LÄS MER På Expressen Klimat
– Våra barn dör, till och med vi äldre dör. Vi dör av strider, av hunger och av sjukdomar i våtmarken, säger han och sveper med handen i vattnet.
Eller rättare sagt: i den flytande blomstermatta som breder ut sig så långt ögat når. Färggranna fåglar flyger över våra huvuden. I vassen lurar krokodiler och ormar. Den fuktiga hettan är tryckande. Det är högsäsong för mygg som bär på malaria och svartfeber, Kala-aza.
John Khong Joak lever ungefär så otillgängligt man kan leva i krigets Sydsudan, mitt inne i våtmarken Sudd. Under regnsäsongen blir Sudd lika stort som Lappland.
Sydsudan har ingen kust mot Indiska Oceanen som kan kyla ned atmosfären.
Den gigantiska träskmarken är klassad som ett område av betydelse för hela planetens hälsa. Här förvandlas den Vita Nilen till ett gytter av öar, kanaler och sumpmarker.
Kanoner sjönk ned i gyttjan
Samtidigt saknas det mycket forskning kring det svårgenomträngliga området. Årtionden av krig och terror från olika stridande parter gör att få klimatforskare har kunnat arbeta här.
Begreppet Sudd kommer från folk utifrån och betyder ungefär ”hindret”.
Sudd har genom historien varit vad den ryska slätten blev för Karl den XII, Napoleon och Hitlers arméer: ett hinder där kanoner sjunkit ned i gyttjan och soldater har gått under av den ogästvänliga naturen.
"Många gömmer sig här i våtmarken"
Det är också därför som den utfattige fiskaren John Khong Joak nu har fler munnar att mätta.
– Många har flytt undan kriget och svälten i norr för att gömma sig här i våtmarken. Jag har två flyktingfamiljer inneboende hos mig, säger fiskaren. John Khong Joak balanserar i en liten träkanot som han för fram med en lång stör.
Hans egens familj och de två flyktingfamiljernas överlevnad hänger på hans fiskenät.
Hans egens familj och de två flyktingfamiljernas överlevnad hänger på hans fiskenät.
John Khong Joak är med sina 62 år en gammal man, enligt lokala mått mätt. Han har redan upplevt inbördeskriget mot norra Sudan. Fiskaren har sett födelsen av en ny nation: Sydsudan, för sex år sedan. Nu bevittnar han inbördeskriget som rasar mellan styrkorna från den nya nationens regering SPLM och deras forna allierade, rebellrörelsen SPLM – IO (”i opposition”).
Men kanske värst av allt har han fått en ny fiende: klimatförändringen.
– Förr brukade jag få ett tiotal fiskar på en vanlig fångst. Nu får jag oftast nöja mig med en eller två fiskar, säger han. Med sin näve rör han om bland de näckrosliknande vattenblommor som täcker vattenytan. Han trycker ned näven i vattnet och drar upp en näve med alger. Det här året är det första i hans liv som han har sett hela floden täckt av blommor och alger från en strand till en annan.
Algblomningen i träsket är ingen enskild händelse i en gammal mans liv. John Khong Joaks kanot och fångsten i den är en termometer på hur vår planet mår. Och den mår dåligt, speciellt i Sydsudan, enligt många forskare.
Sydsudan skapades för sex år sedan
• Sydsudan skapades år 2011 efter ett långt krig med norra Sudan.
• 2013 bröt ett inbördeskrig ut mellan presidenten Silva Kiir (som är dinka) och vicepresidenten Riek Machar (som är nuer). Machar är nu i landsflykt i Sydafrika.
• Det finns också ett sextiotal andra folkgrupper, däribland shilluk i öster.
• Sydsudan korsas av den Vita Nilen som i mitten av landet löses upp i träskområdet Sudd. Våtmarken fungerar lite som en vattendelare och regulator för vattenomloppet i hela regionen.
• Den senaste tiden ligger temperaturhöjningen på 0,4 grader per årtionde, dubbelt så högt som i övriga världen. En grads höjning av temperaturen motsvarar 10-20 procent mindre regn. Två graders temperaturhöjning motsvarar tillflödet av hälften av flodvattnet i de stora sjöarna Equatorial och Bahr El Ghazal.
• Mellan 2000 och 2050 väntas skörden av basfödan sorghum (eller hirs, av durrasläktet) falla med 5-25 procent. Samtidigt är födslotalet tre gånger högre än i Sverige.
(Källor: UI, USAID, Unicef, EU, CIA, OCHA)
Uppvärmningen sker dubbelt så snabbt här
Enligt Arshad Khan, chef för FN:s miljöprogram i Sydsudan, UNEP, så kan fiskebristen bero på just algblomningen. Algerna suger åt sig näring och syre som inte längre kommer fiskarna till godo. Algblomningen beror i sin tur på klimatförändringen, menar han.
– Klimatförändringen är redan på gång här i Sydsudan. Det sker nu och det får kännbara konsekvenser för folks liv. I Sydsudan sker uppvärmningen dubbelt så snabbt som det globala genomsnittet, hävdar forskaren.
Vattnet i våtmarken är samtidigt ett skydd mot den globala uppvärmningen. När vattnet stiger tillför den näring till jordbruket runtomkring våtmarkerna. Myrarna i Sudd är Afrikas – och en av världens – största våtmarker. De ger vila och näring åt flyttfåglar och möjliggör ett rikt djurliv. Artrikedomen är jämförbar med Tanzanias största nationalparker.
Men de senaste åren har vattnet blivit en förbannelse. Växthuseffekten gör vattnet oberäkneligt.
– Klimatförändringen har ändrat frekvensen i regnet. Förr visste folk när det skulle regna. De kunde anpassa jordbruket därefter, förklarar Arshad Khan.
Hans forskarkollega, Nhial Tiitmamery på The Sudd Institute i huvudstaden Juba, är själv född i våtmarken. Han förtydligar:
– Under 1980- och 1990-talet kom det stora översvämningar var femte eller kanske vartannat år. Men sedan 2005 visar vår statistik på översvämningar varje år. Ibland flera stycken.
Hälften lever på gränsen till svält
I det av inbördeskrig härjade landet där hälften av befolkningen redan lever på gränsen till svält blir 0,4 grader på termometern var tionde år en hårfin skillnad på liv och död.
Problemet i Sydsudan är att dödsfarorna tar alla möjliga former. Den mest omedelbara är inbördeskriget. Därför är det till det djupaste av Sudd som delar av Sydsudans befolkning flyr när regeringens soldater attackerar byar, som de runt oljefält 5A i det torrare Bentiu, längre norrut. Området blev känt för svenskar då det under flera år ägdes av svenska Lundin Petroleum.
Lundin Petroleums andelar såldes men freden har fortfarande inte infunnit sig. Tvärtom går stora delar av oljeintäkterna till regeringens vapenköp.
En av dem som vapnen riktas mot är Nyarout Kuol Chatien. Den 28-åriga mamman bor i en av fiskarens fyra lerhyddor bakom vassen.
– Vi flydde när regeringsstyrkorna attackerade vår by nära Bentiu mitt i natten. De bombade oss med helikoptrar och körde in med bepansrade stridsfordon. Alla sprang ut i skogen i panik, säger hon.
– Jag såg tre av mina döttrar springa åt ett annat håll. Sedan dess har jag inte hört av dem. Vi gick i fem dagar tills vi kom fram hit, säger hon. I en liten gryta på gårdsplanen puttrar gyttjigt vatten tillsammans med några löv och lite av fisken som hänger på tork i solen. Flugorna surrar uppspelt runt den svartnade fisken. I en liten petflaska har de lyckats utvinna någon deciliter fiskolja för matlagningen.
Jag såg tre av mina döttrar springa åt ett annat håll. Sedan dess har jag inte hört av dem.
Runt samhället Toch är fyra av tio invånare flyktingar, enligt de lokala myndigheterna.
Helt säker känner sig ingen. De flesta är nuer, en folkgrupp som i århundraden har varit förtryckt eller bortrövad som slavar. I regeringsstyrkorna är åtminstone ledningen nästan enbart från folkgruppen dinka, i likhet med den sittande presidenten Salva Kiir.
– Kommer soldaterna hit så springer vi ut i vassen. Där är gräset högt, säger fiskaren John Khong Joak.
Att fly hit är som att komma ur askan i elden. Nästan alla barn och vuxna i de fyra lerhyddorna lider av diarré, av vattensjukdomar, av malaria och av undernäring.
Under århundraden var våtmarken en gigantisk vattnings- och gödningsmaskin åt jordbrukare och boskapsuppfödare i träskets utkanter. Men nu har något hänt: ingen vet längre när torkan slutar och översvämningarna tar vid. Kalendern har fått fnatt.
För att se effekterna av träskets opålitlighet tog vi en helikopter till våtmarkens norra del.
Efter en mellanlandning och en övernattning i staden Bor släpper en helikopter av oss i byn Paguir i våtmarkens yttre gräns.
Hit har Unicef och World Food Programme bestämt sig för att göra en punktinsats mot svälten, en av sina så kallade Rapid Response Missions. För att undvika att tiotusentals människor inte kommer allt för långväga i hopp om en matranson hålls operationen hemlig till bara några dagar innan avfärd. Ändå sprids ryktet som en löpeld. Runt 12 000 personer strömmar till Paguir från hela regionen.
Gräver i jorden med bara fingrarna
Intill vårt tältläger ser vi en gammal kvinna som kryper på alla fyra i ett torrt, jordigt fält. Hon är där både tidig morgon och sen kväll. Kvinnans klädsel är ett brunt, söndertrasat skynke som hänger som en andra, lös hud på hennes kropp. Hon gräver i jorden med sina bara fingrar som enda redskap.
Kvinnan heter Nyadiim Kuol och är 67 år. Hon kunde lika gärna vara tvåhundra år känns det som. Nyadiim Kuol utstrålar en värdighet som varken årtionden av kamp mot naturen eller hennes medfödda dövhet har tagit knäcken på. Nu är hon nästan blind på det ena ögat efter en av de ögoninfektioner som härjar i trakten på grund av näringsbrist.
Med sina tunna, jordiga fingrar pekar hon svepande ut över de hektar som för inte så länge sedan var fyllda med majs och surghur, den lokala hirsen av durrasläktet. Odlingen sträckte sig från en skogsdunge till en annan. I dag försöker Nyadiim Kuol rädda vad som räddas kan. På runda tio kvadratmeter sår hon ungefär lika många majsplantor.
Det är allt som återstår av hennes odling.
Förra årets översvämning av Sudd kom oväntat. Befolkningen tvingades fly undan vattnet.
– När vattnet hade dragit sig undan fanns ingenting kvar, varken för att skörda eller än mindre för att så till kommande skördar, förklarar Nyadiims son, Gatkier Kok.
Allt familjen har att laga i den sotiga, puttrande grytan är några blad från träden.
Allt familjen har att laga i den sotiga, puttrande grytan är några blad från träden.
I trakten av Paguir har den nya tidens farsoter gått hårt åt både djur och växter, menar Serge Tissot på FN:s organ för jordbruk, FAO. Armélarven som kommit med linjeflyg från Amerika är ett av de skadedjur som förstör skördar över hela Afrika. Vi träffade forskaren i huvudstaden Juba, innan avfärden.
– Flera nya pester och sjukdomar attackerar boskapen och grödorna. Vi arbetar på att försöka införa varianter av sorghumgräs från Darfur i norra Sudan till exempel. De grödorna är sedan länge tåligare mot ett hetare klimat, säger Serge Tissot.
Nytt klimat kräver nya grödor.
Torkan, de missade skörderna och därefter översvämningarna blir katastrofala för boskapsskötseln.
I Sydsudan är inte boskapsskötsel en näring som vilken som helst. Landet har länge varit ett av Afrikas boskapstätaste länder med långt fler boskapsdjur än invånare. Det är varken vidare klimatvänligt eller hållbart. Nu sker en brutal minskning av boskapen i pestens spår.
"De dog allihop, en efter en"
Men hela samhället kretsar kring boskapen: en familjs prestige mäts i antal djur. Liksom möjligheten till giftermål.
I en region där en man förväntas betala 40-50 kor i hemgift för sin fru får det också konsekvenser för bröllopsmarknaden.
– I dag förhandlas en hemgift för tio till femton kor. Det finns ju nästan ingen boskap kvar, säger bybon Apollo Gat Kek som snart gifter sig med en tredje fru i Paguir.
Hemma hos Nyaluak Duok ser vi inga kor alls. Hyddan där djuren brukade hålla hus gapar tom. Det var en av de för uppfödarna nya och mystiska sjukdomar som tog livet av dem. De sjukdomar som FN:s jordbruksorgan varnar för som omen i klimatomställningens tidevarv.
– De dog allihop, en efter en för bara ett drygt år sedan. Det var någon sjukdom, säger Nyaluak Duok.
Hennes dotter håller hårt i sin ettåriga lillebror, Gad Kor. Även han är sjuk.
Nyaluak Duok räknar upp de symptom som i norra Europa hade fått vilken förälder som helst att kasta sig in till akuten: febertoppar, diarré fram och tillbaka sedan ett halvår…
Men i Paguir finns ingen sjukstuga. En mamma måste välja: att bära sitt sjuka barn till ett sjukhus långt ifrån och riskera att de andra barnen inte får det livsnödvändiga i sig under dagen, eller att stanna kvar.
En mamma måste välja: att bära sitt sjuka barn till ett sjukhus långt ifrån och riskera att de andra inte får det livsnödvändiga i sig under dagen, eller att stanna kvar.
Dessutom vet nästan alla vad sjukdomen heter: brist. Brist på rent vatten, myggnät och mat. Det krävs mer än ett sjukbesök för att ändra på den situationen.
"Vi måste ju överleva"
Befolkningen kring Paguir är inte några passiva offer för en klimatomställning som få har hört talas om. Tvärtom kämpar många spontant med omställningen med att anpassa sig till den nya verkligheten.
Pappan Gatkuoth Bol är 45 år och i hela sitt liv hade han skördat och vallat boskap. Det är hans hydda för boskap som nu gapar tom.
När skörden försvinner framför hans ögon och boskapen har dött lär han sig något nytt.
– Jag hade aldrig fiskat förr! Jag har fått lära mig det senaste året. Vi måste ju överleva, säger han. När vi går ut tillsammans i träsket visar han sina nät, sitt spjut och sina krokar. Inte utan stolthet.
Vägen till hans fiskemarker går först över platta fält där boskapen en gång i tiden betade. Sedan kommer vi in i sumpmarken. Vi går på tuvor som sjunker ned i det leriga vattnet som uppblåsbara madrasser på vatten. Även om vattnet snart står oss upp till midjan så känns det skönt att ha gummistövlar när man inte vet vad som finns på botten. Gatkuoth Bol vadar däremot fram barfota.
Här är vi inte längre ensamma. Fler av byns herdar och jordbrukare har ställt om till att bli sumpmarksfiskare.
– Folk talar nästan bara om en sak: om det dagliga lidandet och om vart de ska fly nästa gång vattnet svämmar över. Ibland kan det bli så djupt så att träden där borta är helt täckta av vatten, förklarar Gatkuoth Bol.
Området hotas från flera håll
Vad är Sudd?
• Sudd är en av världens största sötvattenreservoarer. Den ligger i Sydsudan och har ett unikt djurliv med 400 fågelarter som träskonäbb, vit pelikan och svart krontrana. Storleken på Sudd varierar, beroende på vattenmängden i Nilen och Vita Nilen.
Hur påverkas Sudd av den globala uppvärmningen?
• På grund av krig och konflikter är klimatforskningen minimal i Sydsudan. Vad man dock vet är att sommarregnen har minskat med 15–20 procent sedan mitten av 70-talet. Samtidigt har genomsnittemperaturen ökat med 0,4 grader per årtionde.
• Övriga observationer beskriver FN-organet Unep som anektdotiska. Men man tror att regnperioderna kommer mer oregelbundet, vissa områden får mindre regn, vilket påverkar grundvattennivån. Och att öknen expanderar söderut.
• En annan FN-rapport berättar att den globala uppvärmningen gör att temperaturen i vattnet stiger och att avdunstningen ökar. Det varmare vattnet gör att växtligheten ökar i träsket, men till priset av djurlivet och i slutändan möjligheten för fiskare att överleva.
Varför är Sudd viktigt?
• FN-organet Unep har bedömt att ett friskt Sudd skulle kunna bidra med inkomster på 8 miljarder kronor årligen till Sydsudans ekonomi.
• Generellt sett är det dåligt på alla plan om träskmark ersätts av öken. Mindre sötvatten, sämre syreproduktion från växtligheten. Sämre möjligheter för en fattig nation som Sydsudan att överleva. Till och med flyttfåglar drabbas, eftersom många dukar under av vätskebrist när de ska passera Sahara.
"Jag är rädd för ormar i vattnet"
Trots att vatten omger oss överallt så är kampen för rent vatten en av de svåraste som sydsudaneserna står inför.
Folk hämtar dricksvatten där de kan. Eller rättare: byns flickor hämtar vatten i gula eller vita dunkar från tidigare FN-hjälp. Det är vattenhämtningen som sätter takten för dagen för flickor som den 13-åriga Nyabuol-Mawieh. Vi möter henne i trädskuggan vid ett träskliknande vattendrag fullt av alger och lera.
– Jag är rädd för ormar och andra djur i vattnet, säger hon med båda benen i det mörka, trögflytande vattnet.
I dag som andra dagar har Nyabuol-Mawieh fått i sig lite kokta löv. Kokta i träskvattnet.
På huvudet bär flickan som varje dag, flera gånger om dagen, en full tjugolitersdunk. 13-åringen berättar att hon ständigt har ont i nacken. De dagar som hon lider av malariafeber eller diarré är arbetet extra tungt. I dag som andra dagar har Nyabuol-Mawieh fått i sig lite kokta löv. Kokta i träskvattnet.
Hon drömmer diffust om ett mer jämställt samhälle.
– Helst skulle jag vilja gå i skola som min bror som har flyttat till en stad några timmar härifrån, säger hon.
Trädlöv, så kallade wuor- eller keynomlöv har blivit basfödan i Paguir i takt med att åkrarna och säden har spolats bort av de oberäkneliga översvämningarna.
Att allt fler fält med grödor sköljs bort får konsekvenser för konflikten i Sydsudan, menar sjuksköterskan Karin Fischer Liddle. Svenskan är medicinsk koordinator på Läkare utan gränser i Sydsudan, med kontor i huvudstaden Juba. Bristen öppnar för fler och våldsammare konflikter på alla nivåer i samhället.
– När folk har mindre, är de mer benägna att slåss om det lilla som finns kvar, säger hon. Kvinnor hanterar ofta situationen bättre än män och hjälper varandra, hävdar Karin Fischer Liddle.
Sysslolösa män i flyktingläger tenderar däremot att hänge sig åt våldtäkter och misshandel, menar hon.
Hungern och kriget sätter nämligen folk på flykt. Det får också konsekvenser för folkhälsan. Läkare utan gränser ser nu hur koleran sprider sig i landet i boskapens spår, när folk flyr med det de har kvar.
"Till och med våra mest optimistiska klimatprognoser är mörka"
Utan väldigt starka insatser så är det svårt att se någon ände på ekvationen brist, flykt och konflikt. Klimatet kommer inte att bli mer lätthanterligt. Trenden är både långsiktig och våldsam i sin styrka i Sydsudan.
Hela landet blir som en mörk framtidsvision av ett Afrika i klimatförändringens tidevarv, menar Serge Tissot på FN:s jordbruksorgan, FAO:
– Situationen är allvarlig. Till och med våra mest optimistiska klimatprognoser är mörka. Sydsudan har blivit som ett jättelikt laboratorium för vad som snart kan bli en verklighet i flera grannländer i regionen, säger han.
Klimatpåverkan gör en redan explosiv situation ännu skörare. Många fruktar att en gigantisk kedjereaktion över gränserna. I slutändan kan det leda till ett nytt ”afrikanskt världskrig” på Afrikas horn – i likhet med det som härjade på 1990-talet i Kongo-Kinshasa.
En försmak på det kommande storkriget får man genom att bara se sig runt Paguir. Här patrullerar rebellerna, SPLM-IO, på stigarna mellan byarna med rostiga Kalasjnikovs, flippflopp och automatkarbiner. De uppges få diskret stöd från Etiopien och ibland från Sudan i norr. Regeringstrupperna i huvudstaden är å sin sida allierade med Egypten som anklagas för att bomba rebellerna. Egypten är i sin tur oroade för Etiopiens faraoniska projekt med en vattendamm, The Grand Ethiopian Renaissance Dam, som skulle ta vatten och energi från den Blå Nilen. Norra Sudan anklagar Egypten för att stötta rebeller i Darfur. Uganda har blivit en bakre bas för IO-rebeller och Etiopiens ärkefiende Eritrea får nya allierade i takt med att kriget rasar i Jemen…
Konflikternas häxkittel kokar. Kampen om Nilens vatten har redan börjat i Sudds våtmarker.
Men även inne i Sydsudan står befolkningen på randen till en avgrund. Den grymma kampen om jorden och om hjordarna spär på konflikten. Hatet mellan nuer och dinka växer i takt med övergrepp mot civilbefolkningen.
– Sydsudan står på randen att bli ett nytt Rwanda. Det är uppenbart, säger Bol Diu Gok med hänvisning till folkmordet på tutsier av hutuer.
Tvångsmatning med människokött
Han fingrar tankfullt på sin satellittelefon framför den röda tegelstensruinen som under kolonialtiden var Paguirs skolbyggnad. Bol Diu Goks titel är direktör för en regional hjälporganisation. I praktiken ser vi hur han kommenderar rebellarméns höga officerare med några barska fingervisningar.
Vad är FN:s roll om sådana övergrepp ens får begås ostraffat
Bol Diu Goks lista på vad han anser vara regeringens övergrepp är lång: våldtäkter, massmord på havande kvinnor och barn, klusterbomber, sodomi, stympningar, vattentortyr i toaletter, tvångsmatning med människokött…
– Vad är FN:s roll om sådana övergrepp ens får begås ostraffat, undrar han.
Faktum är att FN:s trupper inte ingrep sommaren 2016 då deras egna FN-anställda våldtogs och mördades av regeringstrupper i huvudstaden Juba. Men även rebellsidan anklagas av bland andra Human Rights Watch för utbredda övergrepp på civilbefolkningen.
Nu fortsätter striderna i alla väderstreck i Sydsudan, men kanske hårdast i Övre Nilen i norr. Soldater ur båda läger vårdas på Läkare utan gränsers och Röda korsets sjukhus i Old Fangak. Det är ett nedgånget fiskeläge invid en strid flod i mitten av ingenting, förutom flugor och kackerlackor. Det är ett sådant ställe dit man tänker sig att kolonialväldena skickade tjänstemän som hade misskött sig.
Nu ligger de sårade soldaterna från båda sidor av stridande på bårar som de förs in på i båtar utmed floden.
Lol Bangoanng är skjuten av två storkalibriga kulor i benet. Han ser trött ut. Krigstrött.
– När det här är över vill jag gå i skola. Lära mig saker. Bli affärsman, säger han.
Ändå är det de sårade och ibland stympade soldaterna som har varit mest lyckosamma i striderna.
Civilbefolkningen har fått utstå massaker, stympningar och massvåldtäkter.
Det var för att undvika det ödet som mamman Nyamun Nguot flydde ut i träskmarken när striderna kom till hennes hemort, Ayoud. Vi träffar henne i en dunkel sjukhussal i Old Fangak. Det luktar bröstmjölk och möglig filt. En fläkt står och surrar i mitten.
Vår vandring dit gick över våtmarkerna, förbi ett savannliknande område i stekande sol, genom halvtomma byar och fram till en flod där en båt väntade på oss och vår packning.
Hon slutade gå när hon blev tre år. Men hon kryper ibland.
När Nyamun Nguot tog en liknande väg med sin dotter hade hon inget annat än kläderna hon bar på kroppen och sin dotter Nmakveth Gatjang i famnen.
Och skräcken.
De flydde rakt ut i träsket undan striderna. Där bor de i dag under ett vindskydd av grenar och löv, berättar Nyamun Nguot.
Så kan du hjälpa till
• UNICEF finns på plats i Sydsudan och de andra länderna som har drabbats av hungerkatastrofen. UNICEF ser till exempel att barnen får rent vatten och behandling mot undernäring, samt livsviktig vård och vaccin mot farliga sjukdomar. Men behoven är enorma och mer hjälp behövs nu.
• Var med och rädda barns liv: Swisha till 902 00 17 och skriv Hungerkatastrof. Eller ge en gåva på unicef.se/hunger
Hon är fyra år och väger sex kilo
När de flydde kunde hennes dotter fortfarande gå. Det var innan hungern slog till och barnets mage började svullna.
– Hon slutade gå när hon blev tre år. Men hon kryper ibland, säger hon och pekar på den nu fyraåriga dottern som tar några krypande steg med armar och knän på sjukhusgolvet.
Efter en minut eller två stannar flickan upp i rörelsen. Hon står blick stilla på alla fyra som frusen. Blicken stelnar och verkar signalera skräck. Fyraåringens små spinkiga armar börjar darra och ögonen tåras. Mamman tar upp dottern innan ansträngningen att krypa blir övermäktig för flickan. Hon är fyra år och väger sex kilo. I Sverige ligger en normal vikt på 17 kilo.
Då har Nyamun Nguot och hennes dotter ändå klarat sig undan koleran som förflyttar sig med konflikt- och klimatflyktingarnas strida ström kors och tvärs över Sydsudan. Koleran är ingen klimat- eller växthuseffekt. Men den kan födas ur det armod som ett havererat jordbruk och boskapsuppfödning skapar. När folk tvingas på flykt eller inte kan köpa sig det väsentligaste slår sjukdomen mot de svagaste i samhället. Dess spridning och mönster följer desperationen, menar Läkare utan gränser.
– Vi kan se på kartorna hur koleran följer boskapens vandringar genom landet, säger Amandine Colin, på Läkare utan gränser i Juba.
Kroppsvätskor töms i ett fyrkantigt hål
Värst härjar koleran i Kapoetaregionen i sydöstra Sydsudan.
Dit tar vi oss från huvudstaden Juba med en FN-helikopter, lastad med näringspaket och droppåsar. Här är befolkningen till stor del djuruppfödare från folkgruppen toposa.
Årets rekordlånga torka har slagit ut en stor del av boskapen som inte fick någon föda. En del räddades till betesmarker långt norrut eller på den andra sidan den ugandiska gränsen. Bland den kvarvarande befolkningen slår koleran hårt.
Sjukdomen sprids med avföring, dåligt vatten och smuts. Men när koleran exploderar är det en sjukdom som inte har någon lukt.
Inne i tälten i Unicefs och ARC:s koleraklinik i Kapoeta doftar det i och för sig av klorin. Med jämna mellanrum hörs som ett spolande ljud när patienternas kroppsvätskor töms i ett fyrkantigt hål i britsen i höjd med rumpan. Diarrén sprutar ned i en hink under sängen. Det som kommer ut är nästan klart vatten. Kropparna är som urlakade trasor som pressas på den sista vätska de har.
Några orkar fortfarande höja på huvudet innan de kräks.
Längst in i det vita tältet jämrar sig en toposakvinna.
– Nacken värker så. Det gör ont i ryggen. Jag har kramp i benen, säger Nasurot Nachek.
Sopsäckar som kläder
Personalen har gett henne två svarta sopsäckar som nya kläder. Hon är havande i sjunde månaden. Ingen har ännu velat säga till henne att hon med all säkerhet kommer att förlora barnet.
Tio minuter efter att Nasurot Nachek försökt stoppa i sig lite ris och bönor kräks hon våldsamt igen.
Den gravida mamman tror att hon fick koleran av sin fyraåriga dotter Nani på britsen intill. De kommer båda två från Nanaknak, den värst drabbade byn i den här hårdast drabbade landsändan. De som drabbas av kolera längre bort dör ofta i tysthet och hamnar aldrig i någon statistik.
Både mamman och dottern kom till Kapoetakliniken efter ett par, tre timmars vandring på leriga vägar.
När vi når fram till byn Nanaknak möts vi av ett samhälle i total utarmning.
– Vi har förlorat mer än tre fjärdedelar av vår boskap. Jag har inte sett en sådan här torka i hela mitt liv, säger bychefen Albino Lopeta.
Folk gräver och bajsar i samma gyttja
Här finnas inget fiske att luta sig på när boskapen dör. Däremot har bychefens folk alltid vaskat efter guld för att dryga ut sitt leverne.
Nu blir det deras huvudsakliga syssla.
Men de små, puderliknande kornen ligger djupt nere i gyttjan. Hålen som män och barn gräver ligger tätt intill varandra. All form av hygien lyser med sin frånvaro. Folk gräver och bajsar i samma gyttja, i hål som ofta bara ligger någon meter från varandra.
Drabbas man inte av kolera riskerar jorden ta deras liv.
– Ett tiotal människor har dött i år när jorden rasade ner över dem, berättar Albino Lopeta.
När vi tar oss därifrån korsar vi två unga herdar, halvbröderna Ngoya Lonok, 14, och Amoni Lomugit, 12 år. De vallar ett knappt hundratal kor. De bär var sin kalasjnikov, två barnsoldater i en konflikt om maten.
– Vi behöver vapnen för att skydda korna från andra stammar som vill stjäla dem ifrån oss. Jag har nog dödat ganska många tjuvar, säger tolvåringen.
– Fast jag har också stulit fyra kor från de andra. Det är farligt. De försvarar sig ganska duktigt också, säger storebror Ngoya Lonok.
Utan kor men med en kalajsnikov
För pojken är kampen om överlevnad och om mat redan en brutal verklighet. När bröderna är vuxna kommer deras land vara ytterligare en grad varmare. Vattnet kommer att vara mer sällsynt, oberäkneligt och boskapens bete torftigare.
Om Ngoya Lonok då lever riskerar han att vara en man utan kor – men med en kalajsnikov som han vet att hantera.
Den kombinationen bådar inte gott.
Samtidigt går tanken till några barn vi mötte i våtmarken i norr. Bal Biel och hans två kompisar, Wangorak och Biel, lekte krig – nuer mot dinka – med trävapen. Deras lek var ingen oundviklig framtidsvision.
– Jag vill nog inte bli soldat. Helst skulle jag vilja gå i skola, sa Bal Biel.
