”Jag bara grät och grät”

Majas hjärna gick i strejk innan hon ens fyllt 20: ”Jag hade migrän hela tiden och klarade inte att resa mig”

Motion var ett varv runt huset.
Frukost kunde hon bara att äta om filpaketet var öppnat, att dra av fliken och skaka var för ansträngande.
Maja Delborn var 19 år och nybliven student när hon fick diagnosen: utbränd.
– Allt i mitt liv har jag värderat i prestation, säger Maja Delborn. I min familj gör man det.

Publicerad 15 jun 2017 kl 06.06

Du som är så ung.
Det syns inte på dig.
Ryck upp dig.

Hon rullar cykeln ner mot älven förbi de röda träkåkarna vid Nordanå kulturcentrum. Det snickras på en scen. När hon var 12 år hade hon en av barnrollerna i uppsättningen av August Strindbergs "Hemsöborna" just här. I höst ska hon jobba på Västerbottenteatern en bit bort, kanske, om allt går bra.

– Man vet ju inte.

Jag bara grät och grät. Jag gick till jobbet, grät i disken på restaurangen och gick hem och grät ännu mer.  

Maja Delborn var bara 19 år när hon drabbades. ”"Gå in i väggen" är något som drabbar den som är 40 år, nyskild, har en karriär och barn.”

Foto: Anna-Karin Nilsson

Maja Delborn var 19 år hade gått ut gymnasiet, estetisk linje med inriktning dans, när mattan drogs undan hösten 2014.

Hon hade fått jobb på Fotografiska museet i Stockholm och delade lägenhet med en kompis i innerstan, till Skellefteå hade hon inga tankar på att återvända.

– Folk var så imponerade, jobba med stjärnkocken Paul Svensson, Stockholm. Min egen plan har alltid varit att flytta fortast möjligt och så blev det.
Efter två veckor på nya jobbet i huvudstaden kunde hon inte förmå sig att ta sig ur sängen.

– Jag bara grät och grät. Jag gick till jobbet, grät i disken på restaurangen och gick hem och grät ännu mer. Jag hade migrän hela tiden och klarade inte att resa mig, berättar Maja som inte såg annan väg än att flytta tillbaka till föräldrarna i Skellefteå.

Det blev lite bättre över jul och nyår, hennes två bästa kompisar var också i stan och hon tänkte "jag kommer att bli frisk jättefort". Men Maja blev inte bättre, allt som var roligt försvann, hon beskriver det som att "gå in i en dimma".

– Jag ville inte ens träffa mina kompisar, jag ville inte träffa någon. Jag blev bara tröttare och tröttare. Efter en månad var jag i princip sängliggandes. Jag gick från sängen till soffan, tittade på serier som jag redan hade sett, high school-serier som "Gossip girl". Något nytt kunde jag inte hålla fokus på.

– Läsa var helt omöjligt.

”Jag ville inte ens träffa mina kompisar, jag ville inte träffa någon. Jag blev bara tröttare och tröttare. Efter en månad var jag i princip sängliggandes”, berättar Maja.

Foto: Anna-Karin Nilsson

Var inte ens 20 år när hon diagnostiserades

I februari 2016 fick hon diagnosen depression som efter en månad ändrades till utmattningssyndrom.

Inte ens 20 år gammal hade Maja Delborns hjärna gått i strejk, beskedet var svårt att förlika sig med, för omgivningen och för henne själv.

– "Gå in i väggen" är något som drabbar den som är 40 år, nyskild, har en karriär och barn. Inte vi som just har gått ut skolan och ska börja leva livet. Det har nog varit jobbigast att förhålla sig till. Jag "borde inte" vara utmattad, jag "borde inte" ha psykisk ohälsa överhuvudtaget, jag har haft en bra och trygg uppväxt.

– När jag hade blivit sjukskriven och sökte för min migrän träffade jag en läkare som sa "Hur kan du vara utmattad, du har ju inget jobb?" I början, när man inte visste själv vad som var fel och mådde jättedåligt, var det oerhört tufft att höra.

Det kunde ha varit värre.
Tänk positivt.
Ta en promenad.

Men "bevisen" på hennes sjukdom blev allt tydligare och inskränkande av livet.
Hon kunde inte gå ut utan solglasögon och hatt för att ljuset skar hål i huvudet. När hon skulle på utflykt till Höga kusten gick hon i veckor och oroade sig för att någon i sällskapet skulle vilja ha radion på i bilen.

 

LÄS ÄVEN: Sexdubblering i antal sjuka på grund av stress

Jag var för trött för att ens sitta upp. Det kunde gå veckor innan jag duschade.

"Ta en promenad" var ett varv runt huset, i bästa fall, och frukost kunde hon bara äta om filpaketet var öppnat.

– Om det bara var att hälla gick det bra men om jag skulle behöva skaka och riva av den där fliken så gick det inte, det var för jobbigt. Jag var för trött för att ens sitta upp. Det kunde gå veckor innan jag duschade. Jag hade inget liv då, jag klarade inte mig själv, berättar Maja.

– Att tvingas flytta hem och vara beroende av sina föräldrar när ens kompisar pluggar, flyttar utomlands, festar och blir kära gör att man känner sig otroligt misslyckad.

Du som är så glad.
Du som är så söt.
Skärp dig.

Med lite distans har hon ändå sina aningar om varför just hon kunde drabbas av utmattningssyndrom.
Hon pluggade och dansade på dagarna, tränade igen på kvällen. Hon var elevrådsrepresentant i skolan och drev 16 år gammal sitt eget kafé som sommarjobb.

– Allt i mitt liv har jag värderat i prestation, säger Maja Delborn. I min familj gör man det. Man jobbar mycket, man bygger ett hus och har fullt med aktiviteter på fritiden. Det är nu de senaste månaderna som jag har sett min pappa i mjukiskläder för första gången. Det ska byggas och fixas grejer.

– Jag var likadan. Jag har alltid gillat att ha mycket på gång. Om kalendern var så full att jag inte kunde träffa en kompis på två veckor var det "härligt".

– Jag hade inte högsta betyg i alla ämnen men jag gjorde mina läxor. Jag var jätteduktig och ansvarsfull och aldrig nöjd. Jag lämnade aldrig in mina bilduppgifter eftersom de inte var bra nog.

I dag, två och ett halvt år efter den kaosartade flytten hem från Stockholm uppskattar 21-åringen att hon står en bit från väggen.

Foto: Anna-Karin Nilsson

Två år senare är sjukdomen långt i från borta

I dag, två och ett halvt år efter den kaosartade flytten hem från Stockholm uppskattar 21-åringen att hon står en bit från väggen. Förutom ett bakslag de senaste månaderna då hon fått som krampanfall, spasmer, som kan hålla i sig en hel timma, har hon ett liv värt att leva, som hon uttrycker det.

Men konsekvenserna av diagnosen är fortfarande påtagliga.

– Jag tål inte min egen stress, jag tål inte andras stress. Jag har inget skydd om något händer. Om jag vaknar och allt känns meningslöst kan jag inte gallra vad som är stora och små saker, berättar Maja. Att gå och hämta posten är lika jobbigt som att flyttstäda en lägenhet.

Hon konstaterar att det minne och sinne för detaljer som brukade vara hennes superkraft, är borta.

– Hela min skolgång upp till gymnasiet behövde jag ingen kalender, jag har haft allt i huvudet. Så är det inte nu, jag måste skriva ner minsta sak. Och jag blir jättestressad av att ha en grej inplanerad. Har jag ett psykologmöte på 45 minuter så känns hela veckan övermäktig.

Hon har börjat arbetsträna deltid på en konstutbildning vid Edelviks Folkhögskola i Burträsk ("jag och pensionerade tanter som också är lediga på dagarna") men har den senaste månaden bara kunnat gå två gånger.

– Nu försöker jag att tänka att jag är duktig om jag inte går, jag övar på att vara glad även om jag misslyckas. Annars blir det mer ångest.

Jag kan sakna den personen som jag var, eller rättare sagt, sakna tiden när livet inte handlade om vara sjuk.

För det är lätt att känna sig som en tråkig jävel när man har utmattningssyndrom, konstaterar Maja Delborn, hon säger att utbrändheten har blivit en stor del av hennes identitet.

– I perioder känns det som att jag är den sjuka bara. Jag har inte så mycket att komma med när jag träffar vänner och jämnåriga. Jag har ju inte gjort de grejerna som de pratar om, inte varit på de ställena eller träffat de människorna. För jag kan inte träffa nya människor, jag kan bara ligga i min säng typ. Då blir det ännu mer så att jag bara är det sjuka.
Och vem är egentligen den friska Maja? Vem blir hon på andra sidan?

Hon har aktivitetsersättning för långtidssjukskrivna unga till och med sommaren 2018 och tänker att hon inte ska behöva längre, men hon vet inte.

– Det är svårt. Jag kan sakna den personen som jag var, eller rättare sagt, sakna tiden när livet inte handlade om vara sjuk. Samtidigt kan jag inte bli samma person som jag var innan jag blev sjuk, för den personen blev jag sjuk av. Eftersom jag inte har något jobb jag ska tillbaka till innebär det att jag ska tillbaka till något som jag inte vet vad det är. Det är jobbigt.

Tänk positivt.
Det är bara att göra det.
Det kunde ha varit värre.

Fingrarna rör sig varsamt över tygstycket. För att inte trötta ut hjärnan men ändå ha något att göra började Maja Delborn att brodera, knäppa saker som folk säger till en utbränd blir inramad ironi, resultaten visar hon på Instagramkontot "psyksjukanochbroderi".

– Det handlar om att sysselsätta sig men också för att det var skönt att ta citatet och äga det. Så mycket dumt som jag och andra drabbade får höra.

Maja Delborn började brodera knäppa citat som människor med utmattningssyndrom ofta för höra. Resultaten visar hon upp på Instagram.

 

I juli ska hon ställa ut sina verk på Trästocksfestivalen på Nordanå, där vid älven, där hon som liten spelade Strindberg.

– I början hade jag ångest, nu tycker jag att det är bra att bo i Skellefteå. Det som är tråkigt att alla ens kompisar har flyttat någon annanstans.

– Men, jag kanske inte heller blir kvar här alltid.

Grafik: Helén Rasmusen

Tre personer – tre berättelser

 

Emma Barremyr, 27, personlig tränare: 

Första gången jag tappade synen blev jag fruktansvärt rädd

Emma Barremyr, 27, personlig tränare.

Foto: Caroline Dahlén

"Jag blev sjuk (influensa) och var sedan sjuk i flera månader. Jag drabbades av ångestattacker, grät varje dag, hade svåra sömnproblem, var ofta yr, tappade synen ett antal gånger och var helt utmattad både fysiskt och mentalt. Tröttheten var kolossal, jag var ständigt irriterad och hade sällan lust att ens gå upp ur sängen. Jag var på otaliga läkarbesök, men det var inget fel på mig. Alla prover såg bra ut. Ingen frågade hur jag mådde på riktigt, så jag berättade inte heller. Jag tänkte att det faktiskt inte var något fel, utan att det bara var att bita ihop. Men innerst inne började jag ändå förstå vad som höll på att hända och första gången jag tappade synen blev jag fruktansvärt rädd. En morgon i början på december rasade jag ihop på badrumsgolvet när jag skulle åka till jobbet och orkade inte resa mig upp igen. Då förstod jag att jag var sjuk och att jag behövde hjälp, det gick inte mer".

 

Jakop Dalunde, 33, politiker:

Har jag tappat förmågan att läsa?

Jakop Dalunde, 33, politiker.

Foto: Privat

"Jag började läsa en text. Rättare sagt, jag försökte börja läsa den. Jag såg bokstäverna och orden, men det blev inga meningar. Jag förstod ingenting. Läste om första raden om och om igen, men innebörden gick liksom inte in. Det var som om underlaget var skrivet på ett främmande språk. Obehaget i kroppen växte och rusade mot bröstet. Tittade upp. Alla andra runt bordet kunde läsa papperet. Varför kan inte jag det? Jag prövade igen, trots att det gjorde mig helt yr i huvudet att ens försöka. Lyckades till slut pressa hjärnan till att läsa första meningen. Men att fortsätta med resten av det fyra sidor långa underlaget gick inte. Paniken spred sig i kroppen. Vad är det som händer med mig? Har jag tappat förmågan att läsa?"

 

Ida, 29:

Jag kunde hitta mjölkpaketet i skafferiet

"Kroppen hade börjat säga ifrån långt innan jag själv insåg vad som höll på att hända. Upprepade förkylningar, huvudvärk, yrsel, hjärtklappning och illamående som långsamt blev värre och värre. Jag blev allt tröttare och började glömma saker, kunde hitta mjölkpaketet i skafferiet eller tystna mitt i en mening därför att jag inte visste vad jag pratade om. Jag var lättstressad och greps av panik på jobbet varje gång jag fick ett mejl eller telefonen ringde. Jag hade svårt att sova och grät mycket. Ändå fick jag en chock när jag väl gick till läkaren och fick veta att jag hade utmattningssyndrom. Jag hade precis fyllt 28 och hade bara hunnit jobba i en handfull år. Det första jag kände var skam. Jag trodde att det var fel på mig. Att min hud var för tunn och att det som skulle vara normalt blev för mycket för mig".