Så påverkades de jag mött • IS-fångarna • Sexarbetarna • Migranterna

Min resa – sida vid sida med viruset

STOCKHOLM. Viruset var osynligt, men aldrig långt borta.

Under 120 dagar följde vi varandra på en resa från Asien till Mellanöstern och Europa.

Ingen av de sexarbetare, IS-fångar, migranter eller snart sjuka vänner som jag träffade visste då hur deras liv skulle kastas omkull.

Själv visste jag inte att ett telefonsamtal till ett hotellrum, från en kvinna jag inte känner, skulle få mig att gråta.

Publicerad 2 maj 2020 kl 11.05
undefined

Flygvärdinnorna delar ut masker och placerar oss så att ingen ska ha en granne i sätet bredvid. Flera passagerare ser riktigt ängsliga ut. Jag känner mig mest avtrubbad. Viruset och jag har rest sida vid sida över tre kontinenter i snart fyra månader. 

Jag spritar händerna, knäpper bältet och spritar dem igen.

”Welcome to my hometown” står det på en kusligt halvtom Arlanda flygplats. Jag kan inte undgå att leta efter Anders Tegnells porträtt bredvid Noomi Rapace, Astrid Lindgren och andra kända svenskar. 

Men när jag tar min första promenad i friheten och i den friska vårluften i Stockholm känner jag mig som en astronaut på en ny planet. Mina steg är försiktiga, nästan skuldmedvetna. Kaféterrasserna, fulla med människor med ölsejdlar och solglasögon, har jag redan sett hundra gånger i utländska medier. Men framför allt ser jag så många fler människor som respekterar avstånd till varandra. Ett samhälle som inte verkar fungera sämre än något annat – utan böter och batonger. Jag känner friheten, len som vårsol.

En lång färd över jorden har fört mig tillbaka till Sverige – för i dag är det här som några av världens viktigaste berättelser finns. Skeenden som är så hårt sammanknutna med allt jag sett på den andra sidan jorden, ända sedan början på resan.

Den andra januari 2020 känns lika avlägset som min egen studentexamen. 

Dagen då corona och jag började en resa som jag inte skulle förstå innebörden av förrän i dag.

undefined

Grafik: Helen Rasmusen

 

 

undefined

På planet mot Asien läser jag att kinesiska myndigheter på nyårsdagen har stängt mat- och djurmarknaden i en stad som heter Wuhan. I dag, fyra månader senare, känner hela världen till Wuhan. Den andra januari grubblar jag över hur det ska uttalas.

Själv ska jag landa i mångmiljonstaden Dhaka, i Bangladesh. Fotograf Niclas Hammarström och jag känner hur smogen river i halsen.

Nilnaf Yesmin kan inte ens ligga raklång i sin cell i bordellen för att den är så liten. Nu drabbas de prostituerade av hungerkris.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Självskadebeteenden som att skära sig i ärmarna är vanligt. Med virusets framfart finns inte ens hoppet att kunna hjälpa dottern där utanför.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Urmi Rabi arbetar på en lerig bordellö. Med coronavirusets framfart beslutade regeringen att stänga in de prostituerade i de flesta av landets bordeller.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Polly hoppades i alla fall att pengarna från prostitutionen skulle hjälpa hennes 12-åriga dotter till ett bättre liv. Nu försvinner även det hoppet.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

I en hundraårig gammal bordell från kolonialtiden i Jessore träffar vi Nilnaf Yesmin, 35. Hon har levt isolerad och inlåst på några få kvadratmeter mellan fönsterlösa stenväggar i större delen av sitt liv. Kunder våldför sig på henne varje dag och natt.

Slavarbetet ger henne och hennes olyckssystrar lite mat för dagen, kanske lite droger för att härda ut och till sist lite pengar att skicka hem till barn och familjer ute på landet.

– Jag är redo att dö för att min dotter ska slippa det här livet, säger den prostituerade mamman Polly, på bordellön Mongla.

Under tiden som sexarbetarna berättar hur de överlever sprider sig coronaviruset till Thailand och flera länder runtomkring oss. Men det arbete som virusjägare utför där och just då kommer jag inte att få mig berättat förrän flera månader senare. Att vi konstant spritar händerna på den här landsbygden är mest för att inte bli magsjuka.

Efter vår avfärd kommer många av det muslimska landets bordeller att stängas och 150 000 sexarbetare att låsas in i sina ghetton – utan kunder och utan mat. Inga pengar att skicka hem till familjerna heller. 

– Jag vet inte vad corona är för något, men jag vet vad hunger är, säger sexarbetaren Laila till Dhaka Tribune.

– Jag hör och läser om kvinnor som har tagit livet av sig hellre än att dö av hunger, säger Saifuddin Sujon, över telefon, en lokal journalist som vi arbetade med. Regeringens matpaket räcker inte långt.

Av den övriga befolkningen arbetar många i den farliga och förorenande textilindustrin. 

När vi kommer till staden Belkuchi lider invånarna av sjukdomar från gifterna i textilindustrin. I dag är många av dem arbetslösa och kan inte isolera sig under värdiga förhållanden i kåkbostäderna. 

I huvudstaden har de stora textilfabrikerna ömsom kastat ut arbetarna på vägarna till armodet i sina hembyar för att sedan trotsa nedstängningen och kalla tillbaka dem. 

Hjälpen utifrån är begränsad mitt i den ekonomiska krisen. De stora börsnoterade klädjättarnas främsta prioritet är inte att hjälpa kvinnorna som i åratal har sytt våra kläder. Runt två miljoner invånare berörs direkt, enligt Dhaka Tribune.

– Vad jag vet så har väldigt få fabriker betalt sin arbetare, säger Saifuddin Sujon.

31 December

Kinesiska myndigheter informerar WHO om ett kluster av influensafall kring en djurmarknad i Wuhan.

 7 Januari

 Kina identifierar det nya coronaviruset

 11 Januari

 Det första dödsfallet av Covid-19 registreras i Kina.

 13 Januari

 Första fallet utanför Kina påträffas i Thailand.

undefined

Ett par dagar efter att Världshälsoorganisationen har satt ordet ”globalt nödläge” på vad som händer och det första coronafallet rapporterats i Sverige reser vi till Syrien.

Där trycker krigets internflyktingar ihop sig för att hålla värmen och fly undan regimens urskillningslösa bombande av Idlibregionen. 

– Jag är rädd. Rädd för alla. Rädd för allt, säger en mamma på flykt.

Inte riktigt allt. Mer skulle komma. 

Flyktingarna hör granaterna. Men de ser inte viruset som är i antågande. För dem finns det aldrig någon botten i helvetet.

De har precis flytt en krigszon i Syrien - ett land där nästan all sjukvård har förstörts. Då kommer coronaviruset.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Barnen är på flykt från bomberna i Idlibregionen. Nu måste de utblottade familjerna dessutom skydda sig mot coronaviruset.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

När kriget kom till IS-fängelset i syriska Aïn Issa förra hösten flydde fångarna. Med coronaviruset ökar spänningarna i kurdernas fängelser igen.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Det gör inte heller IS-svenskarna och deras terroristkamrater i fånglägren och fängelserna. Som fängelset i Hasakah. De överlever packade som boskap i smutsiga celler i en kaskad av olika odörer. Ett femtiotal i varje cell. Alla klagar över diarréer, feber och brist på läkemedel. 

När vi går in i sjuksalen möts vi av skabb, dåligt läkta skottskador och tuberkulos. Väktarna förklarar att de saknar medicin. Till skillnad från fångarna bär vi munskydd.

Att detta är grogrund för smittsamma sjukdomar är uppenbart, men coronaviruset framstår fortfarande som något avlägset. 

Och i Sverige sägs samtidigt:

– Coronaviruset kommer inte att spridas i svenska samhället under nuvarande omständigheter. Vi kan få enstaka fall..., säger Johan Carlson, generaldirektör för Folkhälsomyndigheten till Svenska Dagbladet samtidigt som vi försöker hålla armlängds avstånd till IS-fångarna i Hasakah.

Hade vi ens vågat stå där ifall vi hade fruktat ett coronautbrott i fängelset? Modet bland de kurdiska fångväktarna ställs nu på hårda prov, varje dag, i ett land som lider brist på all möjlig skyddsutrustning och tester.

För några veckor senare är allt annorlunda. Under tiden som vi i Europa – med all rätt –oroar oss för förhållanden och hygienen i äldrevården tvingas kurderna i Syrien hantera tusentals IS-terrorister, mitt i en coronakris. 

Att överhuvud taget ta sig över den lilla, rangliga gränsbron mellan Syrien och Irak var komplicerat för oss. För stora hjälpsändningar är det minst lika komplicerat.

undefined

Sjukstugan i IS-fängelset i Hasakah. Redan innan covid-19 kommer till regionen råder det akut brist på medicin. Snart kommer de att försöka rymma.

Några veckor efter vår hemkomst har stämningen kokat över i ett fängelseuppror. Öppningar slås ut i väggar och dörrar slits loss. Flera fångar lyckas ta sig ut. 

– Jag förstår att folk är rädda för att vi ska komma hem. Det är normalt, säger en IS-anhängare från Malmö när vi möter honom. 

I dag är det inte längre sant. Få i Sverige tänker ens längre på IS-terroristen i hans bruna fångkläder. För de flesta av oss tillhör han redan ett annat årtionde. 

30 Januari

WHO utlyser globalt nödläge.

 31 Januari

President Trump förbjuder resenärer som varit i Kina de senaste två veckorna från att komma in i landet.

Folkhälsomyndigheten bekräftar det första fallet av Covid-19 i Sverige.

2 Februari

Första dödsfallet utanför Kina i Filippinerna.

undefined

Vi kommer hem till Europa samtidigt som virusepidemin sprider sig till Iran och Italien.

Hur många inser vidden av vad som händer? Varken jag i Frankrike eller Folkhälsomyndigheten i Sverige, i alla fall. Bara de efterkloka. Och min vän Pierre Elmerich. I egenskap av kemist är han kompisgängets vetenskapsman. Han är den ende av oss som i realtid inser det självklara: virus stannar sällan vid en gränsövergång.

Lördagen den 22 februari, när det svenska sportlovet inleds, sitter Pierre och jag med några vänner på Pink Mama, en stimmig italiensk krog i Paris:

undefined

Paris i lockdown. President Macron liknar situationen vid ett krig. Men det är snarare en ödlig stämning som råder på Champs-Elysées.

Foto: KRISTOFER SANDBERG

– Det här är kanske den sista gången vi ses på restaurang på riktigt länge, säger Pierre Elmerich. Vi skrattar alla aningslöst. Bara Pierre ser allvarlig ut.

Sedan dess har vi inte setts annat än genom skärmar.

19 Februari

Utbrott i Iran.

21 Februari

Spridningen tar fart i Italien.

29 Februari

Första dödsfallet i USA.

undefined

Detta är fortfarande en tid då svenskar åker på skidsemester, europeiska ledare skakar hand med sina väljare och går på teater. I Mulhouse i östra Frankrike samlas 2500 kristna från hela landet och grannländerna till en veckas bön och psalmsång. De blir den första mänskliga smittbomben i ett land som i dag sörjer 24 000 döda i covid-19.

Men i slutet på februari är viruset fortfarande osynligt i Europa.

Istället är det flyktingkrisen i Turkiet som drar strålkastarna till sig. Turkiets president Recep Erdogan har lurat tusentals migranter att försöka ta sig till Europa. 

Under en reportagevecka vid gränsen till Grekland får jag tillfälle att dela några av migranternas liv kring lägerelden i natten. Där finns en del syrier, många afghaner från den nya smitthärden Iran och även afrikaner. De kurar ihop sig i röken. Gör sina behov där de kan i skogen. Delar på den lilla mat de har. Jag är den enda som har handsprit i fickan. 

De vill till Europa. Men inte vart som helst. Några av dem har mer instinkt än andra. En ny riskfaktor börjar slutligen tränga in i våra medvetanden.

– Inte till Italien! Där finns ju corona, säger Samir, en 22-årig migrant från Marocko. Då finns det runt tusen coronafall i Italien.

Jag arresteras av turkisk polis när jag kommer för nära tårgasen och gränspolisen, men släpps snart. Den veckan fängslas minst nio journalister, anklagade av turkisk polis för att sprida falska nyheter om flyktingkrisen. Idag arresteras journalister i Turkiet för att sprida falska nyheter om coronasmittan. 

Covid-19 är på god väg att bli den ultimata ursäkten för alla möjliga övertramp i mer eller mindre diktatoriska stater. Skräcken gör ofta tongången hätsk. I den gamla ärkefienden Grekland anklagas Turkiet för att vilja använda migranterna som ”biologisk krigföring”. I går var de vågor och siffror, i dag liknas de vid virus. 

Några veckor senare ringer jag Touré Ibrahim, en av migranterna kring lägerelden. Han är från Mali. I Turkiet bekräftas nu 3000 nya fall per dag. Som många andra stannade Touré kvar vid gränsen, trots hemska förhållanden.

På den andra sidan hägrar EU och Grekland. Men snart kommer polisen och säger att covidsmittan har nått flyktingarna i Turkiet. Ibrahim Touré har nu forslats till Izmir, mittemot grekiska Lesbos.

Foto: Magnus Falkehed

Migranterna i Turkiet lurades att tro på ett bättre liv i Europa, men de hamnade istället i en virushärd och i misär.

Foto: Magnus Falkehed

Migranterna blev lurade. De trodde på en öppen gränsövergång till EU, men hamnade i en återvändsgränd och i hemska hygienförhållanden.

Foto: Magnus Falkehed

– Polisen slog oss med batonger. De sa att sjukdomen hade kommit till lägret, berättar han och säger ”sjukdomen” som om coronaviruset hade kvävt alla andra sjukdomar på jorden. Polisen tog temperaturen på migranterna och forslade bort dem i bussar. Igen. Nu sitter Touré i isolering i Izmir, mittemot grekiska Lesbos. Hans röst är inte längre full av energi och indignation som den var när vi träffades vid gränsfloden. Tårarna har släckt ilskan.

– Vi väntar bara på att dö av sjukdomen, säger han.

undefined

Två dagar efter hemkomsten från Turkiet kastar jag mig på ett nästan tomt charterflyg till Rom. Norra Italien har stängt ned. Jag ska rapportera om något som nu har blivit en världshändelse.

Dagen innan har Anders Tegnell sagt att han inte tror att ”det kommer att bli en 'klassisk' pandemi med väldigt många sjuka samtidigt i världen”.

I apoteket i Rom, nära infektionssjukhuset saknades det mesta. EU-grannarna var långsamma att hjälpa Italien.

Foto: Magnus Falkehed

Italienarna var snabba med att börja använda masker.

Foto: Magnus Falkehed

Under några mörka veckor lärde sig italienarna att hålla fysiskt avstånd till varandra.

Foto: Magnus Falkehed

Victor De Mattei blev sjuk och febrig efter att ha besökt sin farmor på sjukhus i Rom. Han undervärderade sina landsmäns disciplin i kampen mot coronaviruset.

Foto: Magnus Falkehed

På apoteket på flygplatsen i Paris är maskerna slut, men det finns fortfarande handsprit och plasthandskar att köpa. Det är mer än vad som finns i Rom. 

I regelbundna samtal med hemmaredaktionen tvingas vi uppfinna nya säkerhetsrutiner på stående fot inför en helt ny situation. Steg för steg. Nu är det allvar, på riktigt.

Vi är eniga om en sak: inför ett virus som sprider sig med vindens hastighet är det viktigare än någonsin att rapportera om vad som händer. Nu finns det inte utrymme för aningslöshet. Virus smittar och okunskap dödar. 

I Rom möts jag av en solidarisk värme, inbäddat i ett gravallvar bland italienarna.

– Jag fruktar vad som kommer att hända i här i Rom och i Syditalien där sjukvården är långt sämre än i norr, säger en febrig Victor De Matteis, 23, utanför infektionssjukhuset i Rom. 

Följande dag stängs hela Italien ned. Samma kväll som chockbeskedet slår genom tv-rutorna ställs frågan om en exitplan för mig: att bli fast på obestämd tid eller ta mig hem med en gång. Men hur? Med flyg? Landvägen med bil? Kommer jag att bidra till att sprida smittan vidare?

Jag lyckas ta mig ut ur landet innan alla flighter på tavlan vid incheckningsdisken har svängt om till ”inställd”. Ingen av oss på flygplatsen i Rom ser morska ut. Vi vet att vi lämnar en hel befolkning bakom oss.  

Men Victor De Mattei hade kanske fel. Italienarna höll sig inomhus och härdade ut i karantänen. Södra Italien förvandlades inte till en massgrav.

– Vi har hindrat spridningen i söder, sade Franco Locatelli, Italiens egen Tegnell, i mitten av april.

På flygplatsen i Paris berättar jag genom halsduken för taxichauffören var jag kommer ifrån. Han tar körningen i alla fall. När jag kommer hem till lägenheten i Paris tillbringar jag tre timmar med att tvätta kläder och väskor. Varenda penna, sko och mikrofon gnuggar jag i sprit eller i klorin.

Sen går jag in i en två veckor lång karantän. Jag sover på mitt kontor och undviker min familj.

Följande dag kommer det första dödsfallet i Sverige.

På lördagen ställer jag in en middag hemma av rädsla för att kanske smitta mina vänner. De sex inbjudna går då i stället ut på krogen tillsammans. Några dagar senare har fem av dem ihärdiga influensasymptom. Tre tappar sinnet för lukt och smak.

Från mitt fönster ser jag polis patrullera på allt tommare gator. Den 17 mars utökar Frankrikes president Macron karantänen till att gälla för alla fransmän.

8 Mars

Italien stänger ned hela landet.

11 Mars

WHO ger Covid-19 utbrottet pandemi status.

Första svenska dödsfallet.

13 mars

USA utlyser nationellt nödläge.

undefined

Snart kan många av Frankrikes förskolebarn få återvända till skolan. Under tiden är det bara blåljuspersonalens barn som har rätt till undervisning, av volontärer som Anne Perez.

Foto: KRISTOFER SANDBERG

I Paris kan polisen bötfälla de som går ut utan rätt papper.

Foto: KRISTOFER SANDBERG

Patienterna flyttas till andra delar av landet i rekvirerade tåg, helikoptrar och flyg, berättar läkaren.

Foto: KRISTOFER SANDBERG

Anne-Lise Debboisrolin tvättar trappuppången där droglangarna håller till på kvällen i klorin. En person i byggnaden fördes nyligen till akuten i misstänkt corona.

Foto: KRISTOFER SANDBERG

Den första april, beväpnad med en hög av papper och stämplar besöker fotograf Kristofer Sandberg och jag förorten Villneuve-la-Garenne. De franska myndigheterna betraktar journalisternas rörelsefrihet under ansvar lika nödvändig som övrig samhällsbärande blåljuspersonal. Coronan har spritt sig till de vita byggnaderna i miljonprogrammet. Knarklangare och städare, gamla och unga har nerverna på helspänn.

En lockdown låter rationellt. Men inifrån kokar det av frustration och otyglad rädsla.

Två veckor efter vårt besök exploderar Villeneuve-la-Garenne. Ungdomar skjuter raketer på polis och gör sig skyldiga till mordförsök med att kasta projektiler och hushållsapparater mot ordningsmakten från tak och fönster. 

En doktor på coronaintensiven berättar för mig att han tvingats flytta hemifrån efter mordhot mot sig själv och familjen. Han hade fällt ett par drastiska uttalanden i medier om sin oro för spridningen i Afrika. 

Själv får jag motsvarande 1 400 kronor i böter när jag går ut för att handla mat för veckan. Inte för att jag inte hade rätt att befinna mig på den ganska livliga marknadsgatan, men jag visade fel papper för just det ändamålet.

27 Mars

Folksamlingar över 50 personer förbjuds i Sverige.

3069 smittade och 105 döda av Covid-19 i Sverige.

31 Mars

En tredjedel av jordens befolkning är i någon form av lockdown.

2 April

Den officiella siffran av Covid-19 fall passerar en miljon.

10 April

Antalet döda passerar 100 000.

 

 

undefined

Efter ett par dagar i Stockholmsområdet – Sveriges Milano – har jag börjat anpassa mig till rörelsefriheten. Det svåra är att aldrig slappna av. Speciellt efter jag testas covid-negativ på en klinik där testkit och skyddsutrustning fortfarande packas upp ur kartonger. Där vi rör oss i arbetet är det livsviktigt att inte föra någon smitta vidare.

Två dagar senare får jag ett telefonsamtal från en kvinna som vi har träffat tidigare i veckan när hon besökte sin 95-årige pappa. Han bodde hemma i sin lägenhet i ett lummigt och stillsamt samhälle i Stockholmsregionen. Vi följer dem som arbetar i smittans yttersta frontlinje i samhället. Jag fick knappt en skymt av 95-åringen. Han hade diarré, men ingen feber.

– Pappa dog i morse. I corona, säger dottern. Hon berättar att hon är för fokuserad för att gråta. 

Jag känner igen känslan. Jag tar samtalet på en hotellsäng, utan press att rapportera. 

Vi har ett långt och fint samtal om livet och döden. Om betydelsen av de gamla som allt för ofta blir statistiska omskrivningar. ”Så många dog i dag, men...” Alltid detta MEN som föregår beskrivningen av människor som inte är unga nog, inte har joggat tillräckligt eller hållit sig så friska som de borde ha gjort. Som om dessa människor inte vore lika värda att sörja? De som med sina fel och brister ändå har uppfostrat oss eller våra föräldrar.

Plötsligt slås jag av hur mycket mer allt det här handlar om. Om pappan, om dottern, om mig själv, om varandra.

Jag lägger på och gråter så som jag aldrig grät när min egen far gick bort för ett par år sedan.

26 April

18 640 smittade och 2194 döda i Sverige.