TORBJÖRN NILSSON: Hur ska politikerna bli av med korttidspermitteringarna?

Miljardsatsningen är Löfvens kärleksbarn

Korttidspermitteringarna var från början ett system som togs fram för svensk industri. Under coronakrisen blev det hastigt en folkrörelse som kommer kosta närmare 100 miljarder.

Expressens Torbjörn Nilsson frågar sig hur politikerna ska kunna rulla tillbaka det generösa bidraget.

Publicerad 28 maj 2020 kl 15.05

Det var en anonym TT-artikel. En längre notis. Reportern hade ringt och frågat experter. 

– Tio år, sa en.

– Det är för optimistiskt, sa en annan.

Hur många år kommer svenskarna behöva betala för att få ner statsskulden dit den låg före corona?

Det var frågan.

Andra lösningar existerar: Att acceptera en högre skuldnivå. Att omfördela resurser i samhället. Att trycka fler kronor och samtidigt lyckas hålla hyperinflationen i schack. Fast inget av det tycks aktuellt om man får döma av tonläget hos politiker av olika färg. Skuldankaret ska sjunka ner mot botten igen.

Så vad får medborgarna för pengarna? Går det ställa en sådan fråga?

Av de 245 miljarder som finansdepartementet nu beräknar att coronainsatserna kräver tar en reform 95 miljarder i anspråk. Närmare 40 procent av statens satsningar läggs på en enda sak.

Pengarna går till Stefan Löfvens kärleksbarn.

Det är så en person på finansdepartement svarar när jag ringer för att få statistik om korttidspermitteringarna.

­– Jaha, säger rösten i luren, du menar Stefan Löfvens kärleksbarn.

Hen är inte ensam.

– Vi var ju helt emot när det här förslaget först kom, men fick acceptera att Stefan var statsminister, säger en före detta politisk tjänsteman.

Stefan har ju drömt om korttidspermitteringar sedan första dagen vi kom in i regeringskansliet.

Korttidspermitteringar har aldrig tidigare använts i Sverige. Konstruktionen är unik och avviker från svensk tradition. I mitten av mars sa finansministern att reformen skulle kosta 2,4 miljarder kronor. Efter åtta veckor låg notan plötsligt strax under 100 miljarder. Det är mer än det samlade reformutrymmet under en hel mandatperiod.

Ändå förekommer ingen offentlig diskussion om saken.

Jag ringer en person med fin politisk titel i regeringskvarteren för att snacka om vädret. Han säger:

– Stefan har ju drömt om korttidspermitteringar sedan första dagen vi kom in i regeringskansliet. Det är bara det att nu blev det lite annorlunda än tänkt.

undefined

FACKLIG TROJKA. IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä, förbundsordförande Stefan Löfven och vice förbundsordförande Anders Ferbe 2010.

Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Det finns en historia här. Den kan börja inne i ett stängt rum på Olof Palmes gata i Stockholm, vintern 2009. Där sitter Stefan Löfven, Veli-Pekka Säikkälä och Anders Ferbe. Tre män som leder IF Metall och brukar lyssna på Ulf Lundell för att slå ihjäl tiden.

Det är bara det att nu har de inte mycket tid på sig.

Finanskrisen, orsakad av huslån och bankkrascher i USA, har på ett par månader urholkat förutsättningarna för svensk industri. Stefan har varit nere på Volvo och suttit bredvid klubbstyrelsen. Sida upp och sida ner med folk som ska sägas upp. Det finns ingen botten på eländet. Han vill inte det här. De har gått ner till statsrådet på näringsdepartementet också, och kommit tomhänta tillbaka. Till slut har de bara sig själva att lita till.

Därför har de stängt dörren.

Den idé som Stefan och Veli-Pekka och Anders börjat umgås med kommer inte uppskattas i resten av fackrörelsen.

De vet det.

De tre metallmännen vill undvika en ensidig lönesänkning. Orderbortfallet i januari har varit så fatalt att flera klubbar börjat förhandla med sina arbetsgivare om att sänka lönerna genom att gå ner i arbetstid. Det vore historiskt. Svenska fackförbund vägrar konjunkturanpassade löner. Det är grunden i solidariteten. Viker efterfrågan ska företagets likviditet inte lösas genom arbetarnas lönekuvert. Fast, tänker Stefan och Veli-Pekka och Anders, gör man det på rätt sätt kan det bli bra. Klubbarna på Uddeholm i Hagfors och Scania i Södertälje, till exempel, har redan i den riktningen.

undefined

I FÖRARSÄTET. S-ledaren Stefan Löfven besöker Scania i Södertälje hösten 2014.

Foto: IZABELLE NORDFJELL / IZABELLE NORDFJELL EXPRESSEN

Det viktiga, tänker Stefan Löfven, är att priset per arbetad timme inte sjunker. Och att jobben går att rädda kvar.

I det kollektivavtal som IF Metall i början av mars tecknar med sina motparter uppfylls de villkoren. Går en anställd ner 20 procent i arbetstid ska den få 20 procent mindre i ersättning. Avtalet har en nedre gräns också: arbetaren får alltid 80 procent av lönen, hur stor arbetstidssänkningen än är. För en del höjs faktiskt timlönen.

Det argumentet fäster sig Stefan Löfven vid i bråket efteråt.

För bråk blir det.

Han har inte sagt ett ljud till resten av LO-styrelsen. Han bara kommer upp med sitt signerade avtal och tar alla på sängen. De skäller förstås: Så här gör man ta mig fan inte, ni riskerar ju våra löner också.

Det uthärdar Stefan Löfven. Han står upp när det blåser i tidningarna de där veckorna. Han säger att detta är nödvändigt. Han vinner debatten. Och efteråt räknar facket fram att krisavtalet kan ha räddat 12 000 jobb.

Min bedömning är att utan krisavtalet hade inte Stefan blivit partiledare.

Men viktigast är nog hur Stefan Löfven formas av händelserna. Han som suttit och tigit på verkställande utskottets möten när Göran Persson hållit hov, han gör sig ett namn. Krisavtalet tar honom till en position han inte haft förut.

I journalisterna Lena Hennels och Lova Olssons biografi säger fackveteranen Göran Johnsson det rakt ut:

– Min bedömning är att utan krisavtalet hade inte Stefan blivit partiledare.

Det kanske är värt att tänka på coronavåren 2020.

Statsministern lämnar ett svagt avtryck, säger kritiker. Han håller sig undan. Fast den åtgärd som landets invånare kommer att få leva med längst efter pandemin, den är i hög grad hans personliga.

undefined

GAV MED SIG. Finansminister Anders Borg (M), här med statsminister Fredrik Reinfeldt (M) 2012, blev upplurad på läktaren av facket i förhandlingarna om den så kallade jobbpakten.

Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Tysk vår rådde efter finanskrisen. Om det svenska krisavtalet summerades som en framgång, var Tyskland vägen till stor succé. Världens äldsta struktur för korttidspermittering – från 1920-talet – hade räddat motorn i europeisk ekonomi från undergång. Ansåg tillskyndarna i alla fall.

Vi borde göra som i Tyskland. Vi borde ha en permanent lagstiftning där staten bidrar med pengar. Så förbereder vi oss inför nästa kris.

Det var vad Svenskt Näringsliv och IF Metall sa till den borgerliga regeringen.

På finansdepartementet fanns motargument, men man gav med sig. Anders Borg tillsatte en utredning i huset. Egentligen var det en eftergift i en större förhandling – jobbpakten – där facken lurade upp regeringen på läktaren, och det går att spåra departementets skepsis i det förslag som slutligen lades 2012.

Staten kan absolut vara med och delbetala en korttidspermittering, sa utredningen, men bara vid extremt kraftiga BNP-fall. Och det i hela ekonomin. Man satte en gräns som innebar att regelverket endast skulle kunna aktiveras en gång på 200 år eller så. Men ett regelverk kom på plats och med det trodde de borgerliga politikerna att saken var ur världen.

Fast då blev Stefan Löfven statsminister.

Och för honom var det här viktigt.

IF Metall – under Stefan Löfvens efterträdare Anders Ferbe – hade redan i remissrundan kritiserat det borgerliga förslaget för att ignorera industrins unika roll. Själva poängen med krisavtalet var ju att den svenska ekonomin i sin helhet klarat sig relativt väl, men att just industrin drabbats. Korttidsarbete som inte gick att sätta in i en enskild bransch var inte värt mycket.

Så strax före partiets kongress 2017 damp det ner ett dokument på arbetsmarknads- och finansdepartementen. Den borgerliga reformen skulle förstärkas, hette det. Det fanns invändningar i båda departementen, det framkommer i efterhand. Men det här var en sak som statsministern verkligen ville, så man lät saken bero.

– Till nästa kris måste vi ha byggt ett system där företag kan gå ner i arbetstid och samtidigt utbilda människor så att vi är ännu mer taggade när man är på väg upp ur krisen, sa Stefan Löfven till Dagens Arbete.

Och så utsåg regeringen en utredare att göra jobbet.

Det blev Anders Ferbe.

undefined

DYKER UPP IGEN. Anders Ferbe – här på LO-kongressen 2012 – diskuterade korttidspermitteringar med Stefan Löfven redan 2009, och fick 2017 i uppdrag av regeringen att utreda en utökning av det system som alliansen införde. Och vintern 2020 blev det återigen dags att ringa Ferbe.

Foto: SUVAD MRKONJIC

Ferbe, som just lämnat ordförandeposten i Metall, levererade ungefär vad hans gamle vän förväntade sig. I ett delbetänkande hösten 2018 och ett slutbetänkande vintern 2019 blev den tyska modellen svensk:

Konjunkturinstitutets spärr togs bort. Istället skulle Tillväxtverket, utifrån ett antal kriterier, avgöra om ett enskilt företag eller en hel bransch var berättigad till stödet vid en kris. Staten skulle ta 30 procent av kostnaden för korttidspermitteringen, som skulle kunna ske upp till 60 procent av arbetstiden. En bortre gräns sattes vid sex månader, med möjlighet till en förlängning på tre.

Krisavtalet hade blivit statligt.

Men Ferbes utredning hade en poäng till. Den svarade på en kritisk fråga från debatten under finanskrisen:

Vad i helvete hade folk för sig på sin permitterade tid?

I den traditionella socialdemokratiska, eller svenska om du så vill, arbetsmarknadspolitiken kräver bidrag motprestationer. Tanken har haft olika namn genom åren, men innebörden varit densamma. Blir man arbetslös ska man få ersättning först om man söker tillgängliga jobb och utbildar sig. Sociala broar, kallade Pär Nuder poetiskt principen. Den enskilda människan ska stärkas i lågkonjunkturen, göra sig förmögen att ta sig från punkt A till punkt B. Få ett jobb på ett annat företag, i en annan bransch.

Korttidspermitteringen var tvärtom statisk. Bron försvann. Istället gällde det att under en kort period konservera förhållanden på arbetsmarknaden med statens hjälp. På det sättet innebar krisavtalet ett brott med traditionen.

Därför ägnade Anders Ferbe i sin utredning betydande kraft åt att knyta krav på utbildningsinsatser till det nya systemet. Kom bara fack och arbetsgivare överens skulle staten stå för mer än hälften av kostnaden för fortbildning under permitteringen, var hans idé.

Mottagandet av det samlade förslaget gick i vilket fall inte klaga på.

”Alla hyllar utbyggt krisstöd till företag”, skrev Sydsvenskan i en nyhetsartikel.

Det blev en lagrådsremiss hos Ibrahim Baylan. Det tog tid.

”Genomför Ferbes förslag nu!”, klagade Svenskt Näringsliv i en debattartikel.

Och sedan kom då viruset från Wuhan.

undefined

GAV BESKED. ”Det här gäller året ut”, förklarade finansminister Magdalena Andersson när krisreformen med korttidspermitteringar presenterades.

Foto: JESSICA GOW/TT / TT NYHETSBYRÅN

Sju veckor efter att smittan klassats som samhällsfarlig, fredagen den 13 mars, utsåg regeringen en coronasamordnare. En person som skulle samverka med arbetsmarknadens parter och spela in förslag till regeringen för att lösa de ekonomiska konsekvenserna av krisen.

Det blev Anders Ferbe.

Och tre dagar senare fattade regeringen beslut om att införa korttidspermitteringarna.

Det fanns andra idéer. Borgerliga partier efterfrågade ett mer direkt omsättningsstöd, liknande det som senare kommit på plats. Finansdepartementet höll emot. Regeringen förhandlade med samarbetspartierna och till slut blev det permitteringar. Fast till mycket mer generösa villkor än i Borgs lagstiftning och Ferbes utredningsförslag.

Statens åtaganden gick från att betala 30 procent till 75 procent av kostnaden. Gränsen för hur mycket man kunde gå ner i tid flyttades från 60 procent till 80. Den bortre gränsen om sex plus möjligen tre månader suddades ut.

– Det här gäller året ut, sa Magdalena Andersson.

Dynamiken i diskussionerna blev konstig. Svenskt Näringsliv och borgerliga partier än önskade hela tiden mer, vilket ledde till att Stefan Löfven av alla människor tvingades säga nej till krav på permitteringar upp till 100 procent.

– Alla utom regeringen är överens, svarade Svenskt Näringslivs Jan-Olof Jacke surt.

Det mest uppseendeväckande var ändå efterfrågan.

Anders Ferbe, det tillstår han själv, tänkte sig aldrig att systemet skulle användas av andra sektorer än industrin. Det var industrin som stod still i början av coronakrisen, inte restaurangerna. Och det var för industrins internationella konkurrenskraft permitteringarna från början kommit till.

Men nu vällde det in ansökningar. Flera av LO-förbunden som varit så sura på IF Metall för krisavtalet skyndade att teckna avtal. Efter drygt två månader med systemet ligger industrin långt ner på Tillväxtverkets lista över vilka som fått stöd. Toppar statistiken gör kategorin ”Verksamhet inom juridik, ekonomi, vetenskap och teknik”, följt av ”Handel” respektive ”Hotell- och restaurang”.

Korttidspermitteringar blev något för nästan alla.

Korttidspermitteringarna i siffror

  61 769 företag har beviljats stöd

 505 914 löntagare omfattad nu av reformen

 Knappt 25 miljarder kronor har hittills betalts ut

 Stockholm är överlägset det län där flest företag sökt stödet, följt av Västra Götaland och Skåne. Minst antal ansökningar har kommit från Gotland, Blekinge och Jämtland.

 Regeringen räknar med att 25 procent av Sveriges arbetskraft kommer att ha använt permitteringsstödet innan årets slut till en kostnad av 95 miljarder kronor.

Källa: Tillväxtverket och regeringskansliet.

Istället för en öppen arbetslöshet på uppåt 17 procent och enorma kostnader kopplade till den, etablerades ett nytt allmänt ersättningssystem. Sverige fick den här vårvintern något som liknar en ny socialförsäkring, som en sådan fungerar permitteringarna i praktiken.

Och det alltså utan någon större diskussion.

Jacob Forssmed, kristdemokraten, har skrivit en artikel om att det är dumt att inte konsulter och projektanställda omfattas av stödet. Nyhetsreportrar har rapporterat om misstänkt fusk med reglerna. Stefan Fölster, den liberala nationalekonomen, har i en rätt unik kolumn i Svenska Dagbladet kritiserat frånvaron av krav på utbildningar.

För den saken, den föll liksom bort.

Hur mycket Stefan Löfven och Anders Ferbe än hade betonat vikten av det. Inga krav på fortbildning knöts till korttidspermitteringarna. Den här socialförsäkringen hade inte som syfte att förflytta människor på några broar. Den skulle inte heller förändra företagsstrukturen.

Och det är kanske det mest intressanta.

Korttidspermitteringar innebär ett avsteg från principen om att inte anpassa ersättningar efter konjunkturer och ett avsteg från principen om att friställda arbetare ska utbildas. Men mer än så:

Den kastar också en av de mest omhuldade delarna av den svenska arbetsmarknadsmodellen i papperskorgen.

undefined

INFLYTELSERIK. LO-ekonomen Rudolf Meidner (1914-2005) utvecklade tillsammans med Gösta Rehn den så kallade Rehn–Meidner-modellen, för full sysselsättning och låg inflation. Senare blev Meidner känd för sin idé om löntagarfonder.

Foto: LARS EPSTEIN / DN

På LO-kongressen 1951 la Gösta Rehn och Rudolf Meidner fram och en rapport om svensk arbetsmarknad. Svensk konkurrenskraft, skrev de båda fackliga utredarna, upprätthålls genom rationaliseringar. En solidarisk lönepolitik skulle skapa strukturomvandling. I lågkonjunktur skulle de svaga företagen slås ut för att ersättas av nya jobb i de företag som klarade av att ställa om.

Arbetsgivarna gillade också idén. Den accepterades i brett politiskt samförstånd och blev en central del av den svenska modellen.  

Men med krisavtalet gjorde IF Metall och dess motparter ett avsteg från detta. Och med ett allmänt och så omfattande korttidspermitteringssystem som nu under coronakrisen blir brottet ännu tydligare.

Nu säger man att det är en yttre faktor som orsakat krisen – vilket är sant – och att det viktiga är att behålla arbetsmarknaden såsom den såg ut före lågkonjunkturen. Ordet ”övervintra” har blivit det centrala.

Det är en helt annan tankegång än den som Gösta Rehn och Rudolf Meidner hade.

Med korttidspermitteringar kan butiker som redan hade en svag position på marknaden klara sig fastän de kanske borde ha gått i konkurs och ersatts av näthandel. Serviceföretag som inte hängt med i digitaliseringen överlever genom subventionerna istället för att slås ut och ersättas av nya. Trycket på omställning minskar. Konkurrenskraften sjunker.

Korttidspermitteringarna är Stefan Löfvens kärleksbarn, som den där regeringstjänstemannen uttryckte det. Det är hans reform.

Det är en reform som i det här utförandet bryter ner den svenska modellen.

Det var ju aldrig meningen att det här skulle vara något långvarigt. I höst måste det här bort.

Hur länge övervintrar man?

Jag ringer några ekonomer och frågar, men får inga riktiga svar.

Jag ringer till SHMI.

– Vi har ingen internationellt vedertagen standard för vårens inträde, säger en snäll pressperson.

Hur länge ska staten fortsätta betala löner till anställda i privata företag? Det är det gnagande spörsmål som oroar också normalt stoiska tjänstemän i regeringskansliet.

– Hur vi ska bli av med det här systemet? Jag vet inte. Folk gillar det av förståeliga skäl, men snart måste vi ju dra en gräns, säger en socialdemokrat med många år på departement bakom sig.

– Varför då? frågar jag.

– Det var ju aldrig meningen att det här skulle vara något långvarigt. I höst måste det här bort.

Branscherna som fått mest

1. Verksamhet inom juridik, ekonomi, vetenskap och teknik

2. Handel

3. Hotell- och restaurang

4. Tillverkningsindustri

5. Informations och kommunikationsverksamhet

6. Uthyrning och fastigheter

7. Annan serviceverksamhet

8. Byggverksamhet

9. Kultur, fritid och nöje

10. Transport

Källa: Tillväxtverket

En avgörande faktor i korttidspermitteringarna tillkomst är den svenska ekonomkåren. Hur samstämmig den var. Resonemangen för två månader sedan utgick ifrån att viruset var en exogen chock och att krisen skulle bli kort. Så sa de flesta. Kurvan i diagrammet skulle se ut som ett V. Snabbt ner och snabbt upp. Därför var det rimligt att ösa ut statspengar för att hålla liv i företag.

Det är bara det att nedgången inte längre ser ut att bli så kort.

Saken är svårbedömd, men tanken på några månaders undantagstillstånd får allt svårare att göra sig gällande. ”Bara en av tio fondchefer tror på en V-formad återhämtning”, löd en rubrik i Financial Times häromveckan.

Därmed försvinner också ett av argumenten för korttidspermitteringarna.

– Får krisen en längre karaktär har permitteringarna redan spelar ut sin roll egentligen. Vad vi ska ha istället? Det är diskussionen som pågår nu, säger en tjänsteman på finansdepartementet.

undefined

VÄGER TUNGT. Marie Nilsson, förbundsordförande IF Metall.

Foto: SVEN LINDWALL

En före detta statssekreterare som ryktesvägen fått reda på att jag frågar folk om korttidspermitteringarna ringer upp mig och deklarerar allvarligt:

– Någon gång måste man sätta ned foten och säga: Alla företag vi hade i februari kommer inte överleva det här. De ska kanske inte överleva heller.

En annan gammal statssekreterare ojar sig länge i luren, säger sig vara glad för att slippa vara med och ta beslutet:

– Det kommer bli så politiskt smärtsamt att avskaffa permitteringarna. Folk vänjer sig ju. Företagen vänjer sig. Mycket vill gärna ha mer.

För två veckor sedan fick IF Metall kommentera situationen. Marie Nilsson – efterträdare till Stefan Löfven och Anders Ferbe – sa till Nyhetsbyrån Direkt:

­– Det är viktigt att politikerna är beredda att förlänga korttidspermitteringar bortom årsskiftet. Företagen planerar snart sin verksamhet för det första kvartalet 2021 och ser de ingen ljusning finns en risk för att de lägger varsel för säkerhets skull.

 

Artikeln bygger på ett 15-tal intervjuer med politiker, tjänstemän och forskare.

Torbjörn Nilsson är författare och politikreporter på Expressen.

 

LÄS MER: Listan: Dolda makthavarna under coronakrisen 

LÄS MER: Viktor Barth-Kron: Politiserad pandemi – och fyra andra kriser 

LYSSNA: Verkställande utskottet – Expressens podcast om politik: ”Fullt bråk överallt” 

undefined

Expressens politikredaktion – Torbjörn Nilsson, Viktor Barth-Kron, Karolina Skoglund, Maggie Strömberg och Tomas Nordenskiöld – gör podden Verkställande utskottet.

Foto: ANNA-KARIN NILSSON