Medfången om sista minnet med Dawit på rastgården

”När jag kom in i cellen satt Dawit Isaak där på en madrass gjord av rissäckar”

Den svenska journalisten och författaren Dawit Isaak har hållits fängslad i Eritrea sedan 2001.

I dag kan Expressen publicera ett exklusivt utdrag ur boken ”Jakten på Dawit” av frilansjournalisten Martin Schibbye, som själv suttit i fängelse i Eritreas grannland Etiopien.

I kapitlet ”Medfångens berättelse” träffar Schibbye Mohammad Allaymody som i två år delade cell med Dawit Issak i Karshelifängelset.

– När Dawit berättade något var det ofta om Sverige eller sitt arbete som journalist. Men han pratade inte så mycket, han bara läste och läste, säger Allaymody i boken.

Publicerad 14 aug 2019 kl 22.08

Toyotan kör varv efter varv i rondellen utanför Mullsjö. Jag har klämt in mig i baksätet och byter batteri i kameran medan jag trycks mot sidodörren. Bakom ratten sitter eritreanen Gemal Mohamed Hassen och på hans mobil står det att vägen ska vara framkomlig – men det är något som inte stämmer. Stressen blir inte mindre av att bilen tjuter för att 84-årige Per-Olof Elfstrand inte spänt fast sitt bälte.

– Det är den här vägen, den är snabbast, säger Elfstrand och pekar med hela armen.

Vi var flera som försökte varna honom för att återvända vid millennieskiftet, efter kriget.

Spåret öppnade sig en kväll när jag, desperat efter ledtrådar och tecken, googlade Dawit Isaaks namn i olika kombinationer och hittade en kort artikel i Skövde Nyheter om en Mohammad som bodde på ett flyktingboende – och i förbifarten nämnde att han suttit i samma cell som Dawit Isaak.

undefined

”Jakten på Dawit” (Offside Press).

Jag kastade mig på telefonen och försökte få tag i personer i hans närhet. Det visade sig inte finnas så många. Och hur styr man upp en intervju på tigrinska med en blind flykting i skogarna utanför Huskvarna?

Nu sitter jag i alla fall här i Toyotan och lyckas sträcka mig fram i mellanrummet mellan framsätena och knäppa fast »Doktorn« som Hassen kallar honom. Elfstrand var barnläkare för Hassens numera vuxna barn men har också engagerat sig i de eritreanska flyktingarnas öden. Efter att ha arbetat i Saudiarabien och Peru vet han hur man vinner förtroende och vilka behoven är.

Hassen, som kör bilen och ska tolka åt mig, visar sig ha spelat fotboll med Dawit i Göteborg. Dawit var liksom i sin ungdom inte överdrivet intresserad av sporten men gillade umgänget. Han var »en helt okej fotbollsspelare«, enligt Hassen.

Men mer än resultaten minns han Dawits entusiasm för Eritrea.

– Vi var flera som försökte varna honom för att återvända vid millennieskiftet, efter kriget. Men han trodde på regeringen, att de skulle ta sitt förnuft till fånga.

– Där framme bor han, avbryter Per-Olof Elfstrand.

När jag kom in i cellen satt Dawit Isaak där på en madrass gjord av rissäckar.

Mohammad Allaymody har fått höra att jag är lång, så när vi hälsar riktar han ansiktet uppåt och nickar mot taklampan.

– Så lång är jag inte, säger jag, trycker hans hand och föser ner oss båda i den enorma soffan som är den enda möbel som får plats i det minimala vardagsrummet. På bordet står vita engångsmuggar och en stor flaska med cola.

– När jag kom in i cellen i Karsheli 2003 satt Dawit Isaak där på en madrass gjord av rissäckar, berättar Allaymody och pekar snett neråt vänster.

Bredvid Dawit satt en tysk medborgare, bredvid tysken en före detta militär, i hörnet en medlem i den förbjudna pingstkyrkan och mittemot en sudanes som anklagades för att ha försökt mörda president Afewerki.

– Även om det var en allvarlig anklagelse gladdes sudanesen åt att veta vad han anklagades för, säger Allaymody och skrattar ett nästan tandlöst leende.

Hälften av tänderna fick han utslagna när han protesterade mot att han inte fick någon rättegång. Synen blev han av med när han förvägrades medicin mot grön starr och på kroppen har han ärr efter upphettade knivar och spikar. Allt för anklagelser om att »ha pratat politik på ett kafé«.

Trots det är Allaymody vid gott mod.

– Jag blev fri 2014 och har överlevt 13 år i två eritreanska fängelser.

Alla är inte lika lyckligt lottade.

Allaymody berättar att alla fångar hade en madrass och en väska eller plastpåse med tillhörigheter.

Dörren in till cellen var gjord av metall med en liten lucka som öppnades med en regel. När luckan drogs upp skar ett metalliskt gnissel genom rummet. Ibland lämnades den på glänt och då kunde fångarna kika ut i korridoren. En annan omvärldskontakt var Dawits lilla batteridrivna radio som han hade getts tillstånd att ha i cellen.

Han var en diplomat och god människokännare.

Varje dag såg likadan ut. Klockan sju blev de väckta och en fånge från varje cell fick hämta en plåtkanna med varmt te. Oftast serverade Dawit de andra, som satt på madrasserna på golvet och drack ur plastmuggar. Utöver det rykande varma teet fick de sex små bröd var.

Kontanter var förbjudna i fängelset men alla fångar hade ett fängelsekonto som kunde fyllas på av anhöriga och vänner. På förmiddagen gick Dawit Isaak runt med ett anteckningsblock och skrev ner beställningar på cigaretter, läsk och extra bröd.

Sedan gick han med listan till vakterna och förhandlade.

– Han var bra på det eftersom han inte var lika arg som vi andra. Han var en diplomat och god människokännare, säger Mohammad Allaymody.

När varorna väl kom gick Dawit runt och delade ut dem. Ibland skojade fångarna med Dawit och kallade honom »Kiosken«. Dawit själv lade merparten av sina pengar på Rosemancigaretter. Cellkamraterna rökte de svagare Nyala.

Organiseringen av, och förhandlingen kring, inköpen tillhörde de få saker fångarna kunde sysselsätta sig med. Alla förstod att Dawit tog på sig den rollen för att hålla igång huvudet och samtidigt slippa tänka för mycket på sin situation.

En timme per dag fick fångarna lämna cellen och hänga upp sina kläder i solen. Det var viktigt för att hålla lössen borta. Resten av tiden satt Dawit mestadels och läste på sin madrass, lutad mot den svartmögeltäckta cementväggen. Med tiden fick han in en hel del böcker. När han läst dem flera gånger började han översätta dem: de engelska böckerna till tigrinska och de tigrinska till engelska.

– När Dawit berättade något var det ofta om Sverige eller sitt arbete som journalist. Men han pratade inte så mycket, han bara läste och läste. Med åren växte högen med handskrivna böcker bredvid sängen, säger Allaymody.

Vet man hur länge man ska sitta kan man sitta i 20 år om det krävs. Ovissheten var det värsta.

Till middag fick fångarna makaroner och en enkel sås. Sjuka fångar kunde få injera och ransoner med grönsaker och kött. En sjuksköterska arbetade också i fängelset och tittade till dem som var dåliga. Var det illa togs man till en sjukavdelning – bland annat Dawit togs dit ibland och fick behandling för diabetessymptom.

– Ibland när det var högtider fick alla kött. Men det var sällan, minns Mohammad Allaymody.

På kvällarna diskuterade de ibland i cellen hur det hade kunnat bli så illa som det hade blivit i Eritrea. Alla var överens om att man kan göra misstag, men då vill man bli tagen till en domstol och dömd.

– Vet man hur länge man ska sitta kan man sitta i 20 år om det krävs. Ovissheten var det värsta, säger Mohammad Allaymody.

Frustrationen i cellen växte när inga förhör eller rättegångar hölls. Hungerstrejkerna avlöste varandra och Mohammad Allaymody försökte flera gånger ta sitt liv. Straffet för det blev isoleringscellen, som var så trång att han tvingades sova sittande.

Vad Mohammad vet blev Dawit Isaak aldrig torterad under de två år som de delade cell. Däremot plågades Dawit svårt när han fick reda på att hans pappa hade gått bort och att han inte skulle få vara med på hans begravning. Att inte få begrava sin far var en stor sorg för honom.

De följande månaderna gick Dawit ner i vikt och blev allt skalligare.

Han slutade också organisera inköpen för cellen.

Ibland fick fångarna höra av vakterna att familjemedlemmar varit utanför fängelset och sökt dem, men att vakterna skickat iväg dem igen. Gick de inte frivilligt hotade vakterna med att arrestera besökarna.

– Vid ett tillfälle sov min mamma flera nätter på gatan utanför fängelset innan hon gav upp och gick hem utan att få något besked om jag fanns där inne eller inte, säger Mohammad Allaymody.

En vakt kom in i cellen och sa att Dawit Isaak skulle släppas. Jag kommer alltid att minnas den dagen.

Åren gick och fångarna hittade en trygghet i rutinerna. De började alla vänja sig vid livet i fängelset.

Så en lördag, i november 2005, vändes deras lilla värld upp och ner.

– En vakt kom in i cellen och sa att Dawit Isaak skulle släppas. Jag kommer alltid att minnas den dagen. Vi kramades och lovade att aldrig glömma varandra. Vi var odelat lyckliga allihopa, för Dawit – och för att han visade att det gick att bli fri. Han gav alla oss andra hopp om att det en dag skulle bli vår tur.

– Innan han gick ut skänkte Dawit bort sina cigaretter, sin madrass och sin kudde, och fördelade noggrant och rättvist de pengar han hade på fängelsebanken till oss andra.

Ett par dygn senare kom Dawit tillbaka till cellen. Han fick tillbaka sin madrass, lade sig ner på golvet och stirrade in i väggen.

– Alla satt som frågetecken, men ingen vågade fråga vad som hade hänt så länge vakterna var i närheten.

Sedan ville Dawit inte svara på frågorna. Men till slut berättade han kort att han hade ringt den svenska ambassadören och några vänner i Sverige. Nyheten om hans frisläppande hade spridits över hela världen. Det hade den eritreanska regeringen inte gillat. »Men ingen sa till mig att jag inte fick ringa«, beklagade sig Dawit. »I så fall hade jag ju inte ringt.«

Dawit blev först förbannad på sig själv – han brukade ju vara tystlåten och försiktig med vad han sa. Sedan blev han otröstligt ledsen. Han låg hela dagarna på sin madrass. Varken han eller någon annan tog hand om inköpen av varor.

Vakterna kom också in och tog radion från cellen, de ville inte att fångarna skulle kunna lyssna på utländska radiosändningar och oppositionens kanaler. I ett av samtalen hem hade Dawit berättat att han lyssnade på Sveriges Radio och att han visste att P1:s mediemagasin Vår grundade mening hade tagit upp hans fall.

Efter en vecka reste sig Dawit upp. Han plockade fram sitt anteckningsblock och gick runt i cellen och tog upp beställningar igen. »Jag måste göra något för att inte tänka för mycket«, sa han.

Det sista minnet Mohammad Allaymody har av Dawit, innan han själv förflyttades till ett annat fängelse, är från en dag på rastgården. Dawit verkade lugn och tillfreds med sig själv medan de hängde upp sina nytvättade och blöta kläder på torkstrecket.

– Vad är det? Varför är du så nöjd? frågade Allaymody.

– Jo, nu vet jag precis vilken dag jag kommer att bli fri, svarade Dawit.

Mohammad Allaymody förstod inte vad Dawit menade. Hade Dawit fått något nytt besked? I dag tror han att Dawit inte ville bli besviken ännu en gång, att han hade bestämt sig för att fästa sitt hopp så långt bort han kunde.

Det där fängelset är inte en plats ens för någon som dödat tusen personer.

Jag fyller på Coca-cola i de vita plastmuggarna. Vi pratar om hur Allaymody efter en tid kom tillbaka till Karsheli, men att Dawit inte var kvar i cellen då. Själv blev han till slut, nio år efter att han senast hade sett Dawit, fri genom att skriva under en ursäkt för sina påstådda brott.

Mohammad Allaymody är pensionär i dag. Han är blind och bor i ett land vars språk han inte talar, även om han har god hjälp av »Doktorn« och exileritreaner. Hans fru och barn dog på Medelhavet när de försökte ta sig till Europa.

Innan vi skiljs åt frågar jag honom om det är något han vill berätta som jag inte frågat om. Han tänker länge.

– Det där fängelset är inte en plats ens för någon som dödat tusen personer. Utan besök, utan rättegångar – jag önskar inte ens mina fiender den känslan av ovisshet.

Under de år som gått har Mohammad försökt glömma fängelset, men det går inte. Andra dagar kan han ändå sakna Eritrea: havet, dofterna, maten, musiken …

– Hade de tagit mig till en ögondoktor i Eritrea skulle jag fortfarande haft min syn kvar. Det förlåter jag dem aldrig för. Jag gråter när jag tänker på både de goda och de dåliga minnena.

– Här i Sverige får jag gå i skolan, jag får pengar, jag får sjukvård… men om regimen i Eritrea faller i dag så åker jag i morgon.

Fängslades 2001

• Dawit Isaak är i dag 54 år.

• Han flyttade till Sverige 1987 och bodde i Lerum utanför Göteborg.

• Efter att Eritrea fått sin självständighet 1991 flyttade han tillbaka till hemlandet, där han tidigt började arbeta för Eritreas första oberoende tidning, Setit. Dawit rörde sig en hel del mellan Eritrea och Sverige under 90-talet och bodde bland annat i Sverige under hela det andra kriget 1998-2000.

• Tolv dagar efter 9/11-attackerna i New York 2001 stormade eritreansk säkerhetspolis en rad byggnader i Asmara. De flesta som greps hade högt uppsatta positioner; ministrar, politiker, armégeneraler. Och journalister, däribland Dawit.

• Tiotals av de gripna har sedan dess avlidit i fångenskapen.

• I november 2005 togs Dawit till ett sjukhus. Därifrån ringde han hem till sin familj i Sverige och meddelade att han var släppt. Några dagar senare greps han dock igen.