Jorden står inför en av historiens största katastrofer – men förändringen går långsamt
Vill du lyssna i stället?

Kameran avslöjar dolda hotet mot mänskligheten

Vill du lyssna i stället?

STOCKHOLM. Att jorden står inför en av världshistoriens största klimatkatastrofer har de flesta av oss insett. Ändå går förändringen långsamt.

Kanske är det för att koldioxiden som hettar upp planeten är osynlig, luktfri och abstrakt?

Expressen lånade svensk spjutspetsteknologi för att se det osynliga hotet mot mänskligheten.

Se vad vi såg.

Publicerad 1 feb 2018 kl 12.02

Det levande ljuset på konditoriet fladdrar till när ytterdörren öppnas och den kyliga luften kommer in. Kameran är inte på, men nu vet vi hur det ser ut. Det där osynliga hotet mot mänskligheten.

Niclas Hammarström har utrustning värd en miljon kronor i bilen. Vi har redan prövat kameran i en rad olika situationer. Niclas tar en klunk kaffe och säger:

– Jag undrar om inte det absolut bästa vi kan göra för klimatet egentligen bara är att dö?

Vi tar en klunk kaffe till och funderar. Kan det vara så? Är vi säkra på det?

 

 

Yrkesrollen tar över. Vi beslutar oss för att ta reda på det också! Efter några telefonsamtal har vi stämt möte på närmaste krematorium och begravningsplats i Råcksta, utanför Stockholm.

Resultatet kommer snart att förbluffa oss. Igen.

Kyla på 200 grader

Utrustningen som vi har med oss liknar en enkel videokamera från 1990-talet. När man sätter på den hörs ett kraftigt och hackigt brummande. Ungefär som om den behövde värmas upp före användning. Men det är tvärtom. Innanmätet måste kylas ned till minus tvåhundra grader innan brummandet övergår till ett jämt och mer lågmält surr.

Expandera bild

Vid Odenplan står en gatumusikant och underhåller stockholmarna.

Foto: Niclas Hammarström

Expandera bild

Med koldioxidkameran framträder en annan verklighet.

Foto: Niclas Hammarström

Några dagar tidigare har vi hämtat ut kameran i ett kombinerat industri- och skyddsområde i granskogen i Täby utanför Stockholm. Vissa delar av byggnaden är strikt avspärrade även för delar av Flir Systems egna anställda. Här arbetar man med svenska, militära industrihemligheter på hög nivå.

Företaget har sina rötter i det gamla AGA-imperiet och har sedan dess färdats genom en rad uppköp som tillhör svensk industrihistoria.

På väggarna hänger svartvita bilder av några av världens då mest revolutionerande mörkersikten. Meterstora rör monterade på stridsvagnar. Idag ryms motsvarande utrustning i princip i en liten dosa som kan monteras på vilken smartphone som helst, förklarar säljchefen Tomas Jutebring.

Hoten från växthuseffekterna

Men den utrustning som han lär oss att hantera heter GF343. Den ser vad det mänskliga ögat inte kan se: koldioxid, CO2. Två bokstäver och en siffra som inrymmer hot om växthuseffekter, havshöjningar, förlorade skördar, orkaner och dödliga torrperioder.

Ändå är koldioxid bland det naturligaste som finns på jorden. Det är själva drivmedlet som för ut syre i våra kroppar, i våra celler och i våra vindlande hjärnor. Träd och växter binder koldioxiden med vatten för att omvandla det till syre, kolhydrater och vatten. Människor gör tvärtom, andas in syre och andas ut koldioxid.

Expandera bild

Carl Philip, 8 år, dricker ur sin julmust.

Foto: Niclas Hammarström

Expandera bild

När han öppnar flaskan pyser det ut koldioxid.

Foto: Niclas Hammarström

Allt hänger på balansen. Nu pumpas det ut för mycket osynligt koldioxid.

Tomas Jutebring sätter på kameran och riktar den mot mig.

På LCD-skärmen ser jag ut som ett spöke i en amerikansk skräckfilm. Från munnen kommer ett tydligt moln av koldioxid. Gasen som kan förstöra mänskligheten. Men också gasen som aldrig får min reptilhjärna att skicka ut varningssignaler om omedelbar fara.

42 miljoner ton – varje år

Trots att vi i Sverige släpper ut 42 miljoner ton koldioxid i atmosfären varje år.

– Men om man nu vet om att det finns där så har man det i bakhuvudet, säger Tomas Jutebring. Hans kunder finns inom den tunga och energikrävande industrin. Kunder som behöver behöva veta om det finns farliga och kostsamma läckage någonstans.

Expandera bild

42 miljoner ton koldioxid släpps ut i Sverige årligen.

Foto: Niclas Hammarström

Expandera bild

Folk kliver av bussen, och koldioxiden svävar ut från avgasröret.

Foto: Niclas Hammarström

Under vår vecka med kameran kommer vi att se vad få vanliga medborgare har sett inom deras område också.

Men först vill vi få klarhet i om det räcker med att dö för att rädda planeten från global uppvärmning.

Klimatmedveten på bårhuset

Vi möts av Peter Östlund, en reslig, men lågmäld och försynt enhetschef på kapell- och krematorieenheten i Stockholm. I hela sitt yrkesliv har han arbetat på olika håll i hela kedjan som ska garantera våra nära och kära ett värdigt slut innan deras aska förs ned i jorden.

I sitt arbete försöker han vara så klimatmedveten han någonsin kan. Hettan från ugnarna hjälper till att värma fjärrvärmenätet. Bårbilarnas färder med kropparna planeras noggrant. Ofta är det samåkning som gäller även efter döden, med upp till fyra kroppar i samma transport.

– Det finns en tidsfaktor i det också. Stockholmstrafiken är ju som den är, säger Peter Östlund.

Expandera bild

Leif Andersson har jobbat i 22 år på krematoriet på Råcksta begravningsplats.

Foto: Niclas Hammarström

Det finns ingen energislukande frys i krematoriet. Istället satsar man på en rullande och snabb hantering av de döda. Samtidigt ges det tid för att visa upp lokalerna för de anhöriga som vill vara med. Här finns inga hemliga eller ovärdiga skrymslen som behöver döljas.

pDet enda som i regel bromsar hanteringen är de anhöriga.

I dag tenderar många att låta en Thailandsemester gå före begravning av en anhörig, säger Peter Östlund som då måste skjuta upp processen.

Kistor i wellpapp – fara eller framtid?

Det görs också försök i branschen med mer klimatsmarta kistor i wellpapp. Men de har haft en del barnsjukdomar, förklarar enhetschefen. Ibland var de för tunna i botten. De sjönk de ned i mitten några centimeter vilket gjorde att de kunde fastna på plattan när den drogs ut ur ugnen, ungefär som när man gräddar en pizza i ugn med en bakspade.

– Då hade kistan redan fattat eld när den följde med ut, vilket ju var farligt för våra anställda om inte annat, säger Peter. En annan nackdel med wellpappkistorna - ur krematoriesynpunkt - är att de brann för snabbt så att man måste tillföra mer bränsle, för att kompensera vedelden i kistan.

Expandera bild

Leif Andersson och de andra på krematoriet försöker vara miljömedvetna.

Foto: Niclas Hammarström

Vi riggar i alla fall upp vår koldioxidkamera framför krematorieugnarna. En kista förs in med en liten keramikplatta som står emot värmen och alltid kan bevisa att det ligger rätt aska i rätt urna.

När dörren öppnas slår en ring av vit koldioxid ut på LCD-skärmen. Från den andra sidan av ugnen ser vi hur kroppen sakta förvandlas till först skelett och därefter till aska. Här är ugnen tätare. Ett litet hål med insug visar att nästan ingen koldioxid försvinner den vägen.

Istället går den ut i skorstenen ovanför den lilla tegelbyggnaden.

Expandera bild

Röken stiger.

Foto: Niclas Hammarström

Vi går ut i duggregnet på kyrkogården. Med det blotta ögat syns ingenting från skorstenen. Ända tills vi slår på kameran.

Det som var genomskinlig luft förvandlas plötsligt till en eldspottande flamma med stenhårt tryck av koldioxid som sprutas ut i atmosfären. De avlidnas koldioxid tar formen av en osynlig fackla mot himlen.

Expandera bild

Krematoriet i Råcksta, men ingen rök syns för blotta ögat.

Foto: Niclas Hammarström

Expandera bild

I kameran ses dock hur koldioxiden letar sig ut.

Foto: Niclas Hammarström

Vi bestämmer oss för att döden inte är det som ska rädda klimatet och jorden.

Istället går vi och lyssnar på de som har hela livet framför sig, fulla av hopp och förtröstan.

Expandera bild

Barnen liknar vålnader

På kyrkbacken utanför Katarina församling i centrala Stockholm ringlar sig ett långt tåg av förväntansfulla och lite spralliga barn. Det är Luciamorgon. Snart ekar kyrkvalvet av ”Nu tändas tusen juleljus…”.

Men redan nu kan vi genom vår kamera se en annan vision. Barnen liknar vålnader, med små stearinljus i händerna som skyddas av kartongtallrikar. Istället för eld ser vi väldiga puffar av koldioxid som pumpas ut i atmosfären av ljusen.

De mörka ljusen tycks vara gjorda av bivax med räfflad yta. Utanför kameralinsen är allt som det ska: mörkret, ljusen, sången och föräldrarnas rörda tårar. Klockorna klämtar.

Lucian, den elvaåriga Amelia, är magnifik i sin ljuskrona och sitt småbusiga leende.

Expandera bild

Amelia i sin luciaskrud.

Foto: Niclas Hammarström

Expandera bild

Luciakronan strålar – av ljus och av koldioxid.

Foto: Niclas Hammarström

Det är bara Niclas och jag som ser koldioxidutsläppen, större än hennes huvud.

Ska klimatförändringen verkligen ta ifrån oss det här också? Luciatåg och adventsstakar? Då börjar jag nog hellre överväga det första alternativet med en klimatsparande död!

Faktum är att tända ljus är djupt rotat i vår svenska kultur.

”Värsta miljöboven”

Varje år säljs det i Sverige runt 300 miljoner värmeljus. De är källor till allehanda mikropartiklar och annat som man brukar hitta i de petroleumprodukter som ljus oftast är. Samt till koldioxid, att döma av vår kamera som går från blått till vitt.

”Den värsta miljöboven är värmeljus gjorda av paraffin”, konstaterade tidningen Fokus i en ambitiös genomgång av svenskarnas fixering vid ljusstakar tidigare i år. Ljusen är miljöfarligare än cigaretter inomhus, enligt forskning...

Enligt en uträkning som gjordes av Svanen 2011 så motsvarar det svenska folkets konsumtion av paraffinljus koldioxidutsläpp från 15 000 bensinbilar på våra vägar.

 

Expandera bild

Få scener är så förknippade med stillhet och lugn som luciatåget.

Foto: Niclas Hammarström

Expandera bild

Men bakom linsen på en koldioxidkamera framträder en nästan vålnadslik bild.

Foto: Niclas Hammarström

Lyckligtvis finns det hopp om klimatneutrala luciatåg. Om vi gör en omställning till ljus gjorda på vegetabiliska fetter, så borde det räcka med att plantera nya växter för att hålla kretsloppet i gång. Rapsolja är ett sådant material. Det lär jag mig i Veganguiden på nätet, en sajt jag aldrig trodde att jag skulle uppsöka så här i juletid.

Där lär jag mig också att bivax är klimatneutralt, om än inte vegan. Barnen i fackeltåget ser kanske ut som orcher ur någon Sagan om ringen-film på skärmen. Men med lite tur är de inga klimatbovar.

Expandera bild

SSAB – stort som Monaco

För att hitta riktiga klimatbovar styr vi bilen och kameran söderut, till Oxelösund och SSAB:s stålverk. När bilen svänger ned för den sista kullen mot stålverket öppnar sig en mindre stad av skorstenar och rör framför oss. Ytan är lika stor som Monaco, ska vi snart få höra.

Här hymlar ingen med att SSAB är Sveriges klimatbov Nummer Ett. Varje år släpper företagets stålverk i Luleå och Oxelösund ut fem miljoner ton koldioxid i atmosfären. Det är var tionde CO2-molekyl från hela Sverige. Av företagets totala tio miljoner ton koldioxid kommer två miljoner ton från stålverket i Oxelösund.

– Vi är den enskilt största utsläpparen av koldioxid i Sverige, säger Martin Pei, teknisk direktör för SSAB.

Expandera bild

Martin Pei är insatt i utmaningarna som stålindustrin står inför.

Foto: Niclas Hammarström

Han visar upp den ena powerpoint-bilden efter den andra. Allt för att illustrera vilka utmaningar den svenska stålindustrin står inför. Jag lyssnar noga och försöker att inte fundera på när kommunikatörerna lyckades sudda bort det rakare ordet ”problem” till förmån för ”utmaningar” i det svenska språket.

Kolet – ett problem

För det finns ett problem. Ett stort sådant. Det är att en stor del av Sveriges välfärd ända sedan medeltiden - för att inte säga ända sedan järnåldern - bygger på en kemisk process som inte har ändrats på tusen år. Det är att järnmalm måste blandas med kol, (träkol eller stenkol) för att kunna smidas till ett svärd, till en kniv eller för all del till en bil eller till en dator. Det är vad som krävs för att syret ska sugas ut ur järnmalmen och binda sig till kolet.

– Den största delen av vårt kol kommer från Australien, men också från USA, Kanada och Ryssland, säger SSAB:s tekniska direktör.

Expandera bild

SSAB:s fabriksområde är stort som Monaco.

Foto: Niclas Hammarström

Expandera bild

Koldioxid sorutar ut genom de gigantiska skorstenarna.

Foto: Niclas Hammarström

Två miljoner ton kol forslas varje år in med stora fraktbåtar från den andra sidan jordklotet in i Oxelösunds djupa hamn och vidare upp till Luleå. Den delen av produktionen har inte mycket av Sverige i sig.

Liksom Vattenfall och LKAB sätter nu SSAB sitt hopp till ett projekt som skattefinansieras av den Svenska Energimyndigheten. Det heter Hybrit.

Förhoppningen är att forskningsprojektet ska leda till att vi efter tusentals år av kolanvändning ska kunna byta ut det fossila kolet för att binda järnmalmens syremolekyler till att använda vätgas. Slutprodukten skulle i så fall bli järn och vatten. Och inga miljoner ton koldioxid. Det är i sig en energislukande process som skulle ta i runda tal hela Sveriges elexport i anspråk.

Om det fungerar så kan det fossilfria järnet bli verklighet till 2035, heter det.

Vill gräva ned koldioxiden

Så många fler alternativ diskuteras inte i dag, inom den svenska stålindustrin. Det finns alltid återvinning som kan förbättras. Stål kan göras ännu tåligare och därmed kunna användas längre. Där ligger svenskt stål redan långt framme.

Vissa forskare sätter hoppet till möjligheter att kunna gräva ned koldioxid. Ibland annat Norge och på Island experimenteras det med det med så kallad CCS-teknik, kolinfångning.

Expandera bild

Koldioxiden ligger tät.

Foto: Niclas Hammarström

Det är en förkortning för gigantiska pipelines som skulle plöja genom landskapen och ut i Nordsjöns bottenskikt (eller i den isländska berggrunden) där koldioxiden kan grävas ned och ta fast form. Det skulle kraftigt begränsa utsläpp i atmosfären som eldar på jordens uppvärmning, är förhoppningen.

”Inte en lösning”

För Martin Pei vore det lite som att sopa problemet under mattan.

– Vi ser inte det som en lösning på problemet, säger han. Pipelines med koldioxid i underjorden skulle ge atmosfären en tidsfrist men inte sätta stopp för kolproduktionen.

I väntan på ett teknikskutt anser SSAB att de har de mest koldioxideffektiva masugnarna i världen. Därför är det bättre att stål produceras här i Sverige än i länder där de har sämre miljönormer, menar de.

Expandera bild

Angela Merkel retades av den tyska pressen.

Foto: Laurent Gillieron / AP TT NYHETSBYRÅN

Samma argument förde förbundskansler Angela Merkel fram om Tysklands fossila industri i november. Då blev hon retad av tysk press som ansåg att i USA så hymlar i alla fall inte Donald Trump med sin egoism i klimatsammanhang.

Klimatförhandlingar är som badkrukor en iskall sensommardag vid en hoppklippa. Ingen vill hoppa i vattnet först av rädsla för att de andra ska stå kvar. Det krävs mod att ta skuttet först.

Expandera bild

Den gigantiska masugnen i Oxelösund.

Foto: Niclas Hammarström

Under tiden fortsätter SSAB:s masugn i Oxelösund att vara stadens källa till välfärd.

Molnen svävar ut

Ur några skorstenar kommer det vattenånga. Den väldigt sötvattenkrävande industrin tar även Nyköpingsån i anspråk. Ur andra skorstenar syns ingenting. Inga hotfulla gula eller svarta moln som bolmar ut i atmosfären.

Expandera bild

Det krävs särskild skyddsutrustning för att få vistas på området.

Foto: Niclas Hammarström

Framför själva masugnen är de stora portarna till byggnaden öppna på vid gavel. Det slår gnistor och lavaliknande järnmalm rinner ut ur ugnen. Hit får ingen komma utan särskilda skyddskläder. Genom en lucka får vi titta ned i djupet av installationen. Det liknar botten av en bubblande vulkan.

Vissa besökare säger att det för tankarna till helvetet. Mig får det att tänka på Sagan om ringen. Jag tycker det är vackert, säger vår guide Peter Sipos.

Osynlig explosion av ljus

Lite längre bort står Henrik Johansson i full eldsäker mundering och ser till med en skrapa att flödet av järn ur masugnen håller sig så flytande som det ska.

Här slår Niclas på koldioxidkameran. Henrik Johansson försvinner genast in i ett tätt dunkel av koldioxid på flera meter i bredd och höjd. Det är som om det fanns en för oss osynlig explosion av ljus i den i övrigt dunkla hallen.

Expandera bild

Henrik Johansson vid den stora ugnen.

Foto: Niclas Hammarström

Expandera bild

Men han försvinner snart i ett starkt ljus.

Foto: Niclas Hammarström

 

När vi går ut på den grådisiga planen ser vi skorstenen som är kopplad till masugnen. Tom, liksom tidigare. Ända tills LCD-skärmen slås på. Ett intensivt och jämt moln av koldioxid formar sig ovanför skorstenen.

Det är svårt att inte fråga sig om vi hade varit oroligare ifall vi hade sett det ljusa molnet lysa i natten – ungefär som oljeplattformarnas eld?

För det är skillnad mellan att veta och se.

Expandera bild

Koldioxiden sprutar ut genom flaskhalsen.

Foto: Niclas Hammarström

Här står vi framför ett par miljoner ton av bränsle till planetens växthuseffekt och faktiskt ser det vibrerande hotet. Vi såg det även hemma i köket med lite julmust och svenskt, kolsyrat mineralvatten. Då blev det som ett sipprande streck ut ur flaskan. I Oxelösund är det himlen som eldas på.

 

Expandera bild

SAS: 4,1 miljoner ton

Som kringflackande reporter finns det något annat jag vill se med mina egna ögon. Även om jag vet att det kommer att ge mig dåligt samvete: flyget.

Ganska snart blir vi varse om att det området är känsligt. Åtminstone för somliga. I en vecka försöker jag få svar på några enklare frågor från SAS pressansvarige Fredrik Henriksson. Efter en vecka vill han fortfarande inte ens ge Expressen ett telefonnummer som vi kan nå honom på. Jag skriver i ett mejl att situationen börjar bli absurd. Kan han åtminstone inte delge oss antalet ton koldioxidutsläpp och vad SAS försöker göra åt det?

Expandera bild

I SAS hållbarhetsrapport fråmgår det hur mycket koldioxid de släppt ut.

Foto: ALEX LJUNGDAHL

Till slut trillar en länk med flygbolagets hållbarhetsrapport för 2015-2016 ned i mejlboxen.

Där står hur mycket koldioxid som flygbolaget släpper ut varje år: 4,1 miljoner ton. Det motsvarar två stålverk utspridda på Skandinavien och långväga destinationer. Men fortfarande i samma atmosfär.

Jag får trösta mig med att som SAS-passagerare har mina utsläpp per kilometer sjunkit från 100 gram till 99 gram, mellan åren 2013 till 2016. Kanske inte mycket att jubla över, men om jag undviker de kolsyrade dryckerna under flighten så kanske det hjälper till?

Vi ställer oss på en klippa vid Bromma flygplats. Härifrån går många energisnålare propellerplan, men också en del jetdrivna plan.

Expandera bild

Flygen står för en stor del av koldioxidutsläppen.

Foto: Niclas Hammarström

Expandera bild

Vilket avslöjas när koldioxidkameran slås på.

Foto: Niclas Hammarström

Ett av de dem taxar ut i riktning mot Bryssel. Inget annan än regndis att se återigen. Kameran slås på och plötsligt ser vi ett massivt moln av koldioxid släpa efter planet.

När det sedan startar med full kraft planar molnet ut till en lång svans bakom vingarna.

Grön teknik finns

Det finns en stor skillnad mellan fem miljoner ton koldioxid från SSAB och 4,1 miljoner ton koldioxid från SAS. Stålindustrin har inget annat val om de inte vill lägga ned.

För flygplansindustrin finns det redan i dag grön teknik redo att använda.

Man skulle kunna tanka jetflyget på Bromma eller på Arlanda direkt från granen bredvid landningsbanan. Okej, mycket hårddraget.

Men teknik för biobränsle finns i dag. Även om flygbolagen i väntan på fler tester ännu inte får tanka mer än halv tank med just biobränsle.

Bränsle från hamburgare

Skandalen är att det enda biobränsle som finns i dag hämtas ur soptunnor på hamburgerrestauranger i Kalifornien. Där finns, med undantag för några försök i Finland, den enda tillverkaren av biobränsle för flyg, AltAir Fuels. Den mest drivande ingrediensen i det bränslet är återanvänd frityrolja från restauranger. Den fraktas sedan över med båt från Kalifornien. De båtarna drivs inte med matrester.

På flygbolaget BRA säger hållbarhetschef Anna Soltorp att de gärna skulle vilja använda mer biobränsle i sina flyg.

– Det här är ju en överlevnadsfråga för hela branschen! Vi är ganska små och snabbfotade. Vi ser gärna en omställning.

Expandera bild

Anna Soltorp kallar det miljövänliga bränslet för en överlevnadsfråga.

Anna Soltorp menar att en omställning egentligen inte borde vara så svår att få till.

– Jag har varit på flera föreläsningar i det här ämnet. Så långt jag har förstått så gäller det att hitta tre miljarder kronor och en startsträcka på tre till fem år för att få i gång en anläggning med svensk produktion av biobränsle för flyget, säger hon.

Grön skatt är svårt

Råvaran till det skulle komma från våra skogar. Den offentliga sektorn vars anställda står för en stor del av inrikesflygningarna skulle kunna gå före och kräva biobränsle i luften.

Den där långa, vita svansen av koldioxid bakom jetmotorerna skulle med andra ord kunna produceras av förnybara, ickefossila energikällor. Och av granar som omplanteras och suger upp koldioxid i luften när de växer. Men det krävs en tydlig styrning och energipolitik från beslutsfattarna.

Expandera bild

Bussar är ett vanligt inslag i stadsbilden.

Foto: Niclas Hammarström

Expandera bild

Men även om de bidrar till att minska utsläppen släpper också bussarna ut koldioxid.

Foto: Niclas Hammarström

Att få till en internationell, grön skatt på fossilt flygbränsle till förmån för biobränsle är däremot ingen lätt sak. I det andra världskrigets slutskede förhandlade flygbolagen sin egen Jaltauppgörelse för hur internationell flygtrafik skulle organiseras. I den så kallade Chicagokonventionen från 1944 fastslås det att flygplansbränsle ska få samma behandling som taxfree-spriten när ett plan landar: ingen extra skatt. Begreppet biobränsle fanns inte då.

De bolag som vill vara klimatmedvetna får därför acceptera att köpa dyr kalifornisk frityrolja.

– Kalifornierna kan ju ta lite vilka priser de vill, eller nästan i alla fall, säger Swedavias miljöchef, Lena Wennberg.

 

Ett klimatpolitikens Systembolag

Det statliga bolaget har ansvaret för ett tiotal flygplatser i Sverige.

Swedavia fungerar lite som klimatpolitikens Systembolag. Å ena sidan ska de värna om klimatmål och helst uppmana resenärer att ta sig klimatsmart med till exempel tåg till Arlanda flygplats. Å den andra sidan är en av företagets stora kassakor bilparkeringen på landets största flygplats. Där kan en plats för en fossildriven bil kosta 370 kronor dygnet.

Expandera bild

Koldioxiden fångas på bild en vanlig dag i Stockholms kollektivtrafik.

Foto: Niclas Hammarström

Är det något vi vet nu så är det att bilar och bussar inte längre sprutar ut så mycket synliga avgaser. Men vår kamera ljuger inte: koldioxiden formligen bolmar ur rören där bak.

Se själv!