Per Wendels scoop har utsetts till alla tiders största grävjobb

Natten som förändrade Sverige för alltid

En snöslaskig februarinatt 1986 mördades Sverige statsminister Olof Palme.

För några erfarna Expressen-reportrar blev det en natt de aldrig skulle glömma.

Tidningen var först med mycket under de tidiga timmarna efter dådet.

Och den skandal som briserade två år senare – när Expressens Per Wendel avslöjade Ebbe Carlsson-affären – har utsetts till alla tiders främsta grävjobb.

Publicerad 14 nov 2019 kl 04.11

Visserligen var det lönehelg. Men Expressens nattgäng hade ändå en relativt lugn fredagskväll.

Klockan närmade sig halv tolv. Några medarbetare som borde ha gått hem för länge sen dröjde sig kvar. Nyhetschef Leif Ingvardsson väntade på texter.

Några riktiga nyhetsrävar befann sig på tidningen just den här kvällen. Expressens legendariske kriminalreporter Leif Brännström försökte dra loss en egen nyhet om Sveriges mest ökände spion.

Vid ett annat skrivbord satt reportern Sten Berglind. Han hade precis blivit klar med en artikel om aktierna i Philipson-koncernen. Sten Berglind var ganska säker på att texten skulle bli huvudnummer i nästa dags tidning och synas på förstasidan.

undefined

Löpsedeln dagen efter Palmemordet, den 1 mars 1986.

Men så plötsligt anade han en förändring i stämningen i det stora redaktionsrummet. Sten Berglind spetsade öronen, en kollega hade precis tagit emot ett telefonsamtal.

Något avsides, under de stora redaktionsklockorna som visade tiden i New York, Moskva och London, satt den då 33-årige kvällsreportern Tommy Schönstedt, som långt senare skulle minnas den dramatiska natten i en gripande krönika i Expressen.

Schönstedt var sysselsatt med en artikel om riksdagsmän som skulle åka till Brasilien på studieresa för skattebetalarnas pengar. Nyhetschefen var otålig. Hur det gick med artikeln?

”Jodå, alldeles strax”, svarade Schönstedt.

Men så ringde reporterns gul-svarta Diavoxtelefon. Det var en tipsare som alltid sov med polisradion påslagen, en kvinna som på utpräglad småländsk dialekt sa:

”Det är skottlossning på Sveavägen.”

En bit bort pustade Sten Berglind ut. Visserligen var skottlossning en allvarlig sak. Men han trodde knappast att den skulle slå ut hans egen nyhet om Philipson-koncernen från förstasidan. 

Det kan vara statsministern, så åk för fan!

Sekunder senare ringde det på nytt hos Tommy Schönstedt. I luren hördes en annan tipsare, Expressens allra bästa, en man som var bekant med många poliser i yttre tjänst. Tipsaren lät upphetsad och det han berättade var blodisande:

”En person skjuten i korsningen Sveavägen–Tunnelgatan. Det kan vara statsministern, så åk för fan! Åk nu!”

undefined
undefined

Första numret av Expressen trycktes under brinnande världskrig, den 16 november 1944. I 75 år har Expressen varit med där det händer – här kan du läsa mer om nyheterna som berörde mest.

undefined

Tommy Schönstedt var en mästare på snabba ryck och struntade i artikeln om Brasilienresan. I stället skrek han till nyhetschef Ingvardsson: ”Vi åker.”

Schönstedt drog med sig fotografvikarien Kalle Melander. De kastade sig in i fotografens bil, en gammal vit Toyota.

Tipsarens oro hade smittat av sig. Även Schönstedt var upphetsad – och samtidigt skeptisk. Teamet i bilen hade svårt att tro att det verkligen handlade om statsministern.

”Inte fasen kan det vara Palme, inte är han ute i Stockholms city en stökig löningsfredag”, sa Schönstedt till fotografen.

Men de körde ändå som blådårar genom stan mot Sveavägen–Tunnelgatan och såg blåljusen redan på långt håll.

”Inte fasen kan det vara Palme”, mumlade Schönstedt.

Teamet parkerade på andra sidan gatan och upptäckte att de var de första representanterna från media på plats.

Men de tvivlade fortfarande på att det verkligen handlade om Palme. Den avspärrade ytan var så ynkligt liten, det rödvita plastbandet täckte bara en yta av tio kvadratmeter.

undefined

Blodpölen vid mordplatsen utanför Dekorima, vid hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan.

Foto: ANDERS HOLMSTRÖM / TT / / TT NYHETSBYRÅN

”Väldigt liten för att vara ett mord, allra helst ett statsministermord”, funderade Schönstedt och upprepade mantrat från bilfärden: ”Inte kan det väl vara Palme.”

I samma ögonblick som Schönstedt hade rusat mot redaktionens utgång lyfte Brännström telefonen och ringde Säkerhetspolisen jour på deras hemliga telefon. Där borde man kunna ge ett korrekt besked om statsministern: Hemma eller inte hemma?

”Olof Palme är hemma”, svarade en röst lugnt.

”Hemma? Är ni säker?” undrade ”Brännis”.

”Ja, han skulle annars ha meddelat oss om han gått ut.”

Leif Brännström kastade på luren. Men han tänkte inte ge upp, trots det lugnande beskedet från Säpo. I stället ringde han vakthavande kommissarie i ledningscentralen och använde det speciella telefonnumret för polisledningen. Någon lyfte luren, Brännström anade en flämtning. I bakgrunden hördes ett fruktansvärt oväsen.

”Hallå, det är Brännström på Expressen. Är Palme skjuten?”

Svaret han fick var tillräckligt:

”Ring inte på detta nummer. Ring inte”, skrek kommissarie Hans Koci innan han kastade på luren.

Aha, en informell bekräftelse. Brännström ropade till nattchef Leif Ingvardsson över redaktionsgolvet: ”Det är Palme.”

I snöslasket på trottoaren hade en stor, röd blodpöl bildats. Polismännen var nervösa och visste inte riktigt vad de skulle ta sig till. Skärrade vittnen dröjde sig kvar.

Tommy Schönstedt klev resolut fram och undrade vad som hänt. Polismannen som fick frågan vägrade svara.

Sedan fick Expressen-reporten syn på en ung kvinna i kappa. Anna Hage torkade blod från sina fingrar med en pappersservett som krympte i hennes händer tills den inte var mer än en mörkröd boll.

Hon bekräftade det som tipsaren hade sagt. Visst var det statsminister Olof Palme som hade förts bort i ambulans bara tio minuter tidigare.

Själv hade hon och en kompis varit på bio och från bilen sett en person falla till marken. Anna Hage, som gick vårdlinjen, trodde att det rörde sig om en hjärtinfarkt. Hon kastade sig ur bilen och sprang fram till den liggande mannen.

undefined

På Expressens redaktion, troligen dagen efter mordet. Tommy Schönstedt, reporter, Pernilla Ström, ledarskribent, Bo Strömstedt, chefredaktör, Svante Stockselius, reporter, Leif Brännström, reporter och Roland Aldeheim, nyhetschef.

Anna Hage berättade och Tommy Schönstedt antecknade: ”En kvinna stod böjd över mannen. Jag såg först inte vilka mannen och kvinnan var. Då såg jag att det var Lisbet Palme. Hon var chockad och sade: ’Det är min man, ser ni inte vem det är?’”

Pulsen på mannen på marken var obefintlig.

”Jag började hjärtmassagen och efter en stund – ja, kanske efter några minuter – fick jag i gång pulsen i några sekunder. Men plötsligt dog den ut”, berättade Anna Hage.

Hon hade sett gärningsmannen, en person som hon beskrev som en medellång man i 35-årsåldern med mörk rock och mörkt hår.

Tommy Schönstedt noterade i ögonvrån att han och Melander hade fått sällskap i korsningen. Aftonbladets reporter Bengt Michanek kom springande med en fotograf.

Tommy Schönstedt pratade också med taxichauffören Anders Delsborn, som suttit i sin vita Honda vid ett rödljus när han hörde två skott.

”Jag såg mördaren stå framför Palme, som plötsligt ramlade ihop. Sedan såg jag mannens pistol och en lång rökpuff från pipan.”

Delsborn menade att vapnet liknade en vilda västern-revolver med lång pipa.

Klockan var mycket. Tommy Schönstedt insåg att han måste meddela redaktionen vad som hade hänt.

Men nattchefen visste redan. Precis som stora delar av redaktionen.

Det kan vara statskupp. Ringer inte du, så ringer jag

På redaktionen arbetade Leif Brännström som en besatt för att reda ut Palme-tipset, som han precis hade fått bekräftat indirekt.

Det hade gått tre minuter sedan telefontipset. Han gjorde två nya försök med Säpos jour. Det sista samtalet slutade med att Brännström skrek i telefonen att jourhavande på Säpo måste ringa sina chefer:

”Det kan vara statskupp. Ringer inte du, så ringer jag.”

Någon minut senare satt han med driftledaren på SOS i luren. ”Brännis” röst finns inspelad på de historiska banden från mordnatten.

”Ja, det var Leif Brännström, Expressen. Du, är det något skottdrama i stan?”

undefined

Polisavspärrning i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan.

Foto: ROLF SÖDERBERG / DN

1986 var långt före mobilernas tid. Tommy Schönstedt sprang så snabbt benen bar honom. Han bara måste berätta för tidningen, han måste hitta en telefonautomat.

Men när Schönstedt nådde krogen Monte Carlo något kvarter från mordplatsen gick det inte att låna telefonen. En lång kö av berusade människor stod före i tur.

Klockan var två när Tommy Schönstedt återvände till tidningshuset i Marieberg. När han klev in på fjärde våningen blev han överraskad. Arbetsplatsen vimlade av människor. Även om det var relativt få som använde cigaretter på det tjänstgörande nattlaget, låg röken tung över lokalen.

Hur inleder man ingressen när statsministern är skjuten?

Redan 25 minuter efter att tipset inkommit hade ledig personal börjat strömma in. Medarbetare grät. Andra uppträdde lite förvirrat över den chockerande nyheten.

Trots kaoset lyckades man ändå fokusera på det viktiga: ge ut tidningen med denna världsnyhet. Den andra nyhetschefen, Ulf Persson som egentligen var ledig, kom in för att stötta. Han pekade på Leif Brännström och sa:

”Du skriver den inledande texten.”

En snabb tanke for genom kriminalreporterns huvud: ”Hur inleder man ingressen när statsministern är skjuten?”

undefined

Olof Palme var beundrad – men han hade också många fiender. Mordet på honom var det första på en nationell ledare som Gustav III:s dödades 1792.

Foto: ROLF ADLERCREUTZ / IBL

Runt omkring honom arbetade människor med mordet. Även chefredaktör Bo Strömstedt fanns på plats och var sysselsatt med att diskutera upplagan med vd Åke Ahrsjö. Det bestämdes att 1 400 000 tidningar skulle tryckas strax efter klockan 03.30.

Nu var det snabba ryck som gällde för Schönstedt, Brännström och de andra. En artikel skrev inte sig själv.

Klockan 02.05.42 smattrade redaktionens teleprinter ut polisens rikslarm:

”MORD, STOCKHOLMS PD.

SIGNALEMENT PÅ GÄRNINGSMÄN EFTER BESKJUTNING AV SVERIGES STATSMINISTER.

2 GÄRNINGSMÄN, 40-45 ÅR, MÖRKHÅRIGA, EN AV GÄRNINGSMÄNNEN ÄR PÅFALLANDE LÅNG, EN AV MÄNNEN VAR IKLÄDD MÖRKBLÅ TÄCKJACKA, TILLHÖR EV USTASJARÖRELSEN.

MEDDELA POLISEN STOCKHOLM, KCV, TFN 08-769 30 00.”

Tommy Schönstedt hämtade andan, satte ett papper i maskinen och började skriva den första av två artiklar. ”Anders såg när mördaren sköt” och sedan ”Anna kämpade för Palmes liv”.

När Tommy Schönstedt kom hem några timmar senare var det redan morgon.

Reportern såg att klockan hade slagit åtta. Han hade en lördagstradition med barnen, fyra och sex år gamla. De brukade alltid se ”Go’morron Sverige” tillsammans.

Den här lördagen gick det inte. I stället visades ett extrainsatt Rapport.

Då brast det för Tommy Schönstedt.

Han började gråta.

Barnen gjorde sitt bästa för att trösta.

undefined

Nyhetstexterna som Expressens Leif Brännström skrev under mordnatten efter en lång rad samtal.

En timme senare, klockan nio på morgonen, anlände kriminalreporter Leif Brännström till mordplatsen.

Även för människor som inte hade varit uppe och jobbat hela natten var morgonen traumatisk. Statsministern var mördad och sörjande hade redan börjat samlas vid Sveavägen. Folk kom och gick. Högen med blommor växte.

”Brännis” noterade att det fortfarande låg lite blod innanför avspärrningen. För kriminalreportern hade jobbet bara börjat. Leif Brännström visste det inte då, men han skulle arbeta 367 dagar i sträck med att bevaka mordutredningen.

undefined

Ett hav av rosor vid mordplatsen dagarna efter mordet.

Foto: LASSE HEDBERG / TT NYHETSBYRÅN

Under åren som följde dominerades nyhetsrapporteringen av mordet. Palmeutredningen växte till ett berg. Men att den inte sköttes särskilt bra stod fullkomligt klart redan tidigt.

Stockholms länspolismästare Hans Holmér, som på eget initiativ tagit hand om utredningen, inriktade sig på kurder och det så kallade PKK-spåret.

Holmér fick sparken i mars 1987.

Just PKK-spåret – eller en variant av det – skulle fortsätta att spöka i utredningen och leda fram till ett av alla tiders största grävavslöjanden i Sverige. 

I fokus stod en bokförläggare, en mystisk spinndoktor som var knuten till Socialdemokraterna och hette Ebbe Carlsson.

undefined

Stockholms länspolismästare Hans Holmér riktade in sig på kurder och det så kallade PKK-spåret. Han fick sparken i mars 1987.

Foto: LARS HEDBERG / TT NYHETSBYRÅN

Mannen var en social begåvning utöver det vanliga. Ebbe Carlsson hade gjort karriär som journalist men tröttnat. Han ville jobba åt makten och hade en gång anställts av statsråden Lennart Geijer och Carl Lidbom som deras gemensamma informationssekreterare.

I Expressen skrev Pär Altan så här om bokförläggaren:

”Den som granskar Ebbe Carlssons bakgrund finner att han är en man som älskar hetluften. En journalist och informatör, en orädd och frispråkig typ. I mitten av 70-talet beskrevs han som stor glassälskare. Och allra lyckligast om han fick äta glass i en polisbil.”

undefined

Ebbe Carlsson.

Foto: ANDERS HOLMSTRÖM / TT

När socialdemokraterna förlorade valet 1976 var Ebbe Carlsson utan jobb. I det lag som Olof Palme samlade för att återta makten fanns det inte någon plats.

Ebbe Carlsson återvände till tidningsbranschen. Sen erbjöds han jobbet som chef för socialdemokratiska förlaget Tiden innan han hoppade över till Bonnier Fakta, där han blev förlagschef.

Man skulle kunna säga att Ebbe Carlsson fick en uppenbarelse när Olof Palme mördades 1986. Bokförläggaren gav sig ut på ett privat korståg för att avslöja mördaren.

Han påstod sig ha fått veta av Säpochefen Sven-Åke Hjälmroth att den terrorstämplade kurdiska organisationen PKK tänkte utföra ett mord på en okänd person i Sverige i februari. Den stat som låg bakom mordbeställningen skulle ha varit Iran, sedan Palme hade sett till att Robot 70 inte kunde smugglas in i landet.

Denna uppgift spred Ebbe Carlsson till en rad personer bara dagar efter mordet. Den självutnämnde spaningsledaren Hans Holmér tog bokförläggarens idéer på allvar. Men PKK-spåret blev som sagt Holmérs fall.

Däremot var Ebbe Carlsson fortfarande med i leken. I allra högsta grad.

I slutet av 1987 utsågs Anna-Greta Leijon till ny justitieminister.

Den 27 mars 1988 satt hon i möte med Ebbe Carlsson. De var goda vänner sedan tidigare. Han förklarade sin teori om mordet.

En som var förvånad över att möta bokförläggaren i korridoren på justitiedepartementet var Leif GW Persson. Kriminalprofessorn hade nyligen tillträtt som Anna-Greta Leijons sakkunnige om brottslighet. Han såg bokförläggaren komma ut från justitieministerns rum ”med viktig min, hög svansföring och sin personlige livvakt steget bakom”, skrev Leif GW Persson i självbiografin ”Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv” (Albert Bonniers Förlag, 2018).

undefined

Anna-Greta Leijon.

Foto: SVEN-ERIK SJÖBERG / PRESSENS BILD

GW var misstänksam. Han hade haft att göra med Ebbe Carlsson förut, i samband med Geijeraffären: 

”Av historiska skäl så har vi inget att säga till varandra, men varningsklockorna i mitt huvud börjar ringa på högsta volym och jag minns att jag hade väldigt svårt att ens fatta det som jag just hade sett”, skrev Leif GW Persson som i dag är mångårig medarbetare på Expressen i egenskap av krönikör.

Professorn varnade justitieministern.

Det hjälpte inte.

Anna-Greta Leijon behövde 24 timmar för att smälta mötet med sin vän, bokförläggaren, och dennes uppgifter. Följande dag briefade hon den nye statsministern, Ingvar Carlsson. 

Men Ebbe Carlssons korståg var redan på väg att köra fast. Privatspanaren pratade. Mycket och ofta. Han försökte bland annat värva Expressenjournalisten Per Wendel till jakten på mördaren.

undefined

Per Wendel.

Foto: TORBJÖRN JAKOBSSO

Reportern tackade nej, men glömde inte bort saken. Per Wendel insåg att han var en enorm skandal på spåren, en skandal som ledde raka vägen till makten. 

Statsministern ville ha besked av Säpo, han ville veta hur polisorganisationen såg på Ebbe Carlssons mordteori. Svaret dröjde.

Den 1 juni 1988 briserade bomben i Expressen. Per Wendel avslöjade:

”En hemlig grupp – godkänd av regeringen – utreder mordet på Olof Palme.

Bokförläggare Ebbe Carlsson, som har en mycket stark ställning inom det socialdemokratiska partiet, leder arbetet.”

Samma dag som avslöjandet stoppade tullen i Helsingborg Ebbe Carlssons livvakt med illegal avlyssningsutrustning i bilen. 

Alla ställde frågor om Ebbe Carlsson. Hade Ingvar Carlsson verkligen förtroende för justitieminister Anna-Greta Leijon?

Det hade statsministern. Ändå lämnade Leijon sin post den 7 juni 1988.

undefined

Expressens avslöjanden i början av juni 1988 skakade om Sverige och den socialdemokratiska regeringen.

Ebbe Carlsson krävdes också på svar. Han var inte särskilt snacksalig längre. När han intervjuades av Per Wendel sa han: ”Jag har kollat vissa saker som polisen av formella skäl inte kunnat göra själv.”

 Och: ”Det förstår du väl att om de låter mig göra det, så finns det goda skäl för det”.

I februari 1992 dömde Svea hovrätt honom för inblandning i smugglingen av utrustning för avlyssning. Då var han avmagrad och sjuk. Ebbe Carlsson dog i aids den 3 augusti samma år.

Palmemordet är fortfarande olöst.

För Ebbe Carlsson-affären belönades Per Wendel med Stora journalistpriset. Tidningen Scoop har utnämnt avslöjandet till alla tiders största svenska grävjobb.

Per Wendel gick bort 2005. I samband med hans begravning instiftades Wendel-priset, eller ”Per Wendels pris till årets nyhetsjournalist”.

Sedan dess har en rad skickliga journalister belönats för sitt arbete.

Men få – om ens någon – har kunnat mäta sig med Ebbe Carlsson-avslöjandet.

 

LÄS MER: 30 år efter Palme-mordet – följ Olof Palmes sista steg

 

LÄS MER: Expressen 75 år – här är nyheterna som berörde mest