort nytta var det nog rätt beslut att vara med, säger Ann-Marie.

Mor och dotter hjälper varandra i dag. 

Förra hösten drabbades Pia av en hjärtinfarkt i badrummet. 

– Det var hemskt. Just i och med att jag är blind också och måste hitta telefonen för att ringa 112, säger Ann-Marie. 

”Jag har oroat mig i hela mitt liv”

Pias barn Jenny och Jonas bodde med mamma de första åren, men droger och missbruk gjorde att Pia förlorade vårdnaden om barnen, och de placerades på fosterhem. 

Ann-Marie kämpade för att få ta hand om sina barnbarn, men förgäves. Sådana minnen är svåra att skaka av sig för Pia nu, speciellt om man går med sin rullator på Södermalm och allt man möter är de som är lediga en en torsdagsförmiddag.

– Det som kan få mig ledsen är när jag träffar unga människor som kommer med barnvagnar eller studenter som ska till universitet. Då påminns jag om mitt eget liv och det jag missat, säger hon. 

I den sista delen av dokumentärserien, som släpptes nyligen, berättas om hur även Pias dotter Jenny, som bor i Skåne, har missbruksproblem. 

– Men jag har en stark tro att det kommer ordna sig för henne, men socialtjänsten i Landskrona är sådana slöfisar. Hon får inte den hjälp hon behöver, säger Pia.

För Jennys mormor återvänder nu oron hon kände för dottern. 

– Det är fruktansvärt att behöva uppleva det igen. Det är nog det värsta just nu, säger Ann-Marie.

– Jag har ju oroat mig mer eller mindre i hela mitt liv, säger hon. Ja, åtminstone sedan Pias tonår. 

Pia känner av oron i tvårummaren. 

– Det är jättejobbigt för henne just nu. Hon säger till mig ”Att bli gammal är att lära sig att bli ensam”

– Och min hjärtinfarkt i mammas badrum... Hon är ju blind och fick treva. Det måste ha varit hemskt för henne, säger Pia. 

”Jag har frågat hur lång tid jag har kvar”

Det sköra livet är Tom Alandhs sista film om Pia. Det blir inga fler. 

– Pia är dödligt sjuk och jag är 76 år så det finns inget utrymme för journalistisk verksamhet, säger Alandh. 

– Nu återstår egentligen bara döden, säger han. 

I oktober har Pia ett viktigt läkarbesök. 

Pia ska fråga hur lång tid hon har kvar att leva. Hon lider av PAH, en ovanlig obotlig sjukdom som innebär att lungornas blodkärl blir för trånga. Blodet har svårt att nå ut i lungorna och belastningen ökar på hjärtat som på sikt tar skada. 

– Jag har frågat hur lång tid jag har kvar, säger Pia, men läkaren hummar bara, men jag måste vara ännu hårdare. Det är en stor kille, en söderkis, och han är inte så lätt att ta. Nu tänker jag säga: ”Jag vill ha fakta om min kropp. Jag måste få veta sanningen. Det klarar jag”, säger Pia. 

– Jag vet ju redan att det är en dödlig sjukdom, säger hon. 

Sjukdomen gör att Pia blir andfådd av minsta uppförsbacke. Hon går ändå snabbt med sin rullator på Södermalms gator, trots att läkarna vill att hon skyndar långsamt. 

– Det är svårt att ta det lugnt när tankarna rusar på, säger hon.

Men hon har en problematisk relation till den syrgasmaskin hon måste ha med sig överallt. Pia hatar slangen hon måste ha i näsan och hur maskinen varnar när den tycker att hon får för lite luft. Dialogen Pia har med utrustningen är tuff och ärlig. 

– Sluta pip dumma maskin, jag andas ju genom slangen. Åh, jag hatar dig, säger hon. 

”Ibland planerar man sin begravning”

Sjukdomen gjorde att Pia tvingades sjukskriva sig från jobbet som alkohol- och drogterapeut på ett behandlingshem. 

– När jag äntligen lyckas jobba, och blir så lycklig över det, blir jag sjukskriven de sista åren. säger hon.

Inte bara fysiken påverkas. 

 – Det mentala har varit jobbigt, säger hon. Man går igenom olika stadier, och ibland är man så låg att man planerar sin begravning, tänker att man vill att de ska spela Rolling Stones på min begravning. Men det går över, säger hon.

Hon har drabbats av både stroke och inre blödningar utöver hjärtinfarkt.

Men trots att hon tillhör riskgruppen under coronapandemin rör hon sig på stan. 

– Jag har hört att det bara är två utslagna i Stockholm som fått corona. Visst är det otroligt? Jag tror att vi blivit immuna av hur vi levt. Vi har bott i soprum så vi klarar det där nu, säger hon och skrattar.

För mamma Ann-Marie är Pias PAH ytterligare en sak att oroa sig för. 

– Det är en sjukdom som kan ge en plötslig förändring och man lever lite i spänning på grund av det, säger hon lågt. 

”Det sköra livet” har gjort avtryck

Pia gjorde skillnad som terapeut.

På Timmermansgatan möter vi Melvin Touma. 

Han kramar henne länge och innerligt när de möts utanför Situation Stockholms lokaler. 

Melvin fick hjälp av Pia på Korpberget behandlingscenter. 

– Jag mådde dåligt och jag var ganska blyg, men hon har en personlighet... hon var inte så på som andra, säger Melvin. 

– Men jag fick en klump i magen när jag såg dokumentären för jag hade också en stark mamma, säger han. 

Filmerna har gjort avtryck – även bland vännerna från hennes tid som hemlös.

Kerstin Rundberg, 63, har känt Pia sedan 1998. 

– Jag stod och tiggde när hon sålde tidningen i t-centralsgången, säger Kerstin.

– Pia var en av de mjukaste kvinnorna i missbruket. Jag beundrade henne när hon kom i väg och började jobba. Hon är ett föredöme för andra. Men det är så synd att hon blivit så sjuk nu när hon äntligen tog sig ur det. Hon är värd bättre. 

Nenne Liljestrand, 55, berättar att han ”stod på plattan i 30 år”. Han har känt Pia i 40 år. 

– Jag tycker tv-filmerna är jättebra, men jag blev lite ledsen när jag såg den sista dokumentären nu och hon skulle besöka sin flicka i fängelset. Det där gick direkt in i mitt hjärta.

Pia ler när hon hör vad vännerna säger. 

– Men jag får också fina samtal från tanter i Tomelilla som aldrig sett en haschbit i hela sitt liv, säger hon. 

Pia hoppas på fem år till

Jennys pappa är begravd på Skogskyrkogården. Även han hade missbruksproblem.

Dotterns problem började när hennes pappa gick bort. 

Och när Pia är på väg ut till minnesplatsen ringer Jenny och ber mamma hälsa pappa i himlen. 

Vid Heliga korsets kapell tittar Pia på John Lundqvists skulptur Uppståndelsen som föreställer sex personer på väg mot himlen. 

Hon tycker om vad hon ser. 

– Vet du vad jag tänker. Jag gillar den för jag tänker att det är folk som är olika, som kommer från olika liv, men alla hamnar där, säger hon,

Vad hon har för drömmar för framtiden?

– Jag hoppas att jag åtminstone får fem år till, säger hon. 

Och vad som ska spelas på hennes begravning. 

– ”Sympathy for the devil”, säger hon och ler.