Stenlejonet slungades in i Papusa när hon tiggde på Drottninggatan: "Mer än livstid blir bra"

Papusa, 84, är redo att möta Akilov: "Han kan dra åt helvete"

Papusa Ciuraru, 84, blev ett av Rakhmat Akilovs offer när hon satt och tiggde på Drottninggatan. Hon träffades av ett stenlejon som lastbilen körde på.

Papusa har överlevt några av de mörkaste delarna av Europas historia: Hitlers folkmord på romer, Ceaușescus kommunistiska skräckvälde, samt förföljelsen av romer under de senaste decennierna.

Nu drömmer Papusa om att hennes barnbarn ska lära sig skriva – och om upprättelse i svensk domstol.

– Jag ska sätta på mig mina finaste kläder för rättegången, säger hon.

Publicerad 5 apr 2018 kl 16.04

På övervakningskamerornas filmer ser man hur Drottninggatan töms. Panikslagna människor kastar sig in genom dörrar. Kroppar fladdrar in i en klädbutik.

Högst upp i vänstra hörnet på övervakningskamerorna syns en gestalt sittandes mot en husvägg. När lastbilen kommer träffas hon av ett stenlejon.

Foto: Polisen

I bildrutorna innan lastbilen kränger förbi är gatan till synes tom. Men högst upp i vänstra hörnet syns en gestalt sittandes mot en husvägg. Det liknar en hög av filtar. Men gestalten reser sig när lastbilen kör på ett av gågatans stenlejon.

"Papusa träffas av stenlejonet och följer med en kort bit", står det i polisens förundersökning.

Dagen efter terrordådet träffade vi Papusa Ciuraru på sjukhuset. Då beskrev hon gärningsmannen som "en idiot". "Han körde sönder de där fula betonglejonen. Men mig lyckades han inte träffa. Och jag är ändå över 80".

Foto: Meli Petersson Ellafi

Papusa Ciuraru har fortfarande ont och svårt att stödja på foten. När tunnelbanan stannar ramlar hon till.

Foto: Meli Petersson Ellafi

Minuter senare hittar några familjemedlemmar henne på gatan. De släpar sig tillsammans in på det exklusiva hotellet Haymarket vid Hötorget, där många av attackens offer samlas och får stanna under kvällen. Fotleden är bruten på två ställen.

Han körde sönder de där fula betonglejonen. Men mig lyckades han inte träffa

Dagen efter terrorattacken träffade Expressen Papusa på St. Görans sjukhus. Då beskrev hon gärningsmannen som "en idiot".

– Han körde sönder de där fula betonglejonen. Men mig lyckades han inte träffa. Och jag är ändå över 80.

Ett år senare är Papusa inte lika stridslysten.

När vi gör sällskap från den kala lägenhet i Midsommarkransen där hon tillfälligt sover med sin familj har hon fortfarande svårt att stödja på foten.

Papusas familj har fått möjlighet att under en kort tid hyra en lägenhet i Midsommarkransen. Men om en månad går kontraktet ut, och hyran är ändå för hög för att man ska ha möjlighet att stanna kvar.

Foto: Meli Petersson Ellafi

Papusa har inte fått någon psykologhjälp. Några veckor efter attacken var hon tillbaka på gatorna igen, med gips runt den opererade foten.

Foto: Meli Petersson Ellafi

Det värsta är dock de psykiska problemen. Själv hävdar hon att allt är bra, men familjemedlemmar förklarar att hon vaknar i mardrömmar om nätterna. Att hon gråter i sömnen. Att hon inte vågar vara ensam hemma. Att hon hoppar till om en bil kör förbi på gatan.

Några veckor efter attacken var hon tillbaka på gatorna igen

Reste hem till Rumänien efteråt

Papusa har inte fått psykologhjälp. Några veckor efter attacken var hon tillbaka på gatorna igen, med gips runt den opererade foten. Fem veckor efter attacken tvingades hon resa hem till Rumänien – där den svenska socialförvaltningen hävdade att hon skulle få vård. Det har hon, enligt familjen och deras advokat, inte fått.

När Papusa Ciuraru fotograferas på platsen där hon blev träffad av stenlejonet den 7 april skakar hon. "Min svärdotter bar mig. Hon höll mig i armarna hela tiden", berättar hon.

Foto: Meli Petersson Ellafi

Papusas år efter terrordådet

7 april: Får ett betonglejon över sig under Rahmat Akilovs vansinnesfärd på Drottningatan. Bärs till ett hotell vid Hötorget och körs på kvällen till St. Görans sjukhus, där hon opereras följande dag.

12 april: Skrivs ut. Får rehabilitering på vårdhem i Stockholmsområdet. Erbjuds tillfälliga sovplatser samt sängar på härbärgen, men väljer i bland att sova utomhus.

Mitten av maj: Papusa reser tillbaka till Rumänien direkt efter att gipset tagits av, efter att hennes advokat fått avslag på ansökan om tillfälligt uppehållstillstånd fram till rättegången.

Maj 2017-mars 2018: Lever hos familjen i Rumänien, utan vård, psykologhjälp eller rehabilitering.

24 februari: Anländer till Stockholm med buss, inför rättegången mot Rahmat Akilov. Sover i en tillfällig lägenhet med sin familj.

Andra halvan av mars: Tvingas resa hemma till Rumänien för att ta hand om barnbarn, efter att en dotter blivit sjuk.

11 april: Papusas dag i rättegången mot Rahmat Akilov.

– Vi uttalar oss inte i enskilda ärenden, men socialförvaltningen har inte mandat att utlova sjukvård i ett annat land, säger Sofia Månsson, biträdande enhetschef på Stockholm stads socialjour.

– Stadens EU-team kan i vissa fall fungera som en länk till socialtjänst eller hälso- och sjukvård i hemlandet.

"Hon höll mig i armarna hela tiden"

Nu är Papusa tillbaka i Stockholm. Den 11 april är hennes dag i rättegången mot Rahmat Akilov.

Vi promenerar förbi den guldglänsande lobbyn på Haymarket. En vakt frågar vad vi sysslar med. Samtidigt rullar tårarna långsamt ned för Papusas kinder. Händerna börjar skaka när hon minns den sjunde april.

– Det var hit min svärdotter bar mig. Hon höll mig i armarna hela tiden. Mitt ben fungerade inte så bra, säger hon urskuldande.

Tårarna rullar långsamt ned för Papusas kinder när vi går förbi hotellet där hon fick hjälp efter terrordådet. Händerna börjar skaka när hon minns.

Foto: Meli Petersson Ellafi

Papusa Ciuraru skäms inför oss. Hon är inte van att gråta, speciellt inte inför en reporter och en fotograf.

Foto: Meli Petersson Ellafi

Papusa skäms inför oss. Hon är inte van att gråta, speciellt inte inför en reporter och en fotograf. Hon är den sammanhållande länken, vissa skulle säga ledaren, i en stor romsk familj, och har överlevt några av Europas mörkaste perioder.

Vi hade det mesta: potatis, majs. Ibland till och med kål

"Det var en bra tid"

Papusa Ciuraru växte upp i nordöstra Rumänien. Hon anser sig ha haft ett bra liv där.

– Vi hade det mesta: potatis, majs. Ibland till och med kål. Annars hittade man det man behövde. Vissa dog i tyfus, vissa blev sjuka av hunger, men de som fått dagar av Gud, de överlevde. Det var en bra tid. Sedan skickade den där idioten Antonescu oss in i fattigdom.

Papusa Ciuraru växte upp i nordöstra Rumänien. Hon har överlevt några av de mörkaste delarna av Europas historia: Hitlers folkmord på romer, Ceaușescus skräckvälde samt förföljelsen av romer.

Foto: Meli Petersson Ellafi

Papusas familj livnärde sig genom att resa runt Rumänien med häst och vagn och sälja kopparkastruller. Den här ringen är ett av få minnen hon har kvar från sin farfar, som gjorde den åt henne medan han fortfarande var slav på artonhundratalet.

Foto: Meli Petersson Ellafi

Vintern 1942 rasade andra världskriget. Den romska förintelsen, porajmos, startades av Hitler och hans allierade. I Rumänien fördrev premiärminister Ion Antonescu romer ur landet. Papusas familj fick fly till fots, tjugo mil genom snö. Hon minns hur mödrar rev sönder sina kjolar för att knyta band runt barnens bara fötter.

– Vi slog läger och sov rakt på marken. Efter ett tag började jag se döda barn överallt i lägret. Då kom den sovjetiska armén från andra hållet. De började skjuta på oss.

Efter ett tag började jag se döda barn överallt

Blev attackerade med frätande syra

I Transnistrien, i dag en del av Moldavien, mötte romerna Röda Armén, och fick fly tillbaka till ett hårt liv i Rumänien.

Så småningom gifte Papusa sig. Hon fick barn. Försökte få ihop livet under den brutala kommunistiske diktatorn Nicolae Ceaușescu.

Papusas barnbarn Grafian hjälper henne med att knyta skorna. Fotleden bröts på två ställen när hon blev träffad av stenlejonet.

Foto: Meli Petersson Ellafi

Sedan några år tillbaka har hon tillbringat mycket tid i Sverige, för att försörja sig, sina barn och barnbarn genom att tigga. Här har hon och hennes familj blivit misshandlade, attackerade med frätande syra och fått sina bosättningar nedbrända. Under terrorattackens första sekunder var Papusa övertygad om att gärningsmannen var ute efter henne.

– Vi är ganska nära att dö hela tiden. Men vi romer överlever allt.

Vi är ganska nära att dö hela tiden

Papusa har över 40 barnbarn

Papusa Ciuraru uppger att hon i dag har tio barn. Med en avfärdande handrörelse uppskattar hon antalet barnbarn till "över 40".

Vi sätter oss ned på en hotellrestaurang vid Hötorget. Hon beställer ett glas vitt vin och blir märkbart upplivad av att tjejgängen omkring oss öppnar champagneflaskor.

Vi försöker prata om framtiden. Vilka mål har hon nu? Papusa vill bara diskutera sina planer för barn- och barnbarn.

"Jag skäms för att tigga. Om jag tigger och möter tjugo personer som inte ger något, så mår jag så dåligt att jag bara måste sluta. Då är det bättre att panta burkar", säger Papusas sonson Grafian Ciuraru.

Foto: Meli Petersson Ellafi

Papusa diskuterar gärna sina planer för barnen och barnbarnen. Hon räknar stolt upp de i familjen som har lärt sig att läsa. Här är Papusas son Balodia Ciuraru.

Foto: Meli Petersson Ellafi

En dotterdotter ska bli advokat, har hon bestämt. Dotterdottern kan redan skriva och ska även ta körkort.

En son som är lite rund ska gå ned i vikt. Papusa undrar om vi känner till några piller, någon medicin, som kan hjälpa honom med det?

Har nyligen lärt sig skriva sitt namn

Hon tycker inte att kvinnor ska gifta sig och få för många barn, och berättar om hur hon brukar tjata på unga romska kvinnor på gatorna om att de ska ta av sig den traditionella klädseln. Om att de ska börja studera för att komma in i samhället.

De nytvättade kläderna hänger på tork i badrummet. Papusa brukar tjata på unga romska kvinnor på gatorna om att de ska ta av sig den traditionella klädseln.

Foto: Meli Petersson Ellafi

Papusa Ciuraru är inte rädd inför rättegången. "Jag ska sätta på mig mina finaste kläder och jag ska gå till rättegången och titta den där mördaren rakt i ögonen", säger hon.

Foto: Meli Petersson Ellafi

Papusa räknar stolt upp de i familjen som har lärt sig läsa. Själv har hon nyligen lärt sig skriva sitt namn, på kurser som svenska hjälporganisationer ordnat, för att inte längre behöva signera handlingar med ett "X".

– Alla ska in i skolan. Barn och barnbarn. Den tjocka också. Det har jag bestämt. Men framförallt kvinnorna. De är ofta lite smartare än männen, så det blir bäst.

Mina största problem i livet är när mina barnbarn skäms

Vad är det svåraste du har gått igenom i ditt liv?

– Det värsta är att höra om när mina barnbarn inte har mat. När de inte har ordentliga kläder. När de har med sig något för dåligt i sin matlåda till skolan, och får blickar av andra som har mer. De största problemen i livet är när mina barnbarn skäms.

Barnbarnet Grafien Ciuraru hjälper Papusa på väg hem till lägenheten. Under flera år har Papusa tiggt för att försörja sig själv, sina barn och barnbarn.

Foto: Meli Petersson Ellafi

"Det värsta är att höra om när mina barnbarn inte har mat. När de inte har ordentliga kläder. När de har med sig något för dåligt i sin matlåda till skolan, och får blickar av andra som har mer", säger Papusa.

Foto: Meli Petersson Ellafi

Efter attacken på Drottninggatan tillbringade Papusa nio månader i Rumänien. Hennes rullator blev stulen på bussen tillbaka. Familjen lindade den brutna foten i ett hus utan fungerande el.

Jag vill se honom. Fråga vad fan han håller på med

Tillbaka i Sverige får hon smärtstillande tabletter av frivilligorganisationer. Benet gör fortfarande ont. Papusas advokat försöker ordna så att hon får träffa en psykolog för att dokumentera besvären hon haft efter attacken. Annars fortsätter hon att leva som vanligt – på gatan.

Hur orkar du?

– Det är bara på grund av Gud.

Du blir aldrig besviken på honom?

– I hela mitt liv har jag försökt göra lite gott. Får jag inget tillbaka så är det Guds vilja. Jag är inte arg på honom. Till och med den här lilla saken med foten var Guds vilja.

Är du nervös inför rättegången?

– Nej. Jag vill se honom. Fråga vad fan han håller på med. Jag dog inte under Förintelsen, inte i Transnistrien, inte under Ceaușescu, och så kommer den där och försöker döda mig? Vilken rätt har han?

"I hela mitt liv har jag försökt göra lite gott. Får jag inget tillbaka så är det Guds vilja. Jag är inte arg på honom. Till och med den här lilla saken med foten var Guds vilja", säger Papusa Ciuraru.

Foto: Meli Petersson Ellafi

Papusa får smärtstillande tabletter av frivilligorganisationer för benet som fortfarande gör ont. Annars fortsätter hon att leva som vanligt – på gatan.

Foto: Meli Petersson Ellafi

Vad vill du säga till honom?

 – Varför kommer du hit och dödar människor? Du har väl fått hjälp här? Har du inte mat på bordet? Vad är problemet? Du kommer inte ens från det här landet, och du tar dig rätt att döda människor här?

– Jag ska sätta på mig mina finaste kläder och jag ska gå till rättegången och titta den där mördaren rakt i ögonen. Jag är inte rädd för honom. Han kan dra åt helvete. Jag hoppas att mitt vittnesmål sänker honom. Mer än livstid blir bra.