Den obeboeliga jorden – när den gröna planeten blir för varm för liv
Vill du lyssna i stället?
Ljudet börjar där du slutade läsa

Det är värre än du tror – åtta sätt jorden kan gå under på

Vill du lyssna i stället?
Ljudet börjar där du slutade läsa

"Svält, ekonomisk kollaps, en sol som kokar oss: klimatet kan utlösa allt – och snabbare än du tror." Så lyder ingressen till den mest lästa artikeln i New York Magazines historia.

Den väckte också debatt och anklagades för att vara alarmistisk och sakna vetenskaplig grund. Tidskriften svarade med att publicera en längre version, med bakgrundsintervjuer med forskare och alla källor tydligt redovisade.

Expressen publicerar nu, i samarbete med New York Magazine, David Wallace-Wells text "Den obeboeliga jorden".

 

TEXT: David Wallace-Wells   ÖVERSÄTTNING: Sven Olov Karlsson   ILLUSTRATION: Helèn Rasmusen/Shutterstock

Publicerad 3 nov 2017 kl 06.11
Expandera bild
Expandera bild

En glimt bortom vetenskapens tystlåtenhet.

Jag lovar, det är värre än du tror.

Om din skräck för global uppvärmning gäller stigande havsnivåer är det ändå ingenting mot de fasor som kan bli verklighet – redan medan de som i dag är tonåringar fortfarande lever.

De stigande haven – och städerna de kommer att dränka – har dominerat bilden av global uppvärmning, rågat vår förmåga till klimatpanik, så mycket att det skymt andra hot, och många av dessa ligger betydligt närmare. Stigande hav är dåligt, de facto mycket dåligt. Men att fly från kusterna kommer inte att räcka.

Om inte miljarder människor ändrar sina levnadsvanor kommer delar av jorden sannolikt snart att bli näst intill obeboelig. Andra områden kommer att bli fruktansvärt ogästvänliga redan vid århundradets slut.

 

Inte ens när vi försöker se klimatförändringarna i vitögat kan vi förstå omfånget. Den senaste vintern var en följd dagar 15 till 20 grader varmare än normalt. Det gräddade Nordpolen, smälte permafrosten som omslutit Norges sädesvalv i Svalbard – en global depå för sädesslag, kallad ”Domedagsvalvet”, skapad för att säkra jordbruksgrödornas överlevnad i händelse av en global katastrof, och som tydligen verkar ha översvämmats på grund av klimatförändringar mindre än tio år efter att den byggdes.

Domedagsvalvet mår bra för tillfället: byggnationen är förstärkt och sädesslagen är säkra. Men att bara se händelsen som en liknelse om hotet från översvämningar gör att vi missar något viktigare. Till nyligen var inte permafrost något som intresserade klimatforskarna särskilt, eftersom, som namnet antyder, den var jord som förblev permanent frusen.

Expandera bild

Men den arktiska permafrosten innehåller 1,8 miljarder ton kol, mer än dubbelt så mycket som jordens atmosfär innehåller för närvarande. När det kolet tinar och släpps lös, kan det dunsta och bli till metan, och lägga ett täcke av växthusgaser som är 34 gånger så kraftfullt som koldioxid räknat över ett århundrade. Räknat över två decennier 86 gånger så kraftfullt.

Med andra ord finns det, inkapslat i den arktiska permafrosten, dubbelt så mycket kol som för närvarande fördärvar planetens atmosfär, alltihop beräknat att släppas lös på ett datum som ständigt kryper närmare. Delvis i form av en gas som multiplicerar sin uppvärmningsförmåga 86 gånger om.

 

Som du säkert redan vet förekommer sådana här larm på nyheterna varje dag. Som i början av sommaren, om att satellitdata över den globala uppvärmningen sedan 1998 verkar tyda på att denna utvecklas dubbelt så fort som forskarna hade trott (i det fallet var dock bakgrundshistorien avsevärt mindre alarmerande än rubrikerna). Eller nyheterna från Antarktis i maj i år, då en spricka i isen blev 17 kilometer lång på sex dagar, och sedan fortsatte löpa. När du läser detta kan den redan ha mött öppet hav, där den kommer att bryta loss ett av de största isbergen någonsin. En process med det poetiska namnet ”kalvning”.

Men oavsett hur väl informerad du är så är du alldeles säkert inte tillräckligt orolig. De senaste decennierna har vår kultur blivit undergångstokig med zombiefilmer och Mad Max-dystopier. Kanske det kollektiva resultatet av undanträngd klimatångest. Men när vi ska begrunda verklighetens värmefaror lider vi av en otrolig brist på fantasi.

Expandera bild

I början av juli skedde det. Ett gigantiskt isberg bröt sig loss från Antarktis.

Foto: POLARIS IMAGES

 

Det finns många skäl till det: forskarnas försiktiga sätt att formulera sannolikheter, som klimatexperten James Hansen en gång kallade ”vetenskaplig tystlåtenhet” i en artikel där han bannade alla forskare som uttrycker sina observationer så minutiöst att de därför misslyckas framföra hur gräsligt hotet verkligen är; faktumet att landet domineras av en grupp teknokrater som tror att alla problem som uppstår kan lösas och en motståndarkultur som inte ens ser global uppvärmning som ett problem värt att nämna; hur klimatförnekelsen har fått forskare att bli ännu mer återhållsamma med att uttrycka spektakulära varningar; förändringens höga hastighet, liksom dess långsamhet som gör att vi bara ser effekten av den uppvärmning som ägde rum för decennier sedan; vår osäkerhet rörande osäkerheten, som särskilt klimatförfattaren Naomi Oreskes menar är det som hindrar oss från att förbereda oss inför att något värre än ett medelresultat ens skulle vara möjligt; att vi antar att klimatförändringarna kommer att slå hårdast någon annanstans, inte överallt; litenheten (två grader) och storheten (1,8 miljarder ton) och abstraktionen (400 ppmv, parts per miljon) hos siffrorna; det obehagliga inför ett problem som är mycket svårt om inte omöjligt att lösa; problemets sammanlagda storlek, som ställer oss inför vår egen förintelse; simpel fruktan. Men motvilja sprungen ur fruktan är också en form av förnekelse.

 

Mitt emellan vetenskaplig tystlåtenhet och science fiction står vetenskapen själv. Den här artikeln är resultatet av dussintals intervjuer och dialoger med klimatexperter och forskare inom angränsande fält och återspeglar hundratals vetenskapliga artiklar om klimatförändringar. Det följande är inte en serie förutsägelser om vad som kommer att hända – som kommer att bli ofrånkomligt såvida inte merparten av den måttligt vetenskapstroende men icke desto mindre ansvariga mänskligheten agerar.

Istället är det här ett scenario byggt på den bästa uppskattningen som kan göras av vad planeten är på väg mot om inte kraftiga motåtgärder sätts in. Det är osannolikt att alla dessa scenarier kommer att bli verklighet fullt ut, till stor del eftersom förstörelsen längs vägen kommer att sticka hål på vår självbelåtenhet. Men dessa utsikter, inte det nuvarande klimatet, är utgångspunkten. De står faktiskt på tur.

Expandera bild

 

Dagens tryck från klimatförändringarna – förstörelsen som vi redan har bakat in i vår framtid – är skrämmande nog. De flesta tror att Miami och Bangladesh fortfarande har en chans att överleva; de flesta forskare jag talat med antar att de platserna kommer att gå förlorade inom hundra år, även om vi det kommande årtiondet slutar elda upp fossila bränslen.

Två graders temperaturförhöjning brukade betraktas som tröskeln till katastrof: redan det skulle vara tillräckligt för att tiotals miljoner ska bli klimatflyktingar i en oförberedd värld. Men nu är två grader vårt mål, enligt klimatavtalet från Paris, och enligt experterna är oddsen dåliga för att vi ska nå ens det. FN:s klimatpanel IPCC ger kontinuerligt ut rapporter, ofta kallade klimatforskningens ”gyllene toppskikt”. Den senaste visar att vi verkar nå fyra graders temperaturförhöjning vid början av nästa århundrade om vi fortsätter som hittills. Men det är bara en genomsnittlig höjning. Skalans övre ände är så högt som uppe vid åtta grader – och då har forskarna ändå inte räknat ut hur man ska ta itu med permafrosten som smälter. Rapporten från IPCC tar inte heller med ”albedo-effekten” (som betyder att mindre is ger mindre andel reflekterat solljus och högre andel absorberat, där av mer uppvärmning); mera molntäcken (som håller kvar hettan); eller växtskottdöden hos skogar och annan flora (som tar upp koldioxid från atmosfären). Var och en av dessa företeelser hotar att skynda på uppvärmningen, och planetens historia visar att temperaturen kan skifta så mycket som fem grader inom tretton år. Senast planeten blev bara fyra grader varmare, vilket Peter Brannen påpekar i sin nya bok ”The Ends of the World: Volcanic Apocalypses, Lethal Oceans, and Our Quest to Understand Earth's Past Mass Extinctions” som överblickar planetens stora, massdödande omvälvningar, steg oceanerna hundra meter eller mer.

Expandera bild

David Wallace-Wells text publicerades första gången i New York Magazine.

LÄS MER: Den förlängda versionen av artikeln på New York Magazine med källhänvisningar och längre intervjuer med forskarna

 

Jorden har tidigare genomgått fem massutdöenden innan det som pågår nu. Vart och ett av dem har raderat den evolutionära kartan så totalt att det har nollställt planetens klocka, och många klimatforskare säger att dessa perioder bäst beskriver den ekologiska framtid som vi dyker huvudstupa i nu. Om du inte är tonåring fick du antagligen läsa i dina skolböcker att dessa utdöenden orsakades av asteroider. Men faktum är att alla utom det som dödade dinosaurierna orsakades av klimatförändringar som uppstod på grund av växthusgaser. Det värsta ägde rum för 252 miljoner år sedan: det började när kol värmde upp planeten med fem grader, accelererade när den uppvärmningen triggade Arktis att släppa ut metan, och slutade med att 97 procent av jordens liv dog ut. 

Det började när kol värmde upp planeten med fem grader och slutade med att 97 procent av jordens liv dog ut.

 

För närvarande tillför vi kol till atmosfären i avsevärt högre takt; enligt de flesta bedömningar åtminstone tio gånger snabbare. Och takten ökar. Det är vad Stephen Hawking hade i åtanke när han tidigare i år sade att släktet måste kolonisera andra planeter under nästa århundrade för att överleva, och vad som drev Elon Musk att i juni avslöja sina planer att bygga en koloni på Mars inom 40 till 100 år. De är förstås inte sakkunniga, och troligen lika benägna till irrationell panik som du eller jag. Men de många sansade vetenskapsmän som jag har intervjuat de senaste månaderna – de mest renommerade och väl ansedda inom området, få av dem benägna till alarmism och många rådgivare till IPCC men som ändå kritiserar den organisationens konservatism – har i tysthet även de dragit en apokalyptisk slutsats: ingen tänkbar åtgärd för att reducera utsläppen kan allena förhindra klimatkatastrofen.

 

De senaste decennierna har termen ”antropocen” gått från den akademiska diskursen och in i det allmänna tänkandet – ett namn på den geologiska era vi lever i nu, och ett sätt att säga att det här är en ny era, genom sin mänskliga inblandning skild från planetens tidigare historia. Ett problem med termen är att den antyder en erövring av naturen (och till och med ekar av det bibliska uttrycket ”herravälde”). Och hur förtröstansfull du än må vara inför idén om att vi redan har skövlat den naturliga världen, vilket vi säkert har, är det en helt annan sak att tänka sig att vi bara har provocerat den, först i okunnighet och sedan i förnekelse manipulerat ett klimatsystem som nu kommer att gå i krig mot oss under många århundraden, kanske tills det förstör oss.

Det här är vad Wallace Smith Broecker, den farbroderlige oceanografen som myntade uttrycket ”global uppvärmning” menar när han kallar planeten för ”en arg best”. Du kan också säga ”krigsmaskin”. En som vi för varje dag beväpnar allt mer.

Expandera bild
Expandera bild

New York blir Bahrain.

Människor är liksom alla däggdjur värmeaggregat: för att överleva måste vi svalka oss regelbundet, precis som hundar flämtar. Det kräver att temperaturen är låg nog för att luften ska kunna fungera som kylmedel och avlägsna värme från huden så att aggregatet kan fortsätta fungera.

Vid sju graders uppvärmning skulle den processen bli omöjlig i en stor del av områdena nära ekvatorn, särskilt i tropikerna där luftfuktigheten förstärker problemet. I till exempel Costa Ricas djungler där luftfuktigheten regelbundet stiger till 90 procent skulle det bli dödligt bara att röra sig utomhus när det är över 40 grader varmt. Och effekten kommer snabbt. Inom några timmar skulle en människa kokas till döds både inifrån och utifrån.

 

Klimatskeptiker påpekar att planeten har värmts upp och svalnat av flera gånger tidigare. Men det fönster i klimat och temperatur som tillåter mänskligt liv har alltid varit mycket smalt, även mätt med måtten för planetens historia. Vid elva eller tolv graders uppvärmning skulle mer än halva världens befolkning, som den i dag är fördelad över planeten, dö direkt av hettan.

Det kommer med största sannolikhet inte att bli så under det här århundradet, men prognoser som utgår från oförminskade utsläpp visar att det är möjligt. Det här århundradet, och särskilt i tropikerna, kommer smärtpunkterna att nås mycket snabbare även vid bara sju graders uppvärmning. Nyckelfaktorn för det är något som kallas våttemperatur (som visar hur temperaturen skulle vara om avdunstningen är den största möjliga och är alltid lägre än den vanliga temperaturen, övers. anm.) Det är en term precis lika ”lille-kemisten”-aktig som det låter: den värme en termometer inslagen i en fuktig socka visar medan man viftar med sockan i luften (eftersom fukt lämnar en våt socka snabbare i torr luft, visar siffran både värme och fuktighet). För närvarande uppnår de flesta av jordens områden inte mer än högst 26-27 graders våttemperatur. Skalans verkliga gräns för beboelighet är 35 grader. Det som kallas värmeslag kommer mycket tidigare.

Expandera bild

Vi är faktiskt redan där. Sedan 1980 har planeten upplevt en femtiofaldig ökning av antalets platser som lider av farlig eller extrem hetta. Och en ännu större ökning är att vänta.

Europas fem varmaste somrar sedan år 1500 har alla inträffat efter år 2002, och snart, varnar IPCC, kommer utomhusvistelser under sommarhalvåret att vara ohälsosamt på stora delar av jorden. Även om vi uppnår Parisavtalets mål med två graders uppvärmning, kommer städer som Karachi och Calcutta att bli i det närmaste obeboeliga, årligen utsatta för värmeböljor av det slag som lamslog dem 2015.

Vid fyra grader kommer vad som motsvarar den livsfarliga europeiska värmeböljan år 2003, och som dödade så mycket som två tusen personer under en enda dag, att betraktas som en normal sommar.

Vid sex grader, enligt en bedömning som National Oceanic and Atmospheric Administration gjort med bara fokus på effekterna inom USA:s gränser, kommer inga slags arbeten vara möjliga att utföra sommartid utomhus i nedre Mississippidalen, och landets invånare öster om Klippiga bergen kommer att befinna sig under hårdare värmetryck än vad någon gör någonstans i världen i dag. Som Joseph Romm uttrycker det i sin vederhäftiga lärobok ”Klimatförändringar: vad alla behöver veta”, kommer värmeböljorna i New Yorks innerstad att kunna bli lika kraftiga som de som i dag bara inträffar i arabiska Bahrain, en av planetens hetaste platser, och temperaturen i Bahrain ”skulle framkalla hypertermi (feber eller stegrad kroppstemperatur, övers. anm) till och med på sovande människor”.

 

Men kom ihåg att det värsta scenario IPCC räknar på är fortfarande bara två grader. Och Världsbanken har bedömt att vid århundradets slut kommer de svalaste månaderna i tropiska Sydamerika, Afrika och Stilla havet troligen att bli varmare än de hetaste månaderna vid slutet av det tjugonde århundradet.

Ac kan hjälpa men bidrar i slutändan endast till kolproblemet. Plus, bortsett från Arabemiratens väl kylda köpgallerior, är storförsäljning av luftkonditioneringsaggregat till världens hetaste platser inget rimligt alternativ, då många av dessa även är de fattigaste. Krisen kommer verkligen att bli som mest dramatisk i Mellanöstern och Persiska viken, där mätningar år 2015 registrerade temperaturen på så mycket som 72 plusgrader. Redan några grader mer än vad vi har i dag räcker för att göra pilgrimsfärden hajj fysiskt omöjlig för de två miljoner muslimer som går den varje år.

Expandera bild

Somalia. En död kamel i öknen längs med vägen till el Humel.

Foto: Anna-Karin Nilsson / EXPRESSEN

 

Men det handlar inte bara om hajj, och inte bara om Mecka; hettan dödar oss redan.

I El Salvadors sockerrörsregioner lider så mycket som en femtedel av befolkningen, inklusive över tjugofem procent av alla män, av kronisk njursvikt, vilket antas vara följden av uttorkning på grund av arbetet på fält som var harmlösa arbetsmiljöer för så sent som två decennier sedan. Med dialys, vilket är dyrt, kan personer med njursvikt väntas leva cirka fem år till. Utan behandling är livslängden bara några veckor. Men hettan kommer förstås att banka på mer än bara våra njurar.

Medan jag skriver detta, i den kaliforniska öknen i mitten av juni, är det 49 grader varmt utanför min dörr. Och det är ändå inget rekord.

Expandera bild
Expandera bild

Att be om majsfält på tundran.

Klimatet varierar och grödor skiljer sig åt, men en tumregel för alla spannmål som odlas för att producera stapelvaror och som växer bäst vid optimal temperatur, är att för varje grad som temperaturen höjs så krymper skörden tio procent.

Vissa bedömningar visar så mycket som 15 eller 17 procent. Vilket betyder att om planeten är fem grader varmare vid slutet av århundradet, så kommer vi att ha 50 procent fler människor att föda och hälften så mycket säd att ge dem. Ännu värre blir det med proteinet: det går åt 16 kalorier spannmål för att åstadkomma en enda kalori hamburgerkött, slaktat av en ko som spenderat sitt liv med att förorena klimatet med metanfjärtar.

Överdrivet optimistiska växtfysiologer menar att den här matematikformeln för spannmålsgrödor bara stämmer för de regioner som redan har nått högsta möjliga odlingstemperatur, och de har rätt – teoretiskt kan ett varmare klimat göra det lättare att odla vete på Grönland. Men som Rosamund Naylors och David Battistis banbrytande arbete visar är tropikerna redan för heta för att det ska gå att effektivt odla spannmål där, och på de platser där spannmål produceras i dag råder redan optimala temperaturförhållanden – vilket betyder att redan en liten uppvärmning kommer att försätta de odlingarna i den krympande produktionens nedförsbacke. Och spannmålsodlingar flyttas inte så lätt åttahundra kilometer norrut, eftersom skörden i avsides belägna Kanada eller Ryssland är begränsad beroende på matjordens kvalitet där. Det tar många decennier för planeten att börja producera ny, verkligt fruktbar jord.

Expandera bild

Torka kan bli till ett ännu större problem än hetta när delar av världens bäst odlingsbara marker snabbt blir till öken. Det är hemskt svårt att göra långsiktiga nederbördsprognoser, ändå är de förutsägelserna till största delen oomtvistade beträffande århundradets återstod: det kommer att bli onormal torka nästan överallt där det produceras mat. År 2080 kommer Sydeuropa, om inte utsläppen minskas dramatiskt, att lida av permanent extrem torka, mycket värre än ”Dust Bowl” (som ödelade USA:s jordbruksslätter under depressionen, övers. anm). Samma sak för Irak, Syrien och för stora delar av övriga Mellanöstern; delar av de mest tättbefolkade områdena i Australien, Afrika, och Sydamerika; liksom Kinas spannmålsbodar. Ingen av de här platserna som i dag producerar stora delar av världens mat kommer att fortsätta göra det med någon tillförlitlighet. Apropå den ursprungliga ”Dust Bowl”: torkan på de nordamerikanska slättländerna och sydvästra delarna skulle inte bara bli värre än de var på 1930-talet, utan en studie från NASA 2015 har förutsagt att det kan bli värre än någon torka kontinenten skådat på tusen år, inklusive de som slog till mellan år 1100 och 1300, som ”torrlade alla floder öster om Sierra Nevada-bergen” och tros ha orsakat Anasazifolkets död.

 

Och tänk på att världen inte är utan hunger i dag heller. Långt ifrån: enligt de flesta bedömningar lider 800 miljoner av undernäring. Om du inte hört det så bröt det under våren ut en fyrdubbel svält utan motstycke i Afrika och Mellanöstern. FN har varnat för att enbart de olika svältkatastroferna i Somalia, Sydsudan, Nigeria och Jemen kan komma att döda 20 miljoner bara i år.

Expandera bild
Expandera bild

Vad händer när isens bölder smälter?

På rätt ställe kan sten vara ett arkiv över planetens historia, tidevarv som sträcker sig över årmiljoner tillplattade av de geologiska erornas krafter till skikt på bara några tum, eller en tum, eller ännu mindre. Is kan också fungera så, som en journal, men är också nedfryst historia, där en del kan väckas till liv när den tinas upp. Inkapslade i de arktiska isarna finns sjukdomar som inte har cirkulerat i luften på miljoner år – i vissa fall inte sedan långt innan människan fanns och kunde drabbas av dem. Vilket betyder att vårt immunförsvar inte skulle ha en aning om hur det ska stå emot när förhistoriska pester dyker upp ur isen.

Arktis innehåller även mer sentida, förskräckliga baciller. I Alaska har forskare redan upptäckt lämningar efter 1918 års influensa som på sin tid infekterade så många som 500 miljoner och dödade 100 miljoner – omkring fem procent av världens befolkning och nästan sex gånger så många som dödades i det världskrig för vilket den pandemin kom att tjäna som en hemsk höjdpunkt. Och som BBC rapporterade i maj misstänker vetenskapsmän också att smittkoppor och böldpest ligger fångade i den sibiriska isen – en kort historik över för människan förödande sjukdomar, liggande som äggsallad i den arktiska solen.

Expandera bild

Pölar och sjöar på tundran i västra Sibirien i Ryssland.

Foto: Karen Frey / AP UNIVERSITY OF ALASKA, FAIRBANKS

 

Experter påpekar dock att många av de här organismerna inte skulle överleva upptiningen och pekar på de kinkiga laboratorieförhållandena under vilka de redan har återupplivat flera av dem – som den 32 000 år gamla, extremofila bakterien som upptäcktes 2005, eller en åtta miljoner år gammal bacill som återväcktes till liv 2007, den 3,5 miljoner år gamla som en rysk forskare av nyfikenhet injicerade i sin egen kropp, och menar därför att det är sådana omständigheter som krävs för att sådana uråldriga farsoter ska kunna göra renässans. Men redan ifjol dog en pojke och 20 andra infekterades av mjältbrand när smältande permafrost blottlade kadavret av en ren som dödats av den bakterien åtminstone 75 år tidigare. Vidare är nu 2 000 renar infekterade av den smittan, bär och sprider den bortom tundran.

Vad som bekymrar virologerna mer än urtida sjukdomar är att nutida gissel omlokaliseras, leds vidare, till och med utvecklas av uppvärmningen. Den första effekten är geografisk.

Expandera bild

Före den tidiga moderna eran, då segelfartyg gav sig av på äventyr och ökade kontakterna människor emellan och därmed även för baciller, levde alla så provinsiellt att avstånden i sig förhindrade pandemier. I dag, trots globaliseringen och trots det enorma sammanblandandet av befolkningar, är våra ekosystem ändå mestadels stabila, så att de fungerar som en andra gräns. Men den globala uppvärmningen kommer att förvränga ekosystemen och hjälpa smittorna att tränga igenom dessa gränser lika bra som piraten Cortés. Du oroar dig inte mycket för denguefeber eller malaria om du bor i nordöstra USA eller i Frankrike. Men det kommer du att göra när tropikerna kryper längre norrut och moskiterna följer med. För några år sedan var du inte orolig för Zikaviruset heller.

 

Det är nämligen så att Zika kan vara ett bra exempel på den andra oroande effekten – muterande sjukdomar. Ett av skälen till att du inte hört talas om Zika förrän nyligen är att viruset hade varit fast i Uganda. Ett annat är att det inte förrän nyligen verkade orsaka missbildningar. Forskarna förstår fortfarande inte riktigt vad som hände, eller vad det var de inte upptäckte. Men detta är saker vi vet säkert i fråga om hur klimatet påverkar vissa sjukdomar. Till exempel malaria trivs i varmare regioner, inte bara för att myggorna som bär smittan också gör det, utan också för att för varje grad temperaturen höjs så reproducerar sig parasiten tio gånger fortare. Vilket är ett skäl till att Världsbanken bedömer att 5,2 miljarder människor kommer att kämpa med den omkring år 2050.

Expandera bild
Expandera bild

En rullande dödssmog som kväver miljoner.

Våra lungor behöver syre, men det är bara en bråkdel av allt som vi andas in. Andelen koldioxid ökar; passerade nyss 400 ppmv (parts per million), och de mest pessimistiska bedömningarna utifrån aktuella trender sluter sig till att halten kommer att nå 1000 ppmv år 2100. Vid den halten, jämfört med luften vi andas nu, minskar den mänskliga hjärnans kognitiva förmåga med 21 procent.

Andra grejer i den allt hetare luften är ännu mer skrämmande, som att redan små ökningar av föroreningar kan förkorta livslängden med tio år. Ju varmare planeten blir desto mer ozon bildas i luften vi ska andas, och vid århundradets mitt kommer amerikanerna sannolikt att lida av en ökning på 70 procent av ohälsosam ozonsmog. År 2090 kommer så mycket som två miljarder av jordens befolkning att andas luft förorenad bortom WHO:s "säkra" nivå. En artikel förra månaden visade att, bland andra effekter, ökar risken för autism (så mycket som tiofaldigt kombinerat med andra miljöfaktorer) om modern utsätts för ozonföroreningar under graviditeten. Det får oss att tänka på om epidemin av autism i West Hollywood.

 

Redan nu dör över 10 000 personer per dag av de små partiklarna som sprids vid förbränning av fossila bränslen. Varje år dör 339 000 personer av röken från skogsbränder, delvis på grund av att klimatförändringarna förlängt den årliga säsongen då det kan bryta ut skogsbränder (I USA 78 dagar längre sedan 1970).

Expandera bild

År 2050 kommer skogsbränder enligt den amerikanska skogsstyrelsen att vara dubbelt så destruktiva som de är i dag. I vissa områden kommer de brända arealerna att femfaldigas. Vad som oroar folk ännu mera är effekten detta har på utsläppen, särskilt när bränderna härjar skogar som växer på torvmark. Till exempel bidrog torvbränder i Indonesien 1997 med upp till 40 procent till koldioxidbudgeten, och mera bränder betyder bara mer uppvärmning vilket bara betyder mer bränder. Vidare finns den skrämmande risken att Amazonas regnskog, som 2010 genomled sin andra "hundraårstorka" inom loppet av fem år, kan torka ut så pass mycket att den blir sårbar för sådana här förödande, rullande skogsbränder – vilket inte bara skulle driva ut enorma mängder kol i atmosfären utan också krympa arealen regnskog. Det är mycket dåligt eftersom Amazonas allena producerar 20 procent av vårt syre.

Expandera bild

Bilar på huvudled genom ett smogdisigt Peking. Luftkvalitetsindex vid bildtillfället ligger över 500 enheter.

Foto: Wu Hong / EPA / TT

 

Så har vi även föroreningarnas mer bekanta mönster. År 2013 modellerade issmältningen på Arktis om de asiatiska vädermönstren, berövade Kinas industriområden den naturliga ventilation de tidigare gjort sig beroende av, så att mycket av landets norra delar fullkomligt täcktes av en filt av icke andningsbar smog. Bokstavligt talat omöjlig att andas. Webbtjänsten Air quality index AQI (Luftkvalitetsindex, övers anm.) vars mått över föroreningar som högst går till mellan 301 och 500 enheter, varnar för "allvarliga försämringar av hjärt- eller lungsjukdomar och för tidig död för hjärt- eller lungsjuka eller äldre personer" och för alla andra "allvarlig risk för andningssvårigheter". Vid den nivån "bör alla helt undvika att anstränga sig utomhus".

Den kinesiska "airpoacalypsen" 2013 nådde sin höjdpunkt med en luftkvalitet som mätt med AQI skulle ha varit 800. Det året orsakade smog en tredjedel av landets alla dödsfall.

 

Expandera bild
Expandera bild

Våldet inbakat i hettan.

Klimatexperter är mycket försiktiga när de talar om Syrien. De vill att vi ska förstå att även om klimatförändringarna åstadkommit en torka som bidrog till inbördeskriget är det inte helt korrekt att säga att konflikten är resultatet av uppvärmning. I grannskapet har till exempel Libanon genomlidit lika svår missväxt.

Men forskare som Marshall Burke och Solomon Hsiang har kunnat fastställa några inte fullt så uppenbara samband mellan temperatur och våld: de säger att för varje halv grad av uppvärmning i ett samhälle ökar sannolikheten för väpnade konflikter där mellan 10 och 20 procent. Ingenting är enkelt inom klimatforskning men uträkningen är horribel: en fem grader varmare planet kommer åtminstone att ha dubbelt så många krig som vi har nu. Överhuvudtaget kan antalet samhälleliga konflikter komma att mer än fördubblas under detta århundrade.

 

Det är en anledning till att nästan varenda klimatforskare jag intervjuat framhåller att USA:s försvarsmakt är besatt av klimatförändringarna: att alla amerikanska flottbaser kommer att sjunka när havsnivåerna stiger är illa nog, men att vara hela världens polis blir rejält mycket svårare när brottssiffrorna fördubblas.

Det är förstås inte bara i Syrien som klimatet har bidragit till konflikt. Enligt vissa bedömningar speglar den senaste generationens stigande antal konflikter i hela Mellanöstern trycket från global uppvärmning – en desto grymmare hypotes med tanke på att uppvärmningen satte fart när den industrialiserade världen började utvinna och förbränna regionens olja.

Expandera bild

Vad styrker tesen om ett samband mellan klimat och konflikter? En del av det handlar om jordbruk och ekonomi. Mycket har att göra med den ofrivilliga migrationen, som redan är rekordhög med åtminstone 65 miljoner förskjutna människor som just nu vandrar på flykt över planeten.

Till detta kommer det enkla faktumet med den mänskliga retligheten. Hetta ökar antalet mord i städerna, ökar antalet svordomar i sociala medier, ökar sannolikheten att en elitkastare som rusar i mål när hans lagkamrat träffats av en baseboll kommer att slå ner motståndarlagets slagman som hämnd. Och att I-länderna införde luftkonditionering i mitten av förra århundradet ledde inte till någon större minskning av somrarnas brottsvågor.

Expandera bild
Expandera bild

Dyster kapitalism i en dubbelt så fattig värld.

Den globala neoliberalismens mumlande mantra, som rådde mellan kalla krigets slut till den stora recessionens utbrott, lyder att ekonomisk tillväxt skall rädda oss från allt och alla. Men i efterdyningarna av finanskraschen 2008 har ett växande antal historiker som studerar vad de kallar ”fossilkapitalism” börjat föreslå att hela sägnen om snabb ekonomisk tillväxt, som plötsligt uppstod ungefär i mitten av 1700-talet, inte är resultatet av uppfinningsrikedom eller handel eller den globala kapitalismens dynamik utan helt enkelt vår upptäckt av fossila bränslen och deras råa kraft – en engångsinjektion av nya ”värden” i ett system som tills dess hade karaktäriserats av globalt slit för brödfödan.

Innan det fanns fossila bränslen hade ingen det bättre än föräldrarna eller farföräldrarna eller förfäderna femhundra år tidigare haft det, förutom i de omedelbara sviterna efter stora farsoter som digerdöden, som tillät de lyckliga överlevande att glufsa i sig överskottet av resurser som massgravarna frigjort. Forskare föreslår att när vi har gjort slut på alla fossila bränslen kommer kanske den globala ekonomin att återgå till ett ”stabilt läge”. Men på lång sikt har den där engångsinjektionen förstås ett förödande pris: klimatförändringar.

Tänk på att varje flygresa New York–London tur och retur kostar Arktis ytterligare tre kvadratmeter is.

Det är även Hsiang och hans kolleger som åstadkommit den mest spännande forskningen om uppvärmningens ekonomiska effekter, de är inte historiker inriktade på fossil kapitalism men lägger fram några egna, mycket dystra analyser: varje grad som temperaturen stiger kostar i genomsnitt 1,2 procent av den globala bruttonationalprodukten, gdp, (en enorm summa med tanke på att en tillväxt av motsvarande storlek betraktas som ”stark”). Dessa mätningar är de allra mest gedigna inom forskningsfältet i fråga, och beräknar att det till århundradets slut kommer att uppstå en genomsnittlig global inkomstförlust på 23 procent per capita (som resultat av förändringar i jordbruk, brottslighet, stormar, energitillgång, dödlighet, och arbete).

Expandera bild

Än mer skrämmande är att följa hela den här sannolikhetskurvan. Det visar 12 procents risk att klimatförändringarna år 2100 kommer att reducera den globala produktiviteten över 50 procent, och 51 procents risk att gdp kommer att ha sjunkit 20 procent eller mer vid den tidpunkten om inte utsläppen minskar. Som jämförelse sjönk gdp omkring sex procent vid den stora recessionen kort innan och i början av 2010-talet. Hsiang och hans kolleger bedömer att oddsen är en på åtta att en pågående och irreversibel effekt vid århundradets slut kommer att bli åtta gånger värre.

Det är svårt att fatta hur stark en sådan ekonomisk förstörelse skulle bli, men börja med att föreställa dig hur världen skulle se ut i dag med hälften så stor ekonomi, som bara skulle producera hälften så mycket värde, som skulle generera bara hälften så mycket att erbjuda världens arbetare. Det får vårens inställda flighter i det värmeslagna Phoenix att framstå som småpotatis och får tanken på att skjuta upp statliga åtgärder för utsläppsreducering, för att i stället bara lita på att tillväxt och teknologi ska lösa problemet, att framstå som en absurd affärskalkyl.

Tänk på att varje flygresa New York–London tur och retur kostar Arktis ytterligare tre kvadratmeter is.

Expandera bild
Expandera bild

Skelettkusten rapar upp sulfid.

Det är givet att havet kommer att bli en mördare. Utan radikalt minskade utsläpp så väntas havsnivåerna höjas åtminstone 1,2 och möjligen 3 meter till århundradets slut. En tredjedel av världens storstäder ligger vid kusterna. För att inte tala om deras kraftverk, hamnar, flottbaser, odlingsmarker, fiskerier, floddeltan, sumpmarker och risfält. Allt det kommer att översvämmas mycket lättare och mycket mer regelbundet ju högre vattnet stiger.

Minst 600 miljoner människor lever i dag inom tio meters avstånd från havsytan.

Men att deras hemtrakter dränks är bara början. För närvarande är en tredjedel av världens kol absorberat av oceanerna – tack gode gud, annars hade uppvärmningen redan varit så här stor. Men resultatet är så kallad ”försurning av haven”, vilket bara det bidrar med en halv grads uppvärmning under det här århundradet. Det bränner redan genom planetens vattenvidder – där, som du kanske minns, livet uppstod från början.

Expandera bild

Du har antagligen hört talas om koralldöden – det är koraller som dör – vilket är mycket dåliga nyheter, eftersom sådana rev härbärgerar så mycket som en fjärdedel av allt marint liv och håller en halv miljard människor med mat. Försurningen av oceanerna kommer också att fördärva hela fiskbestånd. Och även om vetenskapsmännen ännu inte räknat ut hur de ska förutsäga försurningens effekter på grejerna vi drar upp ur böljan för att äta så vet de att i försurade hav får ostron och musslor kämpa för att få skalen att växa, och att när ph-värdet i en människas blod sjunker lika mycket som havens ph har gjort under den senaste generationen, föranleder det krampattacker, koma och hastig död.

Vätesulfid är också det som till sist satte dit oss den där gången 97 procent av jordens liv dog ut

Och det är bara lite av vad försurning av haven kan åstadkomma. Kolabsorption kan sätta i gång en ond cirkel där hav med syrebrist börjar krylla av olika slags mikrober som gör vattnen ännu mera ”anoxiska” (Mycket syrefattiga, övers. anm), först i djupens ”döda zoner”, sedan gradvis allt närmare ytan. Där dör då de små fiskarterna ut på grund av oförmåga att andas, vilket orsakar massor av syreförtärande bakterier, så att syrebristen förstärks i en loop.

Expandera bild

Världens största korallrev – Stora barriärrevet i Australien – har drabbats av omfattande blekning som leder till koralldjurens död två år i rad nu.

Foto: WWF / TT

 

Processen att döda zoner sprider ut sig som cancer och kväver det marina livet och utplånar hela fiskevatten, har redan gått ganska långt i delar av Mexikanska Golfen och direkt utanför Namibia, där vätesulfid bubblar upp ur havet längs en flera hundra mil lång landremsa känd som ”Skelettkusten”. Namnet myntades ursprungligen på grund av det lokala valfiskets myckna avfall, men är i dag mer träffande än någonsin.

Vätesulfid är så giftigt att evolutionen lärt oss att känna även den allra svagaste lukt av det, vilket är anledningen till att våra luktorgan är så enastående skickliga på att lägga märke till fisar. Vätesulfid är också det som till sist satte dit oss den där gången 97 procent av jordens liv dog ut, när alla återkopplingsmekanismer triggats och havens cirkulerande jetströmmar tvärstannade – det är planetens favoritmetod för naturligt massutdöende. Gradvis växte havens döda zoner, utplånade marina arter som hade dominerat oceanerna i hundratals miljoner år och gaserna som de stillastående vattnen släppte ut i atmosfären förgiftade allt på land, inklusive växterna. Det tog miljoner år innan världshaven återhämtade sig.

Expandera bild
Expandera bild

Vi kan inte fortsätta stå lamslagna.

Så varför kan vi inte se det här? I sin nya essäbok undrar indiska romanförfattaren Amitav Ghosh varför global uppvärmning och naturkatastrofer inte har blivit stora ämnen i samtidsfiktionen – varför vi inte verkar kunna föreställa oss klimatkatastrofen, och varför vi ännu inte har fått en störtflod av romaner i en genre han kort sagt tänker sig som halvt realistisk och kallar ”miljöskräck”.

”Tänk er till exempel berättelserna som formats kring frågor som ’Var befann du dig när Berlinmuren föll?’ eller ’Var befann du dig den elfte september?’, skriver Ghosh. ”Kommer det någonsin bli möjligt att med samma eftertryck fråga ’Var någonstans var du vid 400 ppm?’ eller ’Var befann du dig när Larsen B-isskorpan sprack itu?’”. Hans svar är att det antagligen inte går, eftersom klimatförändringarnas dramer och dilemman helt enkelt inte är kompatibla med den sortens berättelser som vi berättar för oss och om oss, särskilt i romaner, som ju brukar betona ett individuellt medvetandes färder snarare än hela samhällens öden i förgiftad, smittsam tjocka.

 

Den här blindheten kommer säkert inte att bestå – den värld vi dväljs i kommer inte att tillåta det.

I en sex grader varmare värld kommer jordens ekosystem att koka ihop så många naturkatastrofer att vi kommer att börja kalla dem för bara ”väder”: en konstant svärm av tyfoner bortom kontroll och tornados och översvämningar och torkor, planeten regelbundet överfallen av klimathändelser av sådana slag som för inte så länge sedan förstörde hela civilisationer. De starkaste orkanerna kommer att inträffa oftare, och vi måste uppfinna nya begreppsklasser för att beskriva dem. Tornados kommer att vara längre, och breda ut sig mera och slå till mycket oftare, och storleken på haglen i skurarna kommer att fyrdubblas.

Människan brukade titta på vädret för att förutspå framtiden; men framöver kommer vi att i dess vrede skåda hämnden från det förflutna.

De första naturforskarna använde gärna uttrycket ”djuptid” för när de iakttog och begrundade storheten hos någon dalgång eller klippmassiv, naturens djupgående långsamhet. Vad som väntar oss är snarare vad de viktorianska antropologerna identifierade som ”drömtid” eller ”närsomhelst”: ett delvis mytiskt tillstånd, som Australiens aboriginer beskrev som när de stötte på det i nuet som en andlig upplevelse utanför tiden, en episk scen där förfäder, hjältar och halvgudar trängdes. Du kan redan känna så genom att titta på foton av isberg som kollapsar och faller i havet – en känsla av att hela historien äger rum samtidigt och på en gång.

 

Så är det. Många betraktar klimatförändringarna som en slags moralisk och ekonomisk fråga, lagd på hög alltsedan den industriella revolutionens början och i dag förfallen till betalning efter flera århundraden – en på sätt och vis användbar synvinkel, då det är den kolförbrännande processen som inleddes i 1700-talets England som tände lågan till allt som sedan följde. Men mer än hälften av alla kolutsläpp som mänskligheten åstadkommit under hela sin historia har skett bara de tre senaste decennierna: 85 procent efter andra världskrigets slut. Vilket betyder att på en enda generation har den globala uppvärmningen fört oss till randen av planetär katastrof, och att berättelsen om den industriella världens kamikazeuppdrag också är berättelsen om en enda livstid. Till exempel min far, född 1938, vars första minnen bland annat var nyheterna från Pearl Harbor och de följande mytiska propagandafilmerna för USA:s flygvapen, filmer som dessutom gjorde reklam för det amerikanska imperiets industriella makt. Och vars sista minnen bland annat var tv-nyheterna från Parisavtalets desperata undertecknande, tio veckor innan han dog av lungcancer i juli förra året. Eller min mors: hon föddes 1945 av tyska judar som flydde från skorstenarna där deras släktingar förintades, och nu avnjuter hon sitt sjuttioandra år i ett amerikanskt råvaruparadis, ett paradis tillhandahållet av en industriellt utvecklad värld. Hon har rökt 57 av dessa år, utan filter.

Eller forskarna. Några av de första män som lade märke till att klimatet ändras (givet den generationen var det männen som blev berömda) lever fortfarande. Några av dem arbetar fortfarande.

 

Wally Broecker är 84 år gammal och kör varje dag till jobbet vid Lamont-Dohertys jordobservatorium på andra sidan Hudsonfloden från hemmet på Upper West Side. Liksom andra som tidigt slog larm tror han att ingen enskild metod för utsläppsreduktion kan bidra verkningsfullt till att avstyra en katastrof. Istället sätter han sin tro till kolavskiljning – otestad teknologi som ska dra ut koldioxid ur atmosfären, vilket Broecker bedömer kommer att kosta minst flera biljoner dollar – och varierande former av ”geoteknik”, det alltäckande ordet för ett brett spann av långsökta experiment som är så svåra att lyckas med att många klimatforskare föredrar att betrakta dem som science fiction-drömmar, eller -mardrömmar. Han är särskilt inne på vad som kallas aerosolapproachen – att sprida så mycket svaveldioxid i atmosfären, att det när det omvandlas till ett moln av svavelsyra kommer att skugga en femtedel av horisonten och återreflektera två procent av solens strålar, och därmed köpa planeten åtminstone lite spelrum i fråga om värme.

”Det skulle förstås göra våra solnedgångar mycket röda, det skulle bleka himlen, åstadkomma mer surt regn”, säger han. ”Men du måste beakta problemets skala. Du måste se upp så du inte säger att det gigantiska problemet inte bör lösas eftersom lösningen orsakar en del mindre problem.” Han kommer inte att leva länge nog för att se hur det går, har han sagt till mig: ”Men under din livstid …”

 

Jim Hansen är en annan medlem i det här sällskapet av gudfäder. Han föddes 1941 och blev klimatexpert vid universitetet i Iowa, och utvecklade den banbrytande ”Modell Noll” för projicering av klimatförändringar, och blev senare överhuvud för NASA:s klimatforskning, bara för att tvingas avgå på grund av att han som statsanställd stämt regeringen för att ha underlåtit att agera mot uppvärmningen (under sakens gång arresterades han några gånger också, för sina protester). Stämningen, som drivs av föreningen Our Children’s Trust och ofta beskrivs som ”barn kontra klimatförändringar” tar stöd av lagrummet om jämlikt skydd, bokstavligt talat, och hävdar att i händelse av ett misslyckande att agera mot uppvärmningen så bryter regeringen mot den paragrafen genom att orsaka kommande generationer massiva kostnader. Stämningen väntas tas upp i tingsrätten i Oregon i vinter. Hansen har nyligen gett upp tanken att lösa klimatproblemet med koldioxidskatter allena, en lösning han annars hade föredragit, och har i stället börjat kalkylera på totalkostnaderna för tilläggsåtgärderna som behövs för att dra tillbaka kol från atmosfären.

Hansens karriär började med studier av Venus, som en gång varit en mycket jordliknande planet med gott om livgivande vatten innan förlupna klimatförändringar snabbt transformerade den till en ofruktbar och obeboelig glob insvept i icke andningsbar gas. Vid 30 års ålder övergick han till att studera vår planet, och undrade varför han måste stirra tvärs över solsystemet för att utforska snabba miljöförändringar när han kunde se det överallt runtomkring sig på planeten han stod på. ”Jag minns att när vi skrev vår första bok om det här, 1981”, sade han till mig, ”sade jag till en av mina medförfattare att ”det här kommer att bli mycket intressant. Någon gång under våra karriärer, kommer vi att se de här sakerna börja hända”.

 

Fler av vetenskapsmännen som jag talat med menar att global uppvärmning kan vara lösningen på Fermis berömda paradox, som lyder att om universum är så stort, varför har vi inte fått kontakt med något annat intelligent liv i det? De menar att svaret kan vara att den naturliga livslängden på en civilisation kanske bara är några tusen år, och livslängden på en industriell civilisation kanske bara några hundra.

Och massutrotningen vi genomgår nu har bara börjat. Så mycket mera död är i antågande.

I ett universum som är många miljarder år gammalt, med stjärnsystem åtskilda lika mycket av tid som av avstånd, kan civilisationer uppstå och bränna upp sig själva, helt enkelt för snabbt för att de ska kunna hinna hitta varandra.

 

Peter Ward, en karismatisk paleontolog och en av de ansvariga för upptäckten att planetens tidigare massutrotningar orsakades av växthusgaser, kallar det för ”Det stora filtret”: ”Civilisationer reser sig, men det finns ett miljöfilter som får dem att dö ut och försvinna igen ganska kvickt”, förklarade han för mig. ”Om vi ser på planeten jordens förflutna, så har livet sipprat vidare igenom de där stora massutrotningarna.” Och massutrotningen vi genomgår nu har bara börjat. Så mycket mera död är i antågande.

Otroligt nog är ändå Ward optimistisk. Liksom Broecker och Hansen och många av de andra vetenskapsmän som jag talat med. Vi har i fråga om klimatförändringar inte utvecklat någon religiös förtröstan som kan lugna, eller ge oss bra föresatser, när vi ställs inför en möjlig förintelse. Men klimatforskare har en märklig slags tro: de säger att vi kommer att hitta ett sätt att föregripa radikal uppvärmning, eftersom vi måste det.

 

Det är inte lätt att veta hur mycket man ska låta sig lugnas av en så dyster säkerhet, och hur mycket man ska undra om det är en annan form av villfarelse. För att global uppvärmning ska kunna fungera som metafor måste någon överleva för att kunna berätta historien.

Vetenskapsmännen vet att till med för att bara uppnå Parisavtalets mål måste kolutsläppen från energi och industri, som alltjämt ökar, sänkas med hälften för varje årtionde. Utsläpp från markbruk (avskogning, boskapens fisar, etc.) måste fullständigt ner till noll. Och vi behöver uppfinna teknologi som varje år samlar in dubbelt så mycket kol från atmosfären som hela planetens växter gör nu. Icke desto mindre och i stort sett så har vetenskapsmännen en enorm tilltro till mänsklighetens uppfinningsrikedom – ett förtroende som kanske är inbäddat i deras erkänsla för klimatförändringar, som när allt kommer omkring, också är en mänsklig uppfinning.

Expandera bild

Översättare: Sven Olov Karlsson

De pekar på Apolloprojektet, hålet i ozonskiktet som vi lappade ihop på 1980-talet, den övergående rädslan för ömsesidigt försäkrad destruktion. Nu har vi hittat ett sätt att förorsaka vår egen domedag, och vi kommer säkerligen uppfinna ett sätt att undvika den, på ett eller annat sätt. Planeten är inte van vid att provoceras på det här sättet, och att klimatsystemen är utformade så att de reagerar först efter århundraden eller årtusenden kan vara något som hindrar oss – till och med de av oss som tittar nära – från att till fullo inse skadorna som planeten redan utsatts för. Men när vi verkligen ser vilken värld som vi har skapat, säger de, kommer vi även att hitta ett sätt att göra den möjlig att leva i. För dem är alternativet helt enkelt omöjligt att föreställa sig.

Artikeln publicerades för första gången 10 juli 2017 i New York Magazine. 

Fakta NYM

Tidskriften: NEW YORK MAGAZINE

 Amerikansk tidskrift, utkommer varannan vecka och grundades 1968 som en konkurrent till The New Yorker. Genom åren har en lång rad berömda skribenter medverkat, exempelvis Tom Wolfe och Jimmy Breslin. Digitalt har New York Magazine 14 miljoner unika besökare per månad, enligt tidskriftens egna uppgifter, fördelade på flera olika sajter.

 

Reportern: DAVID WALLACE-WELLS
Mångårig reporter och redaktör på New York Magazine. Sedan hans omdebatterade artikel "Den obeboeliga jorden" publicerades i juli har han bland annat skrivit längre artiklar om skogsbränderna i Kalifornien samt orkanerna Harvey och Irma ur klimatperspektiv.

 

Översättaren: SVEN OLOV KARLSSON
Nominerad till Augustpriset i fackbokklassen för "Brandvakten", som placerar den stora skogsbranden i Västmanland 2014 i ett större sammanhang, globalt och klimatmässigt. Medarbetare på Expressens kultursida.