TORBJÖRN NILSSON: Toppnamnen i C som ville rösta fram honom – så gick det till när M-ledaren förlorade

Kristersson var en hårsmån från att bli statsminister

Annie Lööf hade sin vice ordförande, sin ekonomisk-politiske talesperson och riksdagsgruppens mest meriterade politiker emot sig.

Torbjörn Nilsson avslöjar spelet bakom kulisserna när Centerpartiet vacklade in i det sista om vilken statsminister som skulle släppas fram.

Publicerad 24 jan 2019 kl 14.01
undefined

De kom knatande nerför spiraltrappan och slank i väg utan att mer än hälsa på journalisten. Han stod vid dörren i hopp om en motivering. Centerpartiets förtroenderåd hade till slut haft möte. En anonym konferenslokal på Brunkebergsåsen. Marmor på golvet. Januarilördag.

De hade rest till Stockholm och voterat och ville väl hem.

De sa just ingenting.

En våning upp höll Annie Lööf presskonferens.

– Röstsiffrorna slutade 56-2, sa hon.

Och den beskrivningen accepterades. Berättelsen om hur Sverige fick en historisk regering blev så enkel. Centerpartiet tog ställning och endast ett par studentförbundare var kritiska.

Inte mer.

Det är bara det att den berättelsen inte stämmer.

Den är en förenkling, för att inte säga förfalskning.

Centerpartisterna har varit lika splittrade som Liberalerna. Särskilt tydligt blir det när man tittar på vilka individer som stått mot varandra.

Ringer man runt till ledamöter i riksdag och partistyrelse träder en helt annan bild fram av vad som har hänt under hösten, hur argumenten nötts på mötena, vilka styrkeförhållanden som har rått. Slagfältet: de kombinerade mötena med riksdagsgruppen och partistyrelsen där ett fyrtiotal personer deltagit. Vilka skarpa besluts som har fattats där, vilka diskussioner som har förts och vilka som inte har det.

Partiet har varit helt delat. En grupp har lutat mer åt och pläderat för Ulf Kristersson. En annan har tryckt på för Stefan Löfven. Grupperna har varit ungefär lika stora. Ett drygt tiotal personer på ena sidan, ett drygt tiotal på den andra. Där emellan ett antal osäkra röster.

Centerpartisterna har varit lika splittrade som Liberalerna. Särskilt tydligt blir det när man tittar på vilka individer som stått mot varandra.

undefined

18 januari. Jan Björklund och Annie Lööf valde att stå bakom Stefan Löfven istället för alliansens Ulf Kristersson. Torbjörn Nilsson berättar varför.

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

I gruppen som drev en lösning med Ulf Kristersson fanns, enligt flera källor, Fredrick Federley, Emil Källström och Eskil Erlandsson. Partiets vice ordförande, partiets ekonomisk-politiska talesperson och den enda riksdagsledamot vid sidan av Lööf som har varit statsråd. I den andra gruppen dominerade Martin Ådahl, partiets tidigare chefsekonom, riksdagsledamöterna Johanna Jönsson och Niels Paarup-Petersen, liksom Annie Lööfs tidigare stabschef Linda Ylivainio. Ett par källor placerar ledamoten i verkställande utskottet Kristina Yngwe där.

Splittringen berörde några av partiets absolut tyngsta politiker. Och ända fram till slutet var de oeniga. Trots den andra förhandlingsrundans resultat efter jul ville åtta, nio ledamöter säga nej till Stefan Löfven på det avgörande stormötet.

Vid verkställande utskottets sista sammanträde innan förtroenderådet sa både Fredrick Federley och Emil Källström att detta var fel väg att gå.

Så det är sant att det var två stycken som protesterade.

Men de var inte studentförbundare.

 

undefined

För Kristersson

undefined

1. Emil Källström, ekonomisk-politisk talesperson, adjungerad i VU, riksdagsledamot från Västernorrland.

2. Fredrick Federley, vice ordförande, VU-ledamot, EU-parlamentariker.

3. Eskil Erlandsson, riksdagsledamot från Kronoberg, tidigare statsråd.

4. Helena Lindahl, riksdagsledamot från Västerbotten, röstade rött i riksdagsvoteringen om Löfven.

undefined

5. Peter Helander, riksdagsledamot från Dalarna.

6. Daniel Bäckström, riksdagsledamot från Värmland.

7. Fredrik Christensson, riksdagsledamot från Västra Götaland.

undefined

 

Önskan var en blocköverskridande lösning men alliansen i basen

Från början, efter valdagen, visste centerpartisterna varken ut eller in. De kunde inte riktigt landa i om valresultatet var något att gråta över eller något att glädjas åt. Fina egna siffror, men lägre än förväntat, och ingen egen majoritet, inte ens del av det största traditionella blocket.

De tvekade.

Det är väl den bästa skildringen av de första veckorna. Det är den tidsperiod som är svårast att kartlägga. Känt är ju att de helst sökte en blocköverskridande lösning där alliansen utgjorde basen, alltså ett samarbete med miljöpartister eller socialdemokrater. Mindre känt är att grupperingen som föredrog Kristersson också kunde tänka sig att rösta fram moderatledaren i en situation där denne inte kunde garantera en uppgörelse över blockgränsen.

Man surade länge över att en ren alliansregering inte prövades i skarp omröstning i kammaren.

Man ville pröva.

undefined

Kerstin Lundgren (C) fick 14 röster – sannolikt borgerliga – emot sig i voteringen om vice talman.

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Kristersson-grupperingen tog initiativet eller hade ett övertag från början, men sedan hände ett par saker som fick allting att bölja lite fram och tillbaka i gruppen. Så beskriver personer på båda sidor händelseförloppet.

Centerpartisten Kerstin Lundgren fick 14 röster – sannolikt borgerliga – emot sig i voteringen om vice talman.
Sedan gick Ulf Kristersson ut och sa att han kunde leda en regering som inte bestod av fyra allianspartier, fastän han före valet intygat att han inte skulle göra så.

Det påverkade styrkeförhållandet inne på centerpartisternas stormöten. 

I mitten av december talade allt för att centerpartisterna skulle välja Ulf Kristersson.

En rörelse för Stefan Löfven började ta form. Den var långt ifrån självklar. Flera personer skildrar hur svagt mandatet egentligen var, också när Annie Lööf till slut satte sig i förhandlingar med Löfven. En majoritet, hävdar de, var faktiskt emot att förhandla.

Men något var ju centerpartisterna tvungna att göra.

Som starkast var Löfven-grupperingen alldeles före de första förhandlingarna, som svagast precis efter. När uppgörelsen inte föll ut som önskat vände sig de flesta i de avgörande centerorganen snabbt mot Kristersson och konstaterade att de enda kvarvarande alternativen var moderatledaren eller extraval.  

Så var läget ett par veckor före jul.

Alla man frågar är faktiskt överens om det. I mitten av december talade allt för att centerpartisterna skulle välja Ulf Kristersson.

– Sossefolket satt och grät på sina kontor, som en riksdagsledamot uttrycker det.

Frågan är vad som hände över jul. 

 

Konsensuskulturen lät alla resonera och tänka högt

Rapporterna från stormöten, i realtid och efteråt, handlar först och främst om partiets konsensuskultur. Vi har att göra med ett folkslag med sittfläsk och starka kaffemagar. De har gått laget runt. Låtit alla resonera, tänka högt. Fem, sex timmar varje gång. Sådant svetsar samman människor.

Annie Lööf, det påpekar många, har inte sagt mycket mer internt än det hon har sagt externt. Folk har fått prata av sig, vilket byggt lojalitet.

På det sättet går det inte tala om falangstrider. Det går inte se skarpa linjer. Man kan skönja en geografisk skiktning. Löfven-förespråkarna har haft övervikt i storstäder och i det sverigedemokratiska Skåne. Kristersson-förespråkarna har haft fler företrädare från norra Sverige, från skogslänen.

Men det är också det enda.

Mer intressant är hur de har argumenterat.

Det har inte handlat så mycket om sakpolitiken som om det strategiska. Identiteten. Vad man vill vara som parti och vad det finns långsiktiga förutsättningar för att vara.

De som talat för Kristersson har pekat på osäkerheten att kasta sig in i något nytt, att väljarna ändå står till höger, historien, risken att skicka gamla alliansvänner i famnen på Jimmie Åkesson.

De andra har svarat att det redan är försent.

De har utgått ifrån att högern som man har känt den är förlorad, att det moderata partiet är förlorat, och att man därför måste bygga något nytt om man vill genomföra politik som är liberal i både ekonomisk och kulturell mening.

Höger-vänster har i detta parti, så starkt präglat av just den konflikten de senaste tjugo åren, förlorat för ett mycket äldre sätt att betrakta den avgörande skiljelinjen. Kalla det GAL-TAN om du vill. Liberaler mot konservativa. Det förra sekelskiftets politiska landskap.

Tuschstrecket förskjuts tillbaka, som gamla statsvetare skulle beskrivit det.

Att riksdagsledamöterna reste hem och fick tid att tala med folk. Att svaret nerifrån var tydligare än väntat.

 

En tredje händelse i förloppet är viktig, om inte helt avgörande.

Just när Löfven-förhandlingarna har havererat röstar riksdagen igenom en budget byggd på moderat och kristdemokratisk politik. Centerpartister, högt upp, tycker att den bär prägel av anpassning till sverigedemokratisk politik. De röstar för, men de får avsmak för hanteringen, något händer där.

Kristersson-grupperingen har egentligen ett övertag, men förlorar det.

Några säger att avgörandet skedde redan före juluppehållet, när man på en vecka gick från ett konsensusbeslut att endast tala med Kristersson till att åter öppna upp för nya förhandlingar med Löfven. Andra talar om själva ledigheten. Att riksdagsledamöterna reste hem och fick tid att tala med folk. Att svaret nerifrån var tydligare än väntat:

Avtalet med Löfven må vara otillräckligt, men lösningen med Kristersson känns ännu sämre.

Mer obehaglig.

Det finns en beskrivning om hur Eskil Erlandsson kommit tillbaka efter juluppehållet och höll fast vid sin ståndpunkt men erkände att han nog inte riktigt hade sitt distrikt med sig.

Centerrörelsen tog inte ställning för något, men mot något. Den valde bort Ulf Kristersson.

 

undefined

För Löfven

undefined

1. Martin Ådahl, riksdagsledamot från Stockholm, tidigare partiets chefsekonom.

2. Niels Paarup-Petersen, riksdagsledamot från Malmö.

3. Johanna Jönsson, riksdagsledamot från Stockholm.

4. Linda Ylivainio, riksdagsledamot från Norrbotten, tidigare stabschef hos Annie Lööf.  

undefined

5. Kristina Yngwe, VU-ledamot, riksdagsledamot från Skåne.  

6. Jonny Cato Hansson, riksdagsledamot från Skåne.  

7. Alireza Akhondi, riksdagsledamot från Stockholms län.

undefined

 

 

Små skillnader mellan dokumenten före och efter jul

Nu efteråt vill centerledningen bara prata om hur mycket sakpolitik de fick igenom i den andra förhandlingen med Löfven och hur avgörande.

Man ska nog inte fästa sig för mycket vid det.

Man kan jämföra det första dokumentet från före jul med det efter jul. Det första har inte varit offentligt, men jag har läst båda. Om man lägger de två dokumenten bredvid varandra och läser rad för rad ser man att skillnader finns. Tidssättningar av nästan alla förslag, en utredning om arbetsrätten, en skarpare skrivning om rätten till ersättning för naturskyddad avsättning av skogsmark. Det är inte oviktigt. Storstadsläsaren bör inse att det kanske var den avbrutna utökade nyckelbiotopinventeringen – föga uppmärksammad i partiledardebatterna före valet – som var det enskilda sakförslag som gav oss den regeringen vi har i dag.

Men det som hände över jul tycks snarast vara att en skärva av förtroende uppstod i den nya konstellationen. Man insåg att alla parter kanske faktiskt ville göra detta. Att man möjligen kunde lita på varandra.

Den slående skillnaden mellan dokumenten är att uppgörelsen har utvidgats: 60 punkter har blivit 73, skolavsnittet är större, miljöområdet likaså, migrationen har gått från två ynka rader till ett detaljrikt stycke. Men det är knappast centerpartisterna som har vunnit mest på avbrottet i förhandlingarna. Snarast har miljöpartister och liberalpartister förstått att åka snålskjuts på situationen som Annie Lööfs nej före jul skapade.

Det slutgiltiga dokumentet var viktigt för att trycka ner de sista protesterna, men avgörandet kom tidigare.

Kristersson stillade inte centerpartisternas oro, genom sitt agerande spädde han på den.

Ulf Kristersson ville regera som Carl Bildt gjort 1991. Med anpassningar och dolda uppgörelser med sverigedemokrater. Så såg centerpartisterna det. Löfven-förespråkarna argumenterade inte bara för Jimmie Åkessons parti var paria, de frågade mer praktiskt hur Kristersson skulle kunna genomföra liberal politik. Sverigedemokraterna kunde kanske ställa upp för arbetsrätten, men för migrationen? Var förresten ett avtal med Åkesson om Las något att lita på? Gjorde man det över blockgränsen blev förändringarna bestående, men Kristersson – det såg också hans bundsförvanter inne i centerrörelsen – försökte ju aldrig ordentligt förankra sin regering över blockgränsen.

Kristersson stillade inte centerpartisternas oro, genom sitt agerande spädde han på den.

På slutet – innan det andra förhandlingsresultatet fanns – bedömde centerledningen att ett budgetsamarbete med en smal moderatregering var helt uteslutet. Det skulle inte gå att få igenom i partiet. Inte ens om kristdemokraterna ställdes utanför regeringen. Det enda möjliga alternativet var att trycka gult för Kristersson utan att egentligen få några sakpolitiska garantier i utbyte. 

Så oattraktiv hade Kristersson blivit i centerpartisternas ögon.

 

undefined

21 januari. Annie Lööf inför regeringsförklaringen i Riksdagen där Stefan Löfven presenterade en regering byggd av socialdemokrater och miljöpartister.

Foto: JESSICA GOW/TT

Hade Kristersson kontroll över sitt eget parti?

Ulf Kristersson skulle bli statsminister. Det var de övertygade om.

Studentförbundet tryckte till och med upp tröjor.

”Kristersson Lööf 2018”

Som vore det ett amerikanskt presidentval.

I själva verket saknade vicepresidentkandidaten förtroende för presidentkandidaten och det fällde avgörandet.

På ett kuriöst plan går det tillföra detaljer. Högt upp bland centerpartister, i verkställande utskottet, drev flera personer tanken att skulle man nu bryta alliansen borde man också sätta sig i regeringen, ta ansvar fullt ut. Man kan också påpeka att motståndet mot extraval var mycket större i centerrörelsen än journalisterna – upptagna vid partiets stora kassa – någonsin tänkte sig.

Mest av allt grubblade de på Kristersson, och gör det än i dag.

Varför agerade han som han gjorde? Tog han deras röster för givna? Förstod han inte deras oro? Kunde han inte sträcka sig längre i liberal riktning av rädsla för Åkesson, eller röster i det egna partiet? Hade han kontroll över sitt parti?

Annie Lööf bestämde sig för att hon inte fullt ut trodde på Ulf Kristerssons intentioner om vad Moderaterna skulle vara för ett parti. Det går inte att tolka uttalanden och beskrivningar inifrån partiet på ett annat sätt. Hennes rörelse bestämde sig för det.

Ulf Kristersson visade sina kort och Annie Lööf tyckte inte om dem.

Han sjabblade bort sin statsministerpost.

 

Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare.

 

LÄS MER: Uppgörelsen visar hur svagt S är i dag 

LÄS MER: Det existerar en splittring i Centern 

LÄS MER: Det tog tre år – sen fick Jimmie Åkesson som han ville

LÄS MER: Gustav Fridolin tog skit varje dag