55 minuter efter att första smällen hörts sjönk Estonia

När det otänkbara inträffade på Östersjön

Östersjöns jättelika kryssningsfärjor ansågs vara osänkbara.

Tanken på att en katastrof skulle kunna inträffa var skrattretande.

Men det fanns ingenting lustigt över Expressens löpsedel och förstasida onsdagen den 28 september 1994.

”Det är alltid otänkbart med stora fartygskatastrofer, på sitt sätt även sedan de faktiskt inträffat”, skrev Expressens Jan Lindström.

Publicerad 14 nov 2019 kl 04.11
undefined

Expressens löpsedel 28 september 1994.

Efter Estonia-katastrofen 1994 befann sig den mångsidige Expressen-medarbetaren Jan Lindström i luften ovanför Ålands hav. Tidningen hade sänt honom till Åbo på ett brådskade uppdrag. Stadens sjukhus var en av de platser dit man hade skickat överlevande.

Från fönstret rapporterade Jan Lindström – som var en oerhört skicklig stilist – vad han såg nere vid havsytan:

”Havet är vilt och järngrått, molnen stormslitna trasor. Så här uppifrån luften ser man inte vågorna, men orkanbyarna river upp fartränder i vattenytan. I det tidiga morgonljuset med stålglans över havet ser det snarast ut att vara täckt av is.”

Vid niotiden på morgonen hade de allra sista räddats. Men eftersöket pågick än och överallt syntes spår efter nattens tragedi:

 ”En väldig marinhelikopter vars båda rotorer piskar upp skumringar i vattnet lyfter med nerkylda passagerare från ’Mariella’ för transport till Åbo sjukhus. Av ’Estonia’ syns bara skräp, skrot och rester som snurrar i stormen och helikopterdraget”, rapporterade Jan Lindström skakat.

undefined
undefined

Första numret av Expressen trycktes under brinnande världskrig, den 16 november 1944. I 75 år har Expressen varit med där det händer – här kan du läsa mer om nyheterna som berörde mest.

undefined

Enligt passagerarlistan hade 852 människor omkommit. Den riktiga dödssiffran var möjligtvis ännu högre.

Av 552 svenskar ombord dog ofattbara 501.

Hur kunde det ske?

Östersjöns kryssningsfartyg ansågs ju vara osänkbara. Före 1994 kändes tanken på att någon av de jättelika farkosterna skulle kunna förlisa som smått bisarr. Något riktigt allvarligt hade aldrig hänt.

Inte förrän nu.

Dagen efter katastrofen jämförde Expressens ledarsida skeppsbygget Estonia med Titanics undergång på Atlanten 82 år tidigare:

undefined

Jan Lindström.

”Detta skulle helt enkelt vara – som Michael Wiehe sjunger i sin redan klassiska visa om ’Titanic’ – ’världens modernaste, osänkbara skepp’. Mot den bakgrunden kommer tragedin i natt var och en av oss särskilt nära. Vem som helst av oss kunde ha varit enkel passagerare i B-klasshytt ombord.”

Något liknande hade inte hänt sedan andra världskriget. Grundstötningar var en sak, men en olycka med långt över 800 döda – det var något helt annat, en högst osannolik mardröm.

Ända tills den inträffade. 

Men när M/S Estonia gick under var det inte en utdragen dödskamp likt den som Mikael Wiehe sjöng om i ”Titanic”, då människor hade tid att vänta in döden med ett glas champagne i handen och fartygsorkesterns musik i sina öron.

Nej. Estonia gick under oerhört snabbt och brutalt.

undefined

Estonia i hamn året före katastrofen.

Foto: BERTIL ERICSON / SCANPIX SWEDEN

I vidskepliga sjöfartskretsar viskades det redan från början om att Estonia var otursförföljd.

Först hette hon M/S Sally. Vid tidpunkten för leveransen från Meyer Werft i Papenburg i Tyskland var hon 157 meter lång och näst störst på Östersjön.

Det hade gått ovanligt snabbt att bygga henne. När beställaren, åländska Rederi Ab Sally, tog över färjan från varvet den 29 juni 1980 var alla hytter inte ens färdigställda.

Viking Sally var byggd för trafik i kustnära vatten och gick till en början på rutten Stockholm–Mariehamn–Åbo. 

Hon var med om ett par inte särskilt allvarliga grundstötningar på 1980-talet. Den andra gången, i närheten av Kapellskär i Stockholms skärgård 1988, fick de stora propelleraxlarna en rejäl smäll och måste repareras. Värre än så var det inte.

Fast ett par riktigt hemska våldsdåd inträffade också ombord. 1986 mördades en finsk affärsman och 1987 slogs en ung västtysk man ihjäl ute på däck.

På 1990-talet fanns inte Rederi Ab Sally längre. Viking Sally hade sålts vidare och gick för en tid mellan Vasa och Umeå sant Sundsvall.

Men snart var hon tillbaka i gamla farvatten.

Estland hade så sent som 1991 återuppstått som självständig stat efter Sovjetunionens sammanbrott. I januari 1993 såldes fartyget till svenska Nordström & Thulin, som tillsammans med estniska staten var delägare i rederiet Estline.

Hon fick nu namnet M/S Estonia och sattes in på Stockholm–Tallinn.

I Expressen skulle det senare påpekas att hela den svenska besättningen hade fått sparken i och med ägarbytet och ersatts av estländare – som jobbade för betydligt lägre löner.

undefined

Överlevande från Estonia räddas ombord på Silja Symphony på morgonen efter katastrofen.

Foto: TUOMAS ALANEN / LEHTIKUVA

Men för vanliga ester var Estonia på den tiden också en dörr till väst:

”Många var ute på sin första kryssning någonsin. Färjorna från Tallinn till Stockholm och Helsingfors har sedan några år varit porten till väst för frihetsrusiga ester som för första gången får och har råd att åka utomlands”, skrev Expressen.

Klockan var 19.15 den 27 september 1994 när M/S Estonia lämnade kajen i Tallinn, en kvart försenad.

Enligt passagerarlistan fanns 803 passagerare och 186 besättningsmän ombord.

Nere på bildäck stod 28 långtradare och 70 bilar, som alldeles nyss hade vinkats in från kajen.

Skymningen lade sig över farleden och ute på havet blåste det upp.

På kommandobryggan granskade man prognoserna. I finsk kustradio påstods det att vindar på upp till 21 meter i sekunden var att vänta under kvällen och natten.

Om allt gick enligt planen – och det var väl ganska tveksamt nu på grund av väderleken – skulle man angöra Värtahamnen i Stockholm klockan 08.30 följande morgon.

Men om befälen var oroliga för att tidtabellen inte skulle hålla, var stämningen på våningarna under dem desto mer uppsluppen. På däck sex serverade restaurang Poseidon smörgåsbord. I nattklubben pågick dansen.

Estonia befann sig fortfarande inomskärs. Vinden kändes knappt. De var få som oroade sig, färjorna var ju så stora, så trygga.

Vid 22-tiden höll Estonia god fart, omkring 19 knop, när hon passerade Odensholm och lämnade Estlands skärgård bakom sig.

Restaurangerna hade börjat stänga för kvällen och ombord märktes den allt hårdare sjögången, nu när Estonia var ute på öppet vatten. Några blev sjösjuka. För ovana ben blev det allt svårare att hålla balansen utan att ta stöd mot ett räcke.

undefined

Ytbärgare räddar överlevande som tagit sig upp på räddningsflottar från Estonia. 20 fartyg och ett stort antal helikoptrar från Sverige, Finland, Estland och Danmark deltog i den massiva insatsen.

Foto: JONAS LEMBERG

Många valde i det skedet att avbryta kvällen och dra sig tillbaka till hytten för att sova – eller kräkas.

Men i Night Club på fjärde däck och i Pub Admiral och Café Neptunus på däcket ovanför dröjde sig nattugglorna kvar.

Så länge man satt på en stol gungade det inte så illa.

Estonia hade sänkt hastigheten till 14 knop. I natten, någonstans på andra sidan Finska viken, stävade Viking Lines Mariella och Silja Europa också framåt i mörkret.

De båda färjorna var nyare och kraftfullare än Estonia. Ändå höll de bara 12 knop.

På havet växte vågorna och nådde en höjd på omkring fyra meter. Men enskilda toppar var högre än så. Det var ovanligt.

Estonia krängde allt kraftigare i vinden.

Klockan 00.55 befann sig Estonia sydost om finska Utö.

Från fören hördes en metallisk smäll, ett skärande ljud som fortplantade sig genom skrovet.

Färjan riste till och en del passagerare kastades handlöst omkull. I restauranger och barer krasade glas och bestick, från barhyllor regnade flaskor som splittrades i tusentals vassa bitar när de träffade golvet.

Från kommandobryggan var sikten begränsad. Befälet var beroende av muntliga rapporter som besättningen lämnade, antingen via radio eller över den interna telefonen. 

En matros fick i uppdrag att undersöka vad som hänt, men hälsade tillbaka att han inte hade hittat någon orsak till smällen.

Under de följande tio minuterna hördes dock ett märkligt muller från fören som både passagerare och besättningsmän reagerade över.

Något var väldigt fel.

Låsanordningarna som höll bogvisiret på plats var svaga och varje ny stöt mot vågorna – och naturens våldsamma krafter – försvagade konstruktionen.

Fjorton minuter över ett skedde katastrofen.

Bogvisiret bröts loss och slet med sig bogrampen. Det jättelika metallstycke som skulle skydda Estonia mot vågornas vrede fanns inte längre där.

I stället gapade ett enormt hål – som en jättelik mun – ut mot havet och stormnatten. Det fanns ingenting som stoppade vågorna. Vatten strömmade in på bildäck och den ömtåliga balansen hade redan börjat rubbas ombord.

undefined

Det rådde skräck ombord på flottarna under katastrofnatten då Estonia förliste.

Foto: JONAS LEMBERG / EXP

Nu hade även bryggan och kapten Arvo Andresson insett att något var på tok.

Man försökte rädda situationen genom att styra upp i vind och gira babord – bort från de mötande vågorna. Men i den hårda sjögången krängde Estonia till och mer vatten strömmade in genom gapet i fören.

Ombord reagerade passagerarna olika.

Många, särskilt de som hade hytt längst ner och som hade hört konstiga ljud och även sett vatten sippra in från bildäck, insåg att de måste ta sig upp mot räddningsstationerna.

Andra var redan fångade i dödsfällor. Estonia hade börjat få slagsida, vilket hade fått möbler och bagage att kana mot hyttdörrar och blockera vägen ut.

Till en början skedde flykten ut på däck organiserat. Man försökte hjälpa varandra. Men desperationen tilltog medan färjans lutning ökade. Efter några minuter rådde djungelns lag.

Människor kastas handlöst in i väggar när fartyget började kränga. Armar och ben gick av eller krossades i kaoset. Folk klamrade sig hjälplöst fast vid ledstänger som lossnade. I trapporna försökte skadade och berusade människor kämpa sig uppåt mot däck.

Några drabbades av panik, medan andra redan hade gett upp och stirrade framför sig, paralyserade.

Tjugo minuter över ett stannade en del av maskineriet. Babords motorer slocknade. Först nu slog man larm över det allmänna högtalarsystemet. Det var en skakig röst som skrek ”häire, häire” (”alarm, alarm”).

Larmklockorna gav sju korta ljudsignaler och en lång. Det var livbåtslarmet, en uppmaning om att ta sig ut på däck till livbåtarna.

Uppmaningen kom alldeles för sent. På Estonia fanns räddningsfarkoster som rymde sammanlagt 2 387 människor, alltså dubbelt fler än de 989 som fanns ombord.

Det hjälpte inte.

Livbåtarna kunde inte längre sjösättas. Fartyget lutade alldeles för kraftigt och det var också stora problem att få flottarna i sjön. Många av de uppblåsbara farkosterna slets helt enkelt loss av vinden.

Klockan var nu 22 minuter över ett.

Andre styrman Tormi Ainsalu sände ut nödmeddelandet ”Mayday” över VHF-radion.

Någonstans ute på det stora havet svarade kryssningsfartyget Mariella, men fick ingen omedelbar respons från Estonia.

Nu hade de sista maskinerna stannat. Lampor slocknade och färjan drabbades av blackout.

På övre däck krossades fönsterrutorna av vågor. Färjan tog in 20 ton vatten – per sekund.

Tjugofyra minuter över ett upprepades nödropet från Estonia på VHF-radion: ”MAYDAY MAYDAY… svår slagsida åt styrbord… Jag tror att den var 20–30 grader. Kan ni komma till vår hjälp?”

undefined

Fartyget Silja Europa kom till olycksplatsen efter att Estonia sjunkit.

Foto: BENKT EURENIUS / DN

Silja Europa svarade. Men var fanns Estonia? Färjan hade svårt att ange sin position just på grund av blackouten.

Att lämna fartyget under ordnade former var i det närmaste omöjligt. Den som hade lyckats ta sig till övre däck hade svårt att få på sig flytväst. Västarna var ihopbuntade tre och tre.

Ett sista radiomeddelande från färjan snappades upp i natten: ”Verkligen illa, det ser verkligen illa ut här nu”, ropade Estonias tredje styrman.

Sedan blev radion tyst.

Tjugonio minuter över ett lutade färjan kraftigt, sex minuter senare började hon kantra. Hela styrbordssidan hamnade under vatten precis som hälften av kommandobryggan.

I månskenet utanför klamrade sig människor fast i det som fanns kvar av fartyget ovanför den svarta vattenytan.

Av de 300 som lyckats ta sig ut hoppade några i havet. Andra spolades överbord av vågorna.

Än fanns ingen hjälp i sikte.

Kring färjan flöt räddningsflottar. I ena ögonblicket syntes de uppe på höga vågkammar, i nästa sekund försvann de ur sikte, begravda i dalgångarna mellan vågorna.

Omkring 160 lättklädda, genomfrusna och utmattade människor lyckades kravla sig upp på flottar. Många av räddningsfarkosterna var halvfyllda av tiogradigt havsvatten.

Tio i två, 55 minuter efter att den första metalliska smällen hade hörts, försvann Estonia från radarskärmarna. Hon sjönk mot botten.

De sista som hållit sig fast i fartyget drogs med ner i djupet eller hamnade i vattnet.

undefined

Estonias bortslitna bogvisir bärgades från havsbotten utanför Utö i oktober 1994. Konstruktionen var färjans akilleshäl. I dag förvaras visiret på Musköbasen.

Foto: JAAKKO AVIKAINEN / AP LEHTIKUVA

Tjugotvå minuter senare nådde Mariella olycksplatsen och en kort stund senare även Silja Europa. De höga vågorna gjorde det nästan omöjligt att få ombord några överlevande.

De två kryssningsfärjorna kunde i princip bara vänta.

Hjälpen kom från ovan. Finska gränsbevakningens Super Puma-helikoptrar var de första flygande farkosterna på plats klockan 03.05, en timme och tio minuter efter att färjan hade försvunnit i djupet.

Under natten anlände mer hjälp till olycksplatsen cirka 25 nautiska mil från finska Utö. På morgonen liknade havet en sjökrigszon med omkring 20 fartyg på plats och ett stort antal helikoptrar från Sverige, Finland, Estland och Danmark i luften. Bara 139 personer hade räddats.

undefined

Titanic sjönk under sin jungfrufärd 1912.

Foto: AP

Precis som Expressens ledarsida jämförde läkaren Allan Gordon på Huddinge sjukhus Estonia med Titanic.

”Nu måste vi låta de räddade och skadade återhämta sig innan vi börjar fråga ut dem om olyckan. Vi får se hur de mår i morgon, och om de då är villiga att berätta”, sa läkaren till Expressens Jonas Sima dagen efter katastrofen.

Men såret ville aldrig riktigt läka. Åren efteråt kantades av kontroverser.

Haverikommissionen kom fram till att konstruktionen i fören inte hade varit tillräckligt stark. I sjöfartskretsar talade man om att befälet hade pressat Estonia alldeles för hårt och utsatt henne för krafter hon inte klarade.

Samtidigt sökte konspirationsteoretiker efter alternativa förklaringar till olyckan.

Och sedan var det frågan om den sista viloplatsen. Skulle färjan, med alla de döda på havsbotten, täckas över med betong? Eller skulle Estonia bärgas, så att de döda kunde få en riktig begravning?

Hon blev kvar på botten. I dag råder gravfrid vid platsen.

undefined

Expressen rapporterade om katastrofen, som var värre än något som gick att föreställa sig. ”Havet är vilt järngrått, molnen stormslitna trasor”, skrev den skicklige stilisten Jan Lindström.

Tillbaka till den där hemska morgonen.

Det roterande ljudet avtog. Från sin plats uppe i luften följde Expressens Jan Lindström den stora marinhelikoptern med blicken när den landade vid sjukhuset i Åbo för att släppa av överlevande. Sedan riktade Expressen-skribenten ögonen i riktning mot Utö och olycksplatsen igen och tänkte att även den längsta och svartaste morgon måste ha ett slut:

”Kvar är tystnaden på havet, så djup att den liknar chock. Från luften är allt en oreda i det gråblanka morgonljuset, stormpiskat vatten och jagande molntrasor.

Men snart ska denna massgrav ligga blank och slät.”

 

LÄS MER: Expressen 75 år – här är nyheterna som berörde mest