SJÖN SOM FÖRSVANN

Vill du lyssna i stället?
Ljudet börjar där du slutade läsa

"Ingenting finns kvar. Bara damm"

Vill du lyssna i stället?
Ljudet börjar där du slutade läsa

POOPÓSJÖN, BOLIVIA. När Poopósjön, en av Sydamerikas största sjöar, försvann ändrades allt för befolkningen.

– Nu finns ingenting kvar. Bara damm som förgiftar våra lamadjur, säger fiskaren Juan Checa.

Uttorkningen är en försmak på vad som kan hända – och händer – i sjöar runtom i världen när klimatet spårar ur.

Men Bolivia kan också bli ett framtidens gröna Saudiarabien tack vare gigantiska litiumfyndigheter.

Publicerad 18 nov 2017 kl 05.11
Expandera bild

Lukten hänger kvar i luften, en lite ruttnande doft av sjö. Tonvis med död fisk har redan försvunnit i sanden och dammet. Här och där växer tuvor av gräs mellan de övergivna fiskebåtarna.

Och så är det ljuset. De brännande solstrålarna skapar synvillor som om öarna i horisonten fortfarande vore omgivna av vatten.

Men allt är sand, tuvor och salt.

Fiskaren Juan Checa har vant sig vid att kisa mot en sol som ständigt sticker och bränner i ögonen. 3 700 meter över havet har ljuset och den klara himlen blivit en förbannelse.

Ljuset och den klara himlen har blivit en förbannelse

Förr gav solen energi och näring åt en sjö som kylde ned atmosfären och samtidigt lagrade värmen i lagom mängder. Nu förbränner ljuset allt: lamadjurens foder, fiskarnas fångster och sjöbefolkningens livsstil.

– Här hade vi goda fångster med fisk. Om det inte vore för torkan så kunde vi ha haft ett gott liv med jobb åt de vuxna och ett liv för våra barn och barnbarn, säger Juan Checa.

Expandera bild

German Choque visar ett fotografi på Poopósjön från år 2000. Då var sjön full av vatten och Germans fiskebåt guppade på vågorna. "En annan värld", säger han.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Expandera bild

I dag är sjön en oändlig öken av salt och sand. German Choque hoppas innerligt att sjön ska komma tillbaka till sin fulla styrka en dag.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Naturkatastrofen kom lömskt och gradvis

Bredvid honom, mitt i ökenlandskapet, ligger den upp och nedvända fiskebåten. Dess plåtbotten har attackerats av salt och mineraler.

Naturkatastrofen kom inte till det lilla fiskesamhället Utavi vid Poopósjön som en orkan eller en flodvåg. Den kom ryckigt, lömskt och gradvis. Till slut urartade det i en av landets värsta torkkatastrofer 2015 och 2016.

I alla tider har Poopósjön dragit ihop sig, utvidgat sig – och ibland till och med svämmat över.

Den är vad specialisterna kallar en terminalsjö. Eller en ändstation för vattnen från Titicacasjön norr om La Paz, som kommer ned i floden Desaguadero – men också från regn och de omgivande bergen.

 

Bilderna nedan visar hur vattnet i Poopósjön försvann mellan juni och december 2015. Dra i pilarna för att se skillnaden.

Att sjön blev mindre under den torrare perioden var helt normalt. Poopósjön är drygt en och en halv gång Vätterns storlek, men grund: bara runda tre meter på de djupaste ställena. De senaste åren har torkan i regionen blivit allt ihärdigare. Det har i sin tur satt i gång en ond spiral som förstärker växthuseffekten här uppe på Sydamerikas tak. Allt sätts ur spel.

Inte ens lamadjuren som under årtusenden har varit bland de mest motståndskraftiga varelserna i Anderna står emot. Runt Titicasjön dog de unika grodorna i tiotusental förra året.

Expandera bild
Expandera bild

Rolando, 5, jobbar med att köra tegel. Nästa dag ska han arbeta på quinoafälten runt Poopósjön. Agustina Rojas-Isla klappar om ett 15 dagar gammalt lamaföl. "Mamman ville inte veta av henne längre. Så nu är det min bebis", säger hon.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Odlandet av quinoa ökar på utarmningen

Många av invånarna runt Poopósjön har de senaste åren börjat odla quinoa för att tillfredsställa den ökande efterfrågan på det norra halvklotet. Det ensidiga och ofta intensiva odlandet har ökat på utarmningen av jorden i regionen.

– Se på allt det här gula, torra gräset. När jag var ung var det dubbelt så högt och allting var grönskande, berättar Agustina Rojas-Isla och klappar om Adriana, ett 15 dagar gammalt lamaföl.

– Mamman ville inte veta av henne längre. Så nu är det min bebis, säger hon. Runt omkring oss är flodbädden uttorkad, gräset har gulnat och flera av husen har rasat ihop i ruiner.

Inte ens gräset till lamadjuren är kvar

Hon suckar:

– Det brukade vara fullt av liv här. Männen spelade flöjt och festade. Nu lämnar alla byn. Inte ens gräset till lamadjuren är kvar.

Expandera bild

När sjön fanns och var full av fisk var Juan Checa, 73, ordförande för lokala fiskarföreningen. I dag är sjön försvunnen och marken torr och hård.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

"Ingenting är sig längre likt"

Varje kväll samlar även Decideria Ayaviri in sina nästan 150 lamadjur till en liten inhägnad ute på slätten. Det räcker med att hon visar sig i den röda solnedgången för att djuren självmant och majestätiskt med giraffliknande rörelser ska börja gå mot inhägnaden från betesmarken. Vill hon att de ska skynda på så vevar hon lite med sin yllesjal i luften.

Sedan Deciderias make övergav henne för många år sedan är hon ensam med sina barn och lamadjur.

– Ingenting är sig längre likt, säger hon.

Det torra, knähöga bajabravagräset blir sällsyntare och med den dammiga vinden allt osundare, menar Decideria.

– Djuren lider! Det gör mig ont att se lamorna sakna vatten och foder, säger hon. Lamadjuren fölar inte ens som förr. Förr fölade de alltid på dagen, nu gör de det när som helst på dygnet, ibland mitt i natten.

Vad det kan bero på vet hon inte. Det finns så mycket som förstärks när människans egen förstörelse blandas ihop med ett förändrat klimat. Det är som att blanda två explosiva vätskor.

Expandera bild
Expandera bild

Varje kväll samlar Decideria Ayaviri in sina 150 lamadjur till en liten inhägnad på slätten.Vill hon att de ska skynda på så vevar hon med sin yllesjal i luften. Men det torra bajabravagräset blir allt sällsyntare. "Djuren lider! Det gör mig ont att se lamorna sakna vatten och foder", säger hon.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Koncentrationen av gifter ökade

Efter hand som Poopósjöns vattennivå sjönk blev koncentrationen av gifter i vattnet allt högre. När vattnet till slut försvinner helt återstår bara en dammig öken, fylld med ett tjugotal tungmetaller från århundraden av gruvindustri i den mineralrika bergskedjan.

Expandera bild

Redan de spanska erövrarna pressade silver ur gruvorna i trakten. Bolivia blev det spanska kolonialimperiets skattkammare och silverreserv. Även de försvunna civilisationerna från tiden före inkaimperiet grävde efter olika metaller i bergen runt Poopósjön.

Civilisationer som Tiahuanaco tros ha gått under bland annat på grund av klimatstörningar i naturens sköra balans 4 000 meter över havet. Den högutvecklade befolkningen krigade ihjäl sig med grannar om de allt knappare naturresurserna. Eliten tappade greppet om det tidigare matöverflödet som garanterade deras makt. Folken splittrades, erövrades, skingrades och dog ut.

Expandera bild

Abraham Alvarez, 18, ligger på sin Pegasus och surfar på sin mobil. Ett tjugotal av hans vänner har lämnat byn. Abraham Alvarez arbetar på en byggarbetsplats, men hoppas på att sjön kommer tillbaka så att han kan bli fiskare.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Husen gapar tomma

Tusen år senare gapar återigen de flesta ler- och tegelhusen i byn Utavi tomma. Två små barn leker vid den dammiga basketbollplanen. Ett kvarter längre bort vilar 18-åringen Abraham Alvarez på sin motorcykel. Han vill inte ge upp.

– Åtminstone ett tjugotal av mina jämnåriga vänner har gett sig av. Men jag vill vara kvar! Jag tycker om livet här; den fria luften, vidderna, lugnet.

Som liten lärde Abrahams pappa honom att fiska. En dag hoppas han få användning av den kunskapen i stället för de ströjobb han hittar i dag.

 

LÄS MER: Okända tsunamin tog deras familj

 

Expandera bild

I Uruområdet söder om Poopósjön trodde de flesta att sjön skulle bli som förr efter några allt svårare torrperioder. Men nu börjar många tvivla.

27-åriga Seberina Choque är en av de som har slutat hoppas på att livet i en tusenårig fiskekultur ska bli sig likt igen. Hon försörjer sig som stråhattmakare och bor i byn Llapallapani. Här är folket uru, till skillnad från aymarafolket i Utavi.

Urufolket har länge känt sig missunnat av sina grannar och av omvärlden. Konflikter om jordplättar har i flera fall urartat i våldsamheter och till och med i dödsfall.

Urubefolkningens hus är ofta byggda i ljusbrun lera som de hackar ut ur marken nära det som en gång var sjöstranden.

Hårt drabbade av klimatförändringen

Invånarna i Llapallapani är inga klimatbovar. De reser inte med flygplan, de har inga suvar och de eldar inte på växthuseffekten. Bolivia som helhet släpper bara ut ett drygt dussintal miljoner ton koldioxid per år – Sverige, med lika stor befolkning, har ungefär fyra gånger så stora utsläpp.

Ändå är det folket kring Poopósjön som får ta en av de hårdaste smällarna av den globala klimatförändringen.

Expandera bild

Seberina Choque är ensam kvar i Llapallapani med de fyra barnen. Maken Cosme har fått resa söderut mot saltuttagen för att få ihop pengar till familjen.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Expandera bild

Husen i Llapallapani är ofta byggda i ljusbrun lera som man hackar ut ur marken vid den gamla sjöstranden.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

För två år sedan insåg Seberina Choque och hennes make Cosme att de inte längre kunde lita på sjön för familjens överlevnad. Som så många andra fiskare reste han söderut mot saltuttagen för att få ihop lite pengar till familjen.

Barnen frågar ofta hur länge pappa ska vara borta

Kvar blev Seberina med deras fyra barn. Cosme kommer en gång i månaden för att hälsa på och ge pengar.

– Barnen frågar ofta hur länge pappa ska vara borta. De är ledsna över att se honom så sällan.

– Förr kunde vi fiska och få tillräckligt över för att sälja lite fisk och hattar i La Paz. För de pengarna kunde vi köpa skolmaterial till barnen, lite extra saker till oss själva och fortfarande lägga undan lite pengar, säger Seberina.

Hon och de fyra barnen delar på två sängar i ett hus med ett litet bord och två skåp. På cementgolvet ligger papper från barnens läxor som de gör i skenet av en naken lampa i taket.

"Jag kan knappt öppna ögonen dagen efter"

Vatten hämtar de i en brunn några hundra meter bort. De 15 till 20 hattar som hon och hennes barn tillverkar varje månad har hon svårt sälja.

Expandera bild

Deras uppgift: att fylla lastbilen med tre och ett halvt ton salt. Spadtag efter spadtag yr saltet omkring dem.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Expandera bild

Ljuset från saltet är så starkt att man behöver solglasögon för att inte förstöra ögonen.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Vägen till den uttorkade sjön Salar de Uyuni – dit Cosme Choque likt många andra män rest för att arbeta – går över ändlösa vidder omgivna av berg och släckta vulkaner där man i terrassliknande formationer kan ana tidigare sjönivåer.

Plötsligt öppnar sig ett ishav så långt ögat når. Med skillnaden att isen är gjord av salt. Sjöbottnen är så gigantisk och så absolut platt – en knapp meter höjdskillnad på en yta som Skånes – att rymdbolag använder sig av salthavet för att kalibrera satelliternas GPS-inställningar.

Här blir ljuset nästan outhärdligt starkt.

– Om jag arbetar en hel dag här utan solglasögon så kan jag knappt öppna ögonen dagen efter. Jag är nästan blind, säger Elias Mamani.

Expandera bild
Expandera bild

Ljuset från den uttorkade sjön är nästan outhärdligt starkt. Det ser ut som ett snölandskap, men sjöbotten består i själva verket av salt.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Tjänar 700 kronor i månaden

Efter att ha skottat salt i tio år för en spottstyver lyckades Elias spara ihop till en bullrande, röd Volvo lastbil. Nu är det han som anställer ett fem unga män som tjänar runt 700 kronor i månaden. Deras uppgift: att fylla lastbilen med tre och ett halvt ton salt. Spadtag efter spadtag där saltet yr omkring dem.

Elias har alltid haft en banderoll med den heliga jungfrun i sin lastbilshytt.

– Hon har hållit mig vid god hälsa. Många andra får reumatism, hjärtproblem eller dåliga ryggar, säger han.

 

Expandera bild

Men det är inte saltet som får världens teknikfirmor och biltillverkare att vända sina blickar mot Bolivias Salar de Uyuni. Under saltlagret finns litium, den metall som man använder i batterier för mobiltelefoner, drönare och elbilar. Det handlar om en gigantisk mängd av den strategiska metallen: drygt 40 procent av världens reserver av litium finns innanför Bolivias gränser.

Skatten ligger i vad som kallas en gyllene triangel mellan Argentina, Chile och Bolivia.

"Vi kan bli ett nytt Dubai"

Den väcker stora förhoppningar och drömmar både för landets regering och bland lokalbefolkningen. Saudiarabien må ha runt 40 procent av världens oljereserver, resonerar de, men Bolivia har en motsvarande del av världens litium.

Framtidens olja.

– Ser ni de färgskiftande kristallerna? frågar Reynato Mur.

Han doppar handen i en bubblande källa som gjort ett hål i saltskorpan. Reynato Mur har kommit från huvudstaden Sucre för att arbeta som frilansande turistguide i Uyuni. Han räknar upp allt som finns i det svavelluktande vattnet: ”platina, svavel, bor, järn, natrium, arsenik… och litium!

– Vi kan bli ett nytt Dubai – om bara regeringen gör rätt. Idag är det för mycket byråkrati i landet, säger Reynato Mur.

Expandera bild
Expandera bild

Reynato Mur räknar upp allt som finns i det svavelluktande vattnet: "platina, svavel, bor, järn, natrium, arsenik... och litium".

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

 

Biltillverkare som Tesla uppges redan titta på möjligheterna att säkra tillgång på litium i Bolivia. Problemet är att många multinationella företag delar Reynatos åsikt att landets korruptionsanklagade vänsterregering inte främjar ett sunt företagsklimat. Dessutom finns det fortfarande tekniska problem med att rena litiumet från en tämligen stor halt av magnesium.

Anläggningen vaktas av militär

Regeringen säger sig ändå hysa storstilade planer för framtiden. Bolivia vill inte än en gång bli en nation som plundras på sina råvaror av utlänningar. Istället drömmer de om att med billig arbetskraft även kunna förlägga en stor del av tillverkningen av världens litiumbatterier i landet.

Fler sjöar i världen som förstörts

Owens Lake, California, USA

Owens lake tömdes på mycket av sitt vatten innan 1913 då den styrdes om åt Los Angeles dricksvattensystem. Något som för övrigt inspirerade Roman Polanskis filmklassiker "Chinatown" med Jack Nicholson och Faye Dunaway. En del av sjön har återställts men utgör fortfarande en av USA:s värsta källor för föroreningar genom sand och damm.

Expandera bild

Aralsjön, Uzebekistan/Kazakastan

Aralsjön var fram till 1960-talet världens fjärde största sjö. Sovjetmakten använde sjön bland annat till att intensivt bevattna bomullsodlingar och jordbruk. Efter massiva insatser från bland annat EU har sjön börjat återhämta sig till ungefär tio procent av sin tidigare yta, fördelat på fyra små sjöar.

Expandera bild

Döda havet, Israel/Jordanien/Palestina

Världens bottenpunkt, 400 meter under havsytan, förtjänar sitt namn. Den bibliska och koranska sjön har sjunkit bort allt mer på grund av klimatförändring och bevattning från Jordanfloden. Ambitiösa program har satts igång för att försöka rädda sjön.

Expandera bild

Tchadsjön, Tchad/Niger/Nigeria/Kamerun

Den viktiga sjön för fiskare och jordbrukare har blivit en av Afrikas dammigaste platser och en "ekologisk katastrof", enligt FN. Även här har bevattning och klimat spelat en avgörande roll.

Expandera bild

Urmiasjön, Iran
Urmiasjön var en av Mellanösterns största sjöar innan vattendammar och klimat krympte sjön till runda 40 procent av dess tidigare yta. Många fruktar att den kan bli en ny Aralsjö.

Expandera bild

Poyangsjön, Kina

Kinas största sötvattensjö har ett rykte om sig att vara Kinas Bermudatriangel för skepp. Framför allt har sjön spelat med kinesernas nerver när den vissa år har sjunkit till 10 procent av sin yta. Ett räddningsprojekt med en damm mot utloppet i Yangtzefloden har kritiserats.

Expandera bild

För det krävs mer utbildning och bättre infrastruktur. Åtminstone bättre vägar än den som under några timmar för oss till en experimentell station för utvinning av litium i Rio Grande. Lastbilar fulla med kemikalier körs in och ut genom förläggningen. Utvinning av litium är en både kemikalie- och vattenkrävande procedur. Beroende på hur det görs kan miljöpåverkan bli enorm.

Anläggningen i Rio Grande vaktas av militär. Det krävs veckor av väntan för ett eventuellt besökstillstånd från ministerierna i huvudstaden, får vi höra.

– Det här är en strategisk installation, säger Honorio Carlo, direktören i La Paz.

Utvinningen styrs ännu av statlig byråkrati och har inte kommit långt på vägen mot det nya Dubai som många hoppas på. Men potentialen finns där.

 

LÄS MER: Klimatets offer: "Hjälp oss! Vi dör här"

 

Expandera bild

I väntan på de stora litiumpengarna fortsätter regeringen att investera massivt i den klassiska gruvdriften runtomkring Poopósjön. Den största gruvan ligger i Huanuni.

Här, ett par hundra meter under de hundra år gamla tegelbyggnaderna i gruvbolaget kontor, ligger en del av förklaringen till urbefolkningens misär.

För att förstå måste man ta en liten buss ned i en becksvart tunnel. Sedan fortsätter färden till fots. Vi hukar oss under elkabeln i tunneln med sina 340 volt ström. Tunneln är anpassad för en kortvuxen, boliviansk kroppshydda.

Expandera bild
Expandera bild

Felix Villca Fernandés, tar en paus och vilar på några säckar vid gruvan. En vagn rullas fram och tillbaka med malmen som bryts. Ljudet från borren är öronbedövande.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Varje månad skadas 150 arbetare

I en öppning intill den smala rälsen finns ett litet altare. Runt altaret: ölflaskor, mat och olika offergåvor från gruvarbetarna.

– Det är för att blidka demonen Jorgíto. Blir han ond på oss så kan det gå illa, säger förmannen Felix Villca Fernandés.

Han har anledning att vara rädd för demonens humör. Varje månad skadas 150 av gruvans 3 500 arbetare. Det inbegriper allt från avhuggna händer till förstörda ryggar.

Det inbegriper allt från avhuggna händer till förstörda ryggar

Det farligaste arbetet har männen längst in i den fuktiga tunneln. I skenet av våra pannlampor kör de en tung borr i en fuktig och tennglimmande bergvägg. En vagn rullas fram och tillbaka med malmen som bryts. Ljudet från borren är öronbedövande, men malmen de får ut kan bestå av upp till 50 procent tenn.

Expandera bild

I en öppning intill den smala rälsen finns ett litet altare med ölflaskor, mat och olika offergåvor för att blidka demonen Jorgíto.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

För att orka har i princip varje gruvarbetare en liten boll med nationalprodukten kokablad i munnen. Det stillar inte bara hungern, menar de.

– Kokabladen gör dig starkare. Dricker du alkohol så är det ännu bättre och röker du en cigarett med det så är det underbart som kombination, säger Felix Villca Fernandés.

Vattnet spolas ut i naturen utan rening

Under tiden tränger borren med hjälp av vatten och luft allt djupare in i berget. Det är enorma mängder vatten som går åt, förklarar ingenjören David Yucra Gutiérrez:

– Gruvdriften förbrukar 50 liter vatten i sekunden. Vi tar vattnet ur två dricksvattenkällor i området.

Gruvan är i gång dygnet runt. Det blir över fyra miljoner liter dricksvatten varje dag, varav bara 60 procent återanvänds. Och då är gruvan i Huanuni bara en av närmare hundra gruvor i regionen.

Allt vatten som blir över pumpas upp och spolas ut i naturen utan någon form av rening

Allt vatten som blir över pumpas upp och spolas ut i naturen utan någon form av rening från tungmetaller och andra föroreningar.

– En vanlig dag när jag inte tvättar kläder så använder vi ungefär 40 liter vatten, säger urukvinnan Seberina Choque med sina fyra barn, nere vid Poopósjön.

Expandera bild

German Choque försöker återuppliva sin Chevrolet pickup från 1966. Urufolket ser sig hotade av de många gruvor som omger sjön.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

"Vi vill inte försvinna"

Urufolket ser sig sedan länge hotade av de många gruvor som omger deras sjö.

Det gick an så länge klimatet var normalt. Men nu blir gruvdriften outhärdlig för dem, hävdar German Choque i byn Llapallapani. När det fortfarande fanns fisk och fiskare var han ordförande för det lokala fiskesyndikatet. I somras vann han och hans vänner en delseger mot en utvidgning av tenndriften till Azanaquesberget, alldeles ovanför deras by.

– Vi i urufolket vill inte försvinna på samma vis som flamingofåglarna, säger German Choque.

Vi i urufolket vill inte försvinna på samma vis som flamingofåglarna

Han är stolt över sitt folks kultur. När vi ber honom visa oss var han hade sin fiskebåt klär han upp sig i urufolkets traditionella klädsel. Han visar också ett fotografi från år 2000 där man ser en sjö full till brädden och Germans fiskebåt guppande på vågorna.

– En annan värld, eller hur, säger han och ler lite melankoliskt.

Där han fiskade i går ligger i dag en oändlig öken av salt och sand. Här finns inte längre någon mat för flamingofåglarna.

Expandera bild

German Choque visar var han hade sin fiskebåt i Poopósjön. Han tror att vattnet snart är tillbaka. "Vi har nog bara en svår tid framför oss på sex, sju år – sen är sjön tillbaka", säger German Choque.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Flamingofåglarna har en avgörande roll

Förr fanns här 36 olika fågelarter, berättar German Choque. Många av dem var flyttfåglar. Framför allt så fanns det flamingofåglar. Nu har de dött eller övergivit sjön.

German Choque visar oss slungan som han brukade jaga flamingofåglar med. På samma vis som alla hans förfäder har gjort. En riktig urujägare har slungan i sitt bälte.

I ett årtusende har flamingofåglarna haft en avgörande plats i urufolkets liv. De åt fågelns kött, men använde även fångsten till den traditionella medicinen. Fettet fungerar utmärkt mot reumatism, hävdar de.

German Choque berättar om byns stolta traditioner och starka sammanhållning. Äktenskap utanför byns gränser är mer undantag än regel. Av byns 700 kvarvarande invånare uppskattar han antalet personer med efternamnet Choque till runt 300.

Expandera bild
Expandera bild

Flamingofåglarna har haft en avgörande plats i urufolkets liv. De har ätit fågelns kött, men även använt fettet till en traditionell medicin mot rematism. I dag har många flamingofåglar dött eller övergivit sjön.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

 

Han hoppas innerligt att sjön en dag ska komma tillbaka till sin fulla styrka och inte bara som en mindre sumpmark vintertid.

– Vi har nog bara en svår tid framför oss på sex, sju år – sen är sjön tillbaka, säger German Choque.

 

Expandera bild

Vattenforskaren Ramiro Pillco-Zolá vid universitet i La Paz är inte lika optimistisk. Han är själv uppfödd nära sjön och har under flera år studerat vattenbeståndet, bland annat i ett forskningsprojekt för universitetet i Lund.

– För att rädda Poopósjön skulle det krävas krafttag, ett stort, integrerat projekt med samverkan mellan jordbruk, gruvdrift och vattenkanalisering, säger han.

– Vi kommer fortsätta att se mer av både växthuseffekt och frostknäppar här. Frosten tar död på odlingarna. Sen får vi inte glömma att solstrålningen är avsevärt starkare per kvadratmeter på den här höjden.

"Jag kan inte längre lita på att det blir någon skörd"

Problemet, enligt många klimatforskare, är att blomstrings- och skördetid kan komma tidigare på året i ett varmare klimat – men de sena frostknäpparna försvinner inte. Det kan få förödande konsekvenser för jordbruket.

Expandera bild
Expandera bild

Alberto Moya pustar ut med kokablad i munnen vid sidan av sitt potatisland. Under hans 54-åriga liv har tillvaron aldrig varit så här hård. "Jag kan inte längre lita på att det blir någon skörd", säger han.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

 

Frosten är något som Alberto Moya har fått känna av. Han pustar ut med lite kokablad i munnen vid sidan av sitt lilla potatisland. Dammet yr omkring oss. Under hans 54-åriga liv i byn har tillvaron aldrig varit så här hård, berättar han.

– Jag kan inte längre lita på att det blir någon skörd. Frosten har tagit den flera gånger. När det händer har jag ingen mer potatis att så. Då måste jag betala för mer potatis utan att veta om det kommer att ge något, säger han och blickar ut mot vad som en gång var hans fiskevatten.

När solen börjar gå ned och Alberto Moya har gått hem så finns en familj kvar på fältet. Helaria Choque är stolt över vad hon, maken Andres och de åtta barnen har åstadkommit.

– Jag tror inte att sjön någonsin kommer tillbaka så som den var förr, säger hon.

Tillsammans med Andres fick hon banklån för att köpa en gammal lastbil.

Samtidigt köpte deras vän Bravlio en begagnad traktor, även det med lån. Något de var de första – och hittills enda – att göra.

Expandera bild

Kusinerna Elba, 9, och Zulema, 5, på lekplatsen i Llapallapani.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Expandera bild

Hugo, 8, är på väg hem efter att ha arbetat ute på fälten.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Stora fälten ökar jorderosionen

Nu sitter Andres Choque gränsle över traktorns släp och kastar i sättpotatis i ett rör. Hans fru sållar potatisen som barnen och svärsonen bär till traktorn.

– Det här är mycket jobbigare än att fiska. Men jag hann i alla fall lära mina tre äldsta barn hur man fiskar. För de andra blev det för sent, säger han.

Familjen Choque är lika utsatt för köldknäppar som de andra byborna, men deras fält är flera hundra meter långt och brett. Maskinerna har gett dem en större och effektivare produktion.

Jag hann i alla fall lära mina tre äldsta barn hur man fiskar. För de andra blev det för sent

Andres har inte läst rapporten av danske forskaren Sven-Erik Jacobsen som varnar för att traktorerna kan komma att utarma jorden i Bolivia än mer. Stora fält med få variationer av grödor ökar jorderosionen.

Expandera bild

Helaria Choque är stolt över att vara en av få i byn som kan odla en så stor åker som deras.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Tvärtom är Helaria Choque stolt över att vara en av de få i byn att kunna odla en så stor åker som deras.

– Redan när vi gifte oss var min man en av de duktigaste fiskarna i byn, säger hon och lägger till att de så småningom hoppas ha råd att köpa ett större hus.

– Men det är för tidigt att säga. Det går inte längre att veta hur vädret blir.

Nästa morgon har barnen skola. Där lär de sig att göra stråhattar av uttorkat gräs.

Det är i alla fall ingen bristvara.