Micke skjuter heroin när han lämnat på förskolan

Kristina, 48, sjuksköterska som gick in i väggen och började ta droger som självmedicinering. 

Micke, 37, heltidsarbetande tvåbarnspappa som injicerar heroin för att orka fredagsmyset. 

Bertil, 66, flyger drönare med barnbarnen och lägger pensionen på amfetamin.  

– 80 procent av de som använder narkotika är helt vanliga Svenssons, säger Niklas Eklund, ordförande för Brukarföreningen i Stockholm. 

Expressens Malin Roos och Anna-Karin Nilsson har mött den nya tidens sprutnarkomaner, de som lever dubbelliv i radhus och de som inte klarade att vara funktionella.

Publicerad 14 feb 2018 kl 11.02

Han parkerar företagsbilen en bit bort. Micke har lunch och som vanligt på lunchen har han lämnat sin arbetsplats för att uträtta "några ärenden". I dag är "några ärenden" tre kanyler, desinfektionsservetter och en blandkopp. Han brukar få lite extra i påsen eftersom de vet att han har svårt att komma varje dag. 

Micke är 37 år, gift och har två små barn hemma i radhuset utanför Stockholm. 

Hans arbete innebär ett inte oansenligt säkerhetsansvar där många människor skulle kunna råka illa ut. 

– Ja, jag är påtänd nu men det märks inte. Det här är jag

Han tar ett gram om dagen, tre gånger om dagen. Han skjuter heroin när han har lämnat på förskolan, han skjuter när han kommer hem från jobbet och innan han lägger sig. Han tog heroin när barnen föddes, han tog heroin på sin bröllopsdag. 

undefined

PAPPA OCH HEROINIST. Varje vecka kommer Micke, 37, till sprututbytet på Slakthusområdet i Stockholm för att hämta rena verktyg. Hans hustru och barn vet inte om att han tar heroin tre gånger om dagen. “Jag ljuger för mig själv och för alla”.

Foto: Anna-Karin Nilsson

Han sticker sig i ljumskarna där det inte syns och gömmer drogerna och verktygen i ventilationstrumman i badrummet. 

– När jag tar heroin är jag normal, om jag inte skulle ta heroin, det är då blir det problem. Min familj och mina arbetskompisar skulle undra "Vad fan har hänt, är han sjuk?" Om jag missar en gång är det ingen fara men en heldag, jag blir dödssjuk, säger Micke och vittnar om värken i kroppen, ryckningarna i benen, hur han spyr galla.

– Folk förstår inte, det finns ingen starkare kraft. Jag tar det ju inte för att ha kul utan för att kunna jobba och försörja och umgås med min familj. 

Min fru tror att jag spelar på nätet

Micke köper heroin för 20 000 kr i månaden

Han var 17 år när han testade opiater första gången, det var med kompisar utomlands, de fick inte tag i hasch och blev erbjudna heroin.

Tre år under 2000-talet var han ren, han gick på metadonbehandling men fick lika stark abstinens efter metadonet och började med heroin igen. Han har sina fasta langare, samma tid och plats när han åker "sina ärenden". Micke säger att heroinet kostar honom 20 000 kronor i månaden. 

– Det är jättemycket pengar. Min fru undrar så klart vart pengarna tar vägen men hon tror att jag spelar på nätet. Det är illa också men inte lika illa, säger han. Jag är hela tiden sugen på att ta mer, det enda som stoppar mig är ekonomin. 

– Och barnen. 

undefined

LÖGNER. “Min fru tror att jag spelar på nätet”, säger Micke som uppskattar att han lägger 20 000 kronor i månaden på sitt drogmissbruk.

Foto: Anna-Karin Nilsson

undefined

NYA KANYLER. I påsen han får med sig finns nya nålar, en spruta och alkoswab. “Om jag kunde gå tillbaka och säga något till mitt 17-åriga jag som skulle testa heroin första gången skulle det bli; Gör det inte, du kommer förstöra hela ditt liv”, säger Micke.

Foto: Anna-Karin Nilsson

Det är fredag och i kväll ska de titta på tv, kanske "Talang". 

– Det är stressigt och jobbigt att leva så här. Jag är en riktig knarkare men jag ljuger för mig själv och alla. Jag vill sluta men det går inte, för det finns ingen väg. Om jag kunde sluta anonymt skulle jag göra det på denna dag men det kan man inte. Om jag går till Socialen gör de en orosanmälan och jag kan förlora barnen, om jag lägger in mig på beroendeakuten ringer de också Socialen. Vi bor i ett jättefint område, mina barn har allt man kan önska sig. 

– Jag skulle förlora allt, säger Micke. 

– Mina föräldrar skulle få hjärtattack. 

Han sätter sig bakom ratten. Han vill hinna en kopp kaffe med kollegorna innan lunchen är slut också. 

Vi bor i ett jättefint område, mina barn har allt man kan önska sig

Maria testade droger efter skilsmässan

Maria, 48 år, är mörk under ögonen efter en natt på en madrass med en okänd man som tyckte att ett halv gram tjack var lagom betalning för sexet

Hon ställer gärna upp och berättar sin historia, "folk behöver få veta, det handlar om mänskliga rättigheter", men hon vill absolut inte vara med på bild. Det är fortfarande för känsligt för henne. 

undefined

UTAN NAMN. Brukarföreningens lokal på Slakthusområdet i södra Stockholm är öppen varje vardag. Här kan droganvändare hämta ut nya sputor och verktyg utan att uppge sin identitet.

Foto: Anna-Karin Nilsson

Maria har ett yrkesliv inom sjukvården bakom sig, sjuksköterska i beroendevården och 16 år i läkemedelsindustrin. 

– Och så hamnade JAG i det här, säger hon med ett skratt som fastnar. 

Hon berättar om huset med strandtomt, barnen och äktenskapet och hur allt rämnade med skilsmässan, det var för fyra år sedan. 

– Jag var 44 år första gången jag testade droger. Jag fick posttraumatisk stress och ångest efter skilsmässan, allt blev en ond spiral. Jag tappade kontakten med barnen och gör man det har man förlorat allt som mamma. Men jag förstår dem, jag har släckt bränder med bensin, medger Maria.

Jag tappade kontakten med barnen och gör man det har man förlorat allt som mamma

Hon hävdar att hon knarkar som självmedicinering.  

– Jag tar Lyrica som antidepressivt och amfetamin för att fungera. Hade jag fått min ADD-medicin hade jag inte behövt ta droger.

– Det är som en kemisk fotboja jag inte kan ta mig ur, säger tvåbarnsmamman och stampar värme i fötterna. 

– Jag har levt i varenda värld, från societeten till den undre världen och det ser likadant ut överallt. I den undre världen finns det minst droger, där uppe drogar de hela tiden. Tabletterna flyger under bordet i läkemedelsindustrin.

undefined

BLEV UTBRÄND. Kristina hade jobbat 25 år inom vården i när hon gick i väggen och blev beroende av insomningstabletter till en början. I dag lever hon och “sambon” Stefan med ett svårt heroinmissbruk.

Foto: Anna-Karin Nilsson

Kristina bär sin värld i en rosa pillerdosa

I en rosa pillerdosa med blommor på har Kristina hela sin värld. Två simkort och sex bollar med heroin, 0,25 gram i varje inplastad kula. 

– Man räknar inte livet i pengar eller dagar, man räknar i bollar, säger hon. 

Stefan har sina under tungan. Fast egentligen spelar det ingen roll, polisen vet att de har knarket i munnen, tar struptag och trycker till så bollarna flyger. 

– Jag råkade svälja en boll en gång och fick inte ut den på två veckor. Min kompis svalde tre hekto när han skulle landa på Arlanda, påsen gick upp och de fick göra en akutoperation, berättar han.

De är ett omaka par och släpper aldrig varandras händer. 

undefined

BARA BOLLAR. 0,25 gram heroin i varje boll och allt i livet räknas i bollar. “Man plockar hellre fimpar än lägger pengar på ett cigarettpaket, för 50 kronor är nästan en halv boll”, säger den före detta sjuksköterskan som förvarar sin värld i en rosa pillerask.

Foto: Anna-Karin Nilsson

Han 42 år, yrkeskriminell i ungdomen med kassaskåpsrån som specialitet och som blev utkastad ur gänget när han började med heroin i 20-årsåldern "för av heroin blir man svag som människa, åker man fast är de rädd att man ska gola". 

Jag tog med mig jobbet hem varje dag och till slut gick det inte

Kristina som är 48, har en helt annan historia och bakgrund. Sjuksköterska från Norrland som aldrig ens drack alkohol. I 25 år hade hon jobbat inom vården när hon blev utbränd och sjukskriven innan sin 40-årsdag. 

– Jag tog med mig jobbet hem varje dag och till slut gick det inte. Jag klarade inte att sova och klarade inte att resa mig. Jag blev utförsäkrad och fick ekonomiska bekymmer och posttraumatiskt stressyndrom, berättar hon sakligt. 

– Jag blev beroende av insomningstabletter, sen bensodiazepiner...

Sen heroin. 

undefined

HAND I HAND. De hade några år som drogfria tillsammans men de senaste tre åren har Stefan och Kristina levt i missbruk. “Vi kunde ha haft ett drägligt liv om vi hade fått den behandling som vi i oktober fick beslut om att vi skulle få“, säger de till Expressens Malin Roos.

Foto: Anna-Karin Nilsson

undefined

NYA SUBSTANSER. Heroinet har förändrats, berättar de brukare som Expressen möter. “Man tror att man kan ta samma dos som alltid men i dag kan det vara Fentanyl i och det är livsfarliga grejer”, berättar Stefan som var nära att omkomma i en överdos förra hösten.

Foto: Anna-Karin Nilsson

Snart ska de lösa upp bollarna i en kopp, elda till heroinet är helt utslaget. Det får inte vara för varmt, då bränner man venerna. Filtrera för att undvika stafylokocker. 

Kristina kan allt det där, det var hennes jobb. Men aldrig under sina 25 år i vården trodde hon att skulle behöva använda sina HLR-kunskaper för att häva en överdos hos den hon älskar på ett smutsigt golv på Mc Donalds. 

Stefans hand vitnar när hon kramar. 

– Han dog. Han hade inget hjärtljud och ingen puls. Jag vet inte hur länge jag höll på med hjärtkompressioner och inandningar men inget hjälpte. Jag hade fullständig panik och slog allt vad jag kunde på hjärtat. När polisen och ambulansen kom vaknade han upp.

Nu tar de alltid tillsammans, aldrig samtidigt och har en spruta Neloxon, motgift, i fickan. 

Ifallatt. 

undefined

NÅLAR I RETUR. Drygt 2 800 människor med injektionsmissbruk är inskrivna i Stockholms i dag enda formella sprututbytesprogram. Varje vardag kan de lämna in sina verktyg på mottagningen på Kungsholmen.

Foto: Anna-Karin Nilsson

BERTIL, 66, LÄGGER PENSIONEN PÅ AMFETAMIN

Bertil, 66, har hämtat sprutor och kanyler så att han klarar sig i en månad.

– Man vill ju inte ha hepatit C, aids och fan och hans moster, säger han och tillägger att det inte är någon risk för honom. Han injicerar nästan bara hemma för sig själv.
– Jag jobbade som plåtis i 33 år och har min pension och min lägenhet. Det går ingen nöd på mig. Jag använder hellre amfetamin än dricker en massa sprit.
Hans familj känner till hans missbruk, säger Bertil, han tycker om att flyga drönare eller åka båt med barnbarnen, men de är lite "borgarbrackiga" när de tjatar på honom att sluta.
– Varför skulle jag? Jag kan bete mig som folk ändå. Jag gör det när det är dags.

"Vi har människor här som har jobb och familj"

I Stockholm finns sedan 2016 en pemanent sprututbytesverksamhet vid St Görans sjukhus, och politiskt beslut på ytterligare en mottagning. 

I Brukarföreningens lokaler i Slakthusområdet dit Micke och Kristina kommer är sprutbytet "informellt", den som lämnar in sina använda kanyler behöver inte registrera sig, uppge namn eller bevisa att hon är 18 år för att få rena verktyg. 

undefined

BEHÖVER VÄXA. “Vi har vuxit ur de här lokalerna, vi är i stort behov av en mottagning till”, säger chefsjuksköterskan Fredrik Lindström som ansvarar på sprutbytet intill St Görans sjukhus.

Foto: Anna-Karin Nilsson

undefined

DOG FÖR DROGEN. På väggen i Brukarföreningens lokaler finns namnen kvar på de som inte klarade att ta sig ur drogberoendet.

Foto: Anna-Karin Nilsson

Och det är här som man har märkt ett nytt klientel av sprutnarkomaner på senare år; kvinnor som mår psykiskt dåligt och som använder narkotika som självmedicinering, och fullt funktionella yrkesmänniskor. 

– 30 procent av de som söker sig till sprutprogrammet på St Göran har aldrig varit i kontakt med sjukvården eller Socialen för sitt beroende. Vi har människor här som har jobb och familj och tar droger, säger Niklas Eklund, aktivist och ordförande för Brukarföreningen Stockholm. 

Han hävdar att lagen från 1992 som innebär att det är till Socialtjänsten de beroende i dag ska söka hjälp, har medfört ett stort mörkertal i narkotikastatistiken. 

– Där ska du sitta med en socionom som inte har någon som helst utbildning av beroende, som ska göra den medicinska bedömningen. Har du barn och söker hjälp är de skyldiga att anmäla dig. 

– Detta gör att folk gömmer sig i dag

undefined

FAST SEDAN TONÅREN. Bim är 25 år och har brottats med drogberoende sedan hon drabbades av depression som tonåring. “Jag fick jungfrusilen av en pojkvän på min 15-årsdag. Schysst va?", säger Bim med ett skratt som fastnar.

Foto: Anna-Karin Nilsson

Bim, 25, hittades på en toalett

Bim har slutat att gömma sig, det var längesen. 

För fem år sedan var hon med i tv-programmet "Nybyggarna" i Kanal 5 där hon tillsammans med kändissnickaren Anders Öfvergård fick chans att skapa sig ett drogfritt liv och ett hem i en lada. 

Några månader senare hittades hon på en toalett på Sveavägen i Stockholm med en spruta i armen. 

När vi träffar nu 25-åriga Bim som började sin "drogkarriär" i tonåren då hon drabbades av depression och fick mediciner utskrivna, är det smällkall vinter. Hon har hasat ner i soffan på Brukarföreningen med sin pojkvän Danne, 47, för att värma sig. 

På väggen bakom, namn och fotografier på alla döda, de som inte klarade överdosen.

undefined

STÄNDIG JAKT. Det är torka på heroin i Stockholm i vinter, berättar Bim och Danne. “En snubbe sålde sina sista sex bollar för 600 spänn styck, det var budgivning”. De drömmer om att slippa jaga.

Foto: Anna-Karin Nilsson

undefined

DÖDENS VÄGG. Antalet människor som dör av narkotika har ökat stadigt i Sverige visar statistiken. Dödstalen är näst högst i hela EU, enligt rapporter från EU:s narkotikabyrå.

Foto: Anna-Karin Nilsson

Bim skrattar men har svårt att sitta stilla, droppar av svett på överläppen. Hon har feber. De sover i ett garage vid Centralstationen, berättar hon. Första natten kom en väktare och de fick gömma sig i ett sprinklerrum, det var då de blev sjuka. Andra natten regnade manna från himlen. 

– Vi hittade helt nya täcken och kuddar i en container som de hade slängt från ett hotell. Hur kan man göra så?

Vi får inte gå och lägga oss om vi inte har något till morgonen

Trots att hon och Danne har 100-150 nummer till olika langare i telefonen är det en kamp varje dag att få tag i varor, särskilt nu när det är "jävla torka". 

– Vi har en regel, vi får inte gå och lägga oss om vi inte har något till morgonen, då kommer vi inte upp. Vi köper tre bollar, ska spara en och tar lik förbannat alla tre. Hur dum i huvudet får man vara?

Hon hade en drogfri period efter överdosen på Sveavägen. Hon flyttade ut till mamma på landet, tog hand om sina hästar och började tävla igen. Men så rasade hon på nytt. Rekordet, säger Bim, är tre överdoser på en vecka. 

undefined

DUBBLA KÄNSLOR. “Jag hade en period på två år när jag var drogfri. Det var fantastiskt. Jag flyttade ut på landet och tog hand om mina hästar, men så rasade jag ner i helvete igen, säger Bim som med viss vånda “ser fram emot” avgiftningen.

Foto: Anna-Karin Nilsson

Det ringer på Dannes mobil. 

– Vi går inte in om vi inte får gå in tillsammans. Man kan inte lämna den andra på gatan, svarar han den som ringer. 

Det är från BAS, Beroendeenheten. De har båda fått plats för avgiftning och ska infinna sig om två timmar. 

Hon som har pratat så mycket om hur motiverad hon är och hur hon har legat på för att få behandling, nu ser hon mest jagad ut. 

– Jag vill vara så väck som möjligt när jag går in, säger Bim. Först vill jag ha öl, sen en flaska sprit och sen varor. Vi måste skynda oss att bomma pengar. 

– Men mamma kommer att bli överlycklig. 

Hon knyter den färgglada halsduken hårt, ilar mot tunnelbanan.