Najaf tvingades lämna Sverige efter demonstrationen på Medborgarplatsen • Bott en månad i sovsäck vid motorvägen

Nyss bodde han hos en familj i Sala – nu sover Omid under en bro i Paris

Det talas bruten svenska i tälten under motorvägsbroarna i norra Paris.

Här bor unga pojkar som i stället för att tvingas till Afghanistan har fortsatt sin flykt från Sverige till Frankrike.

Publicerad 11 feb 2019 kl 23.02

Sextonåringen

– Ni måste göra något så att han får hjälp!

Malekzai Haqnawaz, en skäggig afghansk man i 30-årsåldern, reagerar starkt när han får syn på Mahmoud. 

– Han är för ung för att vara här, kan inte Sverige bara hämta tillbaka honom?

Malekzai och Mahmoud bor i samma läger under motorvägen A1 i norra Paris där 300 tält och minst lika många invånare trängs. Malekzai har varit i Frankrike länge och har ingen anknytning till Sverige, Mahmoud kom nyss hit. 

Han är 16 år och liten till växten, har tunna ben i svarta jeans och fötterna nedstuckna i ett par beige vinterkängor i storlek 38.

Mahmoud säger att han är 16 år men blev uppskriven i ålder till 18. Till för bara några dagar sedan bodde han i en villa i Västerås hos en familj där han kallade föräldrarna för mamma och pappa och sönerna för sina bröder.

Foto: ÅKE ERICSON

Runt 300 tält och minst lika många personer lever inträngda i lägret under av- och påfartsramperna till motorvägen A1 nära Porte de la Chapelle.

Foto: ÅKE ERICSON

Lägret omringas plötsligt av kravallpolis med utrustning för att skjuta tårgasgranater. Boende som inte kan visa ID-handlingar förs bort medan övriga hänvisas till boenden under tak.

Foto: ÅKE ERICSON

Till för en vecka sedan hade han ett eget rum i en villa i Västerås där han bott i nästan tre år hos en familj som med tiden blivit som hans egen. Han kallar föräldrarna för mamma och pappa och deras söner för sina bröder. 

Han har tagit tåget från Stockholm till Köpenhamn och sedan vidare ner genom Tyskland till Köln där han bytt till svarttaxi de återstående 50 milen. Det är samma rutt som en ström av unga afghaner just nu väljer. Gemensamt för de allra flesta är att de kom till Sverige hösten 2015, har genomgått asylprocesser som slutat med utvisningsbeslut och att de inte omfattas av den så kallade gymnasielagen.

Exakt hur många som lämnar Sverige den här vägen är inte känt, men under det senaste året handlar det om ett tusental, kanske fler. 

Tältlägret där Mahmoud har slagit sig ned ligger vid Porte de la Chapelle i utkanten av Paris innerstad. Det är bara ett av många likadana platser i närheten där de som har hamnat utanför samhällsgemenskapen lever. Bland afghanska tonåringar och centralafrikanska familjer med spädbarn i filtar raglar västeuropeiska heroinister och prostitutionen är synlig. 

I lägret hörs hela tiden brus från trafiken och dånet från ett fläktutblås. Luften är stickig av rök från öppna eldar som matas med allt brännbart som går att hitta; kartong, spillvirke, gamla möbler, plastskräp.

Med en röst som knappt bär spår av målbrott berättar Mahmoud att han tränade boxning i Västerås och att hans dröm var att fortsätta med det professionellt eller att bli pilot. 

Men det var två datum som stoppade hans möjlighet att förverkliga de drömmarna. 

Taj Mohammadi är 28 år och har bott i tältet vid bropelaren i sex månader. Tidigare har han bott i Pajala, Gällivare och Boden. ”Det är vackrare där än här, jag tycker mycket om Sverige.”

Foto: ÅKE ERICSON

Foto: ÅKE ERICSON

Foto: ÅKE ERICSON

Han säger att han är 16 år, född 2002. Men efter att ha genomgått medicinsk åldersbedömning och magnetkameraundersökningen av hans ena knä antydde att han kunde vara över 18, skrevs hans ålder upp med två år. 

Att lärare, socialtjänst och familjen där han länge bott intygade att han psykiskt och fysiskt är 16 snarare än 18, var inget Migrationsverket och migrationsdomstolen lade vikt vid. Att han lämnade in artiklar ur Svenska Dagbladet serie avslöjanden om stora brister i metoden för åldersbedömning, hade heller ingen verkan.

Det saknade också betydelse att röntgen av visdomstand, som tillsammans med knäundersökningen utgör den omstridda metoden för medicinska åldersbedömningar, inte kunde göras eftersom Mahmoud ännu inte har utvecklat sådana tänder.

Det är vansinne, vem som helst ser att han är jätteung. Sverige – vad är det för land?!

Om hans asylansökan i stället hade bedömts som om han vore under 18 så skulle han sannolikt ha fått uppehållstillstånd. Hans familj bor i Pakistan och i Afghanistan finns inte det trygga mottagande som krävs för att Sverige ska kunna utvisa en minderårig dit.

Det andra datumet var 30 november 2015, dagen då han anmälde sig som asylsökande i Sverige. Det var nästan en vecka för sent för att Mahmoud skulle få uppehållstillstånd med stöd av den så kallade gymnasielagen. Gränsen för att omfattas av den är dragen vid ankomst 24 november eller tidigare. 

– Jag förstår inte varför Sverige skickar ut oss efter att ha betalat så mycket för att vi ska gå i skolan och lära oss svenska, säger han.

Malekzai har stått kvar och lyssnat på samtalet. Han ser koncentrerad ut, tycks verkligen försöka förstå vad som sägs.

När Mahmoud förklarar på dari att han är 16 men har fått sin ålder uppskriven till 18, skrattar Malekzai rått. 

– Det är vansinne, vem som helst ser att han är jätteung. Sverige – vad är det för land?!

Utvisningarna av afghaner

6 536

Antal afghanska medborgare i Sverige med utvisningsbeslut som vunnit laga kraft och därför kan verkställas. Av dessa är 5060 i åldern 13-24 år. 

266

Antal afghanska medborgare som under 2018 självmant reste till Afghanistan efter beslut om utvisning. 

Källa: Migrationsverket

3 393

Antal ärenden avseende afghanska medborgare som Migrationsverket har överlämnat till gränspolisen för verkställande av utvisning.

151

Antal personer som gränspolisen utvisade med tvång till Afghanistan under 2018.

Källa: Gränspolissektionen, NOA

 

Gymnasisten

Omid har sitt tält tjugo meter från Mahmoud. Han har bott hos en familj i Sala och kom också hit för några dagar sedan. Han ville bli tandläkare men för att snabbare kunna få jobb valde han ett yrkesinriktat gymnasieprogram, datakommunikation.

Att han inte har fått uppehållstillstånd med stöd av gymnasielagen beror på att Migrationsverkets utvisningsbeslut kom när han fortfarande var minderårig och därför inte omfattas av den.

Nu är han 18 och tycker att det är konstigt att andra, som inte ens har börjat på gymnasiet, har fått uppehållstillstånd.

– Men jag som har börjat gymnasiet och redan har gått en termin, mig har de gett avslag.

En grå hinna av sot ser ut att ha lagt sig över hans ansikte under den vinröda mössan. Han är smutsig om händerna, orakad och trött. Det är bara någon grad över noll och han huttrar i den fuktiga råa kylan och försöker värma sig vid en av de öppna eldarna i lägret. 

Han ville bli tandläkare men satsade på ett gymnasieprogram med yrkesinriktning. Omid anser att det är märkligt att många unga afghaner i Sverige omfattas av gymnasielagen utan att de ens ha börjat gymnasiet, medan han själv som redan hunnit gå en termin har tvingats lämna landet.

Foto: ÅKE ERICSON

”Jag är besviken för jag kämpade mycket i Sverige för att börja ett nytt liv, för att komma in i samhället, passa in, läsa och plugga”, säger Omid.

Foto: ÅKE ERICSON

Foto: ÅKE ERICSON

Plötsligt blossar det upp ett gräl om en stol; någon vill bryta sönder den och använda som bränsle på elden, någon annan motsätter sig det. Det låter som en småsak men det desperata tumult som utbryter påminner om att våldet aldrig ligger långt under ytan här under bron.

Omid säger att han känner sig otrygg och rädd.

I morgon ska han försöka komma fram på telefon till den franska migrationsmyndigheten – det tar många timmar, ibland hela dagar – för att få tid att registrera sig som asylsökande och lämna sina fingeravtryck. 

Avtrycken läggs in i EU:s gemensamma databas Eurodac och mest av allt hoppas han att tekniken ska vara otillförlitlig så att de inte matchas mot de avtryck han gjorde i Sverige 2015 – en brist i systemet som många unga afghaner före honom har varit med om.

I så fall klassificeras han som ”normal” asylsökande. Då kommer processen igång direkt, han får dagersättning, kan söka plats på ett boende och blir inom några månader kallad till asylintervju.

Livlinor. I brist på fasta geografiska punkter och annan trygghet är telefonerna de unga afghanernas länk till omvärlden.

Foto: ÅKE ERICSON

Varje dygn delas det ut måltider på olika håll i norra Paris där flyktingar och andra utsatta rör sig. Här, under motorvägsbron vid Porte de la Chapelle, hänger våld och desperation hela tiden i luften. Ett kort ögonblick efter att bilden tas utbryter slagsmål mellan två som köar för mat.

Foto: ÅKE ERICSON

Men mest troligt är att de svenska fingeravtrycken syns i systemet och att franska myndigheter på så sätt får reda på att han redan har fått sina asylskäl prövade någon annanstans. Enligt EU-rättens Dublinförordning kan Frankrike då skicka tillbaka honom till Sverige.

Sverige kommer med största sannolikhet att i sin tur skicka honom till Afghanistan, vilket är en handling som strider mot praxis i Frankrike eftersom konfliktnivån i landet betraktas som så allvarlig att det generellt inte går att skicka människor dit. 

Medan Sverige utvisar ungefär 70 procent av de asylsökande från Afghanistan ger Frankrike i stället uppehållstillstånd till ungefär 70 procent.

Det är just därför så många afghaner – inte bara unga pojkar utan även hela familjer med små barn – åker hit till Frankrike. 

De flyr det svenska sättet att bedöma konfliktnivån i deras gamla hemland.

Gymnasielagen

 Klubbad i riksdagen med stöd av S, MP, V och C för att ge personer som kommit till Sverige utan vårdnadshavare och väntat länge i sina asylprocesser, möjlighet att gå på gymnasiet.

De tillfälliga uppehållstillstånden gick att söka under tre månader förra året, allra senast sista september. 

 För att omfattas av lagen måste den sökande ha varit minderårig vid ankomst till Sverige, anmält sig som asylsökande före 24 november 2015, varit minst 18 vid beslut om utvisning, väntat på beskedet i minst 15 månader, befunnit sig i landet vid tiden för ansökan samt studera, ha studerat eller ha för avsikt att studera på gymnasienivå. 

 Lagen kopplas ofta samman med de unga afghanerna, men den omfattar inte bara en viss nationalitet. Under 2015 kom det även ensamkommande unga från bland annat Syrien, Irak och Somalia. Afghanistan var dock det vanligaste ursprungslandet.

 Totalt lämnades 11 753 ansökningar in. Enligt Migrationsverket har drygt 5 500 av dessa hittills lett till bifall och knappt 2 500 till avslag. Nästan 3 500 ärenden är ännu inte avgjorda.

 

Advokaten

En pojke med skygg blick försvinner ut från ett kontor i de fashionabla kvarteren strax norr om Louvren. Han har haft möte med en advokat som ska överklaga det franska beslutet att skicka honom tillbaka till Sverige.

Advokaten heter Elsa Hug och har asylrätt som huvudområde. Varje vecka sedan drygt ett år har hon två-tre klienter som i likhet med pojken med den skygga blicken är afghaner och tidigare har varit i Sverige.

Om pojken, som till helt nyligen bodde i Örnsköldsvik, har tur så kommer hans överklagande att hamna hos en domare som stoppar överföringen till Sverige på grund av risken att det i förlängningen innebär utvisning till Afghanistan.

Politikerna här i Frankrike skulle också gärna skicka tillbaka dem

Tre av landets åtta förvaltningsöverdomstolar har upprepade gånger intagit denna hållning, som ligger i linje med hur afghaners asylansökningar brukar bedömas i landet.

Elsa Hug anser att det är både paradoxalt och bisarrt att den svenska bedömningen skiljer sig så markant från den franska, trots att länderna har tillgång till samma rapporter om säkerhetsläget i landet från exempelvis FN:s flyktingorgan UNHCR och EU:s asylkontor EASO.

–  Politikerna här i Frankrike skulle också gärna skicka tillbaka dem. Men det är inte regeringen som bestämmer utan domstolarna – och de säger nej just nu. Jag förstår inte varför domstolarna i Sverige har anpassat sig till politiken i stället för att förhålla sig till situationen i Afghanistan. 

undefined

Varje vecka passerar två–tre afghanska pojkar från Sverige advokaten Elsa Hugs kontor i Paris. Skälet att de och många andra söker sig till Frankrike är att landet generellt inte utvisar någon till Afghanistan.

Foto: ÅKE ERICSON

Vårdbiträdet

Reza Safari visar vägen till ”familjeparken”. Den ligger nära Parc de la Villette i nordöstra Paris och heter egentligen Anaïs-Nin-trädgården men har fått sitt inofficiella namn för att barnfamiljer varje kväll köar i ett gathörn intill för att i bästa fall få sova inomhus .

Men platserna räcker inte till alla och i perioder är det familjer som i stället tältar i parken där en frivilligorganisation varje kväll delar ut mat.

Anaïs-Nin-trädgården kallas även Råttparken och den som tittar ner i rabatterna behöver inte grubbla över varifrån det namnet kommer.

Jag tänkte att Sverige måste vara det bästa landet att vara i

Reza tycker att hans egen situation är bra men han är bedrövad och upprörd över hur andra som också har kommit hit från Sverige, har det.

– Det finns massor med familjer här med små barn, ett, två, tre år gamla!

Medan vi pratar passerar Hassan, 14, tillsammans med sin 12-åriga syster. De kom nyligen hit från Borås med sina föräldrar och pratar perfekt svenska med tydlig västsvensk accent.

undefined

Reza Safari har haft tur. Han är på väg in i den franska asylprocessen och har fått ett tillfälligt boende på en förläggning nära Porte de la Chapelle.

Foto: ÅKE ERICSON

Reza hade tillbringat åtta månader i Österrike när han hösten 2015 såg ett klipp på tv. Den svenska statsministern Stefan Löfven stod på ett torg i Stockholm och talade om ett Europa som inte bygger murar, och han bestämde sig i samma stund för att åka norrut.

– Jag tänkte att Sverige måste vara det bästa landet att vara i.

Han talar med återhållen vrede. Landet som lovade så mycket har berövat många unga människor deras hopp. 

I en rapport för ett år sedan konstaterade Karolinska Institutet att självmordsfrekvensen bland ensamkommande är tio gånger så hög som bland jämnåriga födda i Sverige. Reza anser att samhällets ansvariga någon gång måste ställas till svars för det.

Han är 19 år och innan han åkte till Paris levde han som papperslös i över ett år men kunde ändå fortsätta att gå i skolan. Parallellt jobbade han svart i en Sibyllakiosk i södra Stockholm för 20 kronor i timmen, efter skolan och på helgerna, nästan alla dagar i veckan.

Han väntade på sitt första asylbeslut i 14 månader och 28 dagar och omfattades därför inte av gymnasielagen. För att göra det skulle han ha behövt vänta i 15 månader.

När han lämnade Sverige i julas hade han en termin kvar på ett introduktionsprogram för gymnasiets vård- och omsorgsinriktning som skulle ha gjort det möjligt för honom att jobba som vårdbiträde. Han hade fina omdömen från lärare, referenser från en tidigare praktikplats och garanterat fast jobb på ett äldreboende i Stockholm från och med i vår. 

Livet har börjat igen. Det känns bra, jag kan bygga min framtid här.

Men för att ta jobbet skulle han vara tvungen att åka till Afghanistan, skaffa ett pass i Kabul och sedan söka svenskt arbetstillstånd därifrån eller från något av grannländerna. 

Det vågade han inte. Tanken på att åka till Afghanistan, ett okänt land där han inte har vistats sedan han var spädbarn, var alltför skrämmande. 

Dessutom har Migrationsverket hittills bara gett honom negativa besked och varför skulle det plötsligt ha ändrats? 

Så han åkte till Paris.

Han hade turen att bli ”normal” när han lämnade sina fingeravtryck och är nu på väg in i den franska asylprocessen.

– Livet har börjat igen. Det känns bra, jag kan bygga min framtid här.

 

Fotbollsspelaren

Det är match på en av konstgräsplanerna intill Porte de la Chapelle. En av spelarna heter Reza Hosseini och har på sig Visby AIK:s svart-vita tröja. Han spelade för den klubben och för FC Gute när han fortfarande bodde på Gotland.

Det är första gången han spelar fotboll sedan han kom hit i höstas och han har saknat det. 

– Allt är sämre här än i Sverige. Det är bara vädret som är bättre, säger han.

Reza Hosseini hann inte överklaga beslutet att överföra honom till Sverige. Om det sker kommer han med största sannolikhet att skickas vidare till Afghanistan, ett land där han, som är född i Iran, aldrig har varit. Alternativet är att hålla sig undan i 18 månader tills han kan söka asyl på nytt.

Foto: ÅKE ERICSON

På Gotland spelade 19-årige Reza Hosseini med Visby AIK och FC Gute. Det här är första gången han är på en fotbollsplan sedan han kom till Paris i november. Under den tiden har han sovit utomhus 55 nätter och inomhus 45.

Foto: ÅKE ERICSON

Sedan november har han tillbringat 45 nätter på olika härbärgen för hemlösa och 55 nätter utomhus i tält. Han är 19 år och just nu bor han under en bro en liten bit bort. De senaste dygnen har temperaturen krupit ner en bit under noll och det har snöat.

Reza säger att han har en bra sovsäck.

– Men den hjälper inte, det är kallt ändå.

Han säger att nästan alla unga afghaner som rör sig i området runt Porte de la Chapelle tidigare har varit i Sverige. Själv delar han tält med en kille som har bott i Norrköping.

Hans fingeravtryck dök upp i EU:s datasystem och när han skulle överklaga utlämnandet till Sverige fick han bara två dygn på sig och hann inte komma i kontakt med en fransk advokat. Formellt betyder det att han har accepterat att bli tillbakaskickad till Sverige, så han står nu inför två alternativ:

Att låta processen ha sin gång och gå på de möten han kallas till med franska myndigheter.  Det kan betyda att han tas i förvar, överförs till Sverige och skickas vidare till Afghanistan, ett okänt och skrämmande land för honom eftersom han är född och uppvuxen i Iran.

Först sa de välkommen och till sist sparkade de ut mig

Det andra alternativet är att utan pengar och bostad hålla sig undan i Frankrike i ett och ett halvt år, för att sedan kunna lämna in en ny asylansökan som ”normal”.

– Jag vet inte hur jag ska göra, säger han när vi träffas på Svenska kyrkan i Paris någon dag efter fotbollsmatchen.

Hans ton är med ens tung och inte alls så energisk och ivrig som annars. 

Reza registrerade sin asylansökan i Malmö på morgonen den 25 november 2015 efter att ha blivit utdragen från en tågtoalett – egentligen ville han åka till Oslo – av en polis som hälsade honom välkommen till Sverige. Om han hade kommit en dag tidigare så skulle han ha omfattats av gymnasielagen och varit kvar i Visby och så småningom börjat på gymnasiets vård- och omsorgsprogram, kanske blivit sjuksköterska, fortsatt utvecklas i fotboll, spelat på bättre och bättre nivå.

– Först sa de välkommen och till sist sparkade de ut mig.

 

Diakoniassistenten

En vän i Sverige som jobbade på ett hem för ensamkommande hörde av sig och frågade om hon kunde hjälpa en pojke som fått avslag och var på väg söderut. Sedan dess har tillvaron för Sara Brachet, som har bott i Frankrike sedan 80-talet och driver en egen rörelse inom kostrådgivning, till stor del kretsat kring unga afghaner.

Under förra vintern och våren var hon projektanställd som diakoniassistent i Svenska kyrkan i Paris för att ägna sig åt gruppen. Anställningen upphörde när anslagna medel tog slut, men sedan början av december jobbar hon återigen tre dagar i veckan tack vare en donation från Järfälla församling i Sverige. (Kyrkan centralt har inte bidragit med pengar för att möta behoven utan i stället gett Paris-församlingen rådet att stänga under några veckor om personalen behöver ta igen sig.)

Jag har kanske träffat 500-600 sedan jag började jobba, men jag har inte räknat dem

Varje dag kommer 20–40 unga afghaner till kyrkan i det exklusiva området nära Triumfbågen. Sara hjälper dem med översättningar, advokatkontakter och goda råd, de kan fika, umgås och varje fredagseftermiddag arrangeras språkcafé. Under hösten har det kommit nya pojkar varje dag. Samtidigt försvinner andra vidare ut i landet när de kommer in i asylprocessen.

– Jag har kanske träffat 500–600 sedan jag började jobba, men jag har inte räknat dem.

En del av tiden ägnar hon åt oroliga människor i Sverige. En vanlig dag får hon runt 20 mejl från lärare, familjer och andra som ska eller redan har släppt iväg unga som de har nära relationer till.

Svenska kyrkan i Paris har blivit en trygg punkt för unga afghaner med bakgrund i Sverige. Agneta Huix är en av de volontärer som på fredagarna hjälper till när det är språkcafé i församlingssalen.

Foto: ÅKE ERICSON

Kyrkan har köpt in en hårtrimmer och en korridor i kyrkans källare förvandlas till frisersalong.

Foto: ÅKE ERICSON

När Sara berättar för franska vänner om sitt jobb blir många överraskade. De har svårt att få ihop Sveriges rykte om en generös flyktingpolitik med informationen om stora mängder tonåringar med utvisningsbeslut.

– Och så blir de förvånade över att de har blivit en del av samhället men ändå skickas ut efter tre år.

Som en direkt följd av hennes arbete har Saras föräldrar hemma i Sverige öppnat sitt hem för en pojke från Afghanistan. 

– Man kan nog säga att det är det bästa som har hänt i deras liv.

Ju fler asylsökande afghaner desto färre har fått stanna

Avgjorda asylärenden alla åldrar

År Antal beslut Andel bifall

2010 1 893 55%

2011 3 976 65%

2012 4 413 58%

2013 3 510 58%

2014 2 503 60%

2015 3 071 35%

2016 12 168 28%

2017 25 562 37%

2018 7 408 32%

Källa: Migrationsverket

 

Svenska mästaren

Najaf Ahmadi hade med sig sina tre SM-guld i brottning och alla andra pokaler och medaljer när hans asylärende var uppe i migrationsdomstolen förra våren. Han hade redan berättat om värvningsförsök från talibaner, våldsamma markkonflikter som hans familj är indragen i och de hot han fått på grund av att han sensommaren och hösten 2017 var en av de drivande bakom den uppmärksammade sittstrejken i Stockholm i protest mot utvisningarna till Afghanistan. 

Varje gång frontgestalten Fatemeh Khavari höll ett tal syntes Najaf hålla vakt ett par steg bakom henne.

I domstolen försökte han övertyga rättens ledamöter om att Sverige skulle ha goda utsikter till internationella idrottsframgångar tack vare honom.

Det hjälpte inte heller.

I Sverige tog Najaf Ahmadi guld i junior-SM i fristilsbrottning tre år i rad. I Paris tränar han i brottningsklubben Bagnolet Lutte.

Foto: ÅKE ERICSON

Han överväger att försöka på nytt i Sverige. ”Jag är inte glad här”, säger 21-åriga Najaf Ahmadi.

Foto: ÅKE ERICSON

Najaf Ahmadis medaljer står kvar hemma hos Teresie Nilsson i Sigtuna som han bodde hos innan han lämnade Sverige. I en kartong finns också alla handlingar från hans asylärende som slutade med utvisning.

Foto: ÅKE ERICSON

Brottningsklubben Bagnolet Lutte är en fast punkt i en tillvaro som i övrigt är oklar. Najaf Ahmadi är inte den enda afghanen här med bakgrund i Sverige. På brottarmattan finns också 19-årige Rahmat som bott i Linköping och Åtvidaberg och 21-åriga Mortaza, som har bott i Lidköping och Vara.

Foto: ÅKE ERICSON

Löpträning längs kajerna vid kanalbåtshamnen i la Villette. I Frankrike tillåts han inte tävla i nationella mästerskap så länge han saknar uppehållstillstånd, men han försöker ändå motivera sig att hålla formen.

Foto: ÅKE ERICSON

Najaf omfattades inte heller av gymnasielagen. Han kom till Sverige före det kritiska datumet 24 november 2015, men den stora mängden asylsökande gjorde att han inte kunde registrera sig hos Migrationsverket förrän mer än en vecka senare.

Därför lämnade han i höstas sina medaljer och pokaler i Sigtuna där han bott och begav sig hit till Paris. Under den första månaden låg han i en sovsäck direkt på marken under broarna vid Porte de la Chapelle och blev knivskuren vid ett rånöverfall. 

Jag känner mig hemma i Sverige, jag var glad där

Sedan en fransk familj erbjöd honom att flytta in hos dem är deras lägenhet hans ena fasta punkt i staden. Den andra är en brottningsklubb i ett slitet idrottscenter i Parisförorten Bagnolet. 

Han är inte den enda afghanen med svensk bakgrund bland brottarna här; 19-åriga Rahmat har bott i Linköping och Åtvidaberg och 21-åriga Mortaza, som har fått franskt uppehållstillstånd, har bott i Lidköping och Vara.

För Najaf är sådan trygghet däremot avlägsen. Hans uppsyn kan säkert ingjuta respekt på brottarmattan, men när han berättar att fingeravtrycken han lämnat i Frankrike matchat avtrycken från Sverige, så tåras hans ögon.

– Jag är inte glad här för jag vet inte vad som ska hända i mitt ärende. Jag kan inte sova på nätterna utan ligger vaken till fyra-fem. 

Han talar allvarligt om att ge upp Frankrike, åka tillbaka och försöka på nytt.

– Jag känner mig hemma i Sverige, jag var glad där. 

Fotnot: Mahmoud heter egentligen något annat och Omids efternamn är på hans begäran utelämnat.

 

Reportageteamet

Reportern Thord Eriksson utkommer senare i år med en bok om ensamkommande unga och det frivilliga engagemanget kring gruppen.

Fotografen Åke Ericson är flerfaldigt prisbelönad, senast tilldelad förstapriset från The International Photography Award för fotoboken ”Non Grata”, om Europas romer.