”Mot svart magi finns det ingen vit magi. Bara rått våld”

BANZ–PAPUA NYA GUINEA. På någon generation har Högländerna i Papua Nya Guinea gått från stenålder till en modern klimatkris.

Här växer barnen upp till en värld där svart magi och förfädernas andar ställs mot en ny verklighet. 

Publicerad 27 apr 2019 kl 05.04
undefined

Expressen Klimat samarbetar med Unicef för att stödja barn i länder drabbade av klimatförändringar. Missa inte galan ”Världens viktigaste kväll – och roligaste” i TV4 1 maj kl 20.00.

undefined

LÄS MER På Expressen Klimat

 

Nioåriga flickan Waku tvättar sig ren i Snake river som egentligen är en bäck. Hennes mamma Alu Dulumi sköljer sina kaukaupotatisar i samma vattendrag i skuggan av lummiga kaffeträd. Så är livet i dag och så har det sett ut i årtusenden kring samhället Banz, även om just kaffeträden har en relativt kort historia i landet. 

Med det finns stor skillnad mot livet från förr. De senaste åren har klimatet, säsongerna och vädret spårat ur. 

LÄS MER: Barnen lever på öarna som sjunker 

undefined

Waku, 9, sköljer av sig i Snake river. Mamma Alu Dulumi sköljer potatisar i samma vatten.

Foto: Niclas Hammarström

Papua Nya Guinea, PNG, har alltid härjats av jordbävningar och vulkanutbrott. 

undefined

Hela det böljande och svårtillgängliga bergslandskapet är i många aspekter en gigantisk Jurassic Park där tiden har stått still.

Eller rättare: där flera tider har satts i gång, parallellt. Den moderna världen med sina mobiltelefonnät, asfalt (ibland), bilar och pengasedlar kom någon gång 1960 eller 1970-talet. Fram till dess och på många håll än i dag kan man säga att stora delar av PNG:s befolkning i stora drag lever som de gjorde på stenåldern, utspridda i små stammar med 600-800 olika språk och lika många sedvänjor. 

undefined

Utanför staden Goroka lever Asarofolket. De kallas också för Asaro Mudmen och är utklädda i lera och masker för att skrämma livet ur sina fiender.

Foto: Niclas Hammarström

Tiden har stannat

Ingen vet med säkerhet hur många de är. Befolkningen är kanske lika stor som Sveriges på ungefär samma yta. Någon folkräkning värd namnet har inte gjorts och ID-kort är ett i princip okänt fenomen. Det är svårt att hitta någon som med säkerhet vet hur gammal hen är. 

Familjerna kring Snake river har alltid odlat jorden på ungefär samma vis: med barnens hjälp och utan vare sig hästar eller oxar. 

Det finns teorier om att det är avsaknaden av hästar och oxar i Papua Nya Guinea som har gjort att klockan stannade på kvart över stenåldern i Papua Nya Guineas speciella och unika ekosystem. Det har helt enkelt inte funnits några djur som har kunnat hjälpa befolkningen till ett mer intensivt jordbruk och därmed till det matöverflöd som skulle ha gett dem tid att utveckla andra tekniker för att underlätta tillvaron.

undefined

Barnen hjälper till med jordbruk och fiske i floden Mombul, som är en samlingsplats i staden. Foto: Niclas Hammarström

undefined

Rosa Benny ammar sin minsta medan de större barnen hjälper till med att arbeta i trädgården.

Foto: Niclas Hammarström

Så i väntan på ett teknikhopp fortsätter Rosa Bennys barn Ellya, Wake Oksap, Sabet och Lessen att så, rensa och skörda för hand. De gör det på skollov och ibland efter skolan, efter läxläsningen.

Men ovanpå teknikchocken har klimatet blivit bångstyrigt. Från att ha kunnat odla jorden så som förfäderna alltid har gjort så tvingar nu klimatförändringen den nya generationen att tänka om och anpassa sig.

– Det har blivit svårt att förutse när det regnar och när det är torka. Det är inte som när jag var yngre, konstaterar Rosa Benny. 

undefined

Ellya, 10, leker i skuggan av kaffeträden vid Snake river.

Foto: Niclas Hammarström

Våren 2018 hände något annat som ingen hade förutspått eftersom det aldrig hade hänt i mannaminne i Banz. 

Sjubarnsmamman Rosa Benny beskriver lätet som en väsande orm. Andra talar om ljudet av en jetmotor. Ett par hundra meter från Snake river flyter floden Mombul, alldeles nedanför familjen Bennys hus. Det var den floden som förvandlades till en väsande orm. En orm som med en väldig flodvåg drog med sig nästan allting. Regionen hade då haft en osedvanligt lång torka följd av exceptionellt kraftiga störtskurar.

Hon beskriver lätet som en väsande orm

Hus, starka broar och stenbumlingar spolades bort. I Banz dog fem människor, varav två barn.

Sögs in i mörka virvlarna

Många blev hemlösa i ett slag.

– Vi bodde i en grupp om tolv personer som jobbar med rening av staden i ett hus här, säger John Minji, 25 och pekar på en grusig plätt några meter från floden. 

– Alla i huset sov. Vi vaknade vid halv tre på natten av det där ljudet. När vi såg vattnet spolas in rusade vi ut utan att få någonting med oss. Allt jag ägde gick förlorat. Jag känner mig så sorgsen, berättar han.

undefined

Våren 2018 svämmades floden Mombul över av en flodvåg. Hus, starka broar och stenbumlingar spolades bort. Bröderna John Minji och Nimel Minji hann precis ta sig ur huset innan det spolades bort.

Foto: Niclas Hammarström

Kolip Pell, en av hans rumskamrater, hann inte ut. Han sögs ned i virvlarna i det kalla, mörka vattnet.

– Stenar slog mig överallt. Jag var säker på att stenarna hade krossat ögonen på mig. Jag kunde inte se någonting. Inte andas heller. Jag dog. Det var jag säker på! Dessutom kan jag inte simma. 

När han många timmar senare hittades livlös på flodbanken flera hundra meter nedströms trodde man också att han var död.

undefined

Floden Mombul används till mycket. Det är här man samlas för att tvätta, fiska, skölja grönsaker eller tvätta sina djur innan de ska säljas på marknaden.

Foto: Niclas Hammarström

De följande veckorna och månaderna skulle det komma experter till samhället och prata om extremväder. Om klimatförändringar. 

undefined

Om vattenmassor och fördämningar. Om återuppbyggnad och om sorgearbete.

Men männen på flodbanken tror sig veta vad det verkligen handlar om:

– Det var svart magi! De förklarar för oss att det är klimat, men det tror vi inte på! Det här var starka krafter, säger Grey Sini, en av männen som tvingades rusa ut ur huset.

”De hämnades på oss”

Svart magi i Papua Nya Guinea följer alltid ett visst mönster. Efter ett längre samtal som börjar med att männen undviker frågan som katten går kring het gröt börjar pusselbitarna fall på plats. Vi är trots allt vita utlänningar och männen vet vad vita anser om svart magi.

– Det kom från folket där uppe i byn uppströms som använder sig av svart magi. De hämnades på oss. Vi hade stulit lite arekanötter från betelpalmer från dem. Det här var deras vedergällning, slår Grey Sini fast. 

Arekanötter är vad kat- eller kokablad är i andra kulturer, en lättare drog som tuggas för att hålla sig pigg och ibland ge ett alkoholliknande rus. Det ger också världens högsta andel av muncancer.

undefined

Patrick tillhör Kurmuk-folket. Hans tänder är röda från arekanötterna han tuggar på.

Foto: Niclas Hammarström

Mot svart magi finns det ingen vit magi. Bara rått våld, förklarar männen lite viskande som för att inte väcka onda andar.

– Det enda vi kan göra är att ta bort de skyldiga från vårt samhälle. Ibland dödar vi dem… säger John Minji och flinar lite som om det handlade om pojkstreck.

Mot svart magi finns det ingen vit magi. Bara rått våld

Han förklarar att svart magi i regel utförs av folk utifrån. Människor som inte tillhör den egna gruppen sedan flera generationer. Det kan vara män, men ofta är det ingifta kvinnor som pekas ut som häxor.

Ett par timmars resa därifrån var det precis vad som hände 13-åriga Jacquelines mamma, Cathy Sul. Hon är ingift i sin makes by. Cathys svågers son dog alldeles för tidigt, nio år gammal, i en av de många sjukdomar som härjar landet. Ingen vet exakt vad det var. Kanske tuberkulos?

undefined

Cathy Sul blev anklagad för svart magi och fördes bort och blev torterad innan hon lyckades fly med sin dotter Jacqueline.

Foto: Niclas Hammarström

Hans kropp fördes från en större stad till hembyn för likvaka och begravning. Känslan av orättvisa inför ödet tog över. Mitt under likvakan bestämde sig en grupp män för att den plötsliga döden bara kunde förklaras med svart magi.

undefined

– Jag såg allting. De började skrika på mamma, berättar dottern Jacqueline med stadig röst.

Framför ögonen på Jacqueline och hennes maktlösa pappa släpades flickans mamma och två andra kvinnor ut ur huset där likvakan hölls.

Kvinnorna misshandlades och torterades. 

– De började förhöra oss och hugga med sina macheteknivar. Jag var övertygad om att de skulle döda mig! Jag tänkte bara: ”Gud hjälp mig”, berättar mamman.

Den enda som kom tillbaka vid liv

Jacquelines mamma är den enda av kvinnorna som kom levande tillbaka från skogen, men svårt blödande. Vi möter henne och dottern på sjukhuset i staden Kundiawa. 

– Männen sade att de skulle kasta oss i floden eller över ett stup, berättar Cathy. Hennes dotter lyssnar vid sidan om. Mamman har ett djupt huggsår i nedre delen av ryggen, liksom fula ärr på ben och fötter.

– Ingen gjorde något för att hjälpa mamma, minns dottern.

Efter att mamman hittats medvetslös – men vid liv – i skogen fördes hon till sjukhuset i Kundiawa. Att 13-åriga Jacqueline följde med mamma var en fråga om överlevnad. Häxkonster går ofta i arv från förälder till barn, anser många mördare.

undefined

I receptionen har socialarbetaren Jean Kupos en tjock pärm med ”Sorcery” – svart magi – skrivet i blå bokstäver.

Foto: Niclas Hammarström

Kläderna som Jacqueline och mamman bär är socialarbetaren Jean Kupos egna kläder.

– Jag har försökt kontakta organisationer som Oxfam för hjälp åt Cathy och Jacqueline, men ingen har velat hjälpa oss. Jag har själv sovit på golvet här i korridoren för att de inte ska vara ensamma i natten, berättar Jean Kupos.

I receptionen har hon en tjock pärm med ”Sorcery” – svart magi – skrivet i blå bokstäver. Cathys fall är långt ifrån unikt. Det kommer regelbundet in fall med torterade och svårt slagna kvinnor till sjukhuset. Ofta är de anklagade för svart magi. 

undefined

– Det är svårt att få bukt med det. Jag har till och med människor i min egen sjukhuspersonal som säger att de också tror på svart magi, säger doktor Zorik Olangi som vårdade Cathy.

Enligt Human Rights Watch är Papua Nya Guinea ett av världens absolut farligaste länder att vara kvinna i. En majoritet av kvinnorna blir våldtagna under sin levnad och många mördas. Polisen kräver i regel betalning för att utreda brotten.

undefined

Lastbilen i Goroka är fylld av män som tuggar på arekanötter. Deras tänder är röda av saften från nötterna.

Foto: Niclas Hammarström

När vi i det flodvågsdrabbade samhället Banz tar upp ämnet svart magi med Michael Taikeka, den lutheranska prästen i bykyrkan suckar han mellan två tuggor av arekanötter. Han spottar iväg en lång, rödfärgad stråle av betelsaft och saliv.

– Jag vet! Det är svårt att få dem att tro att flodvågen är något annat än svart magi. Nästan alla här tror på onda krafter och trolldom. Folk anklagar varandra för svart magi, men det är inte lösningen på våra problem, säger han och berättar om våldsamma bråk när en mobb försökte spärra av vägen till grannbyn kort efter flodvågen.  

”Många barn är redan undernärda”

Det verkliga problemet menar pastorn är just en accelererande klimatförändring:

– Det regnar när det borde vara sol och är soligt när det borde regna. I slutändan är det vår föda som kommer i kläm och då är det barnen som får lida först och främst, säger Michael Taikeka och fortsätter:

 – Många barn är redan undernärda i dag. Det här kommer att slå hårt mot vår hushållning med mat.

I Papua Nya Guineas svåråtkomliga högländer måste befolkningen förlita sig på vad den kan producera på plats. Det finns inget utrymme för skördar som slår fel eller som förstörs av regn innan skörden.

Det regnar när det borde vara sol och är soligt när det borde regna

Men det finns också nytänkare i samhället som försöker att anpassa sig och till och med dra nytta av klimatomställningen. 

När Stacey Las föddes för fem år sedan gjorde hennes pappa Jonathan något som fick grannarna att peka finger åt honom.

– Jag började odla vattenmeloner. Hittills är vattenmeloner bara något som har vuxit nere vid den varmare kusten, men aldrig här uppe i högländerna, berättar han.

undefined

”Jag tycker om vattenmeloner”, säger femåriga Stacey Las, som gärna äter tre meloner om dagen. Foto: Niclas Hammarström

undefined

Ellya, 10, hjälper till att sköta om familjens trädgård. Men hans mamma är också mån om att barnen ska få tid att leka efter skolan och inte bara jobba.

Foto: Niclas Hammarström

Idag leker Stacey med grannbarnen i ett litet fält med små gröna vattenmeloner som redan har blivit för litet för pappas ambitioner. Själv kan hon äta vattenmelon tre gånger om dagen:

undefined

– Jag tycker om vattenmeloner, säger Stacey och ler blygt.

Jonathan får mer pengar för vattenmeloner på den lilla marknaden än vad han fick för rotfrukterna och kaffet som han odlade tidigare. Nu har han stora drömmar för sin femåriga dotter:

– Jag hoppas att hon kan få en bra utbildning och bli doktor när hon blir stor, säger han.

Hans succé har redan väckt avundsjuka bland grannar:

– Många vill att jag lär dem hur jag gör, men det är min affärshemlighet och mitt levebröd så jag vägrar berätta det för dem, säger han.

undefined

Den här sidan av dalen tillhör Kurmukfolket som ligger i fejd med Genifolket. Konflikten har pågått i många år och gäller rätt till de bördigaste jordarna. Foto: Niclas Hammarström

Oavbrutna konflikter om jorden

Andrew Tans är en av samhällets traditionella chefer. En fryntlig och glad man som säger sig älska sin roll som medlare i de oavbrutna konflikterna i trakten. Han kunde som barn för ett halvt århundrade sedan leka vid det idag höga mangoträdet i trädgården.

– Det var först förra året som det plötsligt började blomma och bära frukt, säger han och skrattar. För honom råder det ingen tvekan om att naturen är i omvandling i hans region. 

– Kokos och senapsfrön har också börjat växa som aldrig förr, lägger han till.

Han berättar att konflikter om jorden är de vanligaste i trakten. Ofta handlar det om vem som har rätt till de bördigaste jordarna. 

undefined

När byns krigare från Kurmukfolket närmar sig motståndarna målar de ansiktena i svart. På bilden syns Georges Dimbi, Taia, James Kerenga, Binage och Kambu.

Foto: Niclas Hammarström

Konflikterna urartar sedan i en lokal variant av vendettasystem. Den unga generationen uppfostras med målet att hämnas sina mördade släktingar. Många gånger planteras ett träd eller en stör eller något annat som dagligen ska påminna barnet om den kommande uppgiften att kvittera ut blodshämnden. 

George Dimbi är bara 15 år men får redan använda sin pappas gevär, ett vapen som pappan i sin tur fick av sin far. George är från samhället Kerowagi. Där ligger Kurmukfolket som han tillhör i en lågintensiv konflikt med det rivaliserande Genifolket sedan urminnes tider.

Kidnappning och våldtäkter av kvinnor och stöld av jord är de bestående ingredienserna i konflikten.

När byns krigare närmar sig motståndarnas områden målar de ansiktena i svart. Dels för att se mer skräckinjagande ut, men också för att undvika att identifieras och därmed försvåra blodshämnden. De går i raska steg utmed leriga stigar i ett prunkande, men kvavt och fuktigt landskap.

Kidnappning och våldtäkter av kvinnor är bestående ingredienser i konflikten

Strax utanför byn står två gravstenar över två av byns fallna krigare.

Just nu är det Genifolket som har övertaget och har fått en domstol med sig att den bördiga jorden i dalgången som de tog från Kurmukfolket ska vara deras. 

George Dimbi säger att han redan vet vad han vill bli när han blir stor:

– Jag vill bli polis, säger han.

undefined

George Dimbi är bara 15 år men får redan använda sin pappas gevär, ett vapen som pappan i sin tur fick av sin far.

Foto: Niclas Hammarström

Det är någonstans där som hela Papua Nya Guinea tycks befinna sig idag: i en skärningspunkt av en trevande statsbildning med polismakt och uråldriga stamstrukturer. I kaféet på det nybyggda hotellet Mountain Star i huvudstaden träffar vi den tyska konsulten Jörg Schneider. Han arbetar åt den fossila industrin både i Förenade Arabemiraten och i Papua Nya Guinea:

– Det här landet har lika stora olje- och gasreserver som Quatar! Det ligger mitt i ett guldbälte. Det finns alla möjliga metaller här! 

– PNG skulle kunna vara - och kommer nog att bli - ett av världens rikaste länder! Men omvärlden har inte förstått det ännu. Det stora problemet är bara att alla de här hundratals stammarna inte kan komma överens hur pengarna ska fördelas. Och med regeringen, ja pengarna fastnar ofta någonstans på vägen ned… Så all utveckling står still, säger han. 

Konsulten betonar att det också finns oändliga, hållbara gröna energikällor:

– Se bara på solen! Och i högländerna finns det hur mycket floder och vattendrag som helst som skulle kunna driva kraftverk, säger han.

Befolkningen i högländerna slits ofta mellan lockelsen av miljarderna från olje-, gas- och gruvindustrin, eller från trä- och massaindustrin å ena sidan. Å den andra sidan vill de inte bryta med arvet från årtusenden av liv i närhet med naturen.

undefined

Asarofolket värnar stolt om sina traditioner som Lermännen, utklädda i lera och masker för att skrämma fiender. Här nioåriga Dylan Ruipo.

Foto: Niclas Hammarström

Utanför staden Goroka lever fortfarande Asarofolket i ett stolt värnande om sina traditioner som Lermännen, the Asaro mudmen, krigare utklädda i lera och masker för att skrämma livet ur sina fiender. Allting är en blandning av levande mytologi, tro på andar och en pragmatisk anpassning till en gryende turistindustri.

Dylan Ruipo är nio år och sitter vid elden i byns gemensamma samlingshydda. Det är där han hans far Lucas lär sonen hur förfäderna klädde ut sig till lermän.

– När jag blir stor ska jag bli doktor så att jag kan hjälpa mitt folk, säger pojken självsäkert. Under tiden är den unge lermannen en hejare på pilkastning på byns darttavla.

undefined

Dylan Ruipo vid elden i byns samlingshydda. Det är där pappa Lucas lär sonen om lermännen. Foto: Niclas Hammarström

undefined

Allt är en blandning av levande mytologi, tro på andar och en anpassning till en gryende turistindustri.

Foto: Niclas Hammarström

Men hans folk har många utmaningar att tackla de kommande åren - och klimatförändringarna är inte de minsta, förklarar Andrew Ruipo Okorotta, 49, Gavinaklanens traditionella chef. När hans far dog dansade byns lermän runt pappans grav innan sonen tog över ämbetet.

– Vi måste klara oss själva här. I år tillsatte regeringen i huvudstaden en så kallad samordnare för naturkatastrofer. Men i verkligheten existerar han bara på papper. På tidningspapper, säger Andrew Ruipo Okorotta.

undefined

”När jag blir stor ska jag bli doktor så att jag kan hjälpa mitt folk”, säger Dylan.

Foto: Niclas Hammarström

Just hans by ligger i lä för översvämningar från bergens sluttningar, hoppas han. Men bychefen utesluter inte att de en dag kan tvingas ta emot folk där uppifrån som tvingas fly från naturkatastrofer.

– Då blir det ännu värre med hygienen här. Redan i dag har vi stora problem med tuberkulos och malaria, säger Andrew Ruipo Okorotta. 

Hans lerinsmorda barnbarn Sonfia, tre år, springer fram och griper tag i hans byxben.

– Jag hoppas att hon också blir doktor när hon blir stor, säger bychefen.

Se fler bilder från Expressens fotografer på Instagramkontot Expressen Photo 

undefined

SÅ KAN DU HJÄLPA TILL

Om Unicef. Alla katastrofer slår hårdast mot barnen. Det gäller även katastrofer som orsakas av klimatförändringar. Barnen drabbas av sjukdomar, undernäring, missad skolgång och riskerar att dras ännu längre ner i fattigdom. Unicef, världens största barnrättsorganisation, finns på plats i över 190 länder och ser till att barn får rent vatten, näring, hälsovård, vaccin och utbildning.

Så kan du hjälpa. Som Världsförälder hos Unicef skänker du 100 kronor varje månad via autogiro – till alla de barn som mest behöver din hjälp. Du är med och ser till att barn blir vaccinerade mot farliga sjukdomar, får rent vatten, möjlighet att gå i skolan och skydd mot våld och övergrepp. Anmäl dig på unicef.se eller ge en gåva genom att swisha till 9020017.